Senaste inläggen

Av Elli - 5 november 2010 10:08

Nej, jag vägrar skriva en recension av Den motvillige monarken av... ett helt gäng författare, tydligen. Anledningen är enkel: jag vill inte läsa den. "Men du som är så emot kungahuset borde ju bli glad över att få fatt i en sån här mysig skandalbok."


Varför det? Ja, jag tycker vi ska göra oss av med monarkin, men är detta rätt sätt? Istället för en demokratisk process där folket uttrycker sin vilja och längtan efter ett i sanning modernt samhälle utan muppar utvalda av Gud, så kör vi med skitskvaller som får kommunaltanterna och pensionärerna som gillar knugen att sätta kyrkkaffet i halsen.


Jag fattar inte var alla rubriker och chock kommer ifrån. "Va? Har kungen sprungit på strippklubbar och kört Playboy-grejen i det förflutna? OHMYGOD, jag paralyseras av moralångest! Men givetvis ska jag läsa om det ändå." Kom igen, finns det en enda kunglighet som inte har gottat sig i etiskt tvivelaktiga smaskigheter till pöbelns förtret? Undrar förresten vad som är värst, det faktum att han är KUNG och går på strippklubb eller att han är kung och går på STRIPPKLUBB? Aah, den gamla hederliga sexualmoralen visar sitt rynkiga, asfula fejs.


Det är fan rätt synd om kungen, och alla andra kungligheter. Avskaffa monarkin för deras skull. Deras mänskliga rättighet till ett privatliv kränks ständigt så som det är nu. Låt dem vara människor i fred.

ANNONS
Av Elli - 31 oktober 2010 16:13

Först ett par ord om Halloween.


Halloween är en gammal högtid som firats i hundratals år, och namnet kommer (troligtvis) ursprungligen från Irland och betyder "alla helgons afton". Redan då karvade man ut pumpor och kålrötter som man sedan satte levande ljusstumpar i. Tanken med detta är omdiskuterad: vissa menade att ljusen skulle skrämma bort onda andar, andra att de skulle visa vägen hem för avlidna släktingar.


Så ni som envist hävdar att Halloween är ett amerikanskt påfund för att tjäna pengar vet nu bättre. Jag älskar Halloween, tycker det är en jättemysig högtid och på min trappa står det just nu en jättefin pumpa. Så på bloggen firar vi idag med en recension av en gammal skräckklassiker.


 


Eleanor har alltid varit en blyg, ensam människa och hon har hela sitt vuxna liv ensam tagit hand om sin sjuka, elaka mor. Nu är modern död och Eleanor är vilsen i tillvaron. Så när dr Montague bjuder in henne att spendera en vecka i det mystiska Hill House för att undersöka ställets påstådda hemsökelse kör Eleanor raka vägen dit. Huset är en mardröm, men en sorts vänskap uppstår mellan Eleanor, den charmiga Theo, husägaren Luke och doktorn. Man behöver dock bara kasta en flyktig blick på Hill House för att förstå att något är väldigt fel med huset, och det dröjer inte länge förrän gästerna blir varse att de inte är välkomna. Samtidigt dras Eleanor alltmer till stället och frågan är om hon någonsin kan ta sig därifrån.


Det här är en bok jag har velat läsa ett tag, men inte fått gjort förrän nu. Den är ansedd som en av de bästa spökhistorierna från 1900-talet och har filmatiserats två gånger. Senaste gången var 1999 (The Haunting) med Catherine Zeta Jones, men den filmen kan man egentligen skippa då den var rätt tramsig och knappt har ett dugg med boken att göra. Anyway, boken själv är välskiriven och förvånansvärt kul på sina ställen. Shirley Jackson är en duktig författare och blandar subtilt kusliga beskrivningar med ofta roliga, lite nonsens-aktiga dialoger. Jag har svårt att förklara varför, men karaktärernas sätt att prata är för övrigt väldigt femtiotaligt, på något sätt. Karaktärerna är bra och intressanta just för att de också är minst sagt skumma, alla verkar visa upp en tunn fernissa av normalitet medan det bubblar under ytan. Mitt i boken dyker dess bästa karaktär upp: mrs Montague. Hon är en fullständigt vidrig kärringjävel och alldeles, alldeles underbar, varenda scen där hon är med är skitrolig. Är det läskigt då? Ja och nej. The Haunting of Hill House (på svenska Hemsökelsen) är inget för den som vill ha blod och äckligheter. Det här är en krypande skräck som sveper in läsaren i en mörk dimma av spöklighet. Man fastnar i boken och får svårt att lägga den ifrån sig, för Hill House är som en tickande bomb som kan smälla av när som helst och det vill man inte missa. Spökerierna är av det klassiska slaget med dunsar i väggar och dörrar, oförklarliga kalla punkter, viskande röster och skuggor som smyger runt hörnen precis när man tittar. Om du vill läsa en riktig mysbok i höstmörkret kan jag rekommendera den här, funkar även om man är lite känslig.


Glad Halloween! :)

ANNONS
Av Elli - 28 oktober 2010 21:29

Men kan den här jävla grejen dö någon gång?!


Okej, nu ska vi vara diplomatiska. Ja, givetvis bör föräldrar få välja själva när det gäller uppfostrandet av sina barn, men varifrån kommer den här vurmen för den traditionella, extremt mammafixerade tanken om hemmafrun? Är det bara jag som tycker det är lite kusligt? Jag ser framför mig Bette Midler i The Stepford Wives, ni vet scenen i köket där hon står leende i 50-talsklänning och bakar bullar samtidigt som stämningen bara blir läskigare och läskigare, och Nicole Kidman viskar fasansfullt: "What... have... they... done... to you?".


Men nu handlar det ju inte om en önskan att återgå till det traditionella, utan hemmafruns förespråkare menar att det är bättre för barnen (och nu tänker jag på hon den där i The Simpsons som alltid piper "Won't somebody pleeeaaase think of the children!"). Som ni märker har jag inte ett dugg övers för hemmafrutrenden (alltså trenden, hemmafruarna själva har jag inget emot) och varför skulle jag? Visa mig bevis för att barnen mår så mycket bättre av att mamma ständigt finns där hemma. Visa mig bevis för att heltidsarbetande mammor innebär en fara för barnens sociala utveckling! Men kanske viktigast av allt: var är papporna i den här diskussionen? Varför nämns de överhuvudtaget inte i Wallins rosaskimrande artikel? Varför fortsätter folk, år 2010, att se barn som en kvinnofråga?!


Hmm, en luddig, känslomässigt argumenterad idé om barnens behov versus att vara ekonomiskt beroende av en man, risken att sagda man lämnar en, svårigheterna att ta sig in på arbetsmarknaden efter en längre tids frånvaro, en usel pension... Men jisses vad bra man blir på att baka bullar.

Av Elli - 25 oktober 2010 20:48

 


Laura växte upp på ett vackert, trevligt barnhem och kommer nu, trettio år senare, tillbaka dit. Det stora huset står tomt och Laura planerar att öppna en skola för handikappade barn där. Med sig har hon sin man och deras sjuårige son Simon. Allt verkar bra, men plötsligt börjar Simon bete sig konstigt. Han pratar om osynliga kompisar som leker med honom, och alla lekarna verkar inte helt barnvänliga. Så händer det ofattbara: Simon försvinner spårlöst, och det verkar som om hans "kompisar" inte alls är så påhittade som Laura trott. Varför har de tagit hennes älskade pojke? Och vad var det som hände på barnhemmet för länge sedan?


Det här låter som den där historien som alla kan, men som mig veterligen aldrig har gjorts som film förut. Det är den klassiska spökhistorien med alla sina ingredienser: spöken i ett gammalt, enormt hus, ett mystiskt förflutet, medium, smällar och ljud i nattens märker etc, och man kanske suckar tungt och tänker "men har vi sett det förut eller?" Svar nej, det har du inte, för nu är det Guillermo "den briljante" del Toro som står för regin, och shit vad han är bra. Den här filmen är riktigt mörk, men samtidigt kusligt vacker. Den ger sig på en smygande, men trevligt, som om någon osynlig ande lägger en filt runtomkring dig. Ni kanske märker att jag inte blev överdrivet skrämd av filmen, och tja, jag tyckte inte den var så himla läskig. Dock vet jag andra som blev livrädda för den, så jag kanske inte är en bra representant. Barnhemmet har en fantastiskt bra historia, en skicklig skådespelerska i mammans roll och det där som också är ganska utmärkande för del Toro: en glasklar barnlogik bakom allt som händer. Och jag måste ju såklart nämna att det här förmodligen är första och enda gången jag någonsin har gråtit till en skräckfilm, för jag varnar er, det här är så sorgligt! Jag vet att det låter helkonstigt, men se filmen så fattar ni. Se den, punkt slut, för det är en av de bästa skräckfilmer som gjorts på länge och en mysig spökhistoria som passar perfekt i höstmörkret.

Av Elli - 24 oktober 2010 15:06

 


Den 22-åriga Pat är inne på sitt andra (ganska menlösa) sabbatsår från allt vad jobb och studier heter och har just kommit hem till Edinburgh efter en tids vistelse utomlands. Ivrig att få något att göra med sitt liv hyr hon ett rum i en lägenhet på Scotland street 44 och börjar jobba i ett galleri som går på tomgång. Läsaren följer Pat i hennes dagliga liv, men får också stifta bekantskap med de andra existenser som bor i huset på Scotland street 44. Där bor den coola, världsvana tanten Domenica Macdonald, Irene Pollock och hennes extremt begåvade femårige son Bertie och den självgode Bruce, som Pat dessutom delar lägenhet med. Som flugor på väggarna får läsaren hänga med på deras äventyr i Edinburgh och undra "hur ska egentligen det här sluta?"


Jag hade sett fram emot att läsa den här boken då den lät som en riktig mysbok. Ni vet, den sortens böcker man läser i sällskap av en stor kopp te eller varm choklad när man sitter uppburrad med en filt i soffan och höstregnet öser ner utanför. Till viss del var den det också. 44 Scotland Street är en bok man kan sitta och mysa med, men det är också en bok man kan läsa samtidigt som man löser korsord eller kollar på TV med ena ögat. Författaren är mycket bra och har ett ordentligt brittiskt språk. Hela hans sätt att skriva är så brittiskt att det kommer ur öronen på honom. Saker och ting är "ghastly" istället för "ugly", "terrific" istället för "great" osv. Hade jag inte själv varit så bevandrad som jag är i det anglosaxiska språket, mhm, skulle jag på min ära säga att författaren är en riktig snobb. "Jaja, okej, men är boken bra då?" Svaret på det får bli ett rungande "mja". Vi har en hel del sköna karaktärer, t ex den gräsliga Irene Pollock som ger en både grejer att skratta åt och störa sig på. Hon påminner mig faktiskt om en släkting till mig, och det är kanske bokens styrka. Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss själva eller någon annan i de här figurerna. Ian Rankin (ja, deckarförfattaren) gör förresten en liten cameo, bara en sån sak. Men tyvärr måste det sägas att när man skalar bort de småroliga karaktärerna och det tjusiga språket har man en rejält långtråkig bok. Det här är en sån där bok man brukar säga om att "ingenting händer ju." Det går långa stycken till att filosofera om vardagliga småsaker och låt oss inte glömma det hemska partiet som utspelar sig under en bal. Jag hade kunnat gäspa käken ur led till den här boken och kom på mig själv med att hoppa över vissa partier och delar utan att för den sakens skull missa något. Den här boken fångar inte läsarens uppmärksamhet odelat utan är perfekt för dig som egentligen inte pallar läsa men vill kunna åtminstone namedroppa en titel nästa gång du är på middag med dina vänner. Den kan även läsas av de som älskar att gotta sig i högtravande språk, men den som gillar en skön, spännande historia över allt annat gör bäst i att leta någon annanstans.

Av Elli - 20 oktober 2010 13:28

 


Sju barn, mobboffer allihopa, växer upp i den lilla staden Derry och blir bästa vänner. Allt verkar idylliskt och fint, men en märklig ondska lurar i staden. Något som dödar barn. Ingen vet exakt vad det är eller var det kommer ifrån, och det enda namn man kan ge det är just Det. Det kan vara vadsomhelst eftersom Det tar formen av vad man är mest rädd för, men oftast visar Det sig i form av en clown som kallar sig Pennywise. De sju vännerna lyckades som barn besegra Det, men trettio år senare har det kommit tillbaka och är ute efter nya människor att äta upp. Vännerna, som har spritts för vinden, samlas återigen för att bekämpa Det, men klarar de verkligen av det en gång till?


Den här filmen är baserad på en av Stephen Kings mest berömda böcker (berömd just tack vare filmen, skulle jag vilja påstå) och det syns. Jag älskar The King, det gör jag, men alla hans böcker tenderar att innehålla samma ingredienser och Det är inget undantag. Vi har en liten skithåla i Maine, mobbade barn, stereotypiska mobbare och elakingar utan andra personlighetsdrag än just Mobbare, män som slår sina fruar, rednecks etc. Filmen är alltså precis vad man hade kunnat vänta sig av Stephen King, men det gör inget för den innehåller även en del bra grejer. Skådisarna som spelar barnen är grymt duktiga och har en underbar kemi mellan sig, och så har vi såklart Tim Curry. Clownen Pennywise är helt fantastisk i den här filmen. Han är obehaglig och kuslig, men samtidigt är han faktiskt riktigt rolig också i vissa scener. Ja, rolig, och jag har aldrig tyckt att clowner är roliga. Nej, jag är inte rädd för dem, bara små fjortisbrudar är rädda för clowner, jag tycker bara de är töntiga. Men Tim Currys Pennywise är allt annat än töntig. Ska man vara brutalt ärlig skulle den här filmen vara rätt kass om det inte hade varit för hans prestation, för hälften av skådisarna som spelar de vuxna varianterna av våra hjältar är usla. I övrigt har filmen en skön stämning i sig utan alltför mycket blod och äckligheter, utan man förlitar sig mer på en sorts krypande skräck. Okej, filmen är inte särskilt läskig och en del stop motion-effekter är direkt löjliga, men jag gillar det ändå. Alltsomallt har vi en film som inte är särskilt skrämmande, men har en trevlig stil och ett riktigt skönt monster - ända fram till slutscenerna. Om du inte har sett filmen så kan du kanske sluta läsa här. Slutet i Det är ett av de sämsta jag någonsin sett i en skräckfilm. Allvar, vi byggde upp i flera timmar för att sedan avsluta med det där?! En skitful, billig stop motion-effekt som inte hade skrämt en femåring? Seriöst? Jahaja... Dock kan jag inte helt dissa filmen, så pröva den nu runt Halloween om du har en tre-fyra timmar över.

Av Elli - 17 oktober 2010 19:18

 


Jenny är tjock. Det gäller alltså inte bara ett par kilos övervikt utan hon är rejält tjock. Hon kan inte hjälpa det, hennes kärlek till (fet och ohälsosam) mat vet inga gränser, och med sig i sitt frossande har hon sin kompis Linda. Dock är det minst sagt svårt att undgå att fundera över det här med övervikt om man ser ut som Jenny i dagens Sverige, och det är det boken handlar om. Med ångestblandad humor reflekterar och funderar Jenny över hur det är att vara tjock i vårt samhälle, vilket ger läsaren både rejäla skratt och en och annan tankeställare.


Jag föll direkt för den här boken när jag fick syn på den. Det där kan vara ett av de absolut coolaste omslag jag någonsin har sett! Vilken självdistans, vilken skön in-your-face-attityd! Tyvärr passar egentligen bilden inte så himla väl till boken. Den är bra, missförstå mig inte, och jag skrattade högt och igenkännande vid flera tillfällen. Min stackars pojkvän blev även delvis utsatt för boken eftersom jag hela tiden hittade roliga och/eller tankeväckande passager som jag absolut måste läsa upp högt. Jenny är grymt kul och skriver jättebra, men jag hade hoppats på en annan inställning till fetma i boken. Jenny ger en inte bilden av att det är okej att vara tjock och att det är insidan som räknas, istället går mycket av boken åt till ångest och oro när det gäller hennes vikt och hur andra ser på henne. Hela hennes tillvaro verkar cirkla runt det faktum att hon är en tjockis, och de enda gånger hon verkar glömma det är när hon och kompisen tar en överdos fet mat. Jag vet inte om min egen övervikt på något sätt gjort mig desperat efter någon som säger att "jo, det är okej att vara överviktig", men det var det jag hade hoppats på. Lite glädje och jävlaranamma, liksom. Ett fet smäll i nyllet på vikthetsarna och alla ytliga jävlar vi har i Sverige, helt enkelt. Men kanske är Jennys inställning den mer normala. Kanske vill hon med sin oro och sitt fetmanojande visa oss vad samhället har förvandlat henne till. Att det där egentligen inte är hon, utan att det är vad hon har blivit på grund av orealistiska modebilder i media och omgivningens elaka kommentarer och blickar. Istället för att slå tillbaka mot sina förtryckare och mobbare blir hon ledsen och tröstar sig med bearnaisesås. Sorgligt, men tyvärr troligtvis vanligt. Jag rekommenderar ändå den här boken, för den fick mig att skratta och den är så himla skönt skriven. Finns även en uppföljare kallad När jag fyller 30 ska jag vara smal.

Av Elli - 16 oktober 2010 10:56

Snubblade över den här artikeln och jag kan bara säga att jag håller med. Har flera gånger funderat över just reklamen riktad till kvinnor, och vilken bild man ger av oss och våra behov. Kvinnor i reklamen brister ut i glädjetjut över rengöringsmedel, deras liv förbättras sjuttioelva gånger av en ny sorts tampong och de blir superglada och tända när deras män ger dem slinkiga små underkläder som aldrig skulle passa en riktig människa.


Min kille sade att det finns idiotförklarande reklam riktad till män också, och visst gör det det. Dock skulle jag vilja påstå att kvinnoreklamen är steget värre. Män som tar sig en rejäl öl i Carlsberg-reklamerna bimbopiper inte av förtjusning, de ler manligt och utbyter nöjda blickar med sina polare medan de skålar. Som folk gör. Modellerna i Dressman-reklamen åmar sig inte och inte en enda av dem ler flirtigt in i kameran, de ser istället ut som stoiska, känslomässigt döda statyer.


En av de hemskaste reklamerna jag sett är den här. Det är en reklam för smycken. Killen gör en jätteromantisk, gullig gest en vacker höstdag inför massor med folk, och tjejen tycker bara det är jobbigt. Men när han drar fram diamantringen, då riktigt ser man hur hon skakar av kåthet. Oooh, oh baby, glittriga sakeeer, oooh...


Nej, nu ska jag lugna ner mig och ta en kopp te. Man ser ju alltid i reklamen hur lugna och harmoniska tjejer blir av Lipton.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se