Alla inlägg under april 2010

Av Elli - 30 april 2010 17:07

 


Det är den varmaste sommaren i mannaminne och den italienska landsbygdens åkrar ligger öde: de vuxna har isolerat sig i sina svala hus och världen tillhör sex barn som drar ut på äventyr på sina cyklar om dagarna. De leker barns lekar med barns grymma inslag och hittar en dag ett ödehus de inte har sett förr. Michele blir tubbad att ta sig in i huset och hittar där något väldigt märkligt: en pojke som sitter fastkedjad nere i ett djupt hål. Vem är han? Hur hamnade han där? Och varför har han Micheles mammas gamla kastrull hos sig nere i hålet?


Det här var en till bok jag inte hade hört talas om innan jag läste den, men tydligen har den filmatiserats och vunnit en hel del priser, så jag antog att jag hade missat något. Och det hade jag också. Den här boken är som en italiensk version av Stephen Kings "The body" (bland oss svenskar mer känd som filmen "Stand by me"). Språket och karaktärerna överlag är väldigt Stephen King-aktiga och boken har samma kusliga atmosfär som skräckkungens böcker. Men Ammaniti är inte en efterapare utan en bra författare som lyckas skriva en skrämmande bok befriad från klichéer. Det hör ör faktiskt en av de bästa barndomsskildringarna jag har läst på väldigt länge. Ungarna, som är huvudpersonerna i den här boken, och deras värld är precis som barn faktiskt är: snälla, elaka, grymma, extremt lojala, uppoffrande, lögnaktiga och könsdiskriminerande mot gängets enda flicka. Man känner igen mycket av sina egna barndomstankar och -fasor i boken, för att inte tala om den isolering som fanns mellan en själv och de vuxnas värld. Jag har inte sett filmen, men jag har hört att den är helt filmad med kameran hängande en och en halv meter över marken för att fånga ett barns synvinkel och världsbild, vilket låter som en skitbra idé. Skulle vilja se den, för boken kan jag absolut rekommendera.

ANNONS
Av Elli - 28 april 2010 21:50

Det finns vissa karaktärer som vi helt enkelt har vant oss vid, och oavsett om vi gillar dem eller inte så kan vi inte förneka deras betydelse för litteraturen: Romeo och Julia, Dracula, Frankensteins monster, Stålmannen, Spindelmannen och typ allt som Astrid Lindgren någonsin hittade på. Men sanningen är att vissa av de där figurerna vi alla tar för givna var nära att aldrig skapas.



5. Jokern


 


Jokern är en av de största serietidningsskurkarna någonsin, och min personliga favorit. Han har varit med redan från början av Batmans karriär och har rollen av den där superskurken som alltid kommer tillbaka oavsett vad, typ som Michael Myers. Men Batmans skapare tänkte att hjälten skulle se ganska värdelös ut om han hade en fiende som han inte kunde göra sig av med, så de bestämde att Jokern skulle dö.


Som tur var tyckte den dåvarande chefredaktören för DC Comics att Jokern var ashäftig, så han tvingade författaren (Bill Finger) att återuppliva honom, och han hänger fortfarande med genom serietidningar, filmer, TV-serier etc. Författarna måste ha halvkass fantasi, lagt märke till hur Batman aldrig får nya skurkar att slåss mot?




4. Rambo


 


Om du inte har nått min aktningsvärda ålder så kanske du bara känner till Rambo som den där skjutgalne idioten spelad av en mumlande apa vid namn Sylvester Stallone, men på 80-talet var den här killen kung av badass. Grejen var den att den första Rambo-filmen, "First Blood", var baserad på en roman – som slutar med att Rambo dör. Det skulle han göra i filmen också, vilket ärligt talat hade varit ett bättre slut med tanke på filmens budskap.


Stallone själv satte stopp för de planerna med argumentet att Rambo skulle kunna bli en bra superhjälte-franchise, vilket ledde till en hel del bråk under inspelningen. Testpubliken höll dock med Stallone och därför fick vi för ett tag sedan se den där korkade filmen som, jag lovar, enbart handlar om hur ett gäng skitiga killar ränner runt i skogen nedtyngda av trettio kilo vapen var.




3. Spock


 


För de som är helt bortkopplade från kultur så är Spock en figur i "Star Trek" som alla av någon anledning dyrkar. Han är surmulen, känslokall och skitsmart. Och han har ful frisyr. Och spetsiga öron.


Just de där öronen var det som höll på att stryka honom helt ur serien: folk tyckte att han såg ut som Djävulen (amerikaner var dumma då också). Showens skapare lyckades dock tjata till sig en deal om att Spock skulle vara kvar så länge han höll sig i bakgrunden, men det gick åt skogen när mängder av kvinnliga tittare blev förälskade i honom och tittarsiffrorna sköt uppåt. Han var helt enkelt den perfekte mannen: stoisk, cool, smart och mystisk, lite som en fulare James Dean.




2. Wolverine


 


Wolverine är en X-Men-karaktär som alla killar vill vara (ja okej då, innan han hamnade i X-Men var han en fiende till Hulken). Han är stark, stenhård, sjuk i huvudet och har en ful dräkt.


Men han är iallafall bättre nu än i sin ursprungliga skepnad. Tanken var att Wolverine skulle vara någon sorts tonårig mutantvarelse mellan en människa och en järv. Detta lät idiotiskt redan då och han ändrades till den figur vi har idag. Men även efter förändringarna var han en ganska osynlig figur och skaparna funderade på att göra sig av med honom ganska tidigt i serien eftersom han var för lik en annan figur, Thunderbird. Men istället fick Thunderbird bli den som dog eftersom Wolverine är kanadensare och det var en av författarna också. Ganska enkelt.




1. Batman


 


Han är en seriefigur. Du kan googla honom, jag väntar.


De tidigare figurerna på den här listan var sådana som nästan togs bort tidigt, men Batman var nära att aldrig bli skapad över huvud taget. 1938 dök en kille upp vid namn Bob Kane på DC Comics-redaktionen med en idé kallad ”Bat-man”. Han såg ut såhär.


 


Tack gode Gud för Bill Finger. Han tog sig an projektet med avsikt att ”släta ut rynkorna” och är den huvudsaklige mannen bakom den Batman vi har idag. Han designade Batman-masken, Batman-symbolen och han valde färgerna till kostymen (Kanes figur hade en illröd kostym). Det var för övrigt han som skapade Bruce Wayne, Robin, Gåtan och de första Batman-historierna.

ANNONS
Av Elli - 25 april 2010 23:29

Detta kan vara ett av de mest hysteriska klipp jag har sett på länge. Vi vet alla att ABBA vann Eurovision med "Waterloo" för sådär sjuhundra år sedan, men vad iallafall JAG inte visste vad hur helgalet det såg ut när de gjorde det. Gitarren slår allt.



Av Elli - 23 april 2010 22:28

 


I slutet av 1940-talet drar den tolvåriga Singa runt med sin far på olika tivolin och cirkusar för att lura folk på pengar med sina seanser och kontakter med andevärlden. Men det är inte helt och hållet lögn, för Singa kan verkligen tala med andarna och se det som är osett för andra. Detta upptäcks av ett fanatiskt spiritistsällskap som kidnappar flickan och utnyttjar hennes förmågor samtidigt som de misshandlar henne på värsta sätt. Men flickan knäcks inte, och mer än sextio år senare är hennes ande ute efter hämnd...


Jag har redan berättat hur mycket jag gillar skräckromaner, och jag tycker det är skitkul att den genren har börjat vakna till i Sverige. Den har ju tidigare varit ganska sällsynt här. Den här boken är en debutroman och riktigt bra skriven. Den har en aura av kuslighet och mörker över sig, samtidigt som det är en riktig mysbok utan blodsplatter och alltför mycket äckligheter. Visst, det finns grova scener i den, men inget spyframkallande á la filmen "Braindead" (kanske den sjukaste filmen någonsin) eller liknande. Det är en lågmäld, klassisk spökhistoria, och den går fort att läsa, dels för att den fångar en och dels för de korta kapitlen. Jag vet inte varför, men jag läser alltid en bok snabbare om den har kortare kapitel på sådär två-tre sidor. Det enda jag tyckte var lite synd är hur boken flyger från det mörka 40-talet med religiösa dårar, lagstiftad rasism, kringresande cirkus- och tivoliromantik och spiritistiska lurendrejerier, för att släppa läsaren hos en ganska ointressant karaktär som jobbar som städerska i den gråtråkiga 2008. Boken är ju ändå redan kort, kunde vi inte ha förlängt den första delen ett tag, alternativt fortsatt skriva och skspat en tegelsten som höll samma sköna stämmning hela vägen?


Det här är tydligen första delen i en serie om den där städerskan, och jag kommer absolut att följa utvecklingen.

Av Elli - 22 april 2010 11:35

 


Året är 1971 och journalisten Duke remmar runt i öknen i en stor, röd bil tillsammans med sin kompis/advokat, bägge två höga som hus på alla droger man kan stava till. Tanken är att de ska bevaka ett motorcykelrace i Nevada-öknen, men de är på ett eget uppdrag samtidigt: de letar efter Den Amerikanska Drömmen (vad nu det är för något) och de har fått höra att den ska finnas i Las Vegas. Men var hittar man den i ett land där Nixon är president och allt verkar ha kraschat åt helvete? Och hur ska de två galningarna krångla sig ur alla de problem, bedrägerier, brottsligheter och lögner de hamnar i under sin resa?


Man kan beskriva den här boken med ett ord: knark. Hela boken är så full av det att den nästan avger den söta doften av marijuana, knarket ligger som en aura över karaktärerna, handlingen, språket, allt. För att inte tala om de helgalna illustrationerna. Det är en väldigt udda bok, trots att det är full rulle hela vägen igenom känns det knappt som om det händer något. Det finns liksom ingen röd tråd eller sammanbindande handling, bara en massa lösryckta händelser och galenskaper som råkar involvera Duke och hans idiotiske advokatkompis. Attityden till droger är väldigt ambivalent: dels hyllas de som det bästa som någonsin skapats, Guds gåva till den desperata människan, men samtidigt visas med all önskvärdhet de problem och den skit karaktärerna hamnar i på grund av sitt knarkande. Det är realism och drogromantik i en konstig krock, helt enkelt. Men var boken bra då? Jao, det får jag nog säga. Thompson skriver riktigt coolt och den här boken hade nog funkat skitbra som högläsning eller något. Vänta er dock inga djupa insikter om livet, det här är en detaljerad drogtripp med hallucinationer, paranoia och stress. Men det är ändå rätt kul ibland.

Av Elli - 20 april 2010 06:28

Det finns folk i världen som tror att en del av deras själ försvinner om man tar en bild av dem. Intressant. Det kanske är därför som supermodeller alltid ser så uttråkade ut.

Av Elli - 18 april 2010 23:47

 


Guy Montag är en ganska vanlig man. Han bor i ett hus i ett normalt område med sin TV-tokiga fru och han jobbar som brandman. Men Montag släcker inte bränder, han startar dem. Det som brinner är det mest förbjudna i hans samhälle: böcker. De är numera olagliga i en värld där dumheten har tagit överhanden, där kunskapsutvecklingen har gått från noll till hundra och sedan tillbaka till noll igen. De flesta är nöjda med sakernas tillstånd, men Montags nyfikenhet är för stark och han börjar fundera, ställa frågor och bli allmänt obehaglig. Varför är böcker så dåliga? Har de verkligen alltid varit det? Montag bestämmer sig för att ta reda på mer, alltmedan faran kommer närmare.


Wow. Bara wow. Det här var en så otroligt kick-ass bok! Jag läste 1984 för ett tag sedan och fastnade för den här eftersom den är lite besläktad med Orwells bok: en modern klassiker om en dystopi där kunskap är förbjuden och en ensam myra försöker bekämpa förtryckarsamhället. Men Ray Bradbury är inte Orwell, den här boken är väldigt annorlunda. Hans språk är mycket mer eteriskt och fantasifullt, vackert och poetiskt medan Orwell var mer realistisk och hård. Om Orwell var en mästare med ord så är Bradbury en mästare i bilder. Det är ofta fragmentariska meningar och beskrivningar, men shit vad de tar tag i en. Det är även en mycket aktuell bok nu när man beräknar att läsandet av fysiska, traditionella böcker håller på att gå nedåt och ersättas av läsplattor och/eller TV. Man blir manad att förvalta och "rädda" böckernas innehåll från att försvinna, men samtidigt skänker boken ett intressant resonemang att fundera på, om tidernas gång och kunskapens konsekvenser för samhället och människan, hur den kan leda till så mycket bra och samtidigt så mycket dåligt. Det här var en tung bok som träffar en rakt i magen som en knytnäve, briljant i sin korthet (tog mig en dag att läsa den) och sjukt smart. Läs!


Här följer ett citat ur boken:


"Everyone must leave something behind when he dies, my grandfather said. A child or a book or a painting or a house or a wall built or a pair of shoes made. Or a garden planted. Something your hand touched some way so your soul has somewhere to go when you die, and when people look at that tree or that flower you planted, you're there. It doesn't matter what you do, he said, so long as you change something from the way it was before you touched it into someting that's like you after you take your hand away. The difference between the man who just cuts lawns and a real gardener is in the touching, he said. The lawn cutter might just as well not have been there at all; the gardener will be there a lifetime."

Av Elli - 17 april 2010 23:58

 


Kate och John bestämmer sig för att adoptera efter det att deras bebis visade sig vara dödfödd. De hittar ett barnhem och stöter där på den vackra, begåvade Esther, nio år gammal. Hon verkar vara rena drömbarnet med sitt dockaktiga utseende och fina sätt. Och alla de där konstiga olyckorna och hemska händelserna som har inträffat runtomkring henne är väl bara just olyckor, eller hur? Inte kan väl den här söta tjejen ha något att göra med de dödsfall som omringar hennes mystiska förflutna?


Jag hade aldrig ens hört talas om den här filmen tidigare, men den var verkligen värd de trettio spänn den kostade att hyra. Trots att den baseras runt en rejäl skräckfilmsklyscha (onda barn) så är det här inte alls en förutsägbar film och man känner att man verkligen vill veta hur det ska sluta. Och trots att det är ganska uppenbart att flickan Esther inte är helt som hon ska så känner man ändå någon sorts sympati för henne, jag kan inte riktigt förklara varför. Hon som spelar henne (Isabelle Fuhrman) är förresten skitbra och något att hålla koll på inom filmvärlden. De andra skådisarna gör också bra ifrån sig, men det är helt klart Esther som är filmens stjärna. Regissören har gjort ett bra jobb och man märker att han har försökt undvika en del av de värsta skräckfilmsstandardsen. Men vad fanken, detta är en lågbudgetskräckis så han är ju medveten om viliken målpubliken är och han ger vad de vill ha - en bra historia med oförutsägbart slut och massor med kusligheter.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3 4
5
6 7 8 9 10 11
12
13
14 15
16
17 18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se