Alla inlägg under november 2010

Av Elli - 30 november 2010 19:55

Jag och många andra har gått och svurit över superkylan som råder utanför dörren just nu. Det är kallare än i häcken på en pingvin och mina fötter var som isklumpar när jag drog mig hemåt, efter att ha suttit fast i pendeltrafiken i lite mer än en timme. "Måtte djävulen ta all snö", tänkte jag. Men så hittade jag det här och tänkte att "den är nog rätt fin iallafall". OBS: det där är alltså inte teckningar eller datorgjort utan riktiga snöflingor - och det är awesome.

Av Elli - 28 november 2010 15:53

 


BBC har tydligen gjort en undersökning som visar att gemene man bara har läst sex av dessa hundra klassiska böcker.Jag vet inte vart nr 23 tagit vägen, jag kopierade listan från en annan blogg och den har nog kopierats to hell vid det här laget.


Kopiera den här listan till din blogg eller Facebook-notes. De böcker du har läst ska stå i fetstil, de du har påbörjat eller läst delar av ska stå i kursiv. Här är min lista. 


Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) – Jane Austen

Sagan om Ringen (Lord of the Rings) – JRR Tolkien 

Jane Eyre (Jane Eyre) – Charlotte Bronte 

Harry Potter-böckerna – JK Rowling

Dödssynden (To Kill a Mockingbird) – Harper Lee 

Bibeln (The Bible) 

Svindlande höjder (Wuthering Heights) – Emily Bronte 

1984 (1984) – George Orwell

Den mörka materian (His Dark Materials) – Philip Pullman

Lysande utsikter (Great Expectations) – Charles Dickens

Unga kvinnor (Little Women) – Louisa M Alcott

Tess av d'Urbervilles (Tess of the D’Urbervilles) – Thomas Hardy

Moment 22 (Catch 22) – Joseph Heller

Complete Works of Shakespeare

Rebecca (Rebecca) – Daphne Du Maurier

Bilbo (The Hobbit) – JRR Tolkien

Birdsong – Sebastian Faulk

Räddaren i nöden (Catcher in the Rye) – JD Salinger

Tidsresenärens hustru (The Time Traveler’s Wife) – Audrey Niffenegger

Middlemarch (Middlemarch) – George Eliot

Borta med vinden (Gone With The Wind) – Margaret Mitchell


Den store Gatsby (The Great Gatsby) – F Scott Fitzgerald

Krig och fred (War and Peace) – Leo Tolstoy

Liftarens guide till galaxen (The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy) – Douglas Adams

Frankenstein (Frankenstein) - Mary Shelley

Brott och straff (Crime and Punishment) – Fyodor Dostoyevsky

Vredens druvor (Grapes of Wrath) – John Steinbeck

Alice i Underlandet (Alice in Wonderland) – Lewis Carroll

Det susar i säven (The Wind in the Willows) – Kenneth Grahame

Anna Karenina (Anna Karenina) – Leo Tolstoy

David Copperfield (David Copperfield) – Charles Dickens

Berättelsen om Narnia (Chronicles of Narnia) – CS Lewis

Emma (Emma) – Jane Austen

Övertalning (Persuasion) – Jane Austen

Häxan och lejonet (The Lion, The Witch and the Wardrobe) – CS Lewis

Flyga drake (he Kite Runner) – Khaled Hosseini

Kapten Corellis mandolin (Captain Corelli’s Mandolin) – Louis De

Bernieres

En geishas memoarer (Memoirs of a Geisha) – Arthur Golden

Nalle Puh (Winnie the Pooh) – A.A Milne

Djurfarmen (Animal Farm) – George Orwell

Da Vinci-koden (The Da Vinci Code) – Dan Brown

Hundra år av ensamhet (One Hundred Years of Solitude) – Gabriel

Garcia Marquez

En bön för Owen Meaney (A Prayer for Owen Meaney) – John Irving

Kvinnan i vitt (The Woman in White) – Wilkie Collins

Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables) – LM Montgomery

Fjärran från vimlets yra (Far From The Madding Crowd) – Thomas Hardy

Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale) – Margaret Atwood

Flugornas herre (Lord of the Flies) – William Golding

Försoning (Atonement) – Ian McEwan

Berättelsen om Pi (Life of Pi) – Yann Martel

Dune (Dune) – Frank Herbert

Cold Comfort Farm (verkar inte finnas en svensk översättning)– Stella Gibbons

Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) – Jane Austen

A Suitable Boy – Vikram Seth

Vindens skugga (The Shadow of the Wind) – Carlos Ruiz Zafon

Två städer (A Tale Of Two Cities) – Charles Dickens

Du sköna nya värld (Brave New World) – Aldous Huxley

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (The Curious

Incident of the Dog in the Night-time) – Mark Haddon

Kärlek i kolerans tid (Love In The Time Of Cholera) – Gabriel Garcia

Marquez

Möss och människor (Of Mice and Men) – John Steinbeck

Lolita (Lolita) – Vladimir Nabokov

Den hemliga historien (The Secret History) – Donna Tartt

Flickan från ovan (The Lovely Bones) – Alice Sebold

Greven av Monte Cristo (Count of Monte Cristo) – Alexandre Dumas

På drift (On The Road) – Jack Kerouac

Jude the Obscure – Thomas Hardy

Bridget Jones dagbok (Bridget Jones’s Diary) – Helen Fielding

Midnattsbarnen (Midnight’s Children) – Salman Rushdie

Moby Dick (Moby Dick) – Herman Melville

Oliver Twist (Oliver Twist) – Charles Dickens

Dracula (Dracula) – Bram Stoker

Den hemlighetsfulla trädgprden (The Secret Garden) – Frances

Hodgson Burnett

Notes From A Small Island – Bill Bryson

Odysseus (Ulysses) – James Joyce

Inferno (The Inferno) – Dante

Swallows and Amazons – Arthur Ransome

Germinal – Emile Zola

Fåfängans marknad (Vanity Fair) – William Makepeace Thackeray

Possession – AS Byatt

En spökhistoria vid jul (A Christmas Carol) – Charles Dickens

Cloud Atlas – David Mitchell

Purpurfärgen (The Color Purple) – Alice Walker

Återstoden av dagen (The Remains of the Day) – Kazuo Ishiguro

Madame Bovary (Madame Bovary) – Gustave Flauber

En ömtålig balans (A Fine Balance) – Rohinton Mistry

Min vän Charlotte (Charlotte’s Web) – E.B White

The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom

Sherlock Holmes äventyr (Adventures of Sherlock Holmes= – Sir Arthur

Conan Doyle

The Faraway Tree Collection – Enid Blyton

Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) – Joseph Conrad

Den lille prinsen (The Little Prince) – Antoine De Saint-Exupery

The Wasp Factory – Iain Banks

Watership Down – Richard Adams

Dumskallarnas sammansvärjning (A Confederacy of Dunces) – John

Kennedy Toole

A Town Like Alice – Nevil Shute

De tre musketörerna (The Three Musketeers) – Alexandre Dumas

Hamlet (Hamlet) – William Shakespeare

Kalle och chokladfabriken (Charlie and the Chocolate Factory) –

Roald Dahl

Samhällets olycksbarn (Les Miserables) – Victor Hugo


Allright, det blev alltså:

Lästa - 28

Delvis lästa - 21


Kul att man kommer över sex stycken iallafall.

Av Elli - 27 november 2010 20:02

 


Framtiden är här och jisses vad gött det är. Världens alla människor är numera lyckliga, sjukdomar existerar inte, krig är ett okänt fenomen och alla har en given uppgift i livet. Det där sista orsakas av att människor numera skapas i laboratorium under otroligt strikta former för att deras intelligens och förmåga ska kunna kontrolleras uppifrån. Religion, litteratur och konst är utrotat och människorna är så gott som ständigt höga på lyckodrogen soma. Men vad händer när en ung man, som levt hela sitt liv i ett naturreservat, kommer till denna civilisation helt oförberedd? En ung man som matats med Shakespeare istället för propaganda och som tror på befänga saker som "kärlek"?


Detta är givetvis en klassiker och har länge varit den stora konkurrenten till Orwells 1984 när det gäller vilken som är historiens bästa framtidsdystopiska roman. Efter att ha läst bägge måste jag säga att jag tycker bättre om 1984. Du sköna nya värld är inte riktigt dålig: det är en ovanlig bok som uppmuntrar till en hel del tankvärda filosofiska funderingar, men den hänger inte ihop på samma briljanta sätt. Huxleys roman är tyvärr rätt tråkig och saknar både spänning och intressanta karaktärer. Inte ens vår huvudperson John (som dyker upp rätt sent) är något vidare: han är oresonlig och representerar till viss del några av samhällets sämre egenskaper. För övrigt har språket i boken inte åldrats väl in i vår tid, men det ska sägas att det kan ha att göra med att jag läste den svenska översättningen. Allvarligt talat så är den usel och i skriande behov av en modernisering, läs istället det engelska originalet, gott folk. I övrigt har jag inte så mycket att säga: Du sköna nya värld lämnade mig ganska oberörd. Handlingen är nästan icke-existerande, karaktärerna är platta och trista och den kontrast mellan vilden Johns och samhällets världsuppfattning (som skulle ha kunnat bli rätt intressant och tankeväckande) är bara så.... oengagerande. Dock vinner boken på att den är mer trovärdig och relevant för dagens samhälle än Orwells verk. Vissa av de galna tankar som dyker upp i Du sköna nya värld känns ärligt talat inte så galna i vårt samhälle, och den gnagande frågan är om det är bra eller dåligt. Detta skulle vara en skräckvision, men nu sitter man här och tänker "jahaaa.... men sådär tänker ju rätt mycket folk idag". Mänskligheten är en kuslig samling. Olyckan som kommer med det fullkomligt lyckliga samhället där alla är glada och tillfredsställda låter märklig och fascinerande, men den utforskas tyvärr inte tillräckligt. Jag återkommer kanske med en kommentar efter att ha läst den engelska versionen.

Av Elli - 21 november 2010 15:16

Det finns dårar som tror att Harry Potter-böckerna egentligen handlar om gaykärlek mellan unga pojkar, och det finns de som tror att Sagan om ringen egentligen är en allegori över andra världskriget och atombomben. Vi skrattar åt dessa tokigheter, men vissa liknande teorier har fastnat i det kollektiva litteraturmedvetna och lärs ut som sanning. Till exempel...


6. Vildmarken av Upton Sinclair


 


Vad alla tror att den handlade om

Den här boken ligger troligen till grund för en minskning i antalet fall av magsjuka under början av 1900-talet, och säkert också till en hel del beslut om att bli vegetarian. Det är en avslöjande bok om hur det egentligen gick till i den amerikanska köttindustrin och den skapade skandal när den publicerades. Folk blev upprörda över de äckligheter som avslöjades, som att det inte var förbjudet att skyffla upp inälvor och koskit från golvet, packa ihop det och kalla det korv. President Roosevelt stiftade nya lagar angående kötthantering som en följd av det hela, trots att hans kött troligtvis kom från djur han hade slagit ihjäl med en klubba (han gillade att jaga).


Vad den egentligen handlade om

Sinclair ville inte skriva en bok om kötthantering och säkerhet i slakthus. Han var mer intresserad av att höja arbetarnas standard och få Amerika att omfamna socialism. Han jobbade incognito som köttpackare i flera veckor och såg de förfärliga förhållanden i vilka arbetarna slet, och detta gällde även små barn. Arbetet var hårt och osäkert p.g.a livsfarliga maskiner och korruptionen bland cheferna var utbredd. Vid ett tillfälle i boken trillar en arbetare ner i en köttkvarn och säljs som ister, men folkets reaktion var alltså inte "åh den stackars arbetaren" utan "ÅHFYFAN, det kan finnas människofett i istret!". De såg helt förbi den sociala misären och fokuserade istället på de osanitära förhållandena. Det hjälpte inte heller att Roosevelt ansåg att Sinclairs socialistiska åsikter var bullshit. Sinclair försökte bli invald i kongressen två gånger, men misslyckades. Killen skulle ha gått till val under parollen "inget mer skit i hamburgarna", det verkar ju ha kunnat fungera.



5. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury


 


Vad alla tror att den handlade om

Det är den definitiva anticensur-boken, en där regeringen förtrycker folket med bokbål istället för Storebror. Amerika har blivit en nation av idioter där fritt tänkande förbjudits för samhällets bästa, och brandmännen startar bränder istället för att släcka dem. Varenda läsare har alltid tolkat det som en varning för farorna med en statlig censur, och det är väl inte så svårt att fatta eftersom den handlar om bokbränning (dock brinner tydligen papper vid 450 grader Celsius, inte Fahrenheit för då krävs 842 grader).


Vad den egentligen handlade om

Bradburys rädsla var inte att regeringen skulle ränna runt i biblioteken med tända tändstickor. Han ville istället varna samhället för den destruktiva kraft som finns i... wait for it... TV. Han ansåg att TV var skräp som pressade ihop information till värdelösa faktoider och att den bidrog till samhällets krympande förmåga att hålla igång koncentrationen. För att vara en sci-fi-författare som förutsåg flatscreens, bankomater och virtual reality så hatade han verkligen ny teknologi. Han gillade inte Internet heller och ska ha sagt till Yahoo! att de kunde dra åt helvete. Han äger nog inte en dator. Men det som måste göra honom mest förbannad är hur folk än idag struntar i hans åsikter och menar att boken visst då handlar om censur, precis som tjuriga barn. Faktum är att en student vid en föreläsning Bradbury gav vid UCLA ställde sig upp och sade att författaren hade fel i tolkningen av sin egen goddamn bok. Bradbury lämnade salen.


4. Fursten av Niccoló Machiavelli


 


Vad alla tror att den handlade om

Om du någonsin hört en makthavare kallas "machiavellisk" så kanske du fattade att det inte var en komplimang. Det är helt tack vare den italienske diplomaten Machiavelli, en kille som var så kass att hans namn blev en förolämpning som betyder "ond, omoralisk tyrann". Napoleon och Stalin hade honom som förebild och den italienska maffian anser honom vara organisationens fader. Allt detta p.g.a Fursten, en politisk avhandling skriven åt Lorenzo di Medici om hur han skulle bete sig för att vara ett ännu större as än han redan var. Boken myntade idén om att det är bättre att vara fruktad än älskad och är lika delar fruktansvärd och briljant i sin beskrivning av hur man kan styra samhället som ett datorspel.


Vad den egentligen handlade om

Machiavelli var sin tids Internet-troll. Istället för att ha legat bakom Gambino-familjens brottslighet propagerade han för fri republik, vilket kan läsas i en liten text som kallas allt annat han någonsin skrev. Anledningen till att Fursten överlevde tidens tand är att den är kort och gör folk förbannade, och det är ett bra sätt att hamna på bestseller-listorna. Synd bara att det inte är en bra idé då det är meningen att den ska läsas inom en viss kontext. I detta fall handlar kontexten om att familjen Medici, alltså de han skrev siott lilla kärleksbrev till, var samma personer som bröt bägge armarna på honom för hans skriverier om en fri regering. Han arbetade för den florentinska regeringen innan Medici dök upp, torterade honom och skickade honom i exil. Det var under den tiden han skrev Fursten (troligtvis med skakig handstil). Och helt plötsligt får boken en annan dimension - den av bitande sarkasm. Men under en lång tid trodde alla att han försökte fjäska sig tillbaka till makten i Florens med sin bok, trots att han efter att ha skrivit den gick raka vägen tillbaka till att skriva om hur ballt det är med republik. Snacka om att det var synd om den här killen.


3. Alice i Underlandet av Lewis Carroll.


 


Vad alla tror att den handlade om

Alla som växte upp under 60-talet vet vad den här boken handlar om. Lilla Alice tar en "trip" ner i ett hål och hamnar på en magisk plats där djur pratar med henne. Hon äter svampar som gör att allt ändrar storlek, hon träffar en överstimulerad vit kanin och en rökande mask. Jepp, Alice i Underlandet är sagovärldens största knarktripp, en tripp som inspirerade Beatles och Jefferson Airplane. Man kan tydligen fortfarande få tag i syrapiller med Cheshire-katten tryckt på dem.


Vad den egentligen handlade om

Som jag redan har skrivit om på den här bloggen var Lewis Carroll en äkta tönt. Hans riktiga namn var Charles Lutwidge Dodgson: präst. ultrakonservativ och professor i matematik. Han skrev boken under 1860-talet, en tid då det mest radikala som inträffade på universiteten var komplex matte. Låter kanske oskyldigt nog, men Carroll trodde att det skulle leda rakt åt helvete. Just det, den mest knarkade boken någonsin som lett till tusentals syratrippar skrevs av en hypertönt med de nördigaste skäl man kan tänka sig. Det är egentligen en satir över modern matematik. Carroll/Dodgson var old school när det gällde matte och lärde ut från en två tusen år gammal textbok, men nu kom plötsligt en massa unga dumskallar med idéer som "imaginära tal" och annat flum. Helgalet! Hela idén med kvadratroten ur -1 och sånt var absurd, ungefär som något man hade kunnat komma på om man var hög som ett hus på droger. Så han skrev en bok som följer den abstrakta matematikens lagar, helt enkelt för att visa upp den fullkomliga stolligheten i det. Alice är alltså den kloka, gammaldags matematikern som försöker behålla vett och sans i en värld full av knäppgökar som opererar efter den postmoderna algebrans regler. Så om du vill åka till Underlandet på riktigt behöver du inte knark, bara en resa till Christ Church College i Oxford, där Carroll jobbade.


2. På drift av Jack Kerouac


 


Vad alla tror att den handlade om

Innan hippies fanns beatniks. Det var pseudo-intellektuella typer i svarta polotröjor, pipskägg och baskrar som ockuperade stans coffee shops, spelade bongotrummor och skrev urusel poesi. Jack Kerouac och hans halvbiografiska roman På drift bär ansvaret för varenda en av dem. Den handlar om Kerouacs och hans kompis resa genom Amerika på väg bort från det tråkiga konformistsamhället mot en mer hedonistisk livsstil med sex, droger och jazz. En riktig bibel för en beatnik, alltså, men inte bara för dem. Även Jim Morrison och Bob Dylan sägs ha gillat boken.


Vad den egentligen handlade om

För det första så hatade Kerouac beatniks. Han tyckte de var ett gäng falska posers. Om man ville vara en del av beat-generationen hade man liksom missat poängen. Att vara beat innebar att vara nedslagen av samhällets förväntningar och krav och att kämpa för att hitta sin plats i världen. Vad gäller hans tid På drift så hatade han den också. Det framgår tydligt att han gav sig av för att leta efter svar men att han inte hittade några. Visst, han hade en del kul, men det blev gammalt och tråkigt väldigt fort, och när han kom tillbaka hem ville han bara lägga den tiden bakom sig. Men icke, istället blev den sidan av honom hyllad och tjatad. Kerouac var för övrigt lite konservativ av sig och ville inte veta av att vara inspiration för någon kulturell revolution. Förresten skrevs boken under 50-talet, så alla trodde att han skrev om samtida händelser, men bokens handling utspelar sig tio år tidigare. Han skrev alltså inte ens om den era han ska ha format.


1. Så talade Zarathustra av Friedrich Nietzsche


 


Vad alla tror att den handlade om

Nietzsche är rätt känd som den store filosof han var, men kanske ännu mer känd för de människor han inspirerade - som Ted Bundy och Hitler. I den här boken myntade han uttrycket "Gud är död", rantade om hur han avskydde traditionell moral och om hur en mästarras skulle komma en dag och ställa världen till rätta. Han talar om "supermannen" som den rättmätige härskaren och "det lysande blonda odjuret" och alla som någonsin läst historia fattar nog vart den tanken ledde. Hitler, som annars kanske bara hade gått till historien som en till fjant som inte fixade sina studier, läste Så talade Zarathustra och bestämde sig för att göra något mer av sitt liv. Senare delade han ut gratisexemplar av boken till sina soldater och arrangerade ett stort, dyrt live-framträdande av boken som han kallade Förintelsen. 


Vad den egentligen handlade om

Om Nietzsche själv inte hade varit upptagen med att vara död hade han nog haft en del att säga om Hitlers tolkning av hans bok. Den orsakades nämligen främst av att Nietzsche hängde med helt fel sorts människor: nämligen hans syster Elizabeth och hans kompis Richard Wagner (ja, kompositören), som båda var benhårda nazister. Efter Nietzsches död ärvde hans syster rättigheterna till hans verk och hon satte genast igång med att skriva om dem så att de fick en undertext som löd "döda alla judar". Det hjälpte inte heller att Nietzsches tankefackla plockades upp av filosofen Martin Heidegger som var, just det, nazist. Faktum är att Nietzsche hatade antisemiter, han t.o.m vägrade att komma på sin systers bröllop eftersom hon gifte sig med en nazist, och han skrev vid ett tillfälle att "antisemiter borde skjutas". Det var systern som fixade till förvirringen kring "det blonda odjuret" som gjorde gällande att det handlade om arier. Nietzsche pratade egentligen om lejon. "Supermannen" är för övrigt inte alls en renblodig, germansk muskelman, utan helt enkelt en människa som har insett att moral och värderingar är subjektiva och som reser sig över allt för att finna sin egen bild av världen. Det där passar inte så bra ihop med att blint följa en enda snubbe som har fått för sig att hata en specific ras. Once again, mr Hitler, you fail.

Av Elli - 14 november 2010 12:52

 


Patrick Bateman lever sin egen variant av den amerikanska drömmen. Han är bara 26 är gammal men är redan en otroligt rik affärsman med kontor på Wall street. Han har ett perfekt yttre, en fantastisk lägenhet på Manhattan och han kan välja och vraka mellan tjejerna i New Yorks överklass. Han har allt man kan önska sig, och ändå verkar hans grepp om verkligheten lossna. Patrick är nämligen fullständigt galen, och detta tar sig uttryck i de fruktansvärda mord han utför på sina (oftast kvinnliga) offer. Frågan är inte om Patrick kommer att åka fast för sina brott, utan snarare vad som kommer hända den dag han flippar ut helt...


Här i Sverige vet troligtvis inte alltför många vem Patrick Bateman är eftersom boken inte finns översatt på svenska (vad jag vet), men i USA är det ett helt begrepp om jag har fattat saken rätt. När den här boken kom skapade den en våldsam debatt och vissa människor höll på att tappa koncepten helt. Den belades med hög åldersgräns, fick bara säljas inpackad i skyddsomslag etc. och Bret Easton Ellis själv fick ta emot en hel del grova hot. Herregud, tänker man, hur i fanken kan folk bli så till sig över en bok med samma handlingsupplägg som en billig kioskvältare? Men vet ni vad, jag fattar nästan hur de tänkte.


Den här boken är totalt jävla sjuk. Den är skriven i en rabblande jag-form och går otroligt fort fram då den ofta använder sig av stream of consciousness-tekniken, vilket leder till att läsaren dras med i den vilda bergochdalbana som är Patricks tankar. Boken är rejält skrämmande och den blev den första bok på länge som faktiskt gav mig mardrömmar en natt. Men är den bra då? Oh yes. Oh hell yes. Bret Easton Ellis är en fullkomligt strålande författare och inledningskapitlet i American Psycho kan vara något av det bästa jag har läst. Han har ett ganska komplext språk och boken kräver full koncentration från läsaren och kan därför vara tuff att ta sig in i, men det är så värt det. Killen är fanimig ordkonstnär. Och sen har vi mordbeskrivningarna, de som skapade sådant ramaskri när boken publicerades. De är otroligt obehagliga: allt beskrivs utdraget och in i minsta detalj. So what, säger du, man har väl sett hundra mord i polisserier vid det här laget. Tro mig, du har inte sett det här. Patrick Bateman nöjer sig inte med att bara hugga ihjäl sina offer, han är en kreativ jävel och det han hittar på... Ellis, blev du tappad i golvet som liten eller? Men kanske än mer briljant är bokens satiriska bild av Manhattans yuppie-värld. Den där ingen egentligen bryr sig om något och där alla visas upp som mer eller mindre galna. Först kan man undra hur i hela friden detta fungerar, men det blir så självklart efterhand. Man måste vara störd för att överleva i den värld de lever i. Ingen i Patricks omgivning är ens i närheten av normal, och därmed framstår hans egen galenskap som så lättförståelig, kanske hans eget rop på räddning från den fejkade värld han lever i.


Bottom line: läs boken, förfasas och bli imponerad. Nu ska jag ta och se filmatiseringen med Christian Bale.

Av Elli - 10 november 2010 18:25



Jepp, här har ni den, boken som ska frälsa alla lata ungar i gymnasiet och grundskolans senare år. Douglas Berglund är expert på området slappande, och har gjort det till något av en konstform så fulländad att han här kommer med en instruktionsbok till hur man slappar (och pluggar) effektivt och smart, samt hur man med en del kloka grepp skaffar sig MVG'n på precis allt man rör vid i skolan.


Ni kanske såg Metros artikel häromdagen om den här boken, de hade gjort en liten intervju med författaren. Jag jobbar ju som lärare så jag blev intresserad och kastade mig över boken när jag väl hade fått den i min ägo. Den gick snabbt ner då det är en kortis (ey, den skrevs ju av en professionel latoxe), och tankarna efteråt var blandade. Douglas Berglund skriver förbaskat bra för en pojkspoling på 18 vårar och boken är bra strukturerad och humoristisk. Han betonar bl a vikten av ett bra grepp om det svenska språket som ett steg på vägen mot toppbetygen, och det märks att han inte bara snackar tomt utan praktiserar vad han lär ut. Många av hans tips och idéer är smarta knep som undertecknat lärde sig först på universitetsnivå. Men tyvärr, lata skolpojkar och -flickor, detta är inte en bibel som kommer att frälsa alla. Många kan dra mycket nytta av Berglunds tips, men paradoxen här är att man måste vara rätt smart och disciplinerad för att kunna slappa på hans sätt. Taktiken kräver att man ständigt har koll på vad som händer omkring en, att man upprätthåller en bra fasad oavsett vad och att man ibland faktiskt, när ingen annan utväg finns, kavlar upp ärmarna och kör hårt. Exempelvis menar han att man kan skippa det där med att skriva en uppsats i god tid, utan kör på som en blå dåre kvällen innan inlämning. Visserligen brukade jag göra detsamma och kom oftast undan med det (skrev en gång ett MVG-belönat tal tio minuter innan lektionen började), men detta fungerar tyvärr inte för alla. Smart slappande är till för just smartskallar, inte för de som behöver hjälp i skolan och som har mer konkreta problem än just lättja. Dock rekommenderar jag boken som en inspirationskälla för elever, för här finns mycket bra grejer. Kom bara ihåg att det finns lärare som också har läst boken, nyahahaha!

Av Elli - 6 november 2010 19:03

 


Pers familj rasar samman och i ett försök att få lite lugn och ro flyttar han till ett hus på Öland och lämnar stan bakom sig. Men friden blir kortvarig då han plötsligt blir tvungen att ta hand om sin vidrige, handikappade far, Jerry. Jerry har ett minst sagt brokigt förflutet och det verkar som om någon är ute efter honom, någon som vill honom väldigt illa. Men vem kan det vara, för den Jerry anklagar är nämligen död. Kommer Per kunna lappa ihop sin tråkiga familjesituation? Kan han rädda Jerry? Vill han ens det, med tanke på hur de har haft det? Och har grannfrun Vendela verkligen kontakt med älvorna som sägs bo ute på alvaret?


Vad sjutton är ett blodläge, undrar du kanske. Jo, det är en strimma blodröd sten som ibland uppstår i stenbrott, och enligt sägnen är det rester av ett bloddrypande krig mellan trollen och älvorna. Johan Theorin har haft med övernaturliga inslag i sina tidigare böcker också (som Nattfåk som jag redan har skrivit om här), men den här gången är det lite annorlunda. Istället för spöken får vi en sorts naturromantisk, väldigt ursvensk skildring av kusligheter, men tyvärr blir det inte mycket av med trollen och älvorna beskrivs mest som glittriga bokmärkesvarelser. Jag måste ändå säga att Blodläge var bättre än Nattfåk. Det är en mer spännande historia och känns bättre skriven i allmänhet, jag kan inte riktigt uttrycka det på ett bättre sätt. Den kan inte buntas ihop med alla andra svenska dussindeckare utan bildar en liten genre för sig själv. Och ja, i Nattfåk blandades ju en del genrer friskt, och här har vi en relationsroman plus uppväxthistoria plus kriminalroman. Men den här gången funkar det bättre och det hela knyts samman på ett snyggt sätt i slutet, om än med vissa mysterier/plot holes kvarhängande i luften. Alltsomallt är det en välskriven, spännande och ibland lite kul bok att läsa, men jag vet inte om jag kommer minnas den alltför tydligt om ett år.

Av Elli - 5 november 2010 10:08

Nej, jag vägrar skriva en recension av Den motvillige monarken av... ett helt gäng författare, tydligen. Anledningen är enkel: jag vill inte läsa den. "Men du som är så emot kungahuset borde ju bli glad över att få fatt i en sån här mysig skandalbok."


Varför det? Ja, jag tycker vi ska göra oss av med monarkin, men är detta rätt sätt? Istället för en demokratisk process där folket uttrycker sin vilja och längtan efter ett i sanning modernt samhälle utan muppar utvalda av Gud, så kör vi med skitskvaller som får kommunaltanterna och pensionärerna som gillar knugen att sätta kyrkkaffet i halsen.


Jag fattar inte var alla rubriker och chock kommer ifrån. "Va? Har kungen sprungit på strippklubbar och kört Playboy-grejen i det förflutna? OHMYGOD, jag paralyseras av moralångest! Men givetvis ska jag läsa om det ändå." Kom igen, finns det en enda kunglighet som inte har gottat sig i etiskt tvivelaktiga smaskigheter till pöbelns förtret? Undrar förresten vad som är värst, det faktum att han är KUNG och går på strippklubb eller att han är kung och går på STRIPPKLUBB? Aah, den gamla hederliga sexualmoralen visar sitt rynkiga, asfula fejs.


Det är fan rätt synd om kungen, och alla andra kungligheter. Avskaffa monarkin för deras skull. Deras mänskliga rättighet till ett privatliv kränks ständigt så som det är nu. Låt dem vara människor i fred.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Google


Skapa flashcards