Inlägg publicerade under kategorin Recensioner

Av Elli - 12 juli 2012 18:57

Jag anser mig inte vara en kultursnobb. Jag har en iPod full med musik som många inte skulle tycka är det minsta cool, jag älskar tecknat och har vid flera tillfällen begått ett av de största brotten mot god litteratursmak (läst Harlequin-romaner). Men jag har vissa krav som behöver uppfyllas för att jag ska tycka att något är bra, och jag har mycket svårt att bortse från dem.


När sommarlovet kom igång lånade jag en hög med böcker från bibblan, vilket jag gör varje år, och bland dem fanns en del av det jag har börjat kalla paranormal tonårsromantik. Alltså de där böckerna med mörka, goth-aktiga omslag där modellvackra tjejer ser sorgsna eller ångestfyllda ut utan någon synlig anledning, och där killen de oundvikligen förälskar sig i är lika modellsnygg, men inte mänsklig. Jag tänkte tala om tre av dessa böcker idag, so here we go.


 

Shiver av Maggie Stiefvater

 

Som liten flicka råkade Grace ut för en vargattack där ett flertal vargar drog iväg med henne in i skogen, bet henne och rufsade om henne i allmänhet. En av dessa vargar såg henne djupt i ögonen, och under hela sitt liv har hon aldrig kunnat glömma den vargen. Hon spanar alltid efter honom, men av någon anledning ser hon bara till honom under vintern. En dag blir en kille från Graces skola dödad av vargar och i samband med detta träffar hon Sam, en supersnygg kille med samma gyllene ögon som hennes älskade varg. Det visar sig att Sam är en varulv, och detta kan vara hans sista omgång någonsin som människa innan han förvandlas till varg för alltid. Hur ska deras romans kunna fungera? Och hur säkert är det egentligen för Grace att blanda sig med Sam när resten av varulvsflocken får reda på det?


Jag förstår att man kan vilja skriva och läsa böcker där huvudpersonen är "en helt vanlig människa" utan superkrafter eller något annat flashigt, men ingen vill läsa en bok där sagda huvudperson inte bara är en vanlig tjej utan dessutom totalt befriad från allt vad perosnlighet och karaktärsdrag heter. Grace är en fruktansvärt tråkig karaktär som inte engagerade mig alls. Hon har ett enda karaktärsdrag: hon är galet besatt av vargar.  Faktum är att hennes besatthet av vad hon från början tror är en vanlig varg är riktigt creepy. Det är det enda hon tänker på, och som läsare får nan känslan av att hon har på allvar förälskat sig i djuret. Grace känns inte som en helt mentalt stabil figur, och det hjälper inte att vi redan från början vet att Sam inte är en vanlig varg, det är ändå lite äckligt. När han blir en människa och deras romans formas blir det inte bättre. De två är beroende av varandra på gränsen till sjuklighet, och det är varken sexigt, romantiskt eller ens spännande. Boken består till nittio procent av obehagsladdat babbel mellan de unga tu, och dialogen är för övrigt väldigt dåligt skriven. Jag har läst en del recensioner som hyllade boken för dess "poetiska språk", men jag lade ärligt talat aldrig märke till något sådant, förutom de dikt- och sångrader som tryckts in här och där och som mest kan beskrivas som tramsiga. Meningen är nog att de ska ge boken ett sorts poetiskt djup, men det lyckas inte. Boken har även en del plot holes som aldrig klaras upp, t.ex varför varulvarna helt plötsligt vid någon random ålder inte kan förvandlas till människor igen och var tusan Graces föräldrar är någonstans. De är med en liten stund i början, men sen finns de överhuvudtaget inte, så till den grad att Grace kan ha Sam boende hemma hos sig utan att päronen märker någonting. Jag ska tillägga att jag inte läste ut den här boken, men när det har gått tvåhundra sidor utan att något intreessant inträffar känner jag att författaren har misslyckats.



 

My Name Is Memory av Ann Brashares

 

Daniel är en vanlig kille som alla andra, med en stor skillnad: han har sitt Minne kvar. Detta betyder att han kan komma ihåg, i detalj, alla sina tidigare liv. Samtliga dessa liv har en sak gemensamt: en flicka som är Daniels själsfrände och stora kärlek. De har älskat varandra i flera århundraden, men deras kärlek har alltid stoppats på något sätt. Nu har han hittat henne igen, och numera heter hon Lucy. Men hur ska han få henne att förstå den koppling de delar, och hur ska de en gång för alla kunna vara tillsammans när de hittills alltid har misslyckats?


Totalt ogrundad kärlek är inte en bra ingrediens i böcker. Jag kan acceptera kärlek vid första ögonkastet, men Lucys kärlek till Daniel är bara... konstig. I början av boken får vi veta att hon tänker på honom ständigt, hon ligger sömnlös om nätterna på grund av honom och hon nästan svimmar när hon får känna en pust av hans deo. Men hon har aldrig pratat med honom, hon vet inte ett dugg om honom och han har aldrig visat minsta intresse för henne. Förrän den där kvällen då han nästan kastar sig över henne, kallar henne för Sofia och förklarar att de är ödesbestämda för varandra, vilket resulterar i att hon flyr därifrån. Ridå. Romantiken flödar, eller hur? Här är en till bok med platta, ointressanta karaktärer, stolpig dialog och en dåligt uppbyggd kärlekshistoria som inte kunde hålla kvar mitt intresse i mer än ett par kapitel. Det är möjligt att boken blir bättre om man kämpar vidare med den, men jag anser att om en bok inte blir bra förrän efter hundra sidor är den inte värd besväret.


Sen kom då den tredje boken...


 

Evermore av Alyson Noël

 

Evers liv har varit förstört sedan den dag hela hennes familj dog i en bilkrasch och lämnade henne ensam kvar i livet med skuldkänslor och nyförvärvad synskhet. Ever kan höra vad folk tänker, se deras auror och få reda på alla deras mörkaste hemligheter bara genom att röra vid dem. Tyvärr kan hon inte kontrollera något av det. För att skydda sig från all denna oönskade input gömmer hon sig i stora huvtröjor och tar sällan iPod-lurarna ur öronen. Men när den underbart snygge Damen dyker upp på skolan förändras allt. Inte nog med att Ever tycker att hon känner igen honom, hon kan inte se hans aura eller läsa hans tankar. Damen blir som en välbehövlig pausknapp mitt i hennes kaos och känslorna emellan dem djupnar snart. Men samtidigt känns något fel, för Damen är helt enkelt för perfekt. Och medan mystiken tätnar runt vem han egentligen är har Ever händerna fulla med andra saker också, som hennes bästa väns plötsliga, konstiga beteende och det faktum att Evers döda lillasysters spöke kommer och hälsar på henne i tid och tid.


Jag greppade den här boken och tänkte "Okej, tredje gången gillt" och det måste jag säga, jag blev inte besviken. Det är så här man gör det! Här har vi en bra, flerdimensionell huvudperson med en stabil, tragisk back story och en väluppbyggd personlighet. Det finns konkreta skäl till att hon gör som hon gör och känner det hon känner, jag kan relatera till Ever och känna med henne. Dialogen är bra skriven och läsaren får hela tiden ny info om karaktärerna som håller intresset uppe. Damen skiljer sig från hur killarna brukar vara i de här böckerna: han är kul, social, romantisk och charmerande samtidigt som han är mystisk. Han surar inte omotiverat mot Ever och håller henne inte på konstigt avstånd utan anledning. Dock är han inte perfekt, och det ska han inte vara. Han har många sidor och jag hade ärligt talat svårt att släppa den här boken just för att jag ville veta mer om honom. Boken är för övrigt allmänt välskriven och håller ett högt tempo, karaktärerna är bra och verklighetstrogna och en av dem gav mig t.o.m en liten tår i ögat när slutet närmade sig. Det är en bok som både innehåller rosaskimrande romantiska fantasier och bloddrypande mörker. Det enda jag kan ta upp som negativt är huvudskurken, som förvisso har varit med från tidigt i boken men vars karaktär aldrig utforkas ordentligt utan bara är Disney-ond, helt enkelt. Det kanske byggs mer kring den karaktären i de senare böckerna, vad vet jag. Det jag vet är att det här är en förbannat bra bok, och jag kommer absolut fortsätta läsa restern av serien (den innehåller sex volymer).

ANNONS
Av Elli - 6 juli 2012 15:07

 

En mystisk man vid namn Jack bryter sig in i ett hus en mörk natt och mördar en hel familj. Den ende som klarar sig är familjens bebis som, genom en serie händelser, hamnar på den lokala kyrkogården där spökena får ta hand om och uppfostra honom. De ger pojken namnet Bod (smeknamn för Nobody) och lär honom allt om hur döden och de dödas värld fungerar, men tyvärr kan de inte lära honom särskilt mycket om de levandes värld. Bod får nämligen inte lämna kyrkogården, för någonstans därute lurar fortfarande Jack. Och han har inte glömt bort bebisen som lyckades komma undan den där gången.


Jag hade tidigare läst Neil Gaimans kortare noveller i en samilng jag har, och så hade jag såklart sett "Coraline", men den här boken var så mycket mer. Jag förälskade mig i hans språk med en gång. Han lyckas skriva så vackert och underhållande på samma gång. Språket är även så härligt engelskt att jag bara vill fixa en kopp te och lite crumpets (vad nu det är för något) och sätta i mig medan jag läser. Han har ett sätt att skriva som gör allt så tydligt för läsarens inre öga. Hela tiden tänkte jag att den här boken skulle kunna bli en grym film. För en bok som är så centrerad runt döden och mord är detta en väldigt kul bok, skriven med en härlig blandning av barnlogik och vuxnas sätt att se på världen. Den är, precis som en annan kritiker sade, som ett stycke mörk Halloween-choklad som man ska njuta av och låta smälta långsamt i munnen. Men samtidigt som "The Graveyard Book" är skoj, mysig och barnvänlig som en spökhistoria runt en lägereld har den ett slut som kommer som något av en överraskning. Jag hade faktiskt tårar i ögonen när det visade sig vart det skulle barka, och plötsligt fick boken en helt annan dimension: den blev plötsligt en väldigt fin hyllnig till livet med allt vad det har att erbjuda. Den här recensionen är lite all over the place, men det jag försöker få fram är LÄS DEN! Har ni möjlighet skulle jag vilja tipsa er om att läsa den tillsammans med ett barn, hade säkert varit roligt att diskutera den med en unge. Hehe, jag kanske rentav kan använda den i skolan med eleverna.

ANNONS
Av Elli - 26 november 2011 22:14

 


Sally, en liten flicka på tio år, blir skickad tvärs över landet för att bo tillsammans med sin pappa i ett gammalt kråkslott han håller på att restaurera. Huset är kallt och kusligt och Sally är inte alls nöjd med att bo där eller med pappas nya flickvän. Men allt är inte så illa. Det finns nämligen någon annan i huset. Någon som viskar till Sally och lockar ner henne i den hemliga källaren. Någon som vill vara hennes vän...


Jag gillar Guillermo del Toro skarpt och när jag hörde talas om den här filmen blev jag genast intresserad. Den är nämligen en remake av en gammal TV-film som del Toro själv såg när han var liten - och som skrämde livet ur honom. Idén låter bara allmänt cool, en skräckmästare som nu visar upp det han själv blev rädd för. Skådespelarinsatserna är dessutom väldigt bra och det gäller särskilt Bailee Madison i rollen som Sally. Tyvärr hjälper inte ett gäng duktiga skådisar så bra när manuset är något av en besvikelse. Storyn är förutsägbar och känns gammal (vilket den i och för sig är, det är ju en remake), men jag vill ändå suckande säga till skärmen "Men har vi sett detta förut, eller?" Här finns inga överraskningar, inte ens en schysst twist i slutet som jag började hoppas på sådär halvvägs in i filmen. Om sanningen fram var den... tråkig. Filmen har en väldigt obehaglig inledningsscen som helt ärligt talat fick mig att sätta händerna för ögonen och mina förväntningar sköt i höjden, men sen dök de tyvärr neråt. Tyvärr lider filmen också av en del gapande plot holes och frågor som aldrig besvaras. Till och med själva läskigheten försvinner och blir mest fjantig, och då menar jag särskilt middagsscenen. Filmen skriker verkligen av del Toros design och den är lika coolt fantasy-skräck-aktig som alltid, men det klarar inte att hålla hela storyn själv. "Don't be afraid of the dark" funkar som en engångsgrej, en film man ser med popcorn när man har tråkigt en kväll, men förvänta er inget fantastiskt.

Av Elli - 27 juni 2011 14:56

 


David och Diana är ett superförälskat par som hamnar i en ekonomisk knipa. De riskerar att förlora sina framtidsdrömmar om ett egendesignat hus vid havet, och i ett försök att rädda situationen drar de till Vegas i förhoppningen om att vinna stort. Där möter de den sanslöst rike John Gage, som genast fastnar för Diana. Han nöjer sig dock inte med att bara beundra henne på avstånd utan erbjuder paret en miljon dollar för att få spendera en natt tillsammans med henne. David och Diana går med på det…


Det här är en till sån där film som jag har tänkt se väldigt länge men glömt bort. Den har blivit ganska känd genom åren och The Simpsons gjorde en rätt bra parodi på den för länge sedan. Och den förtjänar att bli uppmärksammad: storyn är originell, manuset är bra och vi har tre fantastiska skådespelare som ger allt. Robert Redford var min personlige favorit av trion, han lyckas ge sin rollfigur både cynism och känslomässighet, och man är som tittare tacksam för att han inte gör honom till ännu en sliskäcklig miljonärsgubbe. Filmens berättarteknik är väldigt bra i början, men tyvärr sjunker den i andra halvan och det uppstår en känsla av hophafsade scener utan röd tråd. Och så den där obehagliga känslan…. Ursäkta, herr regissör, medeltiden ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och sexualmoral. Oliver Platts figur säger vid ett tillfälle ungefär att ”you love her, she loves you, what’s the problem?” och jag kan bara hålla med. Varför måste sex vara en så big deal? Och nu kanske man kan tro att regissören ville skapa debatt på något sätt, eller åtminstone få oss att fundera över hur mycket vikt vi fäster vid sexuell äganderätt mellan man och hustru, men jag tror inte det handlade om det. Woody Harrelson är den här filmens egentliga huvudfigur och det läggs ner en massa tid på att visa hans smärta och desperation, medan Demi Moore mest får tjura och smälla i dörrar litegrann för att vi ska fatta att ”aha, hon är också upprörd”. Men det är lugnt, för hennes känslor mjuknar efter ett tag. Så... det är alltså jobbigare att vara hallick än hora? Vid ett tillfälle säger Woody att Robert Redford inte är bättre än vad han är, han bara råkar ha mer pengar. Jag tänkte att Robert visst då är den bättre av de två. Han har inte gjort något fel (även om han också har rutten kvinnosyn), det är Woody som går med på något han senare inte klarar av och får frispel som han tar ut på sin stackars fru. Det finns, kort sagt, ingen rättvisa i den här filmen. Till syvende och sist vill jag bara säga: hur skulle det vara om man bytte kön på de tre karaktärerna, alltså att det var två kvinnor som hade en man emellan sig? Det skulle jag tycka vore mer provocerande och intressant.

Av Elli - 26 juni 2011 19:45

 


På Verona Beach rasar en gammal fejd mellan två mäktiga familjer: Montagues och Capulets. Det är skottlossning på gatan och slagsmål mellan familjernas män så fort tillfälle ges, men nu har stadens polis tröttnat och hotar med hårda straff om bråken fortsätter. Samtidigt deppar Romeo Montague över sin obesvarade kärlek och Juliet Capulet är inte gladare då hon ska tvingas in i ett äktenskap hon inte vill veta av. Allt förändras dock en glittrande festkväll hemma hos Capulet där Romeo och Julia får syn på varandra och förbjuden kärlek uppsatår ögonblickligen.


Jepp, här har vi då den mer traditionella varianten av Shakespeares pjäs, fast förlagd till något som jag antar ska likna ett ganska nergånget Mexico City, eller kanske Los Angeles. Det finns tydligen en Verona Beach, men den ligger i New York... Skitsamma, poängen är att vi nu har en modern tappning av historien med pistoler istället för svärd och bilar istället för hästar. Dock är Shakespeares språk fortfarande där och det är faktiskt lite roligt att se strandraggare med bar bröstkorg vifta med puffror till varandra samtidigt som de vrålar ut poesi på full volym. Tyvärr läser inte alla den gamla Shakespeare-engelskan så bra och replikerna låter ibland styltiga och forcerade, som om skådisarna inte är riktigt säkra på hur de ska uttalas utan chansar lite. Men nu är det ju Baz Luhrman som står för regin och då är inte skådespelarinsatserna det viktigaste, utan det är hur det hela ser ut. Filmen är ett sprakande fyrverkeri av glitter och coola scener och allt är väldigt överdrivet och dramatiskt, precis som den här pjäsaen ska vara. Romeo och Julia ska innehålla stormiga känslor, passion och folk som skriker en massa, men här har stilen fått ta ratten medan själva kärlekshistorien har hamnat i bagageluckan. Jag köper helt enkelt inte kemin mellan Claire Danes och Leonardo DiCaprio. De är båda bra skådisar som gör sitt jobb väl, men de funkar liksom inte ihop och deras romans byggs inte upp särskilt väl. När de pratar med varandra låter de inte som ett förälskat par utan snarare som ett par människor som är väldigt medvetna om att de läser Shakespeare och ska visa sig duktiga. Man blir mer intresserad av de andra karaktärerna och vad de pysslar med, t.ex Tybalt som skjutglad latinogangster och Mercutio som ständigt speedad drag queen (I love it) samt en ständigt skrikande lady Capulet som verkar vara på gränsen till sammanbrott. "Romeo + Juliet" är en himla cool film och den ser snygg ut med massor av kameraåkningar, ett fräckt intro och tillräckligt med glitter för tre Eurovisions, men som kärlekshistoria som publiken ska minnas om tio år håller den inte. Se då hellre Zeffirellis fantastiska version från 1968. Den är enligt mig den bästa filmatiseringen av alla, och den är dessutom inspelad i det riktiga Verona. Så om du vill ha en cool scenshow kan du se Luhrmans version, men för äkta känsla och romantik bör du välja Zeffirelli.

Av Elli - 13 juni 2011 22:32

 


I Transylvanien bor den mäktiga vampyrfamiljen Capulet, som under en lång tid har legat i bråk med familjen Montague, en familj vampyrjägare som svurit att utrota blodsugarna till siste man. Fejden är dock tillfälligt avblåst och en sorts lugn verkar råda. Samtidigt är det snart dags för familjen Capulets dotter Juliet att träda in i livet som fullfjädrad vampyr på sin sextonårsdag, något hon inte ser särskilt mycket fram emot. Allt ställs på ända när hon träffar Romeo från Montague-familjen och ögonblicklig kärlek uppstår. De kan omöjligen vara tillsammans, och snart kommer Juliet inte att vara mänsklig längre. Kommer deras familjer ta död på deras kärlek, eller kommer monstret som sakta vaknar inom Juliet att göra det först?


Jag ska erkänna att jag inte har läst Pride and Prejudice and Zombies av Seth Grahame Smith (och Jane Austen, typ), alltså den bok som startade den här trenden med att ta ett klassiskt verk och slänga in monster i det. Varför kan jag faktiskt inte riktigt förklara: jag gillar idén och tycker som sagt att det är skoj när folk vågar leka lite med de heliga korna inom litteraturen. Kanske har att göra med att jag aldrig varit ett stort fan av zombie-genren. Hur som helst kunde jag inte motstå den här boken utan var tvungen att läsa den med en gång. Upplägget lät ju faktist perfekt, Romeo och Julia hade enligt mig mycket väl kunnat funka som en vampyrkärlekssaga. Och det gör den faktiskt också. Nu säger jag inte att det här är strålande och fantastiskt direkt: av Shakespeares historia återstår egentligen inte särskilt mycket, bara ett svagt skelett av handlingen. Men det märks att författaren hade kul när hon skrev det här och språket funkar helt okej, bortsett från en del tramsiga scener mellan Romeo och hans kompisar där de skojslåss och förolämpar varandra. Det känns lite som om hon försökte härma gamle Billy lite väl mycket och det gick inte hem i ungdomsromansform. Annars uppskattar jag att hon gjort om pjäsen till prosa då det ger läsaren en annan sorts inblick i karaktärerna och deras tankar och känsloliv. Precis som i pjäsen är det full rulle hela tiden och jag kunde inte lägga ifrån mig boken utan läste ut den på en eftermiddag. Sen satt jag i soffan med små rosa hjärtan flygande runt huvudet. Så romaaaantiskt... :) Vill du ha något lättsmält och enkelt men samtidigt väldigt charmigt så ge den här boken en chans. Och ni som gnäller över att det är orealistiskt att någon blir förälskad så snabbt har uppenbarligen aldrig varit kära. Och ja, omslagsbilden är rätt ful, men man kan inte få allt här i världen.

Av Elli - 10 juni 2011 19:56

 


På Verona Drive ligger två hus med vackra trädgårdar. I den ena trädgården bor trädgårdstomtar med blå hattar, och i den andra bor tomtar med röda hattar. Dessa två tomteklaner har avskytt varandra så länge någon kan minnas och missar inte en chans att jäklas med den andre. Därför är det katastrof när den kaxige Gnomeo från den blå trädgården och den överbeskyddade Juliet från den röda blir hopplöst förälskade i varandra redan vid första ögonkastet. Hur ska de kunna vara tillsammans utan att orsaka skandal? Samtidigt som de unga tu kommer varandra närmare eskalerar bråket mellan de blå och de röda, och ett fullskaligt krig verkar oundvikligt.


Om ni inte redan har begripit det så låt mig säga det en gång för alla: Shakespeare äger. Punkt. Jag har haft Romeo och Julia som en av mina favoritpjäser sedan jag läste den för första gången och det är alltid kul att se folk leka med den i olika versioner. Det är liksom en historia som aldrig kommer bli inaktuell. Men jag erkänner att jag trodde någon tappat en skruv när jag först såg trailern för "Gnomeo and Juliet". Trädgårdstomtar? Men jag blev glatt överraskad. Den här filmen riktar sig egentligen till de yngre barnen och ja, de flesta skämten är lite barnsliga och får knappast en vuxen att ens dra på munnen. Dock levererar filmen en okej sammanfattning av originalpjäsen, givetvis med de tragiska bitarna borttagna. Animeringen är supersnygg och det ser verkligen ut som om skaparna lade ner mycket tid och kärlek på projektet. För att inte tala om rollistan. Här finns en del riktigt sköna kändisar. Dolly Parton, Elton John, Michael Caine, Ashley Jensen, Patrick Stewart, Maggie Smith, Ozzy Osbourne och goddamn Hulk Hogan (!). Bara att höra Ozzys röst i en sockersöt barnfilm om trädgårdstomtar fick mig nästan att trilla av stolen, jag kunde inte släppa det på hela kvällen. En annan sak som inte är fy skam är att James McAvoy (Gnomeo) har en sjukt mysig röst som man kan lyssna på hur länge som helst. Jag måste erkänna att jag överlag tycker om den här filmen (trots den rätt irriterande rosa flamingon som dyker upp mitt i historien). Det är en urgullig, smådum parodi som inte tar sig själv på särskilt stort allvar, men som ändå gör ett bra intryck, i alla fall på mig. Och vad gäller kritiken som säger att "amen de har ju snott allt från Toy Story" så säger jag "vem bryr sig? Det kan väl vara bra ändå". Testa att släppa pretentionerna och ta en tugga rosa fluff du med :)


Jag kommer fortsätta lite på Romoe och Julia-temat ett tag framöver. Stay tuned.

Av Elli - 4 juni 2011 19:37

 


I en liten by för längesedan levde folket med en förbannelse. En fruktansvärd varulv terroriserade dem och varje gång fullmånen syntes var de tvungna att offra sina finaste djur till monstret. Men nu verkar något ha förändrats. Varulven har anfallit människor och pakten är därmed bruten. Byborna ger sig av för att döda varulven och anlitar en specialist för att klara av det. Mitt i blodspillan befinner sig den unga, vackra Valerie, som är förälskad i Peter men ska giftas bort med den mer ekonomiskt stabile Henry. Det är i alla fall vad alla tänker sig, men det finns en annan som vill ha Valerie för sig själv. Ingen mindre än varulven...


Wheyhey, kolla vem som är tillbaka :) känns nästan nervöst att skriva igen, undrar om jag minns hur man gör. Jaja, nu är det för sent att ändra sig.


Hade väl inte sett fram emot att se den här filmen med större entusiasm. Jag menar, en seriös skräckfilm på temat Rödluvan, låter det bra? Mja... Men syrran tyckte absolut att vi skulle se den, och efteråt satt vi mest och hummade. Det är en blandning, den här filmen. Vi har väldigt fina, detaljrika miljöer och en häftig skog att titta på. Vi har Gary Oldman som helgalen präst/varulvsutrotare vilket är precis lika coolt som det låter. Han äger hela filmen och gör en strålande insats, men tyvärr är han ensam om det. Vår hjältinna Valerie spelas av en rätt dålig skådis och hennes roll går mest ut på att hon går runt i sin röda kappa och stirrar med stooooora ögon på allt omkring sig som om hon såg det för första gången. Hennes två friare är inga höjdarskådisar heller. De kör på Keanu Reeves-skolan, alltså den som säger "visa inga känslor med ansiktet och behåll samma tonläge hela tiden". Manuset är inget att hurra för, men inget rejält uselt heller. Hela filmen är bara så tråkig och ointressant. Ingen kommer att komma ihåg den om två år, inte ens skådisarna som är med i den. Är det något läskigt då? Kan man se det som en harmlös popcornskräckis som får flickvännen att skrika lite mysigt? Nej tyvärr, såvida din tjej inte blir livrädd för dåliga datoreffekter. Varulven ser bara så billig ut och skrämmer inte för en sekund, inte ens när filmen försöker med tramsiga bu-effekter. Och jag vet att det här är en detalj som kanske bara en tönt som jag lägger märke till, men det irriterade mig under hela filmens gång: vi befinner oss uppenbarligen någonstans där det är kallt, allting är nämligen snötäckt. Ändå går folket i den lilla byn runt i sommarkläder. Inga mössor, vantar eller varma jackor så långt ögat når, vilket sänker filmens trovärdighet ännu mer. SPOILER och så avslutar vi det hela med en fjantig scen som hintar åt tidelag, sexiiiiiiiigt. SLUT PÅ SPOILER. Så summa summarum var "Red Riding Hood" mer eller mindre vad jag hade förväntat mig, men jag kan rekommendera den om du är ett Gary Oldman-fan. Det är lugnt, du kan strunta i scenerna där han inte är med.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se