Hej Internet. Jag är en högstadielärare.

Jag har jobbat i två år snart och kan ärligt säga att jag älskar mitt jobb. Jag älskar den kreativa sidan av det, jag älskar att jag får betalt för att babbla om och engagera andra i sådant som intresserar mig och jag älskar responsen jag får av ungarna. Jag är en sån där som "brinner för" sitt ämne och kan diskutera språkkunskap, grammatik, coola klassiska böcker och poesi hur länge som helst.

Därför kände jag att jag ville vädra mina tankar nu när varenda internetforum och kommentarsfält fylls med åsikter och yttranden från allt möjligt folk, från de pålästa och kloka till de helt oinsatta som mest freestylar med hemmasnickrade argument. Ser ni den där bilden ovan? När jag hade förmånen att ha ett eget klassrum hade jag den uppsatt på min dörr. Den är kul och fick folk att dra på munnen en smula, men jag satte den där först och främst för att den är så träffande. Eftersom varenda människa i detta land har gått i skolan har också varenda människa sina egna tankar om hur skolan bör fungera och hur lärare bör arbeta, och det gör också att den här debatten blivit så het.

Här har vi ett par åsikter som kommit flygande:

"Men byt jobb då, om ni nu är så missnöjda. Det finns väl ingen som tvingar er att vara lärare?"

Visst, vi skulle kunna byta jobb. Konsekvensen skulle bli att vi blir tvungna att lämna något vi verkligen tycker om och att Sverige som nation skulle stå inför ett fett problem, men visst. Vi lider redan av en stor lärarbrist i detta land och den kommer bara bli värre eftersom många lärare kommer gå i pension snart och antagningen till lärarutbildningen är skrämmande låg. Varken lärarna eller ickelärare har råd med att förlora oss.

"Vad klagar ni för? Ni lärare har det ju redan så fett med minst tre månaders semester varje år!"

Finns det verkligen folk som tror det där på allvar eller säger de så bara för att provocera? Lärare jobbar fem timmar mer i veckan än andra heltidsanställda. Detta betyder att de där loven är intjänad tid. För övrigt är vi inte lediga lika mycket som eleverna ändå, vi har arbetsdagar inlagda på varenda lov. Jag jobbade två veckor i somras medan ungarna var borta och kommer jobba tre dagar under höstlovet, samma sak under sportlovet. En kollega fick mig att fnissa idag när han berättade att en av hans kompisar hade sagt "Men på fredag är det ju studiedag, då är du väl ledig?"

"Ska man ge högre lön åt lärare borde man FAKTISKT också ge det till sjuksköterskor, lokalvårdare, busschaufförer, säkerhetsvakter, byggjobbare, frisörer, undersköterskor, rörmokare och fan och hans moster."

Min mamma har varit sjuksköterska i hela sitt yrkesverksamma liv och jag har jobbat på en vårdcentral. Jag vet precis hur mycket de sliter i vården och har all respekt i världen för de som jobbar där. Jag har en vän som jobbat som lokalvårdare och det är minsann inte lätt det heller. Ingen försöker nedvärdera de andra yrkesgrupperna, vi vill bara bli bättre värderade själva. Är det någon jäkla tävling förresten? Vad rör det alla andra om lärarna får en schysstare lön? Detta argument låter i mina öron så barnsligt och så enormt präglat av avundsjuka och missunnsamhet. Typiskt svenskt, enligt min mening.

"lärrarna e bara idiåter hela högen dem borde ha lägre lönn kola bara på sverjes resultat jemförrt med anndra länder. dom har gått 4 år på högskola för å leka me paper mashé och kladda me kritor."

Okej, det är inte snällt att hacka på folk som skriver kasst, men det är inte sällan man läser slika kommentarer där det ser ut som om människan har skrivit meddelandet genom att kasta saker på tangentbordet. Hade ni det förjävligt i skolan? Jag sympatiserar, skolan är inte anpassad till alla (tyvärr) och det finns de som har mycket negativa erfarenheter av den. Vad gäller de svenska elevernas resultat är det ett sorgligt faktum att de sjunker som stenar. Vad beror detta på? Tja, dåligt utrustade och bemedlade skolor kan vara en faktor. Många lärare sitter idag i samma sits som en byggarbetare som blir tillsagd att bygga ett hus, men som inte får några verktyg. Att respekten för lärare som yrkeskår är obefintlig är en annan intressant faktor. Nedvärderandet av kunskap och rent akademikerförakt är andra. Jag anser personligen att vi har överromantiserat arbetarkulturen i det här landet och fått för oss att kunskap är i bästa fall onödigt flum, och då går det som det går. Bara en sån sak som att föräldrar idag läser betydligt mindre för sina barn än de gjorde förr gör mig ledsen.

I det kinesiska samhället har man länge levt efter konfucianismens ideal och värderingar. De säger bland annat att utbildning och kunskap är det finaste som finns och traditionellt sett var de högutbildade också de med mest makt och status i samhället. I Kina är utbildning något eftersträvansvärt och folk gör vad som helst för att få tag i det, både åt sig själva och sina barn. Där har kunskap ett egenvärde. Och nu, i kunskapens och globaliseringens tidsålder när folk i allmänhet är mer bildade än de någonsin varit förut, vem är det då som håller på att ta över världen? Just det. Det ligger något i det där.

 

Daniels förhållande till sin tvilingbror Max har aldrig varit särskilt starkt. Därför blir han mycket förvånad när han får ett brev från brodern som ber honom komma till en avlägsen, isolerad kurort i Schweiz vid namn Himmelstal. Max är där tillsammans med en hop andra rika knösar som behöver ta igen sig efter utbrändhet och dylikt med frisk alpluft, swimmingpooler, god mat och avkoppling. Stället är ett riktigt paradis, men Max har ett problem: han kan inte betala den astronomiskt höga räkningen utan att först lämna kurorten, något som är strängt förbjudet. Hans plan är enkel: han och Daniel ska byta plats. Tvekande gör Daniel som Max säger, det gäller ju bara ett par dagar. Men tiden går och Daniel tvingas till slut inse att Max inte kommer tillbaka. Samtidigt börjar sanningen om Himmelstal komma fram, och det är en plats som är mycket sjukare än vad Daneil någonsin kunnat tro, men när han försöker berätta sanningen för "läkarna" är det redan för sent.

VARNING: denna recension innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som händer i boken rekommenderar jag att du slutar läsa nu.

Det finns inte mycket som går upp mot en riktig bladvändare, en sådan där bok man har svårt att släppa ifrån sig, och "Himmelsdalen" tillhör den kategorin. Den börjar långsamt och det läggs många sidor på att bygga upp de två bröderna Max och Daniel, men det är aldrig tråkigt och de är båda intressanta karaktärer. Boken har rätt korta kapitel vilket också gör att den känns lätt att läsa. Max är inte med mycket, men samtidigt är han kanske den mest intreessante figuren. Att något är ruggigt fel med honom är uppenbart redan från början och vi blir inte förvånade när vi får veta sanningen. Himmestal är nämligen inte en lyxig kurort utan ett forskningscentrum helt tillägnat psykopati, ett tillstånd som man nu mer eller mindre har accepterat som obotligt. Istället för att slängas i fängelse eller uppta onödiga resurser inom psykvården isoleras istället psykopater från hela världen på en plats där de kan studeras. Tanken är logisk, men väldigt skrämmande. Läsaren känner verkligen med den naive, genomgode Daniel som nu sitter fast i en livsfarlig omgrop, en rymningssäker dal fylld med galningar som kan betraktas som det närmaste mänskligheten kommer sann ondska. Det är skrämmande och kusligt, en monsterhistoria där monstren kan vara vem som helst man ser på gatan en vanlig dag. Detta är inte påhittade faror som vampyrer eller varulvar, psykopater finns i allra högsta grad och de finns överallt. Och eftersom Daniel nu också betraktas som en sådan blir allt han säger automatiskt lögn i omgivningens och läkarnas ögon. Det är en förtvivlad situation utan utväg och som läsare lider man med honom. Boken har även kallats för samhällskritisk, att den vill visa på att vårt samhälle mer och mer belönar känslokallt, egocentriskt beteende. Jag kan hålla med om den tanken, men så värst närvarande i boken tyckte jag inte att den var. Dock är detta en mycket spännande thriller med ett bra språk (och en cool första rad), definitivt värt en läsning från alla som är intresserade av psykopati eller som bara vill ha en läskig historia.

Ibland önskar jag att det fanns en lag som gjorde det okej för mig att binda fast vissa personer vid varsin stol, spänna fast den där ögonöppnargrejern från "A clockwork orange" på dem och tvinga dem att se "Schindler's list".

Det här är en kortfilm på sexton minuter som någon skickade mig en länk till, och jag har inte slutat le sedan jag såg den. Det är lätt en av de finaste filmerna jag någonsin har sett, gör er själva en tjänst och se den här nu, med en gång. :)

Jag och många andra har gått och svurit över superkylan som råder utanför dörren just nu. Det är kallare än i häcken på en pingvin och mina fötter var som isklumpar när jag drog mig hemåt, efter att ha suttit fast i pendeltrafiken i lite mer än en timme. "Måtte djävulen ta all snö", tänkte jag. Men så hittade jag det här och tänkte att "den är nog rätt fin iallafall". OBS: det där är alltså inte teckningar eller datorgjort utan riktiga snöflingor - och det är awesome.

 

BBC har tydligen gjort en undersökning som visar att gemene man bara har läst sex av dessa hundra klassiska böcker.Jag vet inte vart nr 23 tagit vägen, jag kopierade listan från en annan blogg och den har nog kopierats to hell vid det här laget.

Kopiera den här listan till din blogg eller Facebook-notes. De böcker du har läst ska stå i fetstil, de du har påbörjat eller läst delar av ska stå i kursiv. Här är min lista. 

Stolthet och fördom (Pride and Prejudice) – Jane Austen

Sagan om Ringen (Lord of the Rings) – JRR Tolkien 

Jane Eyre (Jane Eyre) – Charlotte Bronte 

Harry Potter-böckerna – JK Rowling

Dödssynden (To Kill a Mockingbird) – Harper Lee 

Bibeln (The Bible) 

Svindlande höjder (Wuthering Heights) – Emily Bronte 

1984 (1984) – George Orwell

Den mörka materian (His Dark Materials) – Philip Pullman

Lysande utsikter (Great Expectations) – Charles Dickens

Unga kvinnor (Little Women) – Louisa M Alcott

Tess av d'Urbervilles (Tess of the D’Urbervilles) – Thomas Hardy

Moment 22 (Catch 22) – Joseph Heller

Complete Works of Shakespeare

Rebecca (Rebecca) – Daphne Du Maurier

Bilbo (The Hobbit) – JRR Tolkien

Birdsong – Sebastian Faulk

Räddaren i nöden (Catcher in the Rye) – JD Salinger

Tidsresenärens hustru (The Time Traveler’s Wife) – Audrey Niffenegger

Middlemarch (Middlemarch) – George Eliot

Borta med vinden (Gone With The Wind) – Margaret Mitchell

Den store Gatsby (The Great Gatsby) – F Scott Fitzgerald

Krig och fred (War and Peace) – Leo Tolstoy

Liftarens guide till galaxen (The Hitch Hiker’s Guide to the Galaxy) – Douglas Adams

Frankenstein (Frankenstein) - Mary Shelley

Brott och straff (Crime and Punishment) – Fyodor Dostoyevsky

Vredens druvor (Grapes of Wrath) – John Steinbeck

Alice i Underlandet (Alice in Wonderland) – Lewis Carroll

Det susar i säven (The Wind in the Willows) – Kenneth Grahame

Anna Karenina (Anna Karenina) – Leo Tolstoy

David Copperfield (David Copperfield) – Charles Dickens

Berättelsen om Narnia (Chronicles of Narnia) – CS Lewis

Emma (Emma) – Jane Austen

Övertalning (Persuasion) – Jane Austen

Häxan och lejonet (The Lion, The Witch and the Wardrobe) – CS Lewis

Flyga drake (he Kite Runner) – Khaled Hosseini

Kapten Corellis mandolin (Captain Corelli’s Mandolin) – Louis De

Bernieres

En geishas memoarer (Memoirs of a Geisha) – Arthur Golden

Nalle Puh (Winnie the Pooh) – A.A Milne

Djurfarmen (Animal Farm) – George Orwell

Da Vinci-koden (The Da Vinci Code) – Dan Brown

Hundra år av ensamhet (One Hundred Years of Solitude) – Gabriel

Garcia Marquez

En bön för Owen Meaney (A Prayer for Owen Meaney) – John Irving

Kvinnan i vitt (The Woman in White) – Wilkie Collins

Anne på Grönkulla (Anne of Green Gables) – LM Montgomery

Fjärran från vimlets yra (Far From The Madding Crowd) – Thomas Hardy

Tjänarinnans berättelse (The Handmaid’s Tale) – Margaret Atwood

Flugornas herre (Lord of the Flies) – William Golding

Försoning (Atonement) – Ian McEwan

Berättelsen om Pi (Life of Pi) – Yann Martel

Dune (Dune) – Frank Herbert

Cold Comfort Farm (verkar inte finnas en svensk översättning)– Stella Gibbons

Förnuft och känsla (Sense and Sensibility) – Jane Austen

A Suitable Boy – Vikram Seth

Vindens skugga (The Shadow of the Wind) – Carlos Ruiz Zafon

Två städer (A Tale Of Two Cities) – Charles Dickens

Du sköna nya värld (Brave New World) – Aldous Huxley

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten (The Curious

Incident of the Dog in the Night-time) – Mark Haddon

Kärlek i kolerans tid (Love In The Time Of Cholera) – Gabriel Garcia

Marquez

Möss och människor (Of Mice and Men) – John Steinbeck

Lolita (Lolita) – Vladimir Nabokov

Den hemliga historien (The Secret History) – Donna Tartt

Flickan från ovan (The Lovely Bones) – Alice Sebold

Greven av Monte Cristo (Count of Monte Cristo) – Alexandre Dumas

På drift (On The Road) – Jack Kerouac

Jude the Obscure – Thomas Hardy

Bridget Jones dagbok (Bridget Jones’s Diary) – Helen Fielding

Midnattsbarnen (Midnight’s Children) – Salman Rushdie

Moby Dick (Moby Dick) – Herman Melville

Oliver Twist (Oliver Twist) – Charles Dickens

Dracula (Dracula) – Bram Stoker

Den hemlighetsfulla trädgprden (The Secret Garden) – Frances

Hodgson Burnett

Notes From A Small Island – Bill Bryson

Odysseus (Ulysses) – James Joyce

Inferno (The Inferno) – Dante

Swallows and Amazons – Arthur Ransome

Germinal – Emile Zola

Fåfängans marknad (Vanity Fair) – William Makepeace Thackeray

Possession – AS Byatt

En spökhistoria vid jul (A Christmas Carol) – Charles Dickens

Cloud Atlas – David Mitchell

Purpurfärgen (The Color Purple) – Alice Walker

Återstoden av dagen (The Remains of the Day) – Kazuo Ishiguro

Madame Bovary (Madame Bovary) – Gustave Flauber

En ömtålig balans (A Fine Balance) – Rohinton Mistry

Min vän Charlotte (Charlotte’s Web) – E.B White

The Five People You Meet In Heaven – Mitch Albom

Sherlock Holmes äventyr (Adventures of Sherlock Holmes= – Sir Arthur

Conan Doyle

The Faraway Tree Collection – Enid Blyton

Mörkrets hjärta (Heart of Darkness) – Joseph Conrad

Den lille prinsen (The Little Prince) – Antoine De Saint-Exupery

The Wasp Factory – Iain Banks

Watership Down – Richard Adams

Dumskallarnas sammansvärjning (A Confederacy of Dunces) – John

Kennedy Toole

A Town Like Alice – Nevil Shute

De tre musketörerna (The Three Musketeers) – Alexandre Dumas

Hamlet (Hamlet) – William Shakespeare

Kalle och chokladfabriken (Charlie and the Chocolate Factory) –

Roald Dahl

Samhällets olycksbarn (Les Miserables) – Victor Hugo

Allright, det blev alltså:

Lästa - 28

Delvis lästa - 21

Kul att man kommer över sex stycken iallafall.

Det finns dårar som tror att Harry Potter-böckerna egentligen handlar om gaykärlek mellan unga pojkar, och det finns de som tror att Sagan om ringen egentligen är en allegori över andra världskriget och atombomben. Vi skrattar åt dessa tokigheter, men vissa liknande teorier har fastnat i det kollektiva litteraturmedvetna och lärs ut som sanning. Till exempel...

6. Vildmarken av Upton Sinclair

 

Vad alla tror att den handlade om

Den här boken ligger troligen till grund för en minskning i antalet fall av magsjuka under början av 1900-talet, och säkert också till en hel del beslut om att bli vegetarian. Det är en avslöjande bok om hur det egentligen gick till i den amerikanska köttindustrin och den skapade skandal när den publicerades. Folk blev upprörda över de äckligheter som avslöjades, som att det inte var förbjudet att skyffla upp inälvor och koskit från golvet, packa ihop det och kalla det korv. President Roosevelt stiftade nya lagar angående kötthantering som en följd av det hela, trots att hans kött troligtvis kom från djur han hade slagit ihjäl med en klubba (han gillade att jaga).

Vad den egentligen handlade om

Sinclair ville inte skriva en bok om kötthantering och säkerhet i slakthus. Han var mer intresserad av att höja arbetarnas standard och få Amerika att omfamna socialism. Han jobbade incognito som köttpackare i flera veckor och såg de förfärliga förhållanden i vilka arbetarna slet, och detta gällde även små barn. Arbetet var hårt och osäkert p.g.a livsfarliga maskiner och korruptionen bland cheferna var utbredd. Vid ett tillfälle i boken trillar en arbetare ner i en köttkvarn och säljs som ister, men folkets reaktion var alltså inte "åh den stackars arbetaren" utan "ÅHFYFAN, det kan finnas människofett i istret!". De såg helt förbi den sociala misären och fokuserade istället på de osanitära förhållandena. Det hjälpte inte heller att Roosevelt ansåg att Sinclairs socialistiska åsikter var bullshit. Sinclair försökte bli invald i kongressen två gånger, men misslyckades. Killen skulle ha gått till val under parollen "inget mer skit i hamburgarna", det verkar ju ha kunnat fungera.

5. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

 

Vad alla tror att den handlade om

Det är den definitiva anticensur-boken, en där regeringen förtrycker folket med bokbål istället för Storebror. Amerika har blivit en nation av idioter där fritt tänkande förbjudits för samhällets bästa, och brandmännen startar bränder istället för att släcka dem. Varenda läsare har alltid tolkat det som en varning för farorna med en statlig censur, och det är väl inte så svårt att fatta eftersom den handlar om bokbränning (dock brinner tydligen papper vid 450 grader Celsius, inte Fahrenheit för då krävs 842 grader).

Vad den egentligen handlade om

Bradburys rädsla var inte att regeringen skulle ränna runt i biblioteken med tända tändstickor. Han ville istället varna samhället för den destruktiva kraft som finns i... wait for it... TV. Han ansåg att TV var skräp som pressade ihop information till värdelösa faktoider och att den bidrog till samhällets krympande förmåga att hålla igång koncentrationen. För att vara en sci-fi-författare som förutsåg flatscreens, bankomater och virtual reality så hatade han verkligen ny teknologi. Han gillade inte Internet heller och ska ha sagt till Yahoo! att de kunde dra åt helvete. Han äger nog inte en dator. Men det som måste göra honom mest förbannad är hur folk än idag struntar i hans åsikter och menar att boken visst då handlar om censur, precis som tjuriga barn. Faktum är att en student vid en föreläsning Bradbury gav vid UCLA ställde sig upp och sade att författaren hade fel i tolkningen av sin egen goddamn bok. Bradbury lämnade salen.

4. Fursten av Niccoló Machiavelli

 

Vad alla tror att den handlade om

Om du någonsin hört en makthavare kallas "machiavellisk" så kanske du fattade att det inte var en komplimang. Det är helt tack vare den italienske diplomaten Machiavelli, en kille som var så kass att hans namn blev en förolämpning som betyder "ond, omoralisk tyrann". Napoleon och Stalin hade honom som förebild och den italienska maffian anser honom vara organisationens fader. Allt detta p.g.a Fursten, en politisk avhandling skriven åt Lorenzo di Medici om hur han skulle bete sig för att vara ett ännu större as än han redan var. Boken myntade idén om att det är bättre att vara fruktad än älskad och är lika delar fruktansvärd och briljant i sin beskrivning av hur man kan styra samhället som ett datorspel.

Vad den egentligen handlade om

Machiavelli var sin tids Internet-troll. Istället för att ha legat bakom Gambino-familjens brottslighet propagerade han för fri republik, vilket kan läsas i en liten text som kallas allt annat han någonsin skrev. Anledningen till att Fursten överlevde tidens tand är att den är kort och gör folk förbannade, och det är ett bra sätt att hamna på bestseller-listorna. Synd bara att det inte är en bra idé då det är meningen att den ska läsas inom en viss kontext. I detta fall handlar kontexten om att familjen Medici, alltså de han skrev siott lilla kärleksbrev till, var samma personer som bröt bägge armarna på honom för hans skriverier om en fri regering. Han arbetade för den florentinska regeringen innan Medici dök upp, torterade honom och skickade honom i exil. Det var under den tiden han skrev Fursten (troligtvis med skakig handstil). Och helt plötsligt får boken en annan dimension - den av bitande sarkasm. Men under en lång tid trodde alla att han försökte fjäska sig tillbaka till makten i Florens med sin bok, trots att han efter att ha skrivit den gick raka vägen tillbaka till att skriva om hur ballt det är med republik. Snacka om att det var synd om den här killen.

3. Alice i Underlandet av Lewis Carroll.

 

Vad alla tror att den handlade om

Alla som växte upp under 60-talet vet vad den här boken handlar om. Lilla Alice tar en "trip" ner i ett hål och hamnar på en magisk plats där djur pratar med henne. Hon äter svampar som gör att allt ändrar storlek, hon träffar en överstimulerad vit kanin och en rökande mask. Jepp, Alice i Underlandet är sagovärldens största knarktripp, en tripp som inspirerade Beatles och Jefferson Airplane. Man kan tydligen fortfarande få tag i syrapiller med Cheshire-katten tryckt på dem.

Vad den egentligen handlade om

Som jag redan har skrivit om på den här bloggen var Lewis Carroll en äkta tönt. Hans riktiga namn var Charles Lutwidge Dodgson: präst. ultrakonservativ och professor i matematik. Han skrev boken under 1860-talet, en tid då det mest radikala som inträffade på universiteten var komplex matte. Låter kanske oskyldigt nog, men Carroll trodde att det skulle leda rakt åt helvete. Just det, den mest knarkade boken någonsin som lett till tusentals syratrippar skrevs av en hypertönt med de nördigaste skäl man kan tänka sig. Det är egentligen en satir över modern matematik. Carroll/Dodgson var old school när det gällde matte och lärde ut från en två tusen år gammal textbok, men nu kom plötsligt en massa unga dumskallar med idéer som "imaginära tal" och annat flum. Helgalet! Hela idén med kvadratroten ur -1 och sånt var absurd, ungefär som något man hade kunnat komma på om man var hög som ett hus på droger. Så han skrev en bok som följer den abstrakta matematikens lagar, helt enkelt för att visa upp den fullkomliga stolligheten i det. Alice är alltså den kloka, gammaldags matematikern som försöker behålla vett och sans i en värld full av knäppgökar som opererar efter den postmoderna algebrans regler. Så om du vill åka till Underlandet på riktigt behöver du inte knark, bara en resa till Christ Church College i Oxford, där Carroll jobbade.

2. På drift av Jack Kerouac

 

Vad alla tror att den handlade om

Innan hippies fanns beatniks. Det var pseudo-intellektuella typer i svarta polotröjor, pipskägg och baskrar som ockuperade stans coffee shops, spelade bongotrummor och skrev urusel poesi. Jack Kerouac och hans halvbiografiska roman På drift bär ansvaret för varenda en av dem. Den handlar om Kerouacs och hans kompis resa genom Amerika på väg bort från det tråkiga konformistsamhället mot en mer hedonistisk livsstil med sex, droger och jazz. En riktig bibel för en beatnik, alltså, men inte bara för dem. Även Jim Morrison och Bob Dylan sägs ha gillat boken.

Vad den egentligen handlade om

För det första så hatade Kerouac beatniks. Han tyckte de var ett gäng falska posers. Om man ville vara en del av beat-generationen hade man liksom missat poängen. Att vara beat innebar att vara nedslagen av samhällets förväntningar och krav och att kämpa för att hitta sin plats i världen. Vad gäller hans tid På drift så hatade han den också. Det framgår tydligt att han gav sig av för att leta efter svar men att han inte hittade några. Visst, han hade en del kul, men det blev gammalt och tråkigt väldigt fort, och när han kom tillbaka hem ville han bara lägga den tiden bakom sig. Men icke, istället blev den sidan av honom hyllad och tjatad. Kerouac var för övrigt lite konservativ av sig och ville inte veta av att vara inspiration för någon kulturell revolution. Förresten skrevs boken under 50-talet, så alla trodde att han skrev om samtida händelser, men bokens handling utspelar sig tio år tidigare. Han skrev alltså inte ens om den era han ska ha format.

1. Så talade Zarathustra av Friedrich Nietzsche

 

Vad alla tror att den handlade om

Nietzsche är rätt känd som den store filosof han var, men kanske ännu mer känd för de människor han inspirerade - som Ted Bundy och Hitler. I den här boken myntade han uttrycket "Gud är död", rantade om hur han avskydde traditionell moral och om hur en mästarras skulle komma en dag och ställa världen till rätta. Han talar om "supermannen" som den rättmätige härskaren och "det lysande blonda odjuret" och alla som någonsin läst historia fattar nog vart den tanken ledde. Hitler, som annars kanske bara hade gått till historien som en till fjant som inte fixade sina studier, läste Så talade Zarathustra och bestämde sig för att göra något mer av sitt liv. Senare delade han ut gratisexemplar av boken till sina soldater och arrangerade ett stort, dyrt live-framträdande av boken som han kallade Förintelsen. 

Vad den egentligen handlade om

Om Nietzsche själv inte hade varit upptagen med att vara död hade han nog haft en del att säga om Hitlers tolkning av hans bok. Den orsakades nämligen främst av att Nietzsche hängde med helt fel sorts människor: nämligen hans syster Elizabeth och hans kompis Richard Wagner (ja, kompositören), som båda var benhårda nazister. Efter Nietzsches död ärvde hans syster rättigheterna till hans verk och hon satte genast igång med att skriva om dem så att de fick en undertext som löd "döda alla judar". Det hjälpte inte heller att Nietzsches tankefackla plockades upp av filosofen Martin Heidegger som var, just det, nazist. Faktum är att Nietzsche hatade antisemiter, han t.o.m vägrade att komma på sin systers bröllop eftersom hon gifte sig med en nazist, och han skrev vid ett tillfälle att "antisemiter borde skjutas". Det var systern som fixade till förvirringen kring "det blonda odjuret" som gjorde gällande att det handlade om arier. Nietzsche pratade egentligen om lejon. "Supermannen" är för övrigt inte alls en renblodig, germansk muskelman, utan helt enkelt en människa som har insett att moral och värderingar är subjektiva och som reser sig över allt för att finna sin egen bild av världen. Det där passar inte så bra ihop med att blint följa en enda snubbe som har fått för sig att hata en specific ras. Once again, mr Hitler, you fail.

Nej, jag vägrar skriva en recension av Den motvillige monarken av... ett helt gäng författare, tydligen. Anledningen är enkel: jag vill inte läsa den. "Men du som är så emot kungahuset borde ju bli glad över att få fatt i en sån här mysig skandalbok."

Varför det? Ja, jag tycker vi ska göra oss av med monarkin, men är detta rätt sätt? Istället för en demokratisk process där folket uttrycker sin vilja och längtan efter ett i sanning modernt samhälle utan muppar utvalda av Gud, så kör vi med skitskvaller som får kommunaltanterna och pensionärerna som gillar knugen att sätta kyrkkaffet i halsen.

Jag fattar inte var alla rubriker och chock kommer ifrån. "Va? Har kungen sprungit på strippklubbar och kört Playboy-grejen i det förflutna? OHMYGOD, jag paralyseras av moralångest! Men givetvis ska jag läsa om det ändå." Kom igen, finns det en enda kunglighet som inte har gottat sig i etiskt tvivelaktiga smaskigheter till pöbelns förtret? Undrar förresten vad som är värst, det faktum att han är KUNG och går på strippklubb eller att han är kung och går på STRIPPKLUBB? Aah, den gamla hederliga sexualmoralen visar sitt rynkiga, asfula fejs.

Det är fan rätt synd om kungen, och alla andra kungligheter. Avskaffa monarkin för deras skull. Deras mänskliga rättighet till ett privatliv kränks ständigt så som det är nu. Låt dem vara människor i fred.