Senaste inläggen

Av Elli - 28 september 2012 22:29

 

Hej Internet. Jag är en högstadielärare.


Jag har jobbat i två år snart och kan ärligt säga att jag älskar mitt jobb. Jag älskar den kreativa sidan av det, jag älskar att jag får betalt för att babbla om och engagera andra i sådant som intresserar mig och jag älskar responsen jag får av ungarna. Jag är en sån där som "brinner för" sitt ämne och kan diskutera språkkunskap, grammatik, coola klassiska böcker och poesi hur länge som helst.


Därför kände jag att jag ville vädra mina tankar nu när varenda internetforum och kommentarsfält fylls med åsikter och yttranden från allt möjligt folk, från de pålästa och kloka till de helt oinsatta som mest freestylar med hemmasnickrade argument. Ser ni den där bilden ovan? När jag hade förmånen att ha ett eget klassrum hade jag den uppsatt på min dörr. Den är kul och fick folk att dra på munnen en smula, men jag satte den där först och främst för att den är så träffande. Eftersom varenda människa i detta land har gått i skolan har också varenda människa sina egna tankar om hur skolan bör fungera och hur lärare bör arbeta, och det gör också att den här debatten blivit så het.


Här har vi ett par åsikter som kommit flygande:


"Men byt jobb då, om ni nu är så missnöjda. Det finns väl ingen som tvingar er att vara lärare?"

Visst, vi skulle kunna byta jobb. Konsekvensen skulle bli att vi blir tvungna att lämna något vi verkligen tycker om och att Sverige som nation skulle stå inför ett fett problem, men visst. Vi lider redan av en stor lärarbrist i detta land och den kommer bara bli värre eftersom många lärare kommer gå i pension snart och antagningen till lärarutbildningen är skrämmande låg. Varken lärarna eller ickelärare har råd med att förlora oss.


"Vad klagar ni för? Ni lärare har det ju redan så fett med minst tre månaders semester varje år!"

Finns det verkligen folk som tror det där på allvar eller säger de så bara för att provocera? Lärare jobbar fem timmar mer i veckan än andra heltidsanställda. Detta betyder att de där loven är intjänad tid. För övrigt är vi inte lediga lika mycket som eleverna ändå, vi har arbetsdagar inlagda på varenda lov. Jag jobbade två veckor i somras medan ungarna var borta och kommer jobba tre dagar under höstlovet, samma sak under sportlovet. En kollega fick mig att fnissa idag när han berättade att en av hans kompisar hade sagt "Men på fredag är det ju studiedag, då är du väl ledig?"


"Ska man ge högre lön åt lärare borde man FAKTISKT också ge det till sjuksköterskor, lokalvårdare, busschaufförer, säkerhetsvakter, byggjobbare, frisörer, undersköterskor, rörmokare och fan och hans moster."

Min mamma har varit sjuksköterska i hela sitt yrkesverksamma liv och jag har jobbat på en vårdcentral. Jag vet precis hur mycket de sliter i vården och har all respekt i världen för de som jobbar där. Jag har en vän som jobbat som lokalvårdare och det är minsann inte lätt det heller. Ingen försöker nedvärdera de andra yrkesgrupperna, vi vill bara bli bättre värderade själva. Är det någon jäkla tävling förresten? Vad rör det alla andra om lärarna får en schysstare lön? Detta argument låter i mina öron så barnsligt och så enormt präglat av avundsjuka och missunnsamhet. Typiskt svenskt, enligt min mening.


"lärrarna e bara idiåter hela högen dem borde ha lägre lönn kola bara på sverjes resultat jemförrt med anndra länder. dom har gått 4 år på högskola för å leka me paper mashé och kladda me kritor."

Okej, det är inte snällt att hacka på folk som skriver kasst, men det är inte sällan man läser slika kommentarer där det ser ut som om människan har skrivit meddelandet genom att kasta saker på tangentbordet. Hade ni det förjävligt i skolan? Jag sympatiserar, skolan är inte anpassad till alla (tyvärr) och det finns de som har mycket negativa erfarenheter av den. Vad gäller de svenska elevernas resultat är det ett sorgligt faktum att de sjunker som stenar. Vad beror detta på? Tja, dåligt utrustade och bemedlade skolor kan vara en faktor. Många lärare sitter idag i samma sits som en byggarbetare som blir tillsagd att bygga ett hus, men som inte får några verktyg. Att respekten för lärare som yrkeskår är obefintlig är en annan intressant faktor. Nedvärderandet av kunskap och rent akademikerförakt är andra. Jag anser personligen att vi har överromantiserat arbetarkulturen i det här landet och fått för oss att kunskap är i bästa fall onödigt flum, och då går det som det går. Bara en sån sak som att föräldrar idag läser betydligt mindre för sina barn än de gjorde förr gör mig ledsen.



I det kinesiska samhället har man länge levt efter konfucianismens ideal och värderingar. De säger bland annat att utbildning och kunskap är det finaste som finns och traditionellt sett var de högutbildade också de med mest makt och status i samhället. I Kina är utbildning något eftersträvansvärt och folk gör vad som helst för att få tag i det, både åt sig själva och sina barn. Där har kunskap ett egenvärde. Och nu, i kunskapens och globaliseringens tidsålder när folk i allmänhet är mer bildade än de någonsin varit förut, vem är det då som håller på att ta över världen? Just det. Det ligger något i det där.

ANNONS
Av Elli - 12 juli 2012 18:57

Jag anser mig inte vara en kultursnobb. Jag har en iPod full med musik som många inte skulle tycka är det minsta cool, jag älskar tecknat och har vid flera tillfällen begått ett av de största brotten mot god litteratursmak (läst Harlequin-romaner). Men jag har vissa krav som behöver uppfyllas för att jag ska tycka att något är bra, och jag har mycket svårt att bortse från dem.


När sommarlovet kom igång lånade jag en hög med böcker från bibblan, vilket jag gör varje år, och bland dem fanns en del av det jag har börjat kalla paranormal tonårsromantik. Alltså de där böckerna med mörka, goth-aktiga omslag där modellvackra tjejer ser sorgsna eller ångestfyllda ut utan någon synlig anledning, och där killen de oundvikligen förälskar sig i är lika modellsnygg, men inte mänsklig. Jag tänkte tala om tre av dessa böcker idag, so here we go.


 

Shiver av Maggie Stiefvater

 

Som liten flicka råkade Grace ut för en vargattack där ett flertal vargar drog iväg med henne in i skogen, bet henne och rufsade om henne i allmänhet. En av dessa vargar såg henne djupt i ögonen, och under hela sitt liv har hon aldrig kunnat glömma den vargen. Hon spanar alltid efter honom, men av någon anledning ser hon bara till honom under vintern. En dag blir en kille från Graces skola dödad av vargar och i samband med detta träffar hon Sam, en supersnygg kille med samma gyllene ögon som hennes älskade varg. Det visar sig att Sam är en varulv, och detta kan vara hans sista omgång någonsin som människa innan han förvandlas till varg för alltid. Hur ska deras romans kunna fungera? Och hur säkert är det egentligen för Grace att blanda sig med Sam när resten av varulvsflocken får reda på det?


Jag förstår att man kan vilja skriva och läsa böcker där huvudpersonen är "en helt vanlig människa" utan superkrafter eller något annat flashigt, men ingen vill läsa en bok där sagda huvudperson inte bara är en vanlig tjej utan dessutom totalt befriad från allt vad perosnlighet och karaktärsdrag heter. Grace är en fruktansvärt tråkig karaktär som inte engagerade mig alls. Hon har ett enda karaktärsdrag: hon är galet besatt av vargar.  Faktum är att hennes besatthet av vad hon från början tror är en vanlig varg är riktigt creepy. Det är det enda hon tänker på, och som läsare får nan känslan av att hon har på allvar förälskat sig i djuret. Grace känns inte som en helt mentalt stabil figur, och det hjälper inte att vi redan från början vet att Sam inte är en vanlig varg, det är ändå lite äckligt. När han blir en människa och deras romans formas blir det inte bättre. De två är beroende av varandra på gränsen till sjuklighet, och det är varken sexigt, romantiskt eller ens spännande. Boken består till nittio procent av obehagsladdat babbel mellan de unga tu, och dialogen är för övrigt väldigt dåligt skriven. Jag har läst en del recensioner som hyllade boken för dess "poetiska språk", men jag lade ärligt talat aldrig märke till något sådant, förutom de dikt- och sångrader som tryckts in här och där och som mest kan beskrivas som tramsiga. Meningen är nog att de ska ge boken ett sorts poetiskt djup, men det lyckas inte. Boken har även en del plot holes som aldrig klaras upp, t.ex varför varulvarna helt plötsligt vid någon random ålder inte kan förvandlas till människor igen och var tusan Graces föräldrar är någonstans. De är med en liten stund i början, men sen finns de överhuvudtaget inte, så till den grad att Grace kan ha Sam boende hemma hos sig utan att päronen märker någonting. Jag ska tillägga att jag inte läste ut den här boken, men när det har gått tvåhundra sidor utan att något intreessant inträffar känner jag att författaren har misslyckats.



 

My Name Is Memory av Ann Brashares

 

Daniel är en vanlig kille som alla andra, med en stor skillnad: han har sitt Minne kvar. Detta betyder att han kan komma ihåg, i detalj, alla sina tidigare liv. Samtliga dessa liv har en sak gemensamt: en flicka som är Daniels själsfrände och stora kärlek. De har älskat varandra i flera århundraden, men deras kärlek har alltid stoppats på något sätt. Nu har han hittat henne igen, och numera heter hon Lucy. Men hur ska han få henne att förstå den koppling de delar, och hur ska de en gång för alla kunna vara tillsammans när de hittills alltid har misslyckats?


Totalt ogrundad kärlek är inte en bra ingrediens i böcker. Jag kan acceptera kärlek vid första ögonkastet, men Lucys kärlek till Daniel är bara... konstig. I början av boken får vi veta att hon tänker på honom ständigt, hon ligger sömnlös om nätterna på grund av honom och hon nästan svimmar när hon får känna en pust av hans deo. Men hon har aldrig pratat med honom, hon vet inte ett dugg om honom och han har aldrig visat minsta intresse för henne. Förrän den där kvällen då han nästan kastar sig över henne, kallar henne för Sofia och förklarar att de är ödesbestämda för varandra, vilket resulterar i att hon flyr därifrån. Ridå. Romantiken flödar, eller hur? Här är en till bok med platta, ointressanta karaktärer, stolpig dialog och en dåligt uppbyggd kärlekshistoria som inte kunde hålla kvar mitt intresse i mer än ett par kapitel. Det är möjligt att boken blir bättre om man kämpar vidare med den, men jag anser att om en bok inte blir bra förrän efter hundra sidor är den inte värd besväret.


Sen kom då den tredje boken...


 

Evermore av Alyson Noël

 

Evers liv har varit förstört sedan den dag hela hennes familj dog i en bilkrasch och lämnade henne ensam kvar i livet med skuldkänslor och nyförvärvad synskhet. Ever kan höra vad folk tänker, se deras auror och få reda på alla deras mörkaste hemligheter bara genom att röra vid dem. Tyvärr kan hon inte kontrollera något av det. För att skydda sig från all denna oönskade input gömmer hon sig i stora huvtröjor och tar sällan iPod-lurarna ur öronen. Men när den underbart snygge Damen dyker upp på skolan förändras allt. Inte nog med att Ever tycker att hon känner igen honom, hon kan inte se hans aura eller läsa hans tankar. Damen blir som en välbehövlig pausknapp mitt i hennes kaos och känslorna emellan dem djupnar snart. Men samtidigt känns något fel, för Damen är helt enkelt för perfekt. Och medan mystiken tätnar runt vem han egentligen är har Ever händerna fulla med andra saker också, som hennes bästa väns plötsliga, konstiga beteende och det faktum att Evers döda lillasysters spöke kommer och hälsar på henne i tid och tid.


Jag greppade den här boken och tänkte "Okej, tredje gången gillt" och det måste jag säga, jag blev inte besviken. Det är så här man gör det! Här har vi en bra, flerdimensionell huvudperson med en stabil, tragisk back story och en väluppbyggd personlighet. Det finns konkreta skäl till att hon gör som hon gör och känner det hon känner, jag kan relatera till Ever och känna med henne. Dialogen är bra skriven och läsaren får hela tiden ny info om karaktärerna som håller intresset uppe. Damen skiljer sig från hur killarna brukar vara i de här böckerna: han är kul, social, romantisk och charmerande samtidigt som han är mystisk. Han surar inte omotiverat mot Ever och håller henne inte på konstigt avstånd utan anledning. Dock är han inte perfekt, och det ska han inte vara. Han har många sidor och jag hade ärligt talat svårt att släppa den här boken just för att jag ville veta mer om honom. Boken är för övrigt allmänt välskriven och håller ett högt tempo, karaktärerna är bra och verklighetstrogna och en av dem gav mig t.o.m en liten tår i ögat när slutet närmade sig. Det är en bok som både innehåller rosaskimrande romantiska fantasier och bloddrypande mörker. Det enda jag kan ta upp som negativt är huvudskurken, som förvisso har varit med från tidigt i boken men vars karaktär aldrig utforkas ordentligt utan bara är Disney-ond, helt enkelt. Det kanske byggs mer kring den karaktären i de senare böckerna, vad vet jag. Det jag vet är att det här är en förbannat bra bok, och jag kommer absolut fortsätta läsa restern av serien (den innehåller sex volymer).

ANNONS
Av Elli - 6 juli 2012 15:07

 

En mystisk man vid namn Jack bryter sig in i ett hus en mörk natt och mördar en hel familj. Den ende som klarar sig är familjens bebis som, genom en serie händelser, hamnar på den lokala kyrkogården där spökena får ta hand om och uppfostra honom. De ger pojken namnet Bod (smeknamn för Nobody) och lär honom allt om hur döden och de dödas värld fungerar, men tyvärr kan de inte lära honom särskilt mycket om de levandes värld. Bod får nämligen inte lämna kyrkogården, för någonstans därute lurar fortfarande Jack. Och han har inte glömt bort bebisen som lyckades komma undan den där gången.


Jag hade tidigare läst Neil Gaimans kortare noveller i en samilng jag har, och så hade jag såklart sett "Coraline", men den här boken var så mycket mer. Jag förälskade mig i hans språk med en gång. Han lyckas skriva så vackert och underhållande på samma gång. Språket är även så härligt engelskt att jag bara vill fixa en kopp te och lite crumpets (vad nu det är för något) och sätta i mig medan jag läser. Han har ett sätt att skriva som gör allt så tydligt för läsarens inre öga. Hela tiden tänkte jag att den här boken skulle kunna bli en grym film. För en bok som är så centrerad runt döden och mord är detta en väldigt kul bok, skriven med en härlig blandning av barnlogik och vuxnas sätt att se på världen. Den är, precis som en annan kritiker sade, som ett stycke mörk Halloween-choklad som man ska njuta av och låta smälta långsamt i munnen. Men samtidigt som "The Graveyard Book" är skoj, mysig och barnvänlig som en spökhistoria runt en lägereld har den ett slut som kommer som något av en överraskning. Jag hade faktiskt tårar i ögonen när det visade sig vart det skulle barka, och plötsligt fick boken en helt annan dimension: den blev plötsligt en väldigt fin hyllnig till livet med allt vad det har att erbjuda. Den här recensionen är lite all over the place, men det jag försöker få fram är LÄS DEN! Har ni möjlighet skulle jag vilja tipsa er om att läsa den tillsammans med ett barn, hade säkert varit roligt att diskutera den med en unge. Hehe, jag kanske rentav kan använda den i skolan med eleverna.

Av Elli - 6 maj 2012 20:24

 


Daniels förhållande till sin tvilingbror Max har aldrig varit särskilt starkt. Därför blir han mycket förvånad när han får ett brev från brodern som ber honom komma till en avlägsen, isolerad kurort i Schweiz vid namn Himmelstal. Max är där tillsammans med en hop andra rika knösar som behöver ta igen sig efter utbrändhet och dylikt med frisk alpluft, swimmingpooler, god mat och avkoppling. Stället är ett riktigt paradis, men Max har ett problem: han kan inte betala den astronomiskt höga räkningen utan att först lämna kurorten, något som är strängt förbjudet. Hans plan är enkel: han och Daniel ska byta plats. Tvekande gör Daniel som Max säger, det gäller ju bara ett par dagar. Men tiden går och Daniel tvingas till slut inse att Max inte kommer tillbaka. Samtidigt börjar sanningen om Himmelstal komma fram, och det är en plats som är mycket sjukare än vad Daneil någonsin kunnat tro, men när han försöker berätta sanningen för "läkarna" är det redan för sent.


VARNING: denna recension innehåller spoilers. Om du inte vill veta vad som händer i boken rekommenderar jag att du slutar läsa nu.


Det finns inte mycket som går upp mot en riktig bladvändare, en sådan där bok man har svårt att släppa ifrån sig, och "Himmelsdalen" tillhör den kategorin. Den börjar långsamt och det läggs många sidor på att bygga upp de två bröderna Max och Daniel, men det är aldrig tråkigt och de är båda intressanta karaktärer. Boken har rätt korta kapitel vilket också gör att den känns lätt att läsa. Max är inte med mycket, men samtidigt är han kanske den mest intreessante figuren. Att något är ruggigt fel med honom är uppenbart redan från början och vi blir inte förvånade när vi får veta sanningen. Himmestal är nämligen inte en lyxig kurort utan ett forskningscentrum helt tillägnat psykopati, ett tillstånd som man nu mer eller mindre har accepterat som obotligt. Istället för att slängas i fängelse eller uppta onödiga resurser inom psykvården isoleras istället psykopater från hela världen på en plats där de kan studeras. Tanken är logisk, men väldigt skrämmande. Läsaren känner verkligen med den naive, genomgode Daniel som nu sitter fast i en livsfarlig omgrop, en rymningssäker dal fylld med galningar som kan betraktas som det närmaste mänskligheten kommer sann ondska. Det är skrämmande och kusligt, en monsterhistoria där monstren kan vara vem som helst man ser på gatan en vanlig dag. Detta är inte påhittade faror som vampyrer eller varulvar, psykopater finns i allra högsta grad och de finns överallt. Och eftersom Daniel nu också betraktas som en sådan blir allt han säger automatiskt lögn i omgivningens och läkarnas ögon. Det är en förtvivlad situation utan utväg och som läsare lider man med honom. Boken har även kallats för samhällskritisk, att den vill visa på att vårt samhälle mer och mer belönar känslokallt, egocentriskt beteende. Jag kan hålla med om den tanken, men så värst närvarande i boken tyckte jag inte att den var. Dock är detta en mycket spännande thriller med ett bra språk (och en cool första rad), definitivt värt en läsning från alla som är intresserade av psykopati eller som bara vill ha en läskig historia.

Av Elli - 26 november 2011 22:14

 


Sally, en liten flicka på tio år, blir skickad tvärs över landet för att bo tillsammans med sin pappa i ett gammalt kråkslott han håller på att restaurera. Huset är kallt och kusligt och Sally är inte alls nöjd med att bo där eller med pappas nya flickvän. Men allt är inte så illa. Det finns nämligen någon annan i huset. Någon som viskar till Sally och lockar ner henne i den hemliga källaren. Någon som vill vara hennes vän...


Jag gillar Guillermo del Toro skarpt och när jag hörde talas om den här filmen blev jag genast intresserad. Den är nämligen en remake av en gammal TV-film som del Toro själv såg när han var liten - och som skrämde livet ur honom. Idén låter bara allmänt cool, en skräckmästare som nu visar upp det han själv blev rädd för. Skådespelarinsatserna är dessutom väldigt bra och det gäller särskilt Bailee Madison i rollen som Sally. Tyvärr hjälper inte ett gäng duktiga skådisar så bra när manuset är något av en besvikelse. Storyn är förutsägbar och känns gammal (vilket den i och för sig är, det är ju en remake), men jag vill ändå suckande säga till skärmen "Men har vi sett detta förut, eller?" Här finns inga överraskningar, inte ens en schysst twist i slutet som jag började hoppas på sådär halvvägs in i filmen. Om sanningen fram var den... tråkig. Filmen har en väldigt obehaglig inledningsscen som helt ärligt talat fick mig att sätta händerna för ögonen och mina förväntningar sköt i höjden, men sen dök de tyvärr neråt. Tyvärr lider filmen också av en del gapande plot holes och frågor som aldrig besvaras. Till och med själva läskigheten försvinner och blir mest fjantig, och då menar jag särskilt middagsscenen. Filmen skriker verkligen av del Toros design och den är lika coolt fantasy-skräck-aktig som alltid, men det klarar inte att hålla hela storyn själv. "Don't be afraid of the dark" funkar som en engångsgrej, en film man ser med popcorn när man har tråkigt en kväll, men förvänta er inget fantastiskt.

Av Elli - 20 oktober 2011 20:28

Ibland önskar jag att det fanns en lag som gjorde det okej för mig att binda fast vissa personer vid varsin stol, spänna fast den där ögonöppnargrejern från "A clockwork orange" på dem och tvinga dem att se "Schindler's list".

Av Elli - 28 juni 2011 22:51

Det här är en kortfilm på sexton minuter som någon skickade mig en länk till, och jag har inte slutat le sedan jag såg den. Det är lätt en av de finaste filmerna jag någonsin har sett, gör er själva en tjänst och se den här nu, med en gång. :)


Av Elli - 27 juni 2011 14:56

 


David och Diana är ett superförälskat par som hamnar i en ekonomisk knipa. De riskerar att förlora sina framtidsdrömmar om ett egendesignat hus vid havet, och i ett försök att rädda situationen drar de till Vegas i förhoppningen om att vinna stort. Där möter de den sanslöst rike John Gage, som genast fastnar för Diana. Han nöjer sig dock inte med att bara beundra henne på avstånd utan erbjuder paret en miljon dollar för att få spendera en natt tillsammans med henne. David och Diana går med på det…


Det här är en till sån där film som jag har tänkt se väldigt länge men glömt bort. Den har blivit ganska känd genom åren och The Simpsons gjorde en rätt bra parodi på den för länge sedan. Och den förtjänar att bli uppmärksammad: storyn är originell, manuset är bra och vi har tre fantastiska skådespelare som ger allt. Robert Redford var min personlige favorit av trion, han lyckas ge sin rollfigur både cynism och känslomässighet, och man är som tittare tacksam för att han inte gör honom till ännu en sliskäcklig miljonärsgubbe. Filmens berättarteknik är väldigt bra i början, men tyvärr sjunker den i andra halvan och det uppstår en känsla av hophafsade scener utan röd tråd. Och så den där obehagliga känslan…. Ursäkta, herr regissör, medeltiden ringde och ville ha tillbaka sin kvinnosyn och sexualmoral. Oliver Platts figur säger vid ett tillfälle ungefär att ”you love her, she loves you, what’s the problem?” och jag kan bara hålla med. Varför måste sex vara en så big deal? Och nu kanske man kan tro att regissören ville skapa debatt på något sätt, eller åtminstone få oss att fundera över hur mycket vikt vi fäster vid sexuell äganderätt mellan man och hustru, men jag tror inte det handlade om det. Woody Harrelson är den här filmens egentliga huvudfigur och det läggs ner en massa tid på att visa hans smärta och desperation, medan Demi Moore mest får tjura och smälla i dörrar litegrann för att vi ska fatta att ”aha, hon är också upprörd”. Men det är lugnt, för hennes känslor mjuknar efter ett tag. Så... det är alltså jobbigare att vara hallick än hora? Vid ett tillfälle säger Woody att Robert Redford inte är bättre än vad han är, han bara råkar ha mer pengar. Jag tänkte att Robert visst då är den bättre av de två. Han har inte gjort något fel (även om han också har rutten kvinnosyn), det är Woody som går med på något han senare inte klarar av och får frispel som han tar ut på sin stackars fru. Det finns, kort sagt, ingen rättvisa i den här filmen. Till syvende och sist vill jag bara säga: hur skulle det vara om man bytte kön på de tre karaktärerna, alltså att det var två kvinnor som hade en man emellan sig? Det skulle jag tycka vore mer provocerande och intressant.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se