Pers familj rasar samman och i ett försök att få lite lugn och ro flyttar han till ett hus på Öland och lämnar stan bakom sig. Men friden blir kortvarig då han plötsligt blir tvungen att ta hand om sin vidrige, handikappade far, Jerry. Jerry har ett minst sagt brokigt förflutet och det verkar som om någon är ute efter honom, någon som vill honom väldigt illa. Men vem kan det vara, för den Jerry anklagar är nämligen död. Kommer Per kunna lappa ihop sin tråkiga familjesituation? Kan han rädda Jerry? Vill han ens det, med tanke på hur de har haft det? Och har grannfrun Vendela verkligen kontakt med älvorna som sägs bo ute på alvaret?

Vad sjutton är ett blodläge, undrar du kanske. Jo, det är en strimma blodröd sten som ibland uppstår i stenbrott, och enligt sägnen är det rester av ett bloddrypande krig mellan trollen och älvorna. Johan Theorin har haft med övernaturliga inslag i sina tidigare böcker också (som Nattfåk som jag redan har skrivit om här), men den här gången är det lite annorlunda. Istället för spöken får vi en sorts naturromantisk, väldigt ursvensk skildring av kusligheter, men tyvärr blir det inte mycket av med trollen och älvorna beskrivs mest som glittriga bokmärkesvarelser. Jag måste ändå säga att Blodläge var bättre än Nattfåk. Det är en mer spännande historia och känns bättre skriven i allmänhet, jag kan inte riktigt uttrycka det på ett bättre sätt. Den kan inte buntas ihop med alla andra svenska dussindeckare utan bildar en liten genre för sig själv. Och ja, i Nattfåk blandades ju en del genrer friskt, och här har vi en relationsroman plus uppväxthistoria plus kriminalroman. Men den här gången funkar det bättre och det hela knyts samman på ett snyggt sätt i slutet, om än med vissa mysterier/plot holes kvarhängande i luften. Alltsomallt är det en välskriven, spännande och ibland lite kul bok att läsa, men jag vet inte om jag kommer minnas den alltför tydligt om ett år.