Bella är en smart, sextonårig tjej från storstaden som flyttar till den lilla hålan Forks (regnigaste staden i USA) för att bo med sin pappa ett tag. Hon börjar i skolan där, vantrivs och känner sig annorlunda, fel på något sätt. Så möter hon den mystiske Edward, en ursnygg kille med blek, alltid kall hy och nästan övernaturlig styrka. Hon blir genast blixtförälskad i honom. Men Edward är inte riktigt den normale kille han försöker utge sig för att vara. Han och hans familj är egentligen vampyrer, och det är inte så klokt av den oskyldiga Bella att beblanda sig med dem - för hennes egen skull. Men kärleken har ju ingen lag och snart spirar känslorna mellan Edward och Bella, samtidigt som farliga figurer vill stoppa deras romans.

Jag vill inte låta som en fjortis, men det finns bara tre ord att säga. Åh. Herre. Gud. Detta kan vara den absolut sämsta bok jag någonsin har läst (och jag har läst Harlequin-romaner). Det faktum att den blivit i det närmaste en bibel för unga tjejer är direkt skrämmande. Var ska man börja? Storyn är tråkig, förutsägbar och direkt korkad och språket är lika smärtsamt som en kniv i magen. Boken är på ca fyrahundra sidor, men den hade inte ens varit hälften så lång om vi inte varit tvungna att läsa om Edwards felfritt snygga utseende om, och om, och om igen. Jag har aldrig läst en bok som upprepar sig så mycket. Hur många gånger kan man säga att någons hud är som kall, hård marmor, använda orden "grekisk gud" och "statyesk" och tala om hur någon knyter nävarna så att knogarna vitnar? Språket är, kort sagt, pinsamt uselt.

Men det värsta är karaktärerna. Jag avskyr dem alla, speciellt Bella. "Jag har jättefina betyg och är superbeläst för en sextonåring, fyra olika killar springer förälskat efter mig, jag är helt ny i stan och alla är jättesnälla mot mig, mina föräldrar bryr sig om mig och är hur omtänksamma som helst, jag bor i ett jättefint hus och är skitsnygg - MEN JAG VILL BARA DÖÖÖÖÖÖ, LIVET ÄR SKIT OCH JAG ÄR SÅ MISSLYCKAD, BUUHUU!" Jag önskar jag hade kunnat dra ut den korkade bimbon ur boken och örfila upp henne. Sedan har vi Edward, vampyrkillen som inte är det minsta vampyr-aktig. Jag är själv en gammal beundrare av vampyrgenren inom litteratur och film, men den här boken har förstört allt. Inget av det coola med att vara vampyr är kvar, "Twilight"-vampyrerna är töntiga holier-than-thou-typer som dessutom GLITTRAR när de går ut i solljus. Edward själv är en psykopat: han har ett sjukt kontrollbehov, saknar all respekt för sin flickvän Bella och hans humörsvängningar är värre än hos en gravid kvinna. Och han ska vara den romantiske hjälten!

Vänta, jag ändrar mig. Det kanske hemskaste med "Twilight" är dess framgångar. Unga tjejer överallt verkar tycka att det här är idealförhållandet, det mellan Bella och Edward. Det här är inte kärlek, gott folk, det är en sjuklig besatthet, och det är varken romantiskt eller sexigt! Jag har talat med flera "Twilight"-fans och de verkar tycka på fullt allvar att det här är det bästa som hänt kärleksromanen sedan "Svindlande höjder" (som förresten är toppen). Det är uppenbart att boken är riktad till unga tjejer som mig, så vad lär vi oss som tjejer av den här boken? Att idealmannen är ett psykopat-freak med fett kontrollbehov, vriden kvinnosyn och problem med att kontrollera sin ilska. Jag blir så förbannad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Filmen var inte mycket att hurra för den heller, har sällan skådat sämre personkemi än den mellan Bella och Edward på vita duken. Bägge har döda guldfiskögon som stirrar zombie-aktigt och de kan inte skådespela for shit. Den får dock ett plus för vackra naturbilder och ofrivilligt asroliga repliker: "It's the skin of a killer!" säger Edward om sin glittrande hud, med hes orgasmröst.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men nu får jag lugna ner mig och dricka rooibos-te.