Alla inlägg under augusti 2010

Av Elli - 31 augusti 2010 09:08

 


Liv Strömquist är tillbaka med ett nytt seriealbum! Med sin träffande blandning av humor och politisk satir har hon redan tagit sig an ämnen som historiska mansgrisar, skönhetsideal och jämställdhetsfrågor. Nu ger hon sig på ett djupare ämne, kanske det djupaste av alla: vad är kärlek? I sökandet efter svaret på det guidar Liv läsaren genom historiens syn på äktenskapet, folkkära torskar, VM i att vårda en man, kärleksrelationens religion och vad prins Charles svarade när han, efter att ha förlovat sig med Diana, fick frågan "Are you in love?"


Jepp, jag är ett Strömquist-fan. Jag kommer på mig själv med att citera henne i tid och otid och har funderat starkt på att försöka bli vän med henne på Facebook (åh gud, vad jag är 2000-talig). Hennes budskap och åsikter känns ärligt menade och hennes väldigt enkla, nästan barnsliga tecknarstil gör det hela bara bättre. Ja, allvarligt, jag tror inte att det hade varit lika kul att läsa hennes grejer om hon hade ritat som en Marvel-tecknare, då hade fokus tagits från det hon vill säga till hur serien såg ut. Dessutom blir de mer överdrivna satirteckningarna så mycket roligare såhär (kolla bara hur Hemingway har avbildats i en ruta). Samtidigt visar hon stundtals att hon är en grymt duktig tecknare, t.ex i slutet där hon har lagt in skitbra teckningsporträtt på Arne Weise. Så, hur är själva seriematerialet då? Det är awesome som vanligt, men det känns som om Liv har antagit en mörkare ton här än vad hon har haft i sina tidigare album. Visst, det har alltid funnits en arg bitskhet i hennes serier, men den känns på något sätt mer påtaglig här. Hon vill inte i första hand underhålla, hon vill få oss att tänka, att fundera över hur vår samtid ser ut. Huruvida vi sedan förändrar den bryr hon sig inte om, hon vill bara att vi ska kolla över våra värderingar och veta varför vi tycker som vi gör. Det hela är rätt braskande, och jag håller med hennes kritiker om att hon generaliserar och överdriver en del. Men det går inte att förneka att hon har en poäng. Mitt i albumet kommer ett rysligt långt avsnitt där hon drar undan ridån och visar hur det traditionella, romantiska kärleksförhållandet fungerar, och jäklar vad jag tyckte det var intressant. Alltså, hon menar liksom att man... nä, ni får läsa själva annars kommer jag att sitta här en hel dag. Bottom line är att jag inte vrålade av skratt som jag har gjort förr åt hennes alster, men Prins Charles känsla fick mig att fundera och reflektera på ett sätt som de tidigare serierna inte gjorde. Ser redan fram emot nästa album, Liv. Keep 'em coming.

ANNONS
Av Elli - 29 augusti 2010 12:56

 


För de som sitter instängda i en veritabel Internet-grotta och inte har koll så kan jag berätta att Knatten är en serie med ca. fem minuter långa avsnitt som alla går ut på samma sak: ett litet kattmjukisdjur i svart och vitt går loss med massor av svordomar och klagomål på samhällets alla dumhuvuden och korkade företeelser. Det hela görs med väldigt pipig, skrattframkallande röst, men framför allt med en stor dos humor. Figuren (som kallas Knatten) ska helt enkelt inte tas på blodigt allvar, det hela är tänkt att vara skojigt, om än kanske uppmanande till eftertanke då och då.


Hittills har lite drygt 40 avsnitt producerats och lagts upp på YouTube. Men så hände det konstiga: i fredags fick YT något sorts tuppjuck och raderade kontot som "äger" Knatten. Varför? Jo, för ett par månader sedan publicerades ett avsnitt som kritiserade Beatrice Asks förslag gällande barnporrbrott. Ingen barnporr visades i avsnittet, det bara diskuterades. Och nu kan man inte längre se några avsnitt.


Är smått upprörd just nu. Vafan, jag är ju MED i ett av de där avsnitten (jo, faktiskt), och hur ska det svenska folket nu kunna njuta av mina insiktsfulla kommentarer utan sagda avsnitt? Skandal! Mer om detta as it follows.

ANNONS
Av Elli - 24 augusti 2010 19:06

Blev smått förvånad när jag läste den här artikeln. Visste inte att det fanns "riktiga" abortmotståndare i Sverige. Ni vet, det där landet där utbildning är gratis och de flesta anser att kvinnor har rätt till att bestämma över sina egna kroppar.


Jag vet inte vad jag blir mest av den här grejen - arg eller frågande. Vad vill de liksom uppnå med den här kampanjen? "Kolla, en skitäcklig bild på ett massakrerat foster! Vadå diskussion och argument, aborter är ONDA! Waaa, känsloargument for the win!" Kommer folk att se ljuset efter det här och massprotestera mot abort? Troligen inte.


Sen kommer ilskan krypande. Kan det vara så att vi bör prata om varför vi har fri abort i det här landet? Ska vi kolla de där länderna som inte har det, och vad som händer med oönskade graviditeter och barn där?


Abortmotståndare är märkligt folk. De kämpar sig blodiga för de ofödda liven - men när man väl är född, då skiter de i en.


Kampanjen sjösattes av en abortmotståndarorganisation kallad MRO - Människorätt för Ofödda. Här är deras hemsida, och det första som händer när man går in där är att en rejält läbbig video av en abort kommer och smäller en i ansiktet. Meningen är väl att vi ska få samma sorts medlidandekänsla man får av att se filmer om Förintelsen, men jag suckar mest trött.

Av Elli - 22 augusti 2010 16:35

 


Hela vampyrsamhället är ifrån sig av skräck. En märklig och otroligt blodig Strigoi-attack har inträffat och målet verkar vara de kungliga Moroi-familjerna. St Vladimir's är inte längre säkert, och för att komma undan hemskheterna beslutar man att skicka alla elever till en lyxig, skyddad skidresort uppe i bergen. Rose och hennes vänner njuter av de snöiga branterna när de väl är där. Men Rose har samtidigt bekymmer. Hennes känslor för Dimitri är lika varma som förr, trots att hon vet att han är förbjudet område för henne. Samtidigt har en av hennes bästa vänner blivit störtförälskad i henne, och sin bästis Lissa ser hon knappt till nu när hon har Christian att klänga på. Och vad fanken vill egentligen den mystiske Adrian henne? Frågan är vad som kommer knäcka Rose först: de farliga Strigoi eller hennes relationsproblem.


Yay, äntligen fick jag tillfälle att läsa den andra delen i Vampire Academy-serien. Jag föll pladask för den första delen och blev inte besviken här heller. Richelle Mead är en skitbra ungdomsförfattare, hennes story är spännande och karaktärerna är tredimensionella och känns trovärdiga, trots att de är vampyrer. Språket är bra och humoristiskt, och det är skönt att författaren inte bangar för att använda svordomar ("hora" och "skit" far runt en hel del i de här böckerna). Precis som förr ser vi här en snygg och fungerande blandning av genrer: tonårsroman och skräckhistoria. Vi får till och med en grej som många typiska tonårsböcker saknar: karaktärsutveckling. Detta gäller särskilt Rose. Det är lätt att irritera sig på henne under stora delar av boken då hon är tämligen omogen och saknar all form av impulskontroll. Hon brölar ut precis vad hon tycker och tänker när hon oftast hade vunnit själv på att hålla truten och det är nära att hon framstår som en korkad barnunge. Men hon är samtidigt en så pass sympatisk och cool figur att man förlåter henne snabbt hennes felsteg. Och, jag vet att jag tjatar men jag vill upprepa det iallafall, det är skönt att se en kvinnlig huvudperson som tar avstånd från de traditionella könsrollerna och njuter av det faktum att hon har en sexualitet. Resterande karaktärer är tyvärr rätt pryda (om en tjej pratar med en kille är hon en hora), men Rosa skiter i allt sånt och känns skönt girlpower-aktig. Just nu är detta helt klart en pärla inom ungdomslitteraturen och en vampyrserie där fokus för en gångs skull inte ligger på människan vs vampyrer utan på en klassisk, spännande gott vs ont-historia som är svår att lägga ifrån sig. Harry Potter med huggtänder, kan man kanske säga, och jag ser fram emot att få läsa nästa del.

Av Elli - 18 augusti 2010 16:08

Vi har redan gått igenom hur vampyren har sett ut genom tiderna och det står klart att dess utseende har fräschats upp en hel del i och med strömmen av böcker och filmer, från en äcklig varelse med lite fladdermusaktigt yttre till något som passar på väggen i flickrum. Tänk om vi hade gjort så med fler påhittade monster...


 


Just Mumien och Frankensteisn monster låter ju helt ärligt som rätt schyssta kandidater.


Jag är en vidrig tjuv och bilden kommer härifrån.

Av Elli - 15 augusti 2010 13:44

 


Utanför Ikea står en bil undangömd i en dunge. Ut från den kliver varje dag en elegant klädd kvinna som utnyttjar varuhuset för att kunna äta, tvätta sig och smygsova på sängavdelningen. Sylvia heter hon, och hon har förlorat allt: familj, jobb, bostad, rubbet. Hon kämpar desperat för att upprätthålla sin flotta fasad samtidigt som hon bor i sin bil, men det blir svårare och svårare. Av en händelse blir hon inneboende hos knarklangaren Lisbet i en sunkig förort, och nu kommer en större utmaning för Sylvia än överlevnaden: att se på livet från nya vinklar...


Jag hade aldrig läst något av Kadefors innan, men jag ska kolla upp hennes tidigare böcker efter det här. Fan vad den här boken var bra, jag kunde knappt lägga ner den. Språket i boken är humoristiskt och bra, men det som fångar mig är psykologin som beskrivs. Kadefors har på ett fullständigt fantastiskt sätt fångat den svenska övre villamedelklassens självgodhet, ytlighet och fördomsfullhet, allt förkroppsligat i vår huvudperson Sylvia. Hon är en fascinerande figur: samtidigt som jag vill klippa till henne med ett baseball-trä för hennes inskränkthet så tycker jag synd om henne. Hon är, som alla vi andra, en produkt av sin samtid och av sin omgivning, och den där omgivningen råkar vara en riktigt ful en. Den där med perfekt skötta villaträdgårdar, designerbarnvagnar, skrytiga middagar och "men alla andra på gatan har bytt bil i år..." Som ni kanske fattar så har jag lika lite till övers för det där som Kadefors verkar ha. Och ja, jag håller med om att hon själv visar upp en hel del fördomsfullhet gentemot den sortens människor, och hennes beskrivningar av missbrukare och knarklangning är nog rätt romantiserade, men samtidigt måste jag sägas att hon har rätt i sak. Vi delar upp oss själva i "vi och dem" alldeles för mycket, och den som påstår att klassamhället är dött har så inihelvete fel. Bokens fokus är status och klasstillhörighet, vilket i dagens Sverige symboliseras av pengar och ett vackert yttre. Jag vill spy på hela skiten samtidigt som jag applåderar Sara Kadefors för hur hon har fångat det hela. Läs den här boken och applådera du med.

Av Elli - 13 augusti 2010 18:18

 


Fort, vilket är västvärldens största problem? Just det, fetma. Vi här i väst är smällfeta allesammans och en hel del av oss kommer att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdomar. Därför konsumerar vi som tokar medias bantningstips och den hälsomat de propagerar för, vi vill lagstifta om varningstext på vissa farliga matprodukter och vi är måna om att motionera. Allt i hälsans namn. För det kan väl aldrig vara så att allt beror på att det anses fult att vara tjock? Marie Carlsson tar en koll på smal- och bantningshetsen och de fakta hon presenterar är rätt skrämmande.


Jag är en mullig brud i storlek 42/44. Hade jag levt på femtiotalet hade jag ansetts som skitsnygg, men man kan inte få allt och det var därför jag ville läsa den här boken. Marie Carlssons bok fyller ett tomrum i media-Sverige och det är synd att den inte fick mer uppmärksamhet när den kom. Visst, hon är ingen jättebra författare rent stilistiskt och hon tenderar att upprepa sig en del, men frågorna den här boken ställer borde fanimig visas upp mer i det offentliga rummet. Är det verkligen sunt att fokusera så mycket på mat som vi gör? Hur mycket styrs våra vardagliga liv av vad vi stoppar i oss? Och hur behandlar vi dem som har kropp modell "ohälsosam"? Det är där den här boken förresten blir riktigt intressant. Den första delen är mer vetenskapligt betonad och kul att memorera för den som vill slå ner vikthetsarna med siffror och hälsoforskning, den andra delen är mer sociopsykologisk och rejält skrämmande. Är vi människor verkligen så hemska och ytliga? Vad är det med fetma som är så provocerande för vissa? Carlsson ger inga entydliga svar, men hon ställer frågorna och texten stirrar en rakt i ansiktet och sätter ord på sådant vi tänker. But no more, numera ska jag i alla fall försöka göra mig fri från bantarreligionen och klippa till med den här boken om någon påpekar att "du har visst lagt på dig lite, Elli". Fat bastards, unite.




 


San Diego, 1892: en kvinna hittas död på det faschionabla Hotel del Coronado med en revolver bredvid sig. Rättsläkare Henry Stetson skriver av det hela som ett tragiskt självmord, men snart börjar frågetecknen hopa sig runt fallet. Vem var kvinnan? Varför reste hon ensam? Vem var det hon väntade på? Henry finner sig snart indragen i en mörk historia om åtrå och död.


När jag hörde talas om den här boken ville jag ha tag i den genast. Det lät skitcoolt då den är baserad på en sann historia som verkligen inträffade på Hotel del Coronado, ett ställe som för övrigt har varit med i mängder av filmer och TV-serieavsnitt (det var där Marilyn Monroe-rullen I hetaste laget utspelade sig). Jag hade väntat mig något smått noir-aktigt från vad jag hade läst tidigare, men blev lite besviken. Visst, det finns en sorts noir-känsla och gammalmodighet i texten som passar då handlingen utspelar sig i slutet på 1800-talet, men tyvärr är texten också ganska trist. Den är inte direkt långtråkig, det vore fel att säga, och jag förmodar att författaren försökte sig på isbergsteknik á la Hemingway, men jag fick mest en känsla av att hon skrev boken med ena handen medan hon tittade på TV eller något. Handlingen är rätt ointressant och karaktärerna är platta, det finns liksom inget som driver den här boken framåt. Tyvärr, den hade kunnat bli hur häftig som helst.

Av Elli - 9 augusti 2010 12:16

 


En man är på resa och hamnar av en händelse i den märkliga lilla hamnstaden Innsmouth. Han har redan hört de konstiga rykten som florerar kring stället, och han blir inte mer optimistisk när han väl är där. Staden är förfallen och nästan övergiven, och de människor som bor kvar är minst sagt märkliga. Varför ser de allihop så konstiga ut? Vad hände egentligen för längesen ute på Djävulsrevet en bit utanför hamnen? Och är det sant att märkliga ljud hörs om nätterna från tomma hus?


Ah, Lovecraft, min älskade. Hade du och jag levt samtidigt så vete fåglarna vad vi hade kunnat åstadkomma. Okej, men allvarligt, ju mer jag läser om killen desto mer känner jag igen mig. Han var förmodligen fullständigt whack, men vem är inte det så där till mans? Skuggan över Innsmouth är den första längre grej jag har läst av honom, och jag måste säga att jag gillar det. Han skriver så enkelt, nästan primitivt och kallt, om de mest vidriga grejer som skulle kunna skrämma livet ur en. Men man blir inte "hoppa-två-meter-upp-i-luften"-rädd av Lovecrafts skrivande, snarare handlar det om den där sortens långsamt krypande skräck som sipprar in i hjärnan som gas och gör att man drar täcket lite tätare omkring sig när man har släckt lampan. Är den här boken så läskig då? Ja och nej. Lovecraft är en mästare i att bygga upp kusliga miljöer och slutet på historien är creepy och oförglömligt, men mysteriets lösning är precis så där utflippat weird som bara Lovecraft kan göra det. Förklaringen till varför Innsmouth blivit en helveteshåla är allt annat än trolig och känns mest bisarr på bästa gothic-manér. Och så har vi ju Cthulhu! Jepp, han gör en cameo i den här boken komplett med böner på det där skumma Lovecraft-språket som är totalt omöjligt att uttala och därför smått störigt för en språknörd som undertecknat. Ska man läsa den här boken då? Ja det tycker jag. Det är en skön historia, Lovecraft var en grym författare och att ta en djupdykning ner i människans mörkaste väsen, ner i sinnets dunklaste vrår, kan väl aldrig skada.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se