Senaste inläggen

Av Elli - 22 juni 2010 18:17

 


Aislinn är en tonårstjej med en ovanlig förmåga: hon kan se älvor. De är tyvärr inte några söta, glittriga bokmärkesvarelser utan kan se ut lite hursomhelst, t.o.m som människor. Och att kunna se dem är inte bra alls, så Aislinn gör sitt bästa för att ignorera dem. Inom älvriket finns en del problem som har med prins Keenan att göra, han som behöver hitta den som är ämnad för honom för att ta sin plats som Sommarkungen. Det finns dock någon som vill hindra detta: hans mamma, Vinterdrottningen.


Anledningen till att den där sammanfattningen däruppe är kass är att jag inte läste ut den här boken. Tro mig, jag försökte. Jag satte mig bekvämt i soffan och öppnade boken. Typ tio sidor senare kom jag på att jag ville göra något annat, som att sortera tvätten. Det verkade roligare. Jag försökte igen, men fann att jag var tvungen att skura badkaret just då. Kort sagt så är den här boken totalt ointressant. Det är inte det att den är renodlat tråkig, den är direkt frånstötande. Jag och den här boken var som två magneter bredvid varandra; vi gick inte ihop alls. Jag höll fast så länge jag kunde, men till slut var jag tvungen att släppa. Vad är det som händer i den här boken egentligen? Läsaren kastas in i handlingarnas centrum och får mängder av begrepp och konstiga älvord slängda på sig utan att hänga med alls. "Vänta, vad betyder det där?" "Varför det?" "Vad fanken är det för något?" "Argh, jag fattar inget!". Jag kanske gör ett nytt försök med den här boken en annan gång, men just nu står jag inte ut med den en sida till.

ANNONS
Av Elli - 21 juni 2010 10:54

Alla har väl någon gång känt att de blev djupt rörda av en bok. Alla har nog någon gång läst en bok som förändrade deras liv och deras sätt att se på världen. Här har vi de som gick ett steg till.


 


4. Sagan om ringen - nazister

Tolkiens tre böcker (från början en enda) har i princip definierat fantasy-genren och de är svinhäftiga, helt enkelt. Det tycker en del nazister också, eftersom de ser sina egna idéer reflekteras i böckerna.


Wait, what?


Jepp, det finns knasbollar på nazistforum som menar att de olika raserna i böckerna representerar olika raser i den verkliga världen. Mussolini kallade förresten sina ungdomsläger för "hobbitläger".


Exakt hur nassarna får ihop det här resonemanget är en gåta. Böckerna handlar ju för fanken om hur raserna lägger undan sina bråk sinsemellan för att förenas mot en gemensam fiende. Tolkien själv fattade ingenting av hur nazisterna tänkte, han menade att det enda gömda budskapet i böckerna är rädslan för industrialismens påverkan på naturen.



 



3. Räddaren i nöden - diverse mördare

Salinger trodde förmodligen inte själv att han skrev något superviktigt när han totade ihop historien om Holden Caulfield, världens gnälligaste sjuttonåring som hatar allt, utom små barn.


Men det verkar vara något med killens egocentriska bölande som får folk att vilja döda kändisar. Alla kan väl historien om hur Mark David Chapman (han som sköt John Lennon) angav boken som sin inspirationskälla. I sitt exemplar hade han dessutom klottrat på titelsidan: "This is my statement. Holden Caulfield". En annan dåre som hade boken på sig när han mördade skådespelerskan Rebecca Schaeffer var Robert John Bardo. John Hinckley Jr, han som försökte mörda Reagan, hade även han den där jävla boken. Och det här är bara kändismorden, det finns flera low-profile mord som har kopplats samman med skiten.



 






2. The Collector - seriemördare

Boken skrevs av John Fowles och handlar om Frederick Clegg, en socialt obegåvad loser som samlar på fjärilar. Och flickor. Han kidnappar och låser in en flicka i sitt hus och försöker stå emot sina omoraliska impulser att utnyttja henne. Han lyckas till slut stå emot sina lustar,men hon dör iallafall. Sensmoral: "vadå, hon ska ju ändå dö, jag kan lika gärna mörda henne."


Om du håller med om det där sista är du nog en seriemördare, för det var precis så de resonerade. Leonard Lake och Charles Ng kallade sin mordturné "Operation Miranda" efter en karaktär i boken, och dödade 25 människor. Christopher Wilder, en annan kvinnomördare, hade boken på sig när han sköts av FBI. Robert Bordella tog inspirationfrån det hela också och dödade sex unga män, men hans primära källa var filmversionen så de andra skrattar nog åt honom.


Problemet är ju bara att Frederick Clegg inte är en romantiserad mördare och att han själv är emot den sortens handlingar rent moraliskt. Bokens huvudteman är social ställning och makt. De som fick inspiration från boken var just de som Fowles varnade för - galningar som missbrukar den makt de har över andra.



 



1. Lolita - maaaaaassor med pedofiler

Nabokovs bok berättar historien om Humbert Humbert (jo, han heter faktiskt så), en medelålders professor som också är en knäpp pedofil. Han kidnappar en flicka vid namn Lolita och drar runt med henne i landet tills hon lämnar honom för en annan medelålders man. Alla dör.


Här kommer pedofilerna in i bilden. Lolita har blivit ett helt begrepp i Japan, och där finns s.k "lolicons", alltså animerad porr som visar barn i sexuella situationer. Nästan hälften av all porr som produceras i Japan varje år platsar in i lolicon-genren och det verkar som om pedofilbrott har stigit i Japan den senaste tiden.


Men Nabokov menade knappast att "pedofili rules". Humbert Humbert är en vidrig figur som förtjänar att dö i slutet av boken och Nabokov menade aldrig att någon skulle härma svinet.

ANNONS
Av Elli - 19 juni 2010 14:17

Det må vara lamt att bara klistra in en YouTube-video istället för att komma med något eget, men här har Knatten sammanfattat mina tankar om Victorias och Daniels bröllop så sjukt bra att jag var tvungen att dela med mig.





Någon sade till mig att jag kunde väl släppa det där med att vara emot monarkin och bara se det som harmlös underhållning. Okej, jag fattar att det kanske är den mest stillsamma peace-and-love-approachen till det hela, men kan vi inte då behandla dem som underhållning också? Tycker vi kunde installera kameror i en del strategiska rum på slottet och filma kungafamiljens vardag, som en dokusåpa. Normalt sett avskyr jag sådana, men det skulle nog faktiskt vsra rätt kul att ta del av verkligheten sedd genom kungafamiljens isolerade, gudsvälsignade ögon.


"Men kungahuset är ju jättebra reklam för Sverige och drar in sjukt mycket mer pengar än de kostar." Kan någon komma med en källa till det där påståendet, eller någon form av bevis? Jag tvivlar starkt.


Låt Vickan och Danne gifta sig, det struntar väl jag i. Jag bryr mig inte ett skvatt om deras bröllop, det är jippot runtomkring jag stör mig på. Kärlekskampanjerna man ser överallt känns allt annat än kärleksfulla och romantiska, hela grejen med bröllopsmazariner och bröllopscider på Ica känns bara så plastigt fjäskig och falsk. Snacka om att kväva romantiken i fejk-romantik.

Av Elli - 18 juni 2010 10:45

 


Luce är en 17-årig tjej som har skickats till skolan Sword and Cross efter att hon varit involverad i ett mystiskt dödsfall - som hon inte ens kommer ihåg. Sword and Cross är nämligen ingen vanlig skola: här hamnar bara de tyngst kriminella ungdomarna. Stället är minst sagt ogästvänligt, kommunikationen med den yttre världen är hårt kontrollerad av personalen och övervakningskameror bevakar varenda steg eleverna tar. Luce vantrivs och vill helst av allt försvinna i mängden, men tyvärr består den av rejält knäppa (och ibland läskiga) typer som nu är hennes enda jämnåriga. Men alla Luces bekymmer bleknar varje gång hon får syn på den hemlighetsfulle, åh-så-snygge Daniel. Hon dras till honom från första början och börjar göra efterforskningar om honom. Vem är han egentligen, och varför känner Luce att hon har träffat honom förr?


Okej, det är småaktigt att kommentera en boks omslag, men... bara titta på det! Det kan vara det mest pretentiösa, löjligaste omslaget någonsin till en ungdomsbok, och det vill inte säga lite. Jag fick syn på den och kände att "åherrejesus, den här sortens train wreck måste vi kolla." Jag tänker mig en kostymnisse på förlaget som säger "Amen, öh, kidsen gillar ju sånt nu: svarta kläder och påklistrat lidande, så vi kör på det." Dock representerar omslaget vår huvudperson Luce ganska bra. Hon är en egocentrisk, självömkande mes och den helt klart minst intressanta karaktären i hela boken. Och tyvärr kör vi på gamla könsroller där grabbarna styr allt och Luce får ofta spela handlingsförlamad jungfru i nöd. Vid ett tillfälle blir hon t.o.m räddad av en "riddare på en vit springare" (i det här fallet Daniel i en vit bil). Luce inställning till Daniel är inte roligare den heller, den går ungefär så här: "Ena stunden är han snäll mot mig, nästa är han taskig och respektlös. Han måste tycka att jag är en total idiot. Och det gör ju jag också. Ohmygod, han är ju den ende som förstår mig!" Resterande figurer är lite mer underhållande, om än med en smått överdriven kufiskhet. SPOILER BÖRJAR HÄR: Faktum är att bokens enda helt relaterbara och trevliga figur dör i slutet. SLUT PÅ SPOILERS.


Författarens språk är klumpigt men fungerar för det mesta, dock är kärleksscenerna mellan Daniel och Luce tyvärr rätt pinsamma på nivån "hit med en kudde jag kan gömma mig bakom". Inspirationen kom från Harlequin-böcker eller? För övrigt är jag kluven mellan om jag ska störa mig på den tunga, kristna övertonen som genomsyrar boken eller försöka strunta i den. Alltsomallt har vi då en bok med en trist huvudperson, arkaiska könsroller och ett halvdant språk. Finns det något bra? Ja, det gör det: storyn. Det är en ovanlig bok i sin genre och jag fann att jag verkligen ville veta hur det skulle sluta. Det var en oförutsägbar och bra historia, och trots att boken är lite långsam kändes det aldrig långtråkigt. Den är förresten första delen i en serie och ja, jag tror faktiskt att jag kommer läsa fortsättningen som ska komma efter sommaren.

Av Elli - 14 juni 2010 19:07

 


Laras liv är inte alltför kul. Hon har en firma som går rejält dåligt, hennes pojkvän har dumpat henne (men han älskar henne visst då, han behöver bara inse det), hennes släkt är vidrig och nu drar hennes föräldrar med henne på en begravning för en gammalfaster hon inte ens kände. Men det får en ändring - mitt under ceremonin. Gammelfaster Sadies spöke dyker upp och behöver Laras hjälp för att hitta ett försvunnet halsband. Först tror Lara att hon blivit tokig, sedan tror hon att Sadie kommer att göra henne tokig. Spöket är av Sadie som ung jazzbrud från 1920-talet, och hon är skrikig, krävande, irriterande, egocentrisk, respektlös och arrogant. Och hon kan vara precis det Lara behöver.


Sophie Kinsella, jag lyfter på hatten för dig. Shopaholic-böckerna är himla kul, men det här är bättre. Detta är chicklit så som det ska vara: grymt kul och engagerande underhållning utan alltför tunga toner. Dock blev jag väldigt berörd av historien, jag fick till och med en liten tår i ögat vid ett tillfälle. Andra gånger skrattade jag rakt ut. Och visst, det är en förutsägbar historia och vi vet alla hur sådana här böcker slutar, men vaddådå? Och kom igen, hur ofta får man se en chicklit-bok där den ena huvudpersonen är ett spöke? Applåder för originalitet, Kinsella. Språket är även det hur bra som helst, den här författaren har förmågan att fånga och beskriva tankar på ett roligt och igenkännbart sätt. Och visst kan man hävda att Lara är en rejält ditzy, ganska dum brud genom större delen av boken (innan hon utvecklas till en bättre människa på slutet och NEJ, jag anser inte att det där var en spoiler), och detta är en grundsten i genren, men hon balanseras väldigt väl på gränsen mellan knäpp kiosklitteratur-hjältinna och charmig, igenkännbar tjej som man skulle vilja ha som kompis. Det här är en riktigt skön sommarbok, perfekt lättsam och kul. Så välbekant, men ändå så udda.

Av Elli - 10 juni 2010 14:36

 


Joakim och Katrine lämnar Bromma utanför Stockholm och flyttar med ungarna till en enslig gammal gård på Öland. Huset är enormt stort och ligger vackert till nere vid havet, och familjen förväntar sig en lugn tillvaro. Tyvärr blir inget som de hade tänkt sig. Huset är omgivet av märkliga historier och sägs vara hemsökt av andarna från alla som har dött till havs i närheten. Joakim hoppades på att komma undan sitt förflutna, men det visar sig jaga fatt i honom.


Jag älskar John Ajvide Lindkvist, och det skulle vara väldigt enkelt att anklaga Johan Theorin för snudd på plagiarism. Boken påminner absolut om Människohamn (Lindkvists bästa hittills): miljöerna, karaktärerna och storyn är liknande. Men den snor aldrig något ordentligt från Människohamn eftersom den helt enkelt inte är lika bra. Johan Theorin är inte en lika begåvad författare som Lindkvist och man blir knappast skrämd av att läsa Nattfåk. Dock tycker jag att det är rätt orättvist att jämföra romaner på det här sättet, så jag ska sluta med det nu. I övrigt är boken helt okej, men spretig. Vi har en konstig spökhistoria, ett mysterium, tre korkade tjuvar som rånar hus med hjälp av ett ouija-bräde (I shit you not), en gammal gubbe som berättar om sitt förflutna för en släkting, en ung polis som försöker vara supersnut och lösa allt samtidigt och en utläggning om den gamla gårdens historia. När författaren ska knyta ihop hela soppan i slutet blir det nästan lite spring-i-dörrar-grej av det, ni vet som i gamla Scooby-Doo-avsnitt? Det hela blir tyvärr lite för mycket och man upplever den där grejen där man tragglar sig igenom vissa kapitel för att man vill komma tillbaka till de mer intressanta sidospåren till huvudhistorien. Hur var det, Theorin, skulle du skriva en spökhistoria eller en kriminalroman? Dock måste jag säga att jag gillade mysteriets lösning i slutändan, svaret på gåtorna är så.... svenskt. Riktig, gammal hederlig, svensk ruttenhet, egoism och självgodhet, I love it.

Av Elli - 9 juni 2010 09:49

 


Det här är historien om Erzebet Bathory, den ungerska grevinnan som var så mäktig att till och med kungen var rädd för henne. Hon var otroligt smart och en duktig strateg som skötte sin egendom utmärkt, men hon var också en av historiens värsta mördare. När åldern började synas i hennes vackra hud blev hon besatt av att göra sig själv yngre, och hon hade hittat en mirakelmetod: unga flickors blod.


Jag kände till legenden om grevinnan Bathory och hennes blodbad sedan jag var liten, så när jag hörde talas om den här filmen tänkte jag "coolt, måste kollas". Jag menar, hur kan det gå fel? Historien är som gjord för att bli en skön film. Och det börjar lovande: produktionen är grymt påkostad med fantastiska kläder och snygga miljöer. Det verkar bra - ända tills den första karaktären öppnar munnen. Förväntningarna vänder nosen neråt i en kraschlandning, och fort går det. Inte nog med att manuset är direkt pinsamt, det finns inte en enda människa i den här filmen som kan skådespela. Det är som om regissören har anlitat det lokala teatersällskapet: konstiga pauser mitt i repliker, noll inlevelse, ibland för mycket inlevelse, monotona röster och helt döda blickar. Läser de från fusklappar i knät eller? Jag tror inte man hade kunnat hitta sämre skådisar ens om man hade försökt. Inte ens grevinnan själv (som dessutom spelas av filmens regissör) är något att ha, och i slutändan får vi alltså en film som ser väldigt snygg ut men som är helkass och tråkig, så grymt tråkig.

Av Elli - 7 juni 2010 14:19

 


Ensamstående mamman Lotta har tröttnat på singellivet och bestämmer sig för att leta upp en karl via internet. Bland alla de som svarar på hennes annons väljer hon ut Jonas. När de träffas klickar de genast och han verkar vara den perfekta mannen på alla sätt. Vad Lotta inte anar är den mörka hemlighet Jonas bär på. En hemlighet som får honom att ljuga och gå bakom ryggen på henne, om och om igen. När Lotta till slut får reda på alla kvinnor Jonas har träffat vid sidan av kommer det hela fram: han är inte ett vanligt "otroget svin", han är sexmissbrukare.


Jag hade sett fram emot att läsa den här boken. Det finns inte så mycket böcker om sexmissbruk och att få en titt in i det från en med erfarenhet lät högst intressant. Boken börjar bra, och även om Åsa Hellberg inte är någon strålande författare så fångar hon sin läsare och berättar bra. En sak jag dock inte fattar riktigt är varför nästan varannat kapitel är skrivet i kursiv stil. Först trodde jag att det var för att de var tillbakablickar i Lottas liv som skulle funka som en sidohandling till historien om henne och Jonas, men det verkar det inte vara alls. Rent allmänt måste jag säga att boken tyvärr inte var vad jag hade väntat mig. Istället för intressanta fakta om sexmissbruk fick jag en snyftig historia om Lottas relationsproblem orsakade av jobbiga grejer från hennes barndom. Jag riskerar i den här recensionen att låta som tidernas bitch, men jag undrar lite vart Jonas tog vägen. Det var liksom honom jag ville läsa om och hans beroendeproblem, inte Lottas medberoende och "duktig-flicka-har-fått-nog"-gnäll. Under bokens andra halva är Jonas knappt med, allt handlar om Lottas känslor, ångest och bekymmer för att till slut kulminera i en lååååång utläggning i kvasivetenskaplig psykoterapi där kvinnor sitter i ett rum och gråter tillsammans. Slutet känns alltså, tyvärr, lite mesigt och boken som helhet kan nästan anklagas för falsk marknadsföring.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se