Det ofattbara är ett faktum: Elena är död. Eller nästan, iallafall. Hon har blivit en vampyr, lika överjordiskt vacker som sin älskade Stefan. Men hur ska hon klara av den här förändringen? Blotta tanken på att dricka blod får henne att rysa och hon saknar sitt gamla liv något oerhört. Samtidigt återstår ett mysterium att lösa. Vem, eller vad, var det som dödade Elena? Vad är det för mörk kraft som verkar hemsöka den lilla staden? Elena samlar ihop vampyrbröderna Salvatore och sina mänskliga vänner för att ta itu med saken, men de märkliga dödsfallen blir bara fler och fler.

L. J. Smith fortsätter att skriva väl och fungerande i andra halvan av serien om vampyrdagböckerna. Språket håller som sagt fortfarande tjugo år efter att de publicerades och de är svåra att lägga ifrån sig, särsklit en tråkig grå dag som denna. Det är även skönt att se en skräckserie för ungdomar som inte bara lämpar sig där utan även kan läsas av vuxna. Som sagt innehåller böckerna en del riktigt läbbiga grejer, och det är bara bra. När jag läser en bok om vampyrer vill jag se blod och spektakulärt våld, inte sockersött gullande. Dock är boken inte utan sin beskärda del ångest, vilket märks mest hos Stefan. I de två tidigare böckerna var han fylld av självhat och lidande, javisst, men det har nu eskalerat och han gör inte mycket annat än gnäller. På tal om att gnälla så ska jag också göra det litegrann. Från början skulle Smith bara skriva en trilogi och inget annat, men hon tjatades till att skriva en fjärde bok i serien. Det syns. Tyvärr har det lett till att de tre första böckerna fungerar som en enda: de faller smidigt in i varandra och är tänkta att läsas utan avbrott. Men den fjärde boken, The Reunion, bryter av och passar ihop med de första böckerna som en pusselbit på fel ställe. Det funkar, men boken känns tämligen meningslös. I trean fick storyn ett originellt slut som höll och man hade kunnat nöja sig med det, men så kommer den fjärde boken som en konstig, lång svans eller något. Den är till största delen onödig och känns framtvingad, vilket den ju också var. Och varför fegade Smith ur i slutet? Den tredje boken hade ett mörkt men bra slut, medan den fjärde boken slutade i ett sockersött, glittrande slut á la 80-talets feelgood-filmer: karaktärerna bokstavligen dansar av glädje. Så, nu har jag sabbat det för er. Läs böckerna, gör det absolut, men ta inte den sista delen på alltför stort allvar.

Elena, skolans absolut populäraste tjej, är skakad. Hon, som alltid är van vid att få vad hon vill ha, blir nobbad av den nye, ursnygge killen Stefan. Detta kan så klart inte accepteras och Elena ger sig fan på att han ska bli hennes. Men efter ett tag förstår hon att Stefan inte är som andra killar, och ju närmare hon kommer honom desto mer klarnar bilden. Stefan är en flera hundra år gammal vampyr. Han har kommit till den lilla staden där Elena bor med planen att ligga lågt och leva så normalt som möjligt, men hans förflutna hinner snart ikapp honom. Hans bror Damon, som också är vampyr, vill inte lämna Stefan ifred och snart siktar han även in sig på Elena. Och Damon är åh så attraktiv - men fullständigt livsfarlig. Hur ska detta sluta för stackars Elena om hon kommer emellan bröderna?

Jag läste och älskade de här böckerna när jag var typ fjorton eller något åt det hållet (de kom ut för första gången 1991). Då läste jag dem i svensk översättning och de hade fått den urlöjliga titeln Vampyrens kärlek. Att de skulle återupplivas i och med den rådande vampyrtrenden var väl ingen överraskning, och jag måste säga att jag än så länge gillar TV-serien som baserades på dem. Så, håller böckerna fortfarande såhär nästan tjugo år efter att de skrevs? Ja, det måste jag säga att de gör. Smith skriver bra och språket känns fräscht även nu. Hon har tack och lov skrivit en ungdomsroman utan att försöka vara cool och svänga sig med tonårsuttryck som snabbt åldras. Hon har en mogen approach och behandlar sina läsare som vuxna, vilket jag uppskattade både då och nu. Elena, vår huvudperson, är en intressant figur. Jag ville från början tycka illa om henne för att hon är så bortskämd, egotrippad och arrogant, men Smith lyckas ge hennes karaktär flera lager och djup, och allteftersom hon utvecklas och mognar blir jag mer och mer fäst vid henne. Tyvärr är vår hjälte Stefan inte lika kul. Visst, han är sympatisk och sånt, men när Damon dyker upp i boken snor han allt rampljus. Han är en skitbra skurk, suave och cool samtidigt som han är psykotiskt livsfarlig, och helt enkelt en mer intressant karaktär än sin ångestfyllde bror. Smith har lyckats göra Damon till en attraktiv men samtidigt faktiskt ganska läskig karaktär, och just här står boken ut litegrann från sina gelikar. Vampire Diaries är stundtals faktiskt rätt kuslig, och Smith har en bra förmåga att skapa stämnning och creepy miljöer. Okej, det skrämmer väl inte direkt slag på en, men det har en skön nivå av mysrysare, alltså den där sortens skräck man myser ihop sig i soffan med tillsammans med en kopp te eller något när det är mörkt och ruggigt ute. Riktigt trevligt.

Allt som allt är Vampire Diaries helt klart något av det bästa man kan få tag i just nu inom vampyrgenren. Nu finns det också en fortsättning på storyn i böckerna som kallas The Return. De har jag inte läst ännu, men ska absolut kolla upp dem efter de här. En spinoff-trilogi planeras även för release någon gång i framtiden.

Först var det rökningen. Sen var det chips. Och nu ska tydligen singellivet vara den nya stora hälsofaran för oss västerlänningar.

Vad är egentligen syftet med den där artikeln? Att skrämma oss in i förhållanden? Vem sade att ett förhållande är bättre än att vara singel? "Men det finns en brittisk undersökning som visar att ensamhet är faaarlitt" piper texten till. Ny fråga: vem har sagt att singlar är ensamma? Jag tror inte heller att för mycket ensamhet är bra, jag tror på att vi människor är flockdjur, men den här inställningen att singlar är ensamma stackare bara för att de saknar partner är... bland det mest nedlåtande jag någonsin hört. "Åh, titta på den stackars singeltjejen som är glad och tillfredsställd i sig själv, hon vet ingenting. Hon kanske ser glad och nöjd ut, och visst har hon massor med vänner och familj, men innerst inne blööööder hennes ensamma hjärta efter en stor och stark MAN, och gärna en del barnskrik också."

Vad är det här? Inbillar jag mig eller ser vi verkligen en regression tillbaka till 50-talets familjeideal? Istället för att lära unga tjejer (och killar) att det är okej att inte ha en stadig partner, att det är okej att vara nöjd i sig själv, så ska man hetsas in i förhållande. Bröllop har blivit trendigt och drömförhållandet många tjejer verkar sukta efter är mellan en personlighetslös brud och hennes pojkvän som misshandlar henne psykiskt.

Nu är jag fanimig sur. Tur att sambon kommer hem snart och kan lugna ner mig.

Sookie Stackhouse är utåt sett en ganska vanlig tjej. Hon jobbar som servitris på en bar i den lilla staden Bon Temps, Louisiana och är ansedd av de flesta som "konstig". För Sookie är lite udda: hon kan nämligen läsa folks tankar. Detta funkar dock inte med hennes nye pojkvän Bill, av den anledning att han är vampyr. Bill försöker "leva" som vem som helst, men det försvåras av att folk är rädda för honom och att en mördare plötsligt verkar gå lös i staden. Misstankarna riktas mot Bill, men Sookie försvarar honom. Men bör hon egentligen göra det?

Sådär, då har jag äntligen läst den här boken. Den har legat på listan ett bra tag och nu är det gjort. Detta är, som vi alla vet, början på bokserien som senare blev TV-serien True Blood, och nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av den. Jag ville ge mig på böckerna först, gå direkt till källan. Och nu när det är gjort vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Charlaine Harris är en helt okej författare och skriver på ett sätt som gör läsaren intresserad. Hon har en bra story och handlingen går framåt i bra och jämn takt. Tyvärr är hon inte lika bra på att skapa engagerande karaktärer. Sookie är en positiv figur och känns verklighetstrogen och relaterbar, men särskilt intressant är hon inte. De flesta karaktärer får vi bara en väldigt ytlig bild av, det kanske rättas till ju längre in man kommer i serien, vad vet jag. Det märkliga är att den minst intressanta, mest "meh" karaktären av alla är vår s.k hjälte Bill. Han är urtrist, platt och medger t.o.m själv att han har en minst sagt föråldrad kvinnosyn. Han utser sig själv till Sookies beskyddare och riddare, men praktiserar det bara genom att urskiljningslöst döda de som sårar henne efter att det har inträffat och till sist överlämnar han jobbet åt SPOILER Elvis Presley som numera är en fet, stenkorkad vampyr. Nej, jag skojar inte. SLUT PÅ SPOILER. Sen så har vi det här med sexet. Jepp, sex finns det massor av här, och vampyrfiguren är nu reducerad till en potentiell knulldocka som då och då surar till och biter någon stackare. Dracula snurrar i sin grav eller något. Man kan kanske säga att den här boken inte handlar så mycket om vampyren som en läskig skräckfilmsvarelse, utan man kan snarare dra paraleller till hur svarta behandlades i USA för ett par decennier sedan. Politiska och ideologiska issues är hela tiden framme i Dead Until Dark, vilket humaniserar vampyren en hel del och gör att de ofta inte verkar särskilt läskiga. Men men, efter att allt är sagt och gjort så kommer jag nog fortsätta med de här böckerna, åtminstone ett par till. Det är en schysst story som sagt och förhoppningsvis djupnar karaktärerna till efter ett tag.

Cobb och hans team av tjuvar har en lite udda marknad - folks drömmar. Idén är enkel: de tar sig in i offrets dröm via rejält avancerad teknik och stjäler värdefull information åt uppdragsgivare. Nu har Cobb däremot fått det motsatta uppdraget av en rik företagsmagnat: han och de andra ska plantera en idé i offret istället för att sno en, och detta kallas inception. Det verkar omöjligt, men teamet tar sig an jobbet med Cobb i spetsen, som har allt både att vinna och förlora. De visste att uppdraget skulle bli svårt, men när de väl är i drömvärlden stöter de på problem de inte hade förutsett och frågan är om de någonsin kan ta sig tillbaka ut.

Spänd som en fiolsträng av förväntan slog jag mig ner i biofåtöljen och tänkte "Kom an, Chris Nolan, bring it. Min hjärna är redo att vridas ut och in av krångligheter." Mannen bakom den här filmen gjorde ju för ett tag sedan Memento, en film som skakade om en rejält rent förståndmässigt men shit vad ballt det var när man väl hade hakat på. Inception var inte vad jag hade väntat mig dock. Jag hade helt ärligt inga problem alls med att hänga med i den här filmen. Har då Nolan sänkt ribban? Absolut inte. Inception är en grymt cool och smart film med en intressant och smått skrämmande grundfråga: hur vet du att du inte drömmer allt det här just nu? Hur vet du att du är vaken? Tjuvteamet i filmen (som har en imponerande rollista) är inte bara inne i en dröm, de är SPOILER inuti en dröm i en dröm i en dröm, och om de misslyckas med uppdraget kommer de att hamna i den ultimata djupdrömmen som de kanske inte kan lämna SLUT PÅ SPOILERS. Detta låter väldigt förvirrande och jag skulle nog behöva papper och penna för att förklara det hela, men det är här Nolans geni lyser som bäst. Han har skapat en story med en rejält komplicerad handlingskonstruktion, men när man sitter och ser det fattar man allt och det framstår som så enkelt och självklart, precis som i den där drömmen jag hade en gång om fladdermöss som kröp på golvet och pratade med mig. Men sådana knasigheter finns inte här, istället får vi Matrix-scener där folk flyger omkring i luften samtidigt som de slåss och skjuter på varandra, och det ser fantastiskt ut. Jag kan ärligt talat inte hitta något att anmärka på. Skådisarna är skitbra, manuset är toppen, allt ser vackert ut och under de sista sekunderna av filmen sitter man som på nålar. Gå och se den, för detta är lätt en av årets bästa filmer.

Den dag highschool-tjejen Zoey blir märkt av en vampyr förändras allt. Hon måste lämna sitt vanliga (i och för sig ganska tråkiga) liv och flytta till internatskolan House of Night: en skola för blivande vampyrer, precis som hon själv. Zoey känner sig bortkommen och ensam och vill inget hellre än att bara passa in och försvinna i mängden, men det visar sig bli svårt när allt pekar på att hon är något väldigt speciellt, även för att vara blivande vampyr. Det hjälper inte heller att hon hamnar i bråk med skolans populäraste tjej och superbitch. Men hon finner snabbt vänner, och de kommer hon att behölva då det verkar som om House of Night och dess ledare lurar på hemligheter.

När jag först började läsa den här boken suckade jag högt. Hela inledningen verkade minst sagt larvig (SPOILER Zoey blir en vampyr genom någon sorts religiös drive-by-shooting-händelse) och språket var barnsligt, som om författarna ansträngde sig för att låta ungdomliga och misslyckades. Jag hade kunnat skriva den här boken när jag var typ tolv år. Tyckte jag iallafall, för jag måste säga att den tar sig allteftersom. Visst, språket är hela vägen igenom väldigt fjortisaktigt och de ständiga parenteserna blir lätt störande efter ett tag. Jag lovar, det finns minst tre-fyra parenteser på varenda sida. Men här finns faktiskt också en himla bra, intressant story och jag hade ärligt talat svårt att lägga ifrån mig boken. Därmed inte sagt att den som vampyrbok är något att hänga i granen, för vampyrer är inte storyns fokus, och ni kan aldrig gissa vad som är det. Go ahead, försök. Okej, det är wicca. Ordet wicca nämns aldrig i boken, men allt handlar om det. Faktum är att när slutet närmade sig började jag försöka låtsas att jag egentligen läste en bok om ungdomar på en skola för magi och wicca, och det funkade väldigt bra. Ja, här finns en del blod och referenser till bloddrickande, men allt överskuggas av ständiga religiösa ritualer och prat om Gudinnan, elementen och deras krafter, och eftersom det inte räckte blandar författarna wicca-tron med de amerikanska indianernas tro (för, liksom, det är ju samma sak ändå, eller hur?). Ja, det finns som sagt mycket man kan anmärka på när det gäller den här boken, och vi har inte ens pratat om den pryda sexualmoralen, men jag måste säga att jag ändå fastnade för den och kommer att läsa resterande böcker också. Boken har en bra historia, bra sensmoral och de flesta av karaktärerna är vettiga, så som harmlös ungdomsbok funkar den fint.

Amanda är en vanlig tjej som helst av allt vill leva ett normalt, tråkigt liv. Nu är detta inte så lätt när man kommer från en familj full av häxor, vampyrjägare och medium, men hon gör sitt bästa fram till den kväll hon misstas för sin syster och kidnappas. När hon vaknar till från smällen hon fick upptäcker hon att hon sitter fastkedjad vid en flera tusen år gammal vampyrjägare - som dessutom är den snyggaste man hon någonsin sett. De lyckas ta sig ut och bryta upp bojorna, men de är redan bundna till varandra av något starkare än så. Vampyrjägaren måste beskydda Amanda från en särskilt farlig vampyr som är ute efter henne, och samtidigt försöka hålla styr på sin brinnande passion...

Jag kunde knappt skriva den där sista meningen utan att skratta så att fingrarna hoppade över tangenterna. Holy shit, vad den här boken fick mig att skratta. Den är en enda lång, pinsamt dålig sexscen i bästa kioskromansstil, och ändå är den här grejen (vad jag har snappat upp) något av en bestseller. Jag tror inte det finns en enda sida där det inte står om hur sjukt kåta Amanda och vampyrjägaren blir bara den andre nyser eller något. En rätt trevlig grej är dock att boken är skriven på ett sådant sätt att man istället för att spy eller dö av ren förlägenhet bara skrattar och vill läsa eländet högt för någon annan, för kul är det. Man kunde göra en suparlek av det: ta en hutt varje gång Amanda eller vampyrjägaren känner blodet pulsa hetare och snabbare, varje gång de kastar runt risqué kommentarer eller varje gång författaren i smäktande ordalag beskriver vampyrjägarens underbara utseende. Fan, man skulle aldrig sätta ner glaset och fyllan skulle vara total inom de tre-fyra första sidorna. Så, är bokens story något att ha då? Kompenserar den för resten av dumheterna? Tyvärr inte. Jag ska erkänna, jag läste inte ut hela boken (livet är för kort för att slösas bort på kass litteratur), men jag kom så pass långt att jag insåg att nej, det här kommer inte leda någonvart. Historien är nästan icke-existerande, allt går ut på att beskriva den sexuella spänningen mellan våra två huvudpersoner och den där superfarliga vampyren som är ute efter dem är en pipig liten fjolla som ingen är intresserad av. Författaren har skrivit en enda lång onanifantasi för kvinnor, men man får nog säga att hon ändå gjorde det med en sorts glimt i ögat och självkännedom. Det är inte meningen att den här boken ska tas på något större allvar, den är helt enkelt mindless underhållning och dagdrömmeri. Och den är det senaste tillskottet till min samling som heter "om den här skiten kunde bli publicerad så kan fanimig jag också bli det", och det är icke att förringa.

I hundratals år har ett blodigt krig rasat mellan världens vampyrer och varulvar, helt utan att mänskligheten har en aning om saken. Målet är enkelt: utrota motståndarsidan. Vampyren Selene är en av de vassaste, mest hängivna varulvsdödarna, men får kämpa i motvind sedan vampyrernas ledare Viktor lämnade scenen för ett tag sedan. Plötsligt verkar det dock som om saker och ting håller på att förändras: varulvarnas ledare är av någon anledning väldigt intresserad av en vanlig människa, Michael, som visar sig kunna vara nyckeln till krigets slut, och den ena sidans seger...

Där har vi alltså den första delen av Underworld-sagan. Vad kunde gå fel? Vi har ett fett krig mellan vampyrer och varulvar, vilket är ascoolt. Vi har Bill Nighy som vampyrbossen Viktor, vilket är ännu coolare. Och vi har en enorm mängd skjutvapen vilket är... mindre coolt. Kalla mig gärna tjejig, men jag blir inte imponerad av BFG's, och det är tyvärr den här filmens stora selling point. Det och Kate Beckinsale i en löjligt tajt latexkostym. Och höga klackar. Snygg skinnrock dock. Poängen är att filmen ger oss en rätt schysst back story och mytologi, fräcka öststatsmiljöer, massor med blod och äckligheter, men hela vampyrgrejen känns som om den går förlorad till en viss del. Sedan när springer vampyrer runt med sextio kilo automatvapen per skalle? Vad är då poängen med att vara vampyr? Men, som sagt, det är en bra story och det ser förbannat snyggt ut, så filmen måste ändå få godkänt.

Det kan man tyvärr inte säga om film två: Underworld: Evolution. Viktor är numera död och kärleksparet Selene och Michael ränner runt ensamma för att... öhm, vet inte. De är jagade av ursprungsvampyren Markus och råkar också hitta hans brorsa, ursprungsvarulven William, fighting ensues. Och vi får se mer av Kate i den där jäkla kostymen. Hela den här filmen är som en kåt tonårsgrabb: allt vi får se är idiotiskt pang-pang, asfula datoreffekter och Kates kropp. Vad sade du, story? Nänä fan, sånt sysslar vi inte med här. Istället är filmen en enda lång fight-scen som känns helt meningslös och tråkig, så in i norden tråkig. Michael som var den förra filmens fokus är totalt oviktig här, han mest hänger efter Selene som någon ryggsäck och gör ingenting under hela filmen.

Sedan kom då tredje filmen (Underworld: Rise of the Lycans), och jag pustar ut litegrann. Min hjärnas synapser har bränts bort av allt pangande från de första två och tvåans suckyness, så det är en fröjd att se hur man här har förflyttat handlingen flera hundra år tillbaka i tiden. Det ger oss nämligen pilbågar, spjut och svärd, vilket jag anser vara sjukt mycket coolare. Vi får nu se hur kriget började, den mörka Romeo och Julia-historien bakom det hela. Varför kan man undra, vi visste ju redan i den första filmen hur det gick till. Trean tillför alltså ingenting, men Bill Nighy är tillbaka och är skithäftig, yay! Faktum är att han bär hela filmen på sina axlar, utan honom skulle den vara minst sagt lam. Visst, här finns massor med blod, men inte mycket mer. En rätt oengagerande story för övrigt eftersom vi hela tiden vet exakt hur det kommer att sluta.

Summa summarum är den första filmen en helt okej actionrulle med massor av pang-pang och snygga vampyrbrudar, en film som duger som underhållning helt enkelt. Tvåan är urusel och trean är mest meningslös.