Stephen King (ja, författaren) blev intervjuad för ett tag sedan och blev tillfrågad om vad han tycker om dagens fantasy-författare, som J.K Rowling och Stephenie Meyer. Han svarade (min översättning): "Både Rowling och Meyer vänder sig till yngre läsare, men skillnaden är att Rowling är en förträfflig författare medan Meyer inte kan skriva värt fem öre." Det var allt. Inga glåpord eller andra dumheter, han sade bara att hon inte kunde skriva. Men detta har lett till att många Twilight-fans helt tappat koncepten och sagt allt möjligt dumt om King på nätet. Den här videon visar en av dem.

Det vanligaste motargumentet fansen verkar ha är att King är svartsjuk på Meyers framgångar och därför vill smäda henne för att själv få lite uppmärksamhet eftersom han är en ful, gammal gubbe som ingen bryr sig om längre. De verkar glömma att King knappast behöver mer uppmärksamhet. Mannen har sålt ca. 350 miljoner böcker, har vunnit mängder av priser för sitt arbete och har filmatiserats av regissörer som John Carpenter, George Romero, Brian Singer och Stanley Kubrick. Och visst, klart gubben är avundsjuk på Twilight-seriens berömmelse, för han har ju själv aldrig skrivit något välkänt. Ja, förutom då "Carrie", "Christine", "Varsel (The shining)", "Lida", "Den gröna milen", "Benrangel" (min personliga favorit), "Det", "Jurtjyrkogården" (jo, titeln stavas så) etc.

Jag är partisk, absolut. Jag skrev tidigare ett inlägg om vad jag tycker om den första boken i Twilight-serien, men oavsett vad man tycker om den så måste man, om man har en halv hjärna, inse att Twilight-fansens reaktioner inte är proportionerliga till Kings kritik eller ens särskilt genomtänkta. Vad gäller mina åsikter om Kings böcker så skulle jag vilja likna dem vid en Big Mac: det är inte förstklassig litteratur, men kan vara väldigt kul att läsa ändå.

Judas Coyne är en avdankad rocksångare som lever ett tillbakadraget liv ute på vischan tillsammans med sina två hundar, sin hälften så gamla flickvän och sin samling av bisarra, ockulta föremål. Med en halvdöd karriär och dagarna fulla av ingenting letar han mest efter ett tidsfördriv. Som ett tillägg till sin märkliga samling köper han ett spöke på en auktionssajt. Snart visar det sig att han har blivit lurad: spöket finns i allra högsta grad, men det var inte riktigt lika fogligt som Judas hade trott, och snart får både han och flickvännen fly för livet, jagade av vålnaden.

Att Joe Hill är son till Stephen King märks tydligt, men "En hjärtformad ask" (hans debutroman) har ändå ett lite mer modernare, yngre stuk än farsgubbens grejer. Det här är en tvättäkta americana-skräckis: här finns pickups, rock, öde landsvägar i natten, spådomsförmåga, diners kompletta med sura servitriser, en Mustang, referenser till Johnny Cash och Jackson Browne, hundar, "Jesus är din frälsare" på radion och sydstatsromantik. Allt detta kan ge intrycket av en väldigt klyschig roman för dumma amerikaner, men "En hjärtformad ask" är ändå mer än så. Här finns en väldigt smart historia med en grym twist och en bra (om än lite tjatig) skurk. Hjälten Jude är inte på något sätt en perfekt man, men Joe Hill lyckas ändå fånga vår sympati och lägga den hos den lite tragiske hårdrockaren. Och som man kan vänta sig av en roman skriven av en människa som är släkt med gubben King så finns här massor med blodiga detaljer att vräka sig i: djurslakt, barnmisshandel, skadade händer, knivhuggande etc. Och det är, faktiskt, riktigt jävla coolt.