Direktlänk till inlägg 7 november 2009
Lou är 13 år gammal och har ett IQ på 160. Hon är alltså bäst i klassen och otroligt smart och vetgirig, vilket också har gjort henne väldigt ensam i världen och smått utmobbad. Hon bor i Paris med två frånvarande föräldrar (mamman är allvarligt deprimerad och pappan är inte särskilt känslomässigt närvarande). När hennes lärare ger klassen uppgiften att hålla ett föredrag om vad de vill väljer hon att tala om alla de hemlösa ungdomar som finns i Paris numera. I jakt på en hemlös att intervjua träffar hon den artonåriga No. Men vad som först bara var en skoluppgift blir något mer. Lou blir mer och mer fäst vid och beroende av No, av att hjälpa och rädda henne från gatulivet, och en sällsam vänskap växer fram.
Det här är en bok man fastnar vid. Den beskriver världen ur ett barns naiva och idealistiska ögon i jämförelse med de vuxnas axelryckningar och förklaringar om hur saker och ting ligger till. Lou vägrar acceptera att vi kan bygga rymdraketer och lampor som tänds automatiskt när man kommer hem, men inte klarar av att ge alla människor ett värdigt liv, och den får även läsaren att ifrågasätta detta. Språket är väldigt flytande, på gränsen till springande, med fragmentariska meningar blandade med långa stycken fyllda av löpande tankar. Historien visar hur livet som hemlös kan te sig i Paris, men den handlar också om en annan sorts hemlöshet: den man kan uppleva när man inte känner sig hemma i sitt eget hem, bland sin egen familj eller i samhället. Det är en roman om ungdomar som känner sig utanför, men det är inte enbart en ungdomsroman, utan en bok för alla som någonsin känt sig ensamma och oälskade och för de som inte har en aning om hur det känns.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | |||
9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 |
|||
16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 | 27 |
28 | 29 | |||
30 |
|||||||||
|