Ja, så är vi då här igen, och fastän jag och sambon alltid tänker att vi inte bryr oss så hamnar vi lik förbannat framför TV:n det här året också. Eftersom jag är den åsiktsmaskin jag är kommer här mina åsikter om årets bidrag.

1. Darin - You're out of my life.
80-talet ringde och ville ha tillbaks... allt. Kostymen, fläktarna och soundet. En smäktande ballad, lika söt som förglömlig, men okej så länge den varade.

2. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar.
Mellanstadiedisco med hög trallfaktor och energi, men ändå en låt som man snart har glömt. Typisk schlager.

3. Andreas Johnsson - We can work it out
En ballad med stänk av tonårsångest, som allt annat den här killen har gjort. Refrängen låter precis som Ozzy Osbournes "Dreamer", fast i ultramesig version.

4. Timotej - Kom
Nordman med extremblonderat hår. Mycket 90-tal, men det är trallvänligt som satan. Texten är säkert bra, men omöjlig att höra.

5. Peter Jöback - Hollow
Hans engelska är som vanligt usel, och låten är som en Disney-ballad. Väldigt dramatisk och svulstig, men tom och smått pinsam. Vad gör Peter här, han har ju för fanken redan en "riktig" karriär.

6. Ola - Unstopable
Det är svårt att inte stampa takten till detta, men en skön rytm räcker tyvärr inte för att göra en schysst låt och dölja det faktum att här inte finns någon melodi. "GLOOOOBEEEEN!!!", för övrigt.

7. Jessica Andersson - I did it for love
En till Disney-ballad, en sån som ska sjungas med vinden i håret på en bergstopp. Dock är hon en duktig sångerska och jag gillar versens melodi. Den känns mer ärlig och innerlig än Jöbacks och Darins bidrag. Enligt mig kvällens bästa låt.

8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Låter som om han sjunger en låt och samtidigt spelar en annan. Omöjligt att hitta något som ens liknar en rytm. Sambon gillar refrängen, men jag är måttligt imponerad. Synd, jag gillar annars Salem.

9. Anna Bergendahl - This is my life
Jag är mållös. Inte för att den här låten är så bra, utan för att den är så... intetsägande. Jag har inget att säga. Den låter som hundra andra
tidigare ballader och berör mig inte alls, vare sig negativt eller positivt. Men hon har en bra röst.

10. Eric Saade - Manboy
Introt låter som bakgrundsmusiken till ett spökhus på tivoli, och när refrängen kom igång skrattade sambon så att han vek sig dubbel i soffan. Refrängen låter som något från en manlig strippas repertoar, man förväntar sig nästan att han ska rycka av sig brallorna och spanka sig själv. Det hela förstärks av dusch-avslutningen med knäböjandet. Försöker han säga något? (Jag vill tillägga att jag inte har något emot homosexualitet alls.)

Sammanfattning: Mina damer och herrar, jag föreslår att vi alla, med omedelbar verkan, slutar betala TV-licensen. Vad ska regeringen göra? De kan inte bötfälla varenda en av oss, de blir helt enkelt tvungna att skrota skiten.

Yay! Serietecknaren Liv Strömquist följer upp sin succékalender från förra året med en ny vid namn "Månadens manshora". Tolv månader med varsin serie om en historisk (manlig) personlighet som blev känd för sin lättfotade natur, med alla möjliga från Djingis Khan till Niklas Strömstedt.

Jag är ett stort Strömquist-fan. Det var hon som fick mig intresserad av feministiska, politiska serier, för hon är så sjukt bra. Har ni inte redan tagit del av hennes urcoola serier i albumen "100% fett" och "Einsteins fru" så bör ni göra det, de lyckas nämligen med konststycket att vara feministiska på ett grymt bra sätt, informativa och jävligt roliga. Förra året föll jag även pladask för hennes första kalender, "Tolv tröttsamma typer", och idag när jag fick den här nya slog jag mig genast ner och läste igenom alla tolv små serier. Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken. Bitskheten i texten finns kvar, men den här kalendern är mer arg och frustrerad än rolig. Visst, det är fortfarande bra och gött att läsa, men jag saknar det sköna, kick-ass språk hon har blivit så känd för. Ser dock ändå ivrigt fram emot vad hon kommer att ge ut härnäst.

Ja, då var det internationella kvinnodagen nummer 100 i år! Tjohoo! Jag har sett till att upprepa detta för de flesta jag har träffat idag, utan att bry mig om ifall jag uppfattas som lesbisk eller konstig.

Det är alltid lika kul att se hur provocerade vissa människor blir av att den här dagen finns. "Ameeen, var är Internationella mansdagen då?" brukar de lite oinsatt fråga. Nyckelordet i det hela (för mig) är Internationella, alltså att det inte bara rör oss här i fina fina totalt jämställda Sverige, utan att det är ett tillfälle för oss att skänka en tanke och en näve i luften åt de miljoner kvinnor som fortfarande behandlas som skit världen över, av ingen annan anledning än att de är just kvinnor. Man kan även se den här dagen som en påminnelse om att jämställdheten inte är något man "blir klar med", det är en ständigt pågående process som man måste vara medveten om, den fixar liksom inte sig själv. Man kan även se det hela som en påminnelse om de historiska faktorerna, som det faktum att kvinnor fick rösträtt i Sverige år 1921 och att det blev olagligt för en man att våldta sin fru år 1995. Sverige har för övrigt sjunkit till fjärde plats på FN's lista över de mest jämställda länderna, detta trots att de svenska männen tar ut häpnadsväckande 22 % av föräldraledigheten. Det är alltså bara var femte dag, men trots det är vi på fjärde plats. Hurra för oss!

Men jag kanske har fel ändå. Vi kanske inte har några fajter kvar att ta. Men en sak jag såg på hemvägen från kvällens demonstrationståg fick mig att tvivla. Det var två löpsedlar, Kvällsposten och Aftonbladet, som  basunerade ut "GÅ NER 8 KILO PÅ TVÅ VECKOR" respektive "DE BLEV GRAVIDA - FICK SPARKEN".

Vill för övrigt tipsa om den ascoola bloggaren Hanna Fridén som har skrivit ett bra inlägg om denna dag. För den som vill ha schysst litteratur kommer här en lista:

Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman av Katarina Wennstam

Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra av Lotta Snickare och Liza Marklund

Porr, horor och feminister av Petra Östergren

Fittstim av Linda Skugge m.fl

Den amerikanska mardrömmen av Susan Faludi

Bella och Edward är numera definitivt ett par, men allting förändras efter ett katastrofalt firande av Bellas födelsedag hemma hos vampyrfamiljen Cullen. Edward inser att han inte kan skydda Bella som han skulle vilja och beslutar sig för att det blir bäst om han och familjen lämnar Forks för alltid. Bella blir förkrossad och söker tröst i den djupnande vänskapen med Jacob. Plötsligt upptäcker hon att hon kan få kontakt med Edward om hon utsätter sig själv för fara, så hon börjar med allt galnare saker för att få en skymt av sin älskades ansikte. Men hur ska detta sluta? Är det slut för evigt mellan henne och Edward? Och vad är det för hemligheter Jacob smyger med egentligen?

Jag är ärligt talat trött på att tjata om allt som är dåligt med hela Twilight-grejen, så i den här recensionen ska jag koncentrera mig på de positiva sakerna, för de finns faktiskt där. Det märks att "New Moon" har en annan regissör än "Twilight", och han gör ett mycket bättre jobb. Allt ser väldigt snyggt ut och skogsmiljön runt hålan Forks är vackert sagoaktig. Kameran är mycket snyggt skött i allmänhet. Soundtracket är även det väldigt vackert med både bra låtar och bra bakgrundsmusik som har en kuslig, lite spöklig känsla över sig, vilket matchar filmens atmosfär fint. Det var trevligt att få se hur Jacob fick mer spelrum i den här filmen, för killen är inte bara snygg utan en väldigt duktig skådis också.

Okej, kvinnosynen är fortfarande genomrutten och jag har nog aldrig sett så många barbröstade killar på en gång i mitt liv (allvarligt talat, filmen liknar ibland en Dressman-reklam) och både Edward och Bella spelas av usla skådisar, men i stort måste jag säga att den här filmen var bättre än den förra.

Snubblade över en debattartikel som såg ut så här.

Att vuxna män tillåts vara lite mer "barnsliga" än kvinnor kanske jag kan gå med på. Tänker på min egen pojkväns samling av HeMan-gubbar, samt det faktum att han just i detta nu sitter och spelar Mario. (Han vill att jag ska tillägga att han också sköter en del hushållsarbete, och det gör han. Duktigt.) Och det kan mycket väl stämma att när mannen får en fru/stadig flickvän så får hon till viss del överta mammans roll, i mitt fall betyder det att ta hand om honom när han är sjuk och plocka upp alla strumpor han sprider runt i lägenheten.

Men att påstå att vi kvinnor skulle ha den egentliga makten bakom kulisserna eftersom det är vi som sköter den viktiga markservicen ringer illa i mina öron. Javisst, det är klart att omhändertagandet av vardagen är det som får allt annat att också fungera, men... Äsch, en av kommentatorerna, Islandsmamman, uttryckte det mycket bättre än jag:

"HAHAHA! Jomenvisst. Från köket styr vi världen. Från tvättmaskinens inre hör ni Maktens röst. Politiker, affärsstyrelser och finansvärlden de har ingen som helst makt utan är bara "kvinnofria öar där de kan leka pojklekar". Jomenvisst.."

Så ni behöver inte vara besvikna alls, kära medfeminister! För ni vet, om inte mannen har rena skjortor och mat i magen i samma sekund som han kommer hem från jobbet som minister, då funkar liksom inte resten av Sverige. Girl power!

Vivian är en helt ovanlig 17-åring. Hon och hela hennes familj är varulvar, med allt vad det innebär. De har dock lärt sig att tygla sin blodtörst och försöker leva sida vid sida med människor, men inom flocken pågår ständiga bråk och intriger. Vivian är trött på käbblet, och en sorts väg ut ur det visar sig plötsligt i den snygge, romantiske Aiden. Problemet är bara att han är en människa, och snart är Vivian intrasslad i en svår väv av lögner, faror och frustration över vad hon ska välja: blod eller choklad?

Annette Curtis Klause har skrivit en av mina favvoböcker från tonåren (den kommer också att dyka upp här), men jag hade inte läst den här förut. Jag köpte den på vinst och förlust, och den drog verkligen in mig. Det är så här det ska vara i en skräcktonårsroman: svart humor, sexighet, vildhet, frihetslängtan, passion och full action hela tiden. Klause har ett väldigt bra språk, hon bangar inte för starka ord och scener och har skapat intressanta karaktärer. Dock är många av dem ganska endimensionella: vi har den extrembitchiga rivalen, den flinande idioten, den självdyrkande muskelknutten etc. Men det där slätas över rätt bra av det faktum att det är skitkul att äntligen få läsa en monsterroman där "monstret" inte är en lidande stackare som avskyr sin mörka natur. Vår hjältinna Vivian älskar att vara varulv och är det egentligen även när hon ser ut som en människa. Hon är en stark karaktär som svär, är smart, kan slåss och ta vara på sig själv, men samtidigt har hon ett hjärta av guld och en väldigt ömsint personlighet. Fler tjejer borde läsa den här, monstergenren behöver fler bra tjejförebilder.

Youtube är fantastiskt.

Vilken otroligt bra kanal för den mänskliga kreativiteten, vilka pärlor man kan hitta om man bara gräver litegrann. :)

VAD I HELVETE?!

Man kan ställa sig själv en del frågor här, t.ex hur man skulle göra för att hålla kolla på samtliga gravida kvinnor under alla nio månaderna, hur man skulle kunna bevisa att missfa, förlåt, mordet var avsiktligt och VILKET KVINNOHATANDE AS VAR DET SOM KLÄCKTE DEN HÄR IDÉN??!!