Alla inlägg under december 2010

Av Elli - 31 december 2010 12:57

 


Sofia har verkligen allt. Trots att hon bara är trettio år gammal har hon en fantastisk lägenhet, otroligt mycket pengar och berömmelse. Ingen kan väl tro att hon skulle vara ensam? Men det är hon. Gud, så ensam hon är. Inuti Sofia, bakom fasaden, finns fortfarande den ensamma, försummade flicka hon var som liten. Den flicka som flydde in i fantasin för att komma undan tomheten. Men nu verkar det som om fantasierna inte vill ge sig av. Sofia känner en skrämmande närvaro, en mörk skugga följer henne vart hon än går. Kanske var den där låtsaskompisen inte helt på låtsas iallafall.


Andreas Roman skrev tidigare Mörkrädd som jag också har recenserat här, och Någon i din säng går in i den romanen på ett rätt snyggt sätt. Men jag måste säga att författaren har tagit ett steg framåt. Jag beskrev tidigare språket i Mörkrädd som ganska enkelt, på gränsen till vardaglig bloggsvenska, men nu känns det som om han har höjt den språkliga nivån ett snäpp. Han leker med språket och skapar stämning med det, och han klarar av att skriva korrekt barnspråk. Barnen i den här boken pratar så som barn faktiskt gör, och det känns nästan nytt och fräscht att läsa om riktiga barn. Det kanske bara är jag som har haft otur, men jag känner att alla barnkaraktärer jag stöter på i böcker oftast är genibarn som pratar djupt och filosofiskt. Vad gäller karaktärerna gillar jag dem också, även om Sofia är den enda vi verkligen lär känna på djupet. Hon är en mångsidig figur som man både tycker synd om och samtidigt skulle vilja klippa till. Hennes minst sagt sorgliga uppväxt har gjort att hon aldrig lärt sig det sociala samspelet och därför pratar hon och beter sig oftast som ett litet barn. Hon skriker, är väldigt irrationell och ber folk dra åt helvete när hon egentligen vill ha en stor kram och bli tröstad. Detta blir ibland väldigt frustrerande, men det är ett bra betyg det också eftersom man som läsare bryr sig om karaktären. Är det läskigt då? Mja, det beror på vad du är van vid. Jag har läst betydligt läbbigare grejer än det här, men boken fungerar och ger en mysig känsla av kuslighet. Det är inte en renodlad skräckroman utan snarare en psykologisk thriller, precis som Mörkrädd. Är det verkligen en ond ande som förföljer Sofia, eller är det bara hennes sjuka fantasier? Jag rekommenderar den här till alla som vill ha en lättläst, snabbläst bok, men som ändå vill bli berörda och kanske lite halvskrämda. Gott nytt år förresten.

Av Elli - 28 december 2010 14:52

 



Alabama, 1932: i den lilla staden Maycomb har en skandal inträffat. En svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, och Atticus Finch blir mannen som ska försvara honom i rätten. Han tar sig an fallet med stor iver och rör upp en hel del inte så trevliga känslor i staden, och allt skapar en djup förvirring hos hans två barn, Jem och Scout. Deras bekymmerslösa tid av lekar och barnsligheter verkar mer och mer lida mot sitt slut.


Det här är som bekant en klassiker, och en bok jag har länge tänkt att jag skulle läsa. Dock läste jag den på engelska och det är jag himla glad för. Harper Lees språk är underbart: det är en så genuin, mysig sydstatsamerikanska att man bara myser, och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Inte för att den börjar så spännande: To Kill a Mockingbird är en låååångsam bok och man får läsa en hel del innan de riktigt intressanta partierna börjar, men det är värt det, jag lovar. Harper Lee skriver med en så glasklar, förtrollande barnlogik och man blir uppriktigt intresserad av karaktärerna i den lilla inskränkta hålan hon visar upp. Och ja, det är en inskränkt, typisk liten sydstatsskithåla, precis som man ser i alla klyschiga filmer. Här finns skräniga gamla gummor och folk som viftar med geväret åt folk med hud mörkare än vetemjöl, men det känns aldrig klyschigt och töntigt, eller romantiserat som man ibland också stöter på. Det är vackert beskrivet och verkar bara självklart, det var helt enkelt så här ful och fin världen var en gång och fortfarande är. För övrigt kan Atticus Finch vara en av de coolaste romankaraktärer jag någonsin läst om. Han har så många helt underbara oneliners och en så skön attityd till folk omkring honom. Det här är alltså ingen rafflande spänningsroman, utan en väldigt vacker och stundtals sorglig historia om att växa upp (det är dottern Scout som är berättarrösten) och om att respektera andra människor, oavsett vad de har för bakgrund, livsstil och hudfärg. Hoppas flera läser den nu när det finns en ny pocketutgåva ute på svenska.

Av Elli - 23 december 2010 13:27

 


Charlie och hans tolvårige bror Sam råkar ut för en bilolycka som resulterar i att Sam dör. Charlie tar på sig skulden och flera år senare kämpar han fortfarande med samvetskvalen av att ha orsakat sin lillebrors död. Men han och Sam gav varandra ett löfte: att aldrig skiljas åt. Charlie och Sams ande träffas varje kväll på kyrkogården, och Charlie lever ett sorts halvliv mellan de dödas och de levandes världar. Pöltsligt en dag dyker den vackra, äventyrslystna Tess upp i Charlies liv. Hennes dröm är att segla Jorden runt och med sin fart och livsgnista förtrollar hon Charlie. Men kan han välja livet efter att ha levt med döden så länge? Och hur ska det bli med Sam?


Jag älskar som sagt magisk realism, alltså den genre där normala vardagssituationer blandas med det andra, det mörka och det övernaturliga. Därför ville jag ge den här boken en chans då den dessutom verkade väldigt söt och gullig. Och det är den. Oh jisses vad den är söt och gullig. Den här boken är så ickehotande och o-edgy att man gäspar. Den är som ett sött gratulationskort med en bild på kattungar i en hög hatt. Boken känns så töntigt megagullig och harmlös, vilket också gör den otroligt tråkig. Här finns inte en enda intressant karaktär, alla är platta pappfigurer. Vår hjältinna Tess är en rätt irriterande typ också, för att ha spenderat större delen av sin uppväxt på havet med sin pappa så är hon en usel sjöman. Ja just det, här finns den där klichéen med flickan som håller sig fast vid sin döde far medan det antyds att den sanna lyckan för henne skulle finnas i att stadga sig med den snygge killen som sköter den lokala byhålans kyrkogård. Okej, nu kanske jag läser in grejer som inte finns där, mne det var känslan man fick. Vår man Charlie är förresten en tråkig mes och kärlekshistorien dem emellan är hastad och dåligt uppbyggd. Bokens språk är inget vidare det heller: det går väldigt långsamt och mot slutet fann jag att jag kunde skippa stora bitar text utan att missa något. Det är varken roligt, spännande, dramatiskt eller romantiskt, det är helt igenom tomt slisk som bäst passar i ett avsnitt av Seventh Heaven. Det här är en sån där bok överdrivet kristna hemmafruar gillar (ja, jag generaliserar, so sue me.) Läs inte den här trista grejen, men om du är en känslig typ som gillar att gråta kan du kanske se filmatiseringen med Zac Efron. Gah, jag har i min ägo en bok med Zac freakin' Efron på omslaget, rys.

Av Elli - 12 december 2010 13:40

 


På rue de Grenelle 7 i Paris bor ett gäng tjusiga, rika familjer som alla bevakas och servas av portvakten Renée: en sur, medelålders dam som mycket noga gömmer det faktum att hon är rysligt intelligent och välbeläst. Portvakter kan ju liksom inte läsa Tolstoj, hur skulle det se ut? I huset bor även den tolv år gamla Paloma, en överbegåvad flicka som beslutat sig för att begå självmord på sin födelsedag. De två lever sina liv ovetande om varandra och skriver dagbok om hur mycket de avskyr folk i allmänhet, ända tills den tjusige herr Ozu flyttar in i huset och förändrar tillvaron för alla...


Det finns en teori inom litteraturvetenskapen som säger att vi inte läser böcker som de är, utan att vi läser dem som vi själva är. Böckerna blir en spegel i vilken vi skådar in i oss själva och ser våra åsikter, erfarenheter och tankar. Detta blir väldigt tydligt i Igelkottens elegans. Det är en tung bok att ta sig igenom då den i princip helt består av filosofiska funderingar i form av Renées och Palomas dagboksinlägg, som för en inte så filosofiinsatt läsare mest verkar sjukt bittra, sura och nedlåtande gentemot de flesta människor de möter. Visst är det trevligt att få grunna på frågor om livet, universum och allting i en bok, men tankarna och resonemangen de två figurerna nedtecknar påverkar mig inte och jag känner mig inte som en smartare människa efter att ha läst boken. Under större delen av den var jag hela tiden nära att ge upp då det mer kändes som en filosofisk facklitterär bok snarare än en roman, men sen kom då slutbiten som blev förvånansvärt vacker och fin, och som gestaltas i herr Ozu. Han är för övrigt bokens enda riktigt sympatiska karaktär och kommer som en frisk fläkt mitt i detta åh så franska vemod. Visserligen kommer han inslagen i en lite småunken förpackning av exotism och mysrasism, men man kan för fan inte få allt här i världen. Vad vi har är alltså en bok med ett väldigt högtravande och krångligt språk, en knappt existerande handling eftersom allt mest kretsar kring funderingar kring världens skönhet och hur folk är idioter, men med ett väldigt fint och ganska oväntat slut. Själv kände jag mig lite förolämpad som läsare, men det kan ha att göra med att jag är en sån som Renée och Paloma skulle se som en idiot. Varför vet jag inte, men så är det säkert. Vad titeln syftar på begrep jag inte riktigt, men det förklarades lite flyktigt någonstans. Läs och se om du fattar, jag inväntar rapport.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Google


Skapa flashcards