Patrick Bateman lever sin egen variant av den amerikanska drömmen. Han är bara 26 är gammal men är redan en otroligt rik affärsman med kontor på Wall street. Han har ett perfekt yttre, en fantastisk lägenhet på Manhattan och han kan välja och vraka mellan tjejerna i New Yorks överklass. Han har allt man kan önska sig, och ändå verkar hans grepp om verkligheten lossna. Patrick är nämligen fullständigt galen, och detta tar sig uttryck i de fruktansvärda mord han utför på sina (oftast kvinnliga) offer. Frågan är inte om Patrick kommer att åka fast för sina brott, utan snarare vad som kommer hända den dag han flippar ut helt...

Här i Sverige vet troligtvis inte alltför många vem Patrick Bateman är eftersom boken inte finns översatt på svenska (vad jag vet), men i USA är det ett helt begrepp om jag har fattat saken rätt. När den här boken kom skapade den en våldsam debatt och vissa människor höll på att tappa koncepten helt. Den belades med hög åldersgräns, fick bara säljas inpackad i skyddsomslag etc. och Bret Easton Ellis själv fick ta emot en hel del grova hot. Herregud, tänker man, hur i fanken kan folk bli så till sig över en bok med samma handlingsupplägg som en billig kioskvältare? Men vet ni vad, jag fattar nästan hur de tänkte.

Den här boken är totalt jävla sjuk. Den är skriven i en rabblande jag-form och går otroligt fort fram då den ofta använder sig av stream of consciousness-tekniken, vilket leder till att läsaren dras med i den vilda bergochdalbana som är Patricks tankar. Boken är rejält skrämmande och den blev den första bok på länge som faktiskt gav mig mardrömmar en natt. Men är den bra då? Oh yes. Oh hell yes. Bret Easton Ellis är en fullkomligt strålande författare och inledningskapitlet i American Psycho kan vara något av det bästa jag har läst. Han har ett ganska komplext språk och boken kräver full koncentration från läsaren och kan därför vara tuff att ta sig in i, men det är så värt det. Killen är fanimig ordkonstnär. Och sen har vi mordbeskrivningarna, de som skapade sådant ramaskri när boken publicerades. De är otroligt obehagliga: allt beskrivs utdraget och in i minsta detalj. So what, säger du, man har väl sett hundra mord i polisserier vid det här laget. Tro mig, du har inte sett det här. Patrick Bateman nöjer sig inte med att bara hugga ihjäl sina offer, han är en kreativ jävel och det han hittar på... Ellis, blev du tappad i golvet som liten eller? Men kanske än mer briljant är bokens satiriska bild av Manhattans yuppie-värld. Den där ingen egentligen bryr sig om något och där alla visas upp som mer eller mindre galna. Först kan man undra hur i hela friden detta fungerar, men det blir så självklart efterhand. Man måste vara störd för att överleva i den värld de lever i. Ingen i Patricks omgivning är ens i närheten av normal, och därmed framstår hans egen galenskap som så lättförståelig, kanske hans eget rop på räddning från den fejkade värld han lever i.

Bottom line: läs boken, förfasas och bli imponerad. Nu ska jag ta och se filmatiseringen med Christian Bale.