Alla inlägg under juni 2010

Av Elli - 30 juni 2010 21:26


När jag var ute på stan idag hörde jag en kul kommentar från en kvinna med en enorm barnvagn. "Jag har fött barn, och det har inte hindrat MIG på något sätt!" Någon sekund senare: "Asså, folk har INGEN respekt för barn och barnvagnar!" Sedan tände hon resolut en cigg rakt över ungen. Min första reaktion var att skratta, eftersom den här stackars mamman använde sin gigantbarnvagn till att plöja sig igenom folkmassan som försökte ta sig av bussen.


Sådana här saker förbryllar mig. Jag känner många småbarnsmammor och jag vet att det säkert inte alltid är lätt och skoj att ha en baby, men kan någon förklara för mig exakt vad det är som får VISSA småbarnsmammors respekt för andra människor att försvinna spårlöst? Resonemanget verkar funka så här, om jag har fattat rätt: "Jag har minsann Fött Barn, och därför är jag en unik snöflinga som alla andra ska högakta och respektera utan förbehåll. Därför får jag lov att röra mig hur jag vill med min barnvagn, och om du inte självmant flyttar dig så är du en Dålig Människa, vilket ger mig rätt att köra på dig och gläfsa sura kommentarer."


Jag fattar inte hur man som mamma ens orkar dra runt med de där jättevagnarna. Jag hade aldrig pallat, hade stoppat ungen i en bärsjal eller -sele. Verkar överlag enklare, fast det förhindrar kanske att man har med sig all babyns packning: blöjor, barnmatsburkar, mössa och..... um, vad mer behövs?


Som ni fattar har jag inga egna barn och vet därför egentligen inte ett smack om hur det är att ha en baby att kånka runt på ute på stan. Men jag vägrar att tro att min okunskap i området gör det okej för VISSA mammor att bete sig så arrogant. Vafan, tänk på vad ni lär ungarna, om inget annat.

Av Elli - 26 juni 2010 16:53

 


Den lätt excentriske Pierre Dulaine slår alla med häpnad när han dyker upp på en nergången skola i New Yorks slum och ger ett förslag åt rektorn. Han erbjuder sig att lära skolans värsta problemungar ballroom-dans under deras kvarsittningstimmar. Utan att bry sig om alla som skrattar åt honom tar han sig an de minst sagt motvilliga eleverna, som hellre hamnar i slagsmål än dansar till Nat King Cole. Men tack vare envishet och engagemang lyckas Pierre komma eleverna närmare, och inser att deras potential är så stor att han anmäler dem till en prestigefylld danstävling. Frågan är bara om han kan få gruppen att fungera hela vägen fram till dess.


Dansfilmen: filmvärldens utskällda tönt, min guilty pleasure. Ja, jag älskar dansfilm, så skjut mig. Jag älskar de klyschiga historierna, sexigheten, glittret och strålkastarna och hur musiken blir en huvudperson i filmen istället för att bara vara bakgrundsljud. I en dansfilm lägger regissören stor vikt vid valet av musik, och Take the Lead är inget undantag. Musiken i den här filmen var toppen, och ja, jag satt och diggade när jag såg den. Jag fascineras alltid av hur man kan kombinera musikstilar, och det är få som tycks funka bättre ihop än hiphop och klassiskt. Jag behöver liksom knappt nämna historien, för vi vet alla vad som händer och hur det kommer att sluta redan efter fem minuter. En grej som jag däremot inte ofta pratar om i mina recensioner är fotot och kamerarbetet. Det svänger, helt enkelt: filmen har snygga övergångar och klippningar, det är som om hela filmen är en dans i sig. Nu har jag precis sett den och gav mig in i den här recensionen direkt efter att eftertexterna slutat så jag är fortfarande "inne i den", men jag tror ändå att jag kan rekommendera den efter det att den första förtjusningen har lagt sig. Svälj stoltheten, alla filmsnobbar, och bara njut av en harmlös rulle med skön musik och känsla.

Av Elli - 24 juni 2010 20:56

 


David Beck är en läkare som lever på sparlåga ända sedan hans älskade fru, Elizabeth, mördades för åtta år sedan. Mördaren togs till fånga och sitter i finkan, men det har inte hjälpt David gå vidare med sitt liv. Så, plötsligt en dag, inträffar det omöjliga: David får ett mystiskt mail som bara kan ha skrivits av Elizabeth. Är det sant, lever hon fortfarande? Vild av galna förhoppningar ger sig David in i ett mysterium som bara växer och växer. Det verkar som om det finns fler som är intresserade av hans fru. Men varför?


Aah, kioskvältarperfektion, vad vore den litterära världen utan dig? Det här är precis den sortens bok man vill läsa om sommaren: en riktigt skön deckare som dessutom är spännande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och ska försöka få pojkvännen att läsa den också. Visst, det är en dussindeckare med dess traditionella klichéer, men den fungerar på något sätt ändå. Kanske har att göra med att Coben är en hyfsad författare och inte försöker vara djup genom tramspoetiskt språk (*host* Kallentoft *host*). Det ska erkännas att boken ger läsaren en hel del att ta in och i slutet kan det hända att man får läsa om vissa stycken för att kunna hänga med i gåtornas lösningar, och beskrivningen av vissa karaktärer (läs: alla som inte är vita) är direkt rasistisk i vissa fall. Fast å andra sidan, i en sån här bok förväntar man sig väl en del negativa rasklyschor. Suck. Kan man bortse från det har man hursomhelst en spännande bok som passar fint till sommarlistan.

Av Elli - 22 juni 2010 18:17

 


Aislinn är en tonårstjej med en ovanlig förmåga: hon kan se älvor. De är tyvärr inte några söta, glittriga bokmärkesvarelser utan kan se ut lite hursomhelst, t.o.m som människor. Och att kunna se dem är inte bra alls, så Aislinn gör sitt bästa för att ignorera dem. Inom älvriket finns en del problem som har med prins Keenan att göra, han som behöver hitta den som är ämnad för honom för att ta sin plats som Sommarkungen. Det finns dock någon som vill hindra detta: hans mamma, Vinterdrottningen.


Anledningen till att den där sammanfattningen däruppe är kass är att jag inte läste ut den här boken. Tro mig, jag försökte. Jag satte mig bekvämt i soffan och öppnade boken. Typ tio sidor senare kom jag på att jag ville göra något annat, som att sortera tvätten. Det verkade roligare. Jag försökte igen, men fann att jag var tvungen att skura badkaret just då. Kort sagt så är den här boken totalt ointressant. Det är inte det att den är renodlat tråkig, den är direkt frånstötande. Jag och den här boken var som två magneter bredvid varandra; vi gick inte ihop alls. Jag höll fast så länge jag kunde, men till slut var jag tvungen att släppa. Vad är det som händer i den här boken egentligen? Läsaren kastas in i handlingarnas centrum och får mängder av begrepp och konstiga älvord slängda på sig utan att hänga med alls. "Vänta, vad betyder det där?" "Varför det?" "Vad fanken är det för något?" "Argh, jag fattar inget!". Jag kanske gör ett nytt försök med den här boken en annan gång, men just nu står jag inte ut med den en sida till.

Av Elli - 21 juni 2010 10:54

Alla har väl någon gång känt att de blev djupt rörda av en bok. Alla har nog någon gång läst en bok som förändrade deras liv och deras sätt att se på världen. Här har vi de som gick ett steg till.


 


4. Sagan om ringen - nazister

Tolkiens tre böcker (från början en enda) har i princip definierat fantasy-genren och de är svinhäftiga, helt enkelt. Det tycker en del nazister också, eftersom de ser sina egna idéer reflekteras i böckerna.


Wait, what?


Jepp, det finns knasbollar på nazistforum som menar att de olika raserna i böckerna representerar olika raser i den verkliga världen. Mussolini kallade förresten sina ungdomsläger för "hobbitläger".


Exakt hur nassarna får ihop det här resonemanget är en gåta. Böckerna handlar ju för fanken om hur raserna lägger undan sina bråk sinsemellan för att förenas mot en gemensam fiende. Tolkien själv fattade ingenting av hur nazisterna tänkte, han menade att det enda gömda budskapet i böckerna är rädslan för industrialismens påverkan på naturen.



 



3. Räddaren i nöden - diverse mördare

Salinger trodde förmodligen inte själv att han skrev något superviktigt när han totade ihop historien om Holden Caulfield, världens gnälligaste sjuttonåring som hatar allt, utom små barn.


Men det verkar vara något med killens egocentriska bölande som får folk att vilja döda kändisar. Alla kan väl historien om hur Mark David Chapman (han som sköt John Lennon) angav boken som sin inspirationskälla. I sitt exemplar hade han dessutom klottrat på titelsidan: "This is my statement. Holden Caulfield". En annan dåre som hade boken på sig när han mördade skådespelerskan Rebecca Schaeffer var Robert John Bardo. John Hinckley Jr, han som försökte mörda Reagan, hade även han den där jävla boken. Och det här är bara kändismorden, det finns flera low-profile mord som har kopplats samman med skiten.



 






2. The Collector - seriemördare

Boken skrevs av John Fowles och handlar om Frederick Clegg, en socialt obegåvad loser som samlar på fjärilar. Och flickor. Han kidnappar och låser in en flicka i sitt hus och försöker stå emot sina omoraliska impulser att utnyttja henne. Han lyckas till slut stå emot sina lustar,men hon dör iallafall. Sensmoral: "vadå, hon ska ju ändå dö, jag kan lika gärna mörda henne."


Om du håller med om det där sista är du nog en seriemördare, för det var precis så de resonerade. Leonard Lake och Charles Ng kallade sin mordturné "Operation Miranda" efter en karaktär i boken, och dödade 25 människor. Christopher Wilder, en annan kvinnomördare, hade boken på sig när han sköts av FBI. Robert Bordella tog inspirationfrån det hela också och dödade sex unga män, men hans primära källa var filmversionen så de andra skrattar nog åt honom.


Problemet är ju bara att Frederick Clegg inte är en romantiserad mördare och att han själv är emot den sortens handlingar rent moraliskt. Bokens huvudteman är social ställning och makt. De som fick inspiration från boken var just de som Fowles varnade för - galningar som missbrukar den makt de har över andra.



 



1. Lolita - maaaaaassor med pedofiler

Nabokovs bok berättar historien om Humbert Humbert (jo, han heter faktiskt så), en medelålders professor som också är en knäpp pedofil. Han kidnappar en flicka vid namn Lolita och drar runt med henne i landet tills hon lämnar honom för en annan medelålders man. Alla dör.


Här kommer pedofilerna in i bilden. Lolita har blivit ett helt begrepp i Japan, och där finns s.k "lolicons", alltså animerad porr som visar barn i sexuella situationer. Nästan hälften av all porr som produceras i Japan varje år platsar in i lolicon-genren och det verkar som om pedofilbrott har stigit i Japan den senaste tiden.


Men Nabokov menade knappast att "pedofili rules". Humbert Humbert är en vidrig figur som förtjänar att dö i slutet av boken och Nabokov menade aldrig att någon skulle härma svinet.

Av Elli - 19 juni 2010 14:17

Det må vara lamt att bara klistra in en YouTube-video istället för att komma med något eget, men här har Knatten sammanfattat mina tankar om Victorias och Daniels bröllop så sjukt bra att jag var tvungen att dela med mig.





Någon sade till mig att jag kunde väl släppa det där med att vara emot monarkin och bara se det som harmlös underhållning. Okej, jag fattar att det kanske är den mest stillsamma peace-and-love-approachen till det hela, men kan vi inte då behandla dem som underhållning också? Tycker vi kunde installera kameror i en del strategiska rum på slottet och filma kungafamiljens vardag, som en dokusåpa. Normalt sett avskyr jag sådana, men det skulle nog faktiskt vsra rätt kul att ta del av verkligheten sedd genom kungafamiljens isolerade, gudsvälsignade ögon.


"Men kungahuset är ju jättebra reklam för Sverige och drar in sjukt mycket mer pengar än de kostar." Kan någon komma med en källa till det där påståendet, eller någon form av bevis? Jag tvivlar starkt.


Låt Vickan och Danne gifta sig, det struntar väl jag i. Jag bryr mig inte ett skvatt om deras bröllop, det är jippot runtomkring jag stör mig på. Kärlekskampanjerna man ser överallt känns allt annat än kärleksfulla och romantiska, hela grejen med bröllopsmazariner och bröllopscider på Ica känns bara så plastigt fjäskig och falsk. Snacka om att kväva romantiken i fejk-romantik.

Av Elli - 18 juni 2010 10:45

 


Luce är en 17-årig tjej som har skickats till skolan Sword and Cross efter att hon varit involverad i ett mystiskt dödsfall - som hon inte ens kommer ihåg. Sword and Cross är nämligen ingen vanlig skola: här hamnar bara de tyngst kriminella ungdomarna. Stället är minst sagt ogästvänligt, kommunikationen med den yttre världen är hårt kontrollerad av personalen och övervakningskameror bevakar varenda steg eleverna tar. Luce vantrivs och vill helst av allt försvinna i mängden, men tyvärr består den av rejält knäppa (och ibland läskiga) typer som nu är hennes enda jämnåriga. Men alla Luces bekymmer bleknar varje gång hon får syn på den hemlighetsfulle, åh-så-snygge Daniel. Hon dras till honom från första början och börjar göra efterforskningar om honom. Vem är han egentligen, och varför känner Luce att hon har träffat honom förr?


Okej, det är småaktigt att kommentera en boks omslag, men... bara titta på det! Det kan vara det mest pretentiösa, löjligaste omslaget någonsin till en ungdomsbok, och det vill inte säga lite. Jag fick syn på den och kände att "åherrejesus, den här sortens train wreck måste vi kolla." Jag tänker mig en kostymnisse på förlaget som säger "Amen, öh, kidsen gillar ju sånt nu: svarta kläder och påklistrat lidande, så vi kör på det." Dock representerar omslaget vår huvudperson Luce ganska bra. Hon är en egocentrisk, självömkande mes och den helt klart minst intressanta karaktären i hela boken. Och tyvärr kör vi på gamla könsroller där grabbarna styr allt och Luce får ofta spela handlingsförlamad jungfru i nöd. Vid ett tillfälle blir hon t.o.m räddad av en "riddare på en vit springare" (i det här fallet Daniel i en vit bil). Luce inställning till Daniel är inte roligare den heller, den går ungefär så här: "Ena stunden är han snäll mot mig, nästa är han taskig och respektlös. Han måste tycka att jag är en total idiot. Och det gör ju jag också. Ohmygod, han är ju den ende som förstår mig!" Resterande figurer är lite mer underhållande, om än med en smått överdriven kufiskhet. SPOILER BÖRJAR HÄR: Faktum är att bokens enda helt relaterbara och trevliga figur dör i slutet. SLUT PÅ SPOILERS.


Författarens språk är klumpigt men fungerar för det mesta, dock är kärleksscenerna mellan Daniel och Luce tyvärr rätt pinsamma på nivån "hit med en kudde jag kan gömma mig bakom". Inspirationen kom från Harlequin-böcker eller? För övrigt är jag kluven mellan om jag ska störa mig på den tunga, kristna övertonen som genomsyrar boken eller försöka strunta i den. Alltsomallt har vi då en bok med en trist huvudperson, arkaiska könsroller och ett halvdant språk. Finns det något bra? Ja, det gör det: storyn. Det är en ovanlig bok i sin genre och jag fann att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta. Det var en oförutsägbar och bra historia, och trots att boken är lite långsam kändes det aldrig långtråkigt. Den är förresten första delen i en serie och ja, jag tror faktiskt att jag kommer läsa fortsättningen som ska komma efter sommaren.

Av Elli - 14 juni 2010 19:07

 


Laras liv är inte alltför kul. Hon har en firma som går rejält dåligt, hennes pojkvän har dumpat henne (men han älskar henne visst då, han behöver bara inse det), hennes släkt är vidrig och nu drar hennes föräldrar med henne på en begravning för en gammalfaster hon inte ens kände. Men det får en ändring - mitt under ceremonin. Gammelfaster Sadies spöke dyker upp och behöver Laras hjälp för att hitta ett försvunnet halsband. Först tror Lara att hon blivit tokig, sedan tror hon att Sadie kommer att göra henne tokig. Spöket är av Sadie som ung jazzbrud från 1920-talet, och hon är skrikig, krävande, irriterande, egocentrisk, respektlös och arrogant. Och hon kan vara precis det Lara behöver.


Sophie Kinsella, jag lyfter på hatten för dig. Shopaholic-böckerna är himla kul, men det här är bättre. Detta är chicklit så som det ska vara: grymt kul och engagerande underhållning utan alltför tunga toner. Dock blev jag väldigt berörd av historien, jag fick till och med en liten tår i ögat vid ett tillfälle. Andra gånger skrattade jag rakt ut. Och visst, det är en förutsägbar historia och vi vet alla hur sådana här böcker slutar, men vaddådå? Och kom igen, hur ofta får man se en chicklit-bok där den ena huvudpersonen är ett spöke? Applåder för originalitet, Kinsella. Språket är även det hur bra som helst, den här författaren har förmågan att fånga och beskriva tankar på ett roligt och igenkännbart sätt. Och visst kan man hävda att Lara är en rejält ditzy, ganska dum brud genom större delen av boken (innan hon utvecklas till en bättre människa på slutet och NEJ, jag anser inte att det där var en spoiler), och detta är en grundsten i genren, men hon balanseras väldigt väl på gränsen mellan knäpp kiosklitteratur-hjältinna och charmig, igenkännbar tjej som man skulle vilja ha som kompis. Det här är en riktigt skön sommarbok, perfekt lättsam och kul. Så välbekant, men ändå så udda.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Google


Skapa flashcards