Senaste inläggen

Av Elli - 9 juli 2010 12:58

 


Lennart kan knappt tro sin lycka när han en vanlig höstdag ute i skogen hittar ett övergivet spädbarn. Barnet, en liten flicka, skriker nämligen inte, utan sjunger för Lennart med den mest kristallklara, perfekta röst han någonsin hört. Övertygad om att hans döda svensktoppskarriär nu kommer att ta ny fart tar han hem flickan och håller henne hemlig. Och tiden går. Samtidigt finns det en annan flicka någonstans i Sverige, en flicka som är som de flesta andra men ändå inte. Hon känner sig utanför, missförstådd och ensam. När fjorton år har gått träffas de två flickorna och deras märkliga vänskap leder till Allsång på Skansen, kaos och ond, bråd död.


Wow, Linqvist. Wow. Jag vet knappt vad jag ska säga. Det här var nog den blodigaste bok jag någonsin har läst (fram tills den här var det Lida av Stephen King). Det är ingen ände på äckligheterna i Lilla stjärna och det är tyvärr också något som gjorde mig en aning besviken. Jag älskar Lindqvists böcker, han är helt klart en av Sveriges bästa författare. Han skrämde nästan livet ur mig med sina förra alster, men den här boken är inte läskig utan bara allmänt äcklig och sjuk. Dock kan man bara applådera killens språk och skrivartalang, han har en gåva som är få andra förunnad och han inspirerar oss wannabe-författare djupt. Men det här var (enligt mig) hans hittills svagaste bok. Notera att jag inte säger "sämsta" för jag kan inte använda det ordet här. Boken är skitbra, men den är inte i klass med t.ex Människohamn, vilken jag anser vara en av de bästa svenska romanerna i modern tid. Språket här är som sagt toppenfantastiskt, men... jag fattar inte. Bokens tema är de vuxnas svek gentemot barn och unga, barns ensamhet och utsatthet och den fruktansvärda hämnd de hade utkrävt om de bara hade haft resurserna. Dock vet jag inte hur väl det håller, för det finns ju vuxna karaktärer i boken som är snälla. Boken kan även ses som en sorts Frankenstein i dess budskap om att männskan blir den andra gör henne till, men här finns också filosoferingar kring människans djuriska sidor, vår fascination inför döden och hur vi innerst inne alla bär på mördande kaos under en tunn fernissa av normalitet. Men jag fattar ändå inte. Jag har ärligt talat aldrig velat döda en människa, har aldrig ens tänkt tanken bortsett från när det gäller fiktiva skurkar på film. Därför är boken för mig mer äcklande och vidrig än befriande, jag får aldrig den där tjoande "JA!"-känslan som jag förmodar ska infinna sig av att läsa den. Men som slutsats måste jag ändå rekommendera Lilla stjärna. Karln är en mästare och boken är svår att lägga ifrån sig. Den har en intressant och originell story och ett språk man bara kan beundra. Hoppas att du får ut mer av den i slutändan än det, för det fick inte jag.


Här är förresten en promo-video för boken. MÅSTE ses.


ANNONS
Av Elli - 8 juli 2010 23:57

 


England, 1891: Lawrence Talbots bror blir brutalt mördad under märkliga omständigheter och Lawrence får lägga undan sin karriär som skådespelare för att åka hem till familjegodset ute på landet och vara med vid begravningen. Där ute bor nu bara hans gamle far och broderns sörjande fästmö. Allt pekar på att brodern dog av ett djuranfall, men Lawrence nöjer sig inte med det utan börjar göra efterforskningar. Han hittar djuret som dödade brodern och blir själv biten, och plötsligt får han problem han aldrig hade kunnat föreställa sig. Problem som har med fullmånen att göra...


Jag hade sett fram emot att se den här filmen sedan den kom på bio, men det blev liksom aldrig av förrän ikväll. Full av förväntan slog jag mig ner framför teven och jag måste säga att jag inte blev helt besviken. Filmen är ganska långsam, men den är himla vacker att titta på. Regissören har lagt en hel massa krut på att skapa mysiga skräckfilmsscenerier av den gamla skolan: vi snackar tjock dimma, läskiga skogar med knotiga träd, ett kusligt gammalt kråkslott, trollkunniga zigenare och snygga bilder av fullmånen. Allt är en uppenbar blinkning åt originalfilmen från 1941 och som sagt funkar det oftast, men ibland blir det dock lite väl klyschigt och gammalmodigt. Något man inte kan säga det om är mängden gore i filmen. Blodet sprutar i The Wolfman och regissören fegar aldrig ur med att visa äckligheterna. De flesta av skådisarna gör ett bra jobb (Hugo Weaving är som vanligt underbar), med ett väldigt tydligt undantag: den där fästmön. Hon låter tyvärr hemskt stolpig och stel när hon läser sina repliker och det finns liksom inget... liv i henne, jag vet inte hur jag ska uttrycka det annorlunda. Tyvärr får hon en hel del screen time också då det bildas en fullständigt meningslös och ointressant kärlekshistoria mellan henne och Lawrence. Jag gick ifrån filmen med känslan av att den hade vunnit på om man skrotade den sidohandlingen helt. Allt som allt kan jag säga att filmen var helt okej. Den började lite trögt men artade sig snabbt, och jisses vad man fick se blod. Jag ville tycka om den mer, men den blev till slut bara en popcornskräckis, om än en okej sådan.

ANNONS
Av Elli - 6 juli 2010 10:29

 


Efter att Sophies man dör i cancer tappar hon fotfästet helt. Hon försöker och vill vara en stilfull änka á la Jackie Kennedy, men det går helt åt skogen den dag hon till slut får ett sammanbrott och dyker upp på jobbet i morgonrock och kanintofflor. I ett försök att få ordning på tillvaron flyttar hon från soliga Kalifornien till det regniga Oregon för att bo hos en kompis ett tag. Där går hon i sorgegrupp, blir "storasyster" åt en trettonårig punktjej med diverse problem och upptäcker sin dolda talang: bakning. Hon startar ett café och träffar en ny man. Men klarar hon verkligen allt detta helt själv? Och är det tillåtet att ha en ny man i livet bara nio månader efter att den man gifte sig med dött?


Jag har läst den här boken en gång förr och plockade nu upp den igen, för trots det kassa vädret i den så är den jättemysig sommarläsning. Det är en väldigt bra bok som beskriver sorgen efter en älskades död på ett bra och hållbart sätt, Lolly Winston verkar tyvärr veta exakt hur det känns. Boken börjar bra och engagerar en, den lyckas nämligen vara rolig och underhållande trots det tunga ämnet. Ibland kom det stycken som var så bra att jag läste dem högt för min pojkvän, och han skrattade också åt dem, vilket (tro mig) är ett strålande betyg för en bok som kanske kan kallas "kioskroman". Lolly Winstons sätt att skriva är i toppklass bland chiclit-genren och hon kan lätt jämföras med min favorit: Sophie Kinsella. Jag nämnde innan att boken börjar väldigt bra, hur är slutet då? Mja, tyvärr måste jag nog säga att kvalitén på storyn sjunker något mot slutet, tursamt nog inte helt. Jag vet inte, när de sista kapitlen radade upp sig dök det upp en känsla av att det amerikanska "allt-ordnar-sig"-spöket dök upp och plötsligt är allt väldigt gulligt och fint. Skurkarna får vad de förtjänar, de goda får sina belöningar och allting är så rosenskimrande bra. Boken är fortfarande helt klart värd att läsa, synd bara på det där med slutet. Men du, kära läsare, är kanske inte lika cynisk som jag så ge den en chans, oavsett om du är tjej eller kille. Dessutom tror jag att vi behöver fler killar som vågar ge sig på sådana här böcker.

Av Elli - 4 juli 2010 12:18

 


Rose och hennes vampyrskyddsling Lissa har varit på rymmen tillsammans under två år från internatskolan St. Vladimir's Academy, men nu har skolans personal till slut fått tag i dem och de släpas tillbaka. På skolan blir de det främsta samntalsämnet, alla vill veta varför skolans populäraste tjej (Lissa) helt plötsligt bestämde sig för att sticka. Samtidigt finns det de som inte är lika glada åt att se henne tillbaka, och den tuffa Rose får fullt upp med att bekymra sig om Lissas välmående och säkerhet. För någon verkar vara ute efter henne, och mystiken tätnar snabbt runt de två bästa vännerna.


Jag hade skjutit upp läsandet av den här serien rätt länge, men till slut blev det oundvikligt. Jag tyckte att hela grejen lät larvig och pretentiös: en snobbig privatskola med vampyrelever, som dessutom heter St. Vladimir's? Snälla... Men jag blev väldigt positivt överraskad. Richelle Mead (som för övrigt skrivit böckerna på typ ingen tid alls) har ett skitbra språk och ett skönt sinne för humor som man inte ofta ser i ungdomsskräckgenren. Hon har skapat engagerande, intressanta karaktärer och en spännande story som suger tag i en rejält, om uttrycket mig tillåts. Det här är en härlig blandning av genrer: vampyrroman, skräckis, tonårsdrama och deckare, och det funkar! Jag ser fram emot att få tag i nästa del (fattig som man är får man snällt vänta på att den ska dyka upp på stadsbiblioteket). Finns det något att anmärka på då? Svårt att säga. Ingenting är ju perfekt, men det känns ändå som att "leta fel" om man skulle klaga på något i den här boken. Serien är förvisso snart färdigskriven med den sista boken kommande i december, och jag hade önskat att den hade kunnat bli lika stor som Twilight, för här finns en mycket bättre story och en SJUKT mycket bättre och sundare inställning till sex. Ja, sexet är ju oundvikligt i sådana här böcker, men här finns en framställning av det som något bra och  privat, något som bara gäller en själv och som alla andra ska skita i. Rose blir väldigt ofta ansatt av drägg som kallar henne hora för hennes flirtighet, men hon lyckas alltid platta till dem och jag bara hurrar när jag läser det. Författaren tar avstånd från de traditionella könsrollerna och det ska uppmuntras. Så, summa summarum, läs den!

Av Elli - 2 juli 2010 20:44

 


Zoës liv trillar ihop runtomkring henne. Hennes bästa vän ska flytta ifrån stan, hon ser knappt till sin far och hon har precis börjat acceptera att hennes mamma är döende i cancer. Hon känner sig totalt ensam i världen, och just då träffar hon den mystiske Simon. Han verkar lika vilsen i livet och ensam som hon, kan han kaneke vara den vän hon behöver? Men Simon är inte en vanlig kille utan en fyra hundra år gammal vampyr med ett enda mål i sikte: att mörda den som tog hans liv ifrån honom. När han möter Zoë känner han för första gången kärlek och mänsklig värme. Men hur ska deras förhållande kunna fungera? Och hur ska Zoë överleva om hon hamnar emellan Simon och den han är ute efter?


Det här var en av mina absoluta favoritböcker när jag var typ fjorton, och jag minns att jag läste den flera gånger. Den passade mitt tonårslidande väldigt bra och jag (i egenskap av missförstådd, allmänt mobbad tonåring) kände att jag kunde relatera till Zoës och Simons känslor av utanförskap. Det var därför kul att upptäcka att den här boken fortfarande fungerar. Den har en mysig, mörk goth-stämning som aldrig blir överdriven eller töntig, en hel del blod och våld (som faktiskt är ovanligt grovt för en sådan här bok), en relaterbar och mänsklig hjältinna och en cool vampyrkille i skinnjacka som man som tjej kunde kära ner sig i, även utan filmversion. Skurken i boken är även han bra, om än kanske inte helt originell. Anette Curtis Klause är helt enkelt en riktigt bra författare med ett bra språk och det är synd att hon inte har skrivit mycket mer än den här och Blood and Chocolate, en bok som jag recenserade här för ett par månader sedan och varmt kan rekommendera. The Silver Kiss är kanske inte den bästa vampyr-ungdomsromanen jag någonsin har läst, men den funkade för mig både som ung och vuxen och det är absolut inget att förringa. Och ja, jag fick faktiskt en liten tår i ögat i slutet - nu igen. Just den här utgåvan hade en liten bonus feature: två noveller, en som utspelar sig innan bokens handling och en som utspelar sig efteråt. Den första novellen var okej och rätt kul att läsa, men den andra var tyvärr ganska kass och dess handling gränsade till sötsliskig. Synd, det sabbade helheltsintrycket en del. Mern i stort måste jag säga att den här boken är riktigt bra.

Av Elli - 30 juni 2010 21:26


När jag var ute på stan idag hörde jag en kul kommentar från en kvinna med en enorm barnvagn. "Jag har fött barn, och det har inte hindrat MIG på något sätt!" Någon sekund senare: "Asså, folk har INGEN respekt för barn och barnvagnar!" Sedan tände hon resolut en cigg rakt över ungen. Min första reaktion var att skratta, eftersom den här stackars mamman använde sin gigantbarnvagn till att plöja sig igenom folkmassan som försökte ta sig av bussen.


Sådana här saker förbryllar mig. Jag känner många småbarnsmammor och jag vet att det säkert inte alltid är lätt och skoj att ha en baby, men kan någon förklara för mig exakt vad det är som får VISSA småbarnsmammors respekt för andra människor att försvinna spårlöst? Resonemanget verkar funka så här, om jag har fattat rätt: "Jag har minsann Fött Barn, och därför är jag en unik snöflinga som alla andra ska högakta och respektera utan förbehåll. Därför får jag lov att röra mig hur jag vill med min barnvagn, och om du inte självmant flyttar dig så är du en Dålig Människa, vilket ger mig rätt att köra på dig och gläfsa sura kommentarer."


Jag fattar inte hur man som mamma ens orkar dra runt med de där jättevagnarna. Jag hade aldrig pallat, hade stoppat ungen i en bärsjal eller -sele. Verkar överlag enklare, fast det förhindrar kanske att man har med sig all babyns packning: blöjor, barnmatsburkar, mössa och..... um, vad mer behövs?


Som ni fattar har jag inga egna barn och vet därför egentligen inte ett smack om hur det är att ha en baby att kånka runt på ute på stan. Men jag vägrar att tro att min okunskap i området gör det okej för VISSA mammor att bete sig så arrogant. Vafan, tänk på vad ni lär ungarna, om inget annat.

Av Elli - 26 juni 2010 16:53

 


Den lätt excentriske Pierre Dulaine slår alla med häpnad när han dyker upp på en nergången skola i New Yorks slum och ger ett förslag åt rektorn. Han erbjuder sig att lära skolans värsta problemungar ballroom-dans under deras kvarsittningstimmar. Utan att bry sig om alla som skrattar åt honom tar han sig an de minst sagt motvilliga eleverna, som hellre hamnar i slagsmål än dansar till Nat King Cole. Men tack vare envishet och engagemang lyckas Pierre komma eleverna närmare, och inser att deras potential är så stor att han anmäler dem till en prestigefylld danstävling. Frågan är bara om han kan få gruppen att fungera hela vägen fram till dess.


Dansfilmen: filmvärldens utskällda tönt, min guilty pleasure. Ja, jag älskar dansfilm, så skjut mig. Jag älskar de klyschiga historierna, sexigheten, glittret och strålkastarna och hur musiken blir en huvudperson i filmen istället för att bara vara bakgrundsljud. I en dansfilm lägger regissören stor vikt vid valet av musik, och Take the Lead är inget undantag. Musiken i den här filmen var toppen, och ja, jag satt och diggade när jag såg den. Jag fascineras alltid av hur man kan kombinera musikstilar, och det är få som tycks funka bättre ihop än hiphop och klassiskt. Jag behöver liksom knappt nämna historien, för vi vet alla vad som händer och hur det kommer att sluta redan efter fem minuter. En grej som jag däremot inte ofta pratar om i mina recensioner är fotot och kamerarbetet. Det svänger, helt enkelt: filmen har snygga övergångar och klippningar, det är som om hela filmen är en dans i sig. Nu har jag precis sett den och gav mig in i den här recensionen direkt efter att eftertexterna slutat så jag är fortfarande "inne i den", men jag tror ändå att jag kan rekommendera den efter det att den första förtjusningen har lagt sig. Svälj stoltheten, alla filmsnobbar, och bara njut av en harmlös rulle med skön musik och känsla.

Av Elli - 24 juni 2010 20:56

 


David Beck är en läkare som lever på sparlåga ända sedan hans älskade fru, Elizabeth, mördades för åtta år sedan. Mördaren togs till fånga och sitter i finkan, men det har inte hjälpt David gå vidare med sitt liv. Så, plötsligt en dag, inträffar det omöjliga: David får ett mystiskt mail som bara kan ha skrivits av Elizabeth. Är det sant, lever hon fortfarande? Vild av galna förhoppningar ger sig David in i ett mysterium som bara växer och växer. Det verkar som om det finns fler som är intresserade av hans fru. Men varför?


Aah, kioskvältarperfektion, vad vore den litterära världen utan dig? Det här är precis den sortens bok man vill läsa om sommaren: en riktigt skön deckare som dessutom är spännande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig boken och ska försöka få pojkvännen att läsa den också. Visst, det är en dussindeckare med dess traditionella klichéer, men den fungerar på något sätt ändå. Kanske har att göra med att Coben är en hyfsad författare och inte försöker vara djup genom tramspoetiskt språk (*host* Kallentoft *host*). Det ska erkännas att boken ger läsaren en hel del att ta in och i slutet kan det hända att man får läsa om vissa stycken för att kunna hänga med i gåtornas lösningar, och beskrivningen av vissa karaktärer (läs: alla som inte är vita) är direkt rasistisk i vissa fall. Fast å andra sidan, i en sån här bok förväntar man sig väl en del negativa rasklyschor. Suck. Kan man bortse från det har man hursomhelst en spännande bok som passar fint till sommarlistan.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se