Alla inlägg under juli 2010

Av Elli - 31 juli 2010 14:34

 


Cobb och hans team av tjuvar har en lite udda marknad - folks drömmar. Idén är enkel: de tar sig in i offrets dröm via rejält avancerad teknik och stjäler värdefull information åt uppdragsgivare. Nu har Cobb däremot fått det motsatta uppdraget av en rik företagsmagnat: han och de andra ska plantera en idé i offret istället för att sno en, och detta kallas inception. Det verkar omöjligt, men teamet tar sig an jobbet med Cobb i spetsen, som har allt både att vinna och förlora. De visste att uppdraget skulle bli svårt, men när de väl är i drömvärlden stöter de på problem de inte hade förutsett och frågan är om de någonsin kan ta sig tillbaka ut.


Spänd som en fiolsträng av förväntan slog jag mig ner i biofåtöljen och tänkte "Kom an, Chris Nolan, bring it. Min hjärna är redo att vridas ut och in av krångligheter." Mannen bakom den här filmen gjorde ju för ett tag sedan Memento, en film som skakade om en rejält rent förståndmässigt men shit vad ballt det var när man väl hade hakat på. Inception var inte vad jag hade väntat mig dock. Jag hade helt ärligt inga problem alls med att hänga med i den här filmen. Har då Nolan sänkt ribban? Absolut inte. Inception är en grymt cool och smart film med en intressant och smått skrämmande grundfråga: hur vet du att du inte drömmer allt det här just nu? Hur vet du att du är vaken? Tjuvteamet i filmen (som har en imponerande rollista) är inte bara inne i en dröm, de är SPOILER inuti en dröm i en dröm i en dröm, och om de misslyckas med uppdraget kommer de att hamna i den ultimata djupdrömmen som de kanske inte kan lämna SLUT PÅ SPOILERS. Detta låter väldigt förvirrande och jag skulle nog behöva papper och penna för att förklara det hela, men det är här Nolans geni lyser som bäst. Han har skapat en story med en rejält komplicerad handlingskonstruktion, men när man sitter och ser det fattar man allt och det framstår som så enkelt och självklart, precis som i den där drömmen jag hade en gång om fladdermöss som kröp på golvet och pratade med mig. Men sådana knasigheter finns inte här, istället får vi Matrix-scener där folk flyger omkring i luften samtidigt som de slåss och skjuter på varandra, och det ser fantastiskt ut. Jag kan ärligt talat inte hitta något att anmärka på. Skådisarna är skitbra, manuset är toppen, allt ser vackert ut och under de sista sekunderna av filmen sitter man som på nålar. Gå och se den, för detta är lätt en av årets bästa filmer.

Av Elli - 27 juli 2010 13:16

 


Den dag highschool-tjejen Zoey blir märkt av en vampyr förändras allt. Hon måste lämna sitt vanliga (i och för sig ganska tråkiga) liv och flytta till internatskolan House of Night: en skola för blivande vampyrer, precis som hon själv. Zoey känner sig bortkommen och ensam och vill inget hellre än att bara passa in och försvinna i mängden, men det visar sig bli svårt när allt pekar på att hon är något väldigt speciellt, även för att vara blivande vampyr. Det hjälper inte heller att hon hamnar i bråk med skolans populäraste tjej och superbitch. Men hon finner snabbt vänner, och de kommer hon att behölva då det verkar som om House of Night och dess ledare lurar på hemligheter.


När jag först började läsa den här boken suckade jag högt. Hela inledningen verkade minst sagt larvig (SPOILER Zoey blir en vampyr genom någon sorts religiös drive-by-shooting-händelse) och språket var barnsligt, som om författarna ansträngde sig för att låta ungdomliga och misslyckades. Jag hade kunnat skriva den här boken när jag var typ tolv år. Tyckte jag iallafall, för jag måste säga att den tar sig allteftersom. Visst, språket är hela vägen igenom väldigt fjortisaktigt och de ständiga parenteserna blir lätt störande efter ett tag. Jag lovar, det finns minst tre-fyra parenteser på varenda sida. Men här finns faktiskt också en himla bra, intressant story och jag hade ärligt talat svårt att lägga ifrån mig boken. Därmed inte sagt att den som vampyrbok är något att hänga i granen, för vampyrer är inte storyns fokus, och ni kan aldrig gissa vad som är det. Go ahead, försök. Okej, det är wicca. Ordet wicca nämns aldrig i boken, men allt handlar om det. Faktum är att när slutet närmade sig började jag försöka låtsas att jag egentligen läste en bok om ungdomar på en skola för magi och wicca, och det funkade väldigt bra. Ja, här finns en del blod och referenser till bloddrickande, men allt överskuggas av ständiga religiösa ritualer och prat om Gudinnan, elementen och deras krafter, och eftersom det inte räckte blandar författarna wicca-tron med de amerikanska indianernas tro (för, liksom, det är ju samma sak ändå, eller hur?). Ja, det finns som sagt mycket man kan anmärka på när det gäller den här boken, och vi har inte ens pratat om den pryda sexualmoralen, men jag måste säga att jag ändå fastnade för den och kommer att läsa resterande böcker också. Boken har en bra historia, bra sensmoral och de flesta av karaktärerna är vettiga, så som harmlös ungdomsbok funkar den fint.

Av Elli - 25 juli 2010 12:15

 


Amanda är en vanlig tjej som helst av allt vill leva ett normalt, tråkigt liv. Nu är detta inte så lätt när man kommer från en familj full av häxor, vampyrjägare och medium, men hon gör sitt bästa fram till den kväll hon misstas för sin syster och kidnappas. När hon vaknar till från smällen hon fick upptäcker hon att hon sitter fastkedjad vid en flera tusen år gammal vampyrjägare - som dessutom är den snyggaste man hon någonsin sett. De lyckas ta sig ut och bryta upp bojorna, men de är redan bundna till varandra av något starkare än så. Vampyrjägaren måste beskydda Amanda från en särskilt farlig vampyr som är ute efter henne, och samtidigt försöka hålla styr på sin brinnande passion...


Jag kunde knappt skriva den där sista meningen utan att skratta så att fingrarna hoppade över tangenterna. Holy shit, vad den här boken fick mig att skratta. Den är en enda lång, pinsamt dålig sexscen i bästa kioskromansstil, och ändå är den här grejen (vad jag har snappat upp) något av en bestseller. Jag tror inte det finns en enda sida där det inte står om hur sjukt kåta Amanda och vampyrjägaren blir bara den andre nyser eller något. En rätt trevlig grej är dock att boken är skriven på ett sådant sätt att man istället för att spy eller dö av ren förlägenhet bara skrattar och vill läsa eländet högt för någon annan, för kul är det. Man kunde göra en suparlek av det: ta en hutt varje gång Amanda eller vampyrjägaren känner blodet pulsa hetare och snabbare, varje gång de kastar runt risqué kommentarer eller varje gång författaren i smäktande ordalag beskriver vampyrjägarens underbara utseende. Fan, man skulle aldrig sätta ner glaset och fyllan skulle vara total inom de tre-fyra första sidorna. Så, är bokens story något att ha då? Kompenserar den för resten av dumheterna? Tyvärr inte. Jag ska erkänna, jag läste inte ut hela boken (livet är för kort för att slösas bort på kass litteratur), men jag kom så pass långt att jag insåg att nej, det här kommer inte leda någonvart. Historien är nästan icke-existerande, allt går ut på att beskriva den sexuella spänningen mellan våra två huvudpersoner och den där superfarliga vampyren som är ute efter dem är en pipig liten fjolla som ingen är intresserad av. Författaren har skrivit en enda lång onanifantasi för kvinnor, men man får nog säga att hon ändå gjorde det med en sorts glimt i ögat och självkännedom. Det är inte meningen att den här boken ska tas på något större allvar, den är helt enkelt mindless underhållning och dagdrömmeri. Och den är det senaste tillskottet till min samling som heter "om den här skiten kunde bli publicerad så kan fanimig jag också bli det", och det är icke att förringa.

Av Elli - 23 juli 2010 14:04

     


I hundratals år har ett blodigt krig rasat mellan världens vampyrer och varulvar, helt utan att mänskligheten har en aning om saken. Målet är enkelt: utrota motståndarsidan. Vampyren Selene är en av de vassaste, mest hängivna varulvsdödarna, men får kämpa i motvind sedan vampyrernas ledare Viktor lämnade scenen för ett tag sedan. Plötsligt verkar det dock som om saker och ting håller på att förändras: varulvarnas ledare är av någon anledning väldigt intresserad av en vanlig människa, Michael, som visar sig kunna vara nyckeln till krigets slut, och den ena sidans seger...


Där har vi alltså den första delen av Underworld-sagan. Vad kunde gå fel? Vi har ett fett krig mellan vampyrer och varulvar, vilket är ascoolt. Vi har Bill Nighy som vampyrbossen Viktor, vilket är ännu coolare. Och vi har en enorm mängd skjutvapen vilket är... mindre coolt. Kalla mig gärna tjejig, men jag blir inte imponerad av BFG's, och det är tyvärr den här filmens stora selling point. Det och Kate Beckinsale i en löjligt tajt latexkostym. Och höga klackar. Snygg skinnrock dock. Poängen är att filmen ger oss en rätt schysst back story och mytologi, fräcka öststatsmiljöer, massor med blod och äckligheter, men hela vampyrgrejen känns som om den går förlorad till en viss del. Sedan när springer vampyrer runt med sextio kilo automatvapen per skalle? Vad är då poängen med att vara vampyr? Men, som sagt, det är en bra story och det ser förbannat snyggt ut, så filmen måste ändå få godkänt.


Det kan man tyvärr inte säga om film två: Underworld: Evolution. Viktor är numera död och kärleksparet Selene och Michael ränner runt ensamma för att... öhm, vet inte. De är jagade av ursprungsvampyren Markus och råkar också hitta hans brorsa, ursprungsvarulven William, fighting ensues. Och vi får se mer av Kate i den där jäkla kostymen. Hela den här filmen är som en kåt tonårsgrabb: allt vi får se är idiotiskt pang-pang, asfula datoreffekter och Kates kropp. Vad sade du, story? Nänä fan, sånt sysslar vi inte med här. Istället är filmen en enda lång fight-scen som känns helt meningslös och tråkig, så in i norden tråkig. Michael som var den förra filmens fokus är totalt oviktig här, han mest hänger efter Selene som någon ryggsäck och gör ingenting under hela filmen.


Sedan kom då tredje filmen (Underworld: Rise of the Lycans), och jag pustar ut litegrann. Min hjärnas synapser har bränts bort av allt pangande från de första två och tvåans suckyness, så det är en fröjd att se hur man här har förflyttat handlingen flera hundra år tillbaka i tiden. Det ger oss nämligen pilbågar, spjut och svärd, vilket jag anser vara sjukt mycket coolare. Vi får nu se hur kriget började, den mörka Romeo och Julia-historien bakom det hela. Varför kan man undra, vi visste ju redan i den första filmen hur det gick till. Trean tillför alltså ingenting, men Bill Nighy är tillbaka och är skithäftig, yay! Faktum är att han bär hela filmen på sina axlar, utan honom skulle den vara minst sagt lam. Visst, här finns massor med blod, men inte mycket mer. En rätt oengagerande story för övrigt eftersom vi hela tiden vet exakt hur det kommer att sluta.


Summa summarum är den första filmen en helt okej actionrulle med massor av pang-pang och snygga vampyrbrudar, en film som duger som underhållning helt enkelt. Tvåan är urusel och trean är mest meningslös.

Av Elli - 22 juli 2010 16:09

Det kommer att bli något av ett vampyrtema här på bloggen den närmsta framtiden, eftersom jag har en massa grejer att läsa och kolla på som har med ämnet att göra. Tänkte att det kunde vara på sin plats att skriva lite om


*-*-*VAMPYRENS UTVECKLING*-*-*


Under början av 1800-talet dök det upp en tunn liten bok med titeln The Vampyre av John Polidori, och det är kanske den mest inflytelserika av alla vampyrtexter. Ja, större än Dracula också. I den beskrivs vampyren för första gången som en cool, världsvan aristokrat. Dock saknade han helt moraliska skrupler och oavsett vad han fick tag i så slet han det i stycken. Redan här var huggtänderna med, men i Polidoris verk nämns inget om huruvida vampyren, lord Ruthven, var känslig för solljus, bara att hans vampyraktiviteter begränsade sig till natten.


Efter detta kom Dracula av Bram Stoker, en bok som Brad Pitt sammanfattar ganska väl som ”the ramblings of a mad Irishman”. Boken var rätt magstark för sin tid, men idag är den ansedd som ganska lam. En tid efter författarens död ville en tysk regissör filmatisera boken, men Stokers änka sade tvärt nej. Regissören ville inte släppa idén utan skrev istället om storyn litegrann och ändrade Draculas namn, och vips så fick vi 1922 Nosferatu, världens första vampyrfilm. Vi befinner oss långt ifrån dagens vampyrhunkar i nuläget: Nosferatus vampyr hade utstående fiskögon, långa klor, kutig rygg och dessutom var han skallig. Han liknar mer än något annat en nakenråtta. Så såg helt enkelt en vampyr ut på den tiden.


 




Men den bilden höll bara fram till 1931 när Dracula hade premiär. Det är nu den vampyr vi känner idag tar form, i och med Bela Lugosi. Frisyren, slängkappan, den konstiga accenten, allt var med. Detta blev den ikoniska vampyren, den bild av figuren som skulle dominera under en lång tid framöver. Han var cool, suave och mystisk, och nu var han också en rätt schysst hypnotisör och kunde förvandla sig till en fladdermus.


 


Ett par decennier gick och det mesta man hörde av vampyren var i diverse mer eller mindre löjliga småfilmer, uppföljare, spinoffs och liknande, med ett visst undantag för Christopher Lees dracula-filmer. Så skulle det förbli fram till 90-talet, när Anne Rices En vampyrs bekännelse filmatiserades och fick varenda kvinna (och en hel del män) att sucka förälskat. Filmen blev en hit och vampyrgenren var återupplivad. Nu blev figuren den där snygge sexguden vi alla är bekanta med, och syftet med utseendet var att locka offer. Såvida man inte var en Buffy-vampyr, för de såg ut som om någon slagit dem mitt i ansiktet med världens hårdaste knytnäve.


Vampyren som vacker, ångestfull yngling blev den mest populäre figuren av de två och under 2000-talets början vet vi alla vad som hände. Twilight äntrade scenen och den blodtörstiga monstervampyren från 1800-talet var som bortblåst. Nu har vampyrerna fått en sorts moralisk high ground att förhålla sig till, de är organiserade istället för att vara ensamma aktörer och de är relativt konservativa och traditionsälskande. De har även superkrafter. Ja, jag fattar det inte heller. Samtidigt dök True Blood upp och sade i princip rakt ut att vampyren har blivit en onanifantasi och inget mer, och alla vi älskare av genren suckade djupt. Men en del andra uppskattade det tydligen.


Så där har ni den, en (väldigt) kort historik över vampyren. Jag funderade på att utöka den litegrann i flera avsnitt, men bestämde mig för att ingen hade pallat läsa dem.


 

Av Elli - 21 juli 2010 22:04

 


Detta är den sanna historien om Rudolf Vrba och hans tid som judisk fånge i Auschwitz. Han förs dit som sjuttonåring och blir kvar där i två år. Under den tiden lyckas han, tack vare sin intelligens och en helt galen tur, att klara livhanken relativt väl. Redan från början har han beslutat sig för att en dag ta sig därifrån. Först bara för sin egen skull, men allteftersom misshandeln, svälten och sjukdomarna förvärras och högen av lik växer sig högre blir Rudolfs mål att ta sig ut och berätta för omvärlden vad som händer bakom taggtrådsstängslet, för att rädda andra. Men hur tar man sig ut ur ett fångläger där varenda steg man tar är övervakat? Och hur ska någon utanför kunna tro på Rudolfs hemska historia?


Holy shit vad den här boken var bra. Känslan jag fick när jag slog igen den var dock inte den där jublande, studsande känslan man kan få av en bra bok, utan snarare den dövande känslan, som om man fått något hårt i huvudet och nu inte riktigt kan greppa omvärlden. Vrbas historia är helt sanslös och det faktum att han överlevde lägret är bortom allt förstånd. Killen var vid massor av tillfällen så här nära att åka rakt in i förbränningsugnen, men överlevde mot alla odds. Det finns bara ett svar på hur det gick till och det är att Vrba hade en hel stab av skyddsänglar efter sig, eller hjälp från både Gud och djävulen. Det här är en historia som jag inte kommer att glömma i första taget, och sedan gör det ju inget heller att han var en grym författare. Det som man själv aldrig ens hade velat försöka beskriva klarar Vrba av med glans, och hans språk är otroligt. Han berör en på djupet och skriver hjärtslitande utan att en enda gång bli sentimental, faktum är att han har en förmåga att beskriva de mest hårresande hemskheter som fullständigt normala och självklara, så som de måste ha framstått för en fånge. Samtidigt lyckas han på något sätt ha en rejäl skopa humor med i texten. Det fanns flera tillfällen då jag skrattade högt, och det är fanimig en bedrift när man skriver om svartnande benknotor från barnskelett. Och en sak som står ut så fint är hur han lyckas beskriva de glimtar av värme och mänsklighet som faktiskt fanns mitt i Auschwitzs misär, och den här boken gav mig en liten tår i ögonvrån både en och två gånger. Karln dog för bara några år seden och enligt mig råder det ingen tvekan om att han var en äkta hjälte. Hans vittnesmål om lägret kallades Auschwitzprotokollet och blev en viktig faktor i omvärldens uppvaknande och hur sanningen kom fram. Vrba räddade indirekt livet på hundratusentals människor, och om inte det gör den här boken värd att läsa så vete fan.

Av Elli - 20 juli 2010 09:34

Det är en naturlag i vår kultur att när något blir populärt så kommer det att finnas satir på det, vare sig det behövs eller ej. Så här kommer nu trailern till en lätt överflödig satir på Twilight: Vampires Suck.



Vad tror ni? Själv tycker jag att det liknar de där Scary Movie-filmerna som alla av någon skum anledning skulle älska när jag var i tonåren (de sög). Dock gillar jag öppningsscenen när han-den-där-fjanten springer mot Bella med kniv och gaffel :)

Av Elli - 18 juli 2010 13:11

 


Charlie Decker, 17, har en väldigt intressant dag. Efter ett samtal hos rektorn där han fått höra att han blivit relegerad går han raka vägen till sitt skåp och sätter eld på det, men inte innan han har plockat fram pistolen som låg i det. Lugn som en gammal ko går han in i klassrummet, skjuter lärarinnan och håller resten av klassen som gisslan. Alla är förfärade, hur kan detta ske i deras lilla, lugna byhåla? Medan poliser och annat löst folk samlas utanför och försöker lösa situationen händer intressanta saker i klassrummet. Samhällets fernissa av normalitet och hyckleri skalas av mer och mer bland eleverna och frågan är i vilket skick deras sinnen kommer att vara efter den här märkliga dagens slut.


Stephen King hade en gång pseudonymen Richard Bachman som han använde sig av när han skrev böcker som inte passade in i hans skräckimage. Raseri är en sådan bok. Den är för ölvrigt svår att hitta (jag fann mitt exemplar på en loppmarknad), men om du har chansen att läsa den så gör det. Detta är nämligen en bortglömd pärla i gubben Kings repertoar, och det är synd att han själv stoppade utgivningen av den, för herregud vad den här boken är bra. Detta är vad Räddaren i nöden skulle ha varit enligt mig. Det känns ungefär som om King läste den och sade "screw that, I can do better." Jag vet inte när jag sist läste en bok som beskriver gapet mellan ungdomen och vuxenvärlden på ett så bra och nattsvart, men samtidigt sjukt roligt, sätt. Som så ofta i Kings böcker blir de vuxnas värld och samhälle en ganska ful plats full av hycklare och inkompetens som ungdomen måste kämpa emot för sin egen överlevnads skull, och jag tror aldrig att jag har hejat lika mycket på en mördare i en bok förrut som jag gjorde här. Charlie Decker är en fascinerande karaktär: skurk och hjälte samtidigt, vilsen och väldigt intelligent, stark och samtidigt väldigt svag. Han är helt enkelt en otroligt mänsklig, relaterbar figur. Resterande karaktärer ska egentligern inte ses som personer, tror jag, utan snarare representatörer för idéer och roller såsom Den Populäre Killen, Nördtjejen, Skolpsykologen, Rektorn, Den Lokala Horan etc. De är ansiktlösa figurer med en roll att spela, men de är aldrig tråkiga pappfigurer och King använder dem och ställer dem emot varandra på ett strålande sätt. Karln har för övrigt ett himla skönt språk och skrev redan här som en gud (boken är från början av hans karriär, kom ut 1977). Om du kan hitta den på ett bibliotek eller loppmarknad någonstans, läs den. Läs den och tänk tillbaka på din egen tid som arg tonåring och inse att Stephen King har beskrivit den perfekt.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Google


Skapa flashcards