Piki: Helsingfors coolaste brud, gaybarernas drottning. Hon kan få vilken kvinna hon vill, och hennes flickvän blir alldeles tagen när hon blir den utvalda. Hon älskar Piki så otroligt mycket och skulle göra vad som helst för henne. Men något har hänt på sista tiden. Den en gång så tuffa flatan som inte var rädd för något sitter nu instängd i sin egen lägenhet, blir mer och mer avmagrad och är livrädd för att gå utanför dörren. Panikångesten som hon skamset har försökt dölja har till slut tagit över och flickvännen blir alltmer förtvivlad och frustrerad i sina försök att hjälpa.

Jag vet inte riktigt vad det var, men jag fastnade för det här omslaget och sedan kunde jag inte få boken ur huvudet förrän jag hade läst den. Och det gick fort, för fan vad bra den var. Sofi Oksanen är grym på att skriva och den inledande paragrafen i Baby Jane är en av de bästa jag har läst på länge. Och hon lyckas, på ett sätt jag aldrig sett förut, fånga den frustration och ilska som kan fylla en när någon man älskar sitter inlåst i sin egen lägenhet på grund av ångest och rädsla. Hjälplösheten och irritationen växer sig då bara större och till slut vet man varken ut eller in. Jag skrämmer nästan mig själv när jag blir arg på karaktärerna och deras ständiga ångestgnäll, kommer på mig själv med att vilja ruska om dem och beordra dem att skärpa sig. Men boken är inte bara nattsvart psykgnäll, den är också en cool inblick i Helsingfors gayvärld med dess regler och tabun (jo, de finns tyvärr där också) och den namnlösa Flickvännens kamp mot dem i egenskap av femme lesbisk. Oksanen dömer inte på något sätt, men man fattar mellan raderana att hon är sur över hur de som vänt normerna ryggen skapar sina egna restriktioner och beteenderegler. Läs den, må skit och njut.

Kathleen och hennes systrar föds av en ensamstående mor i den fattigaste delen av Dublin. Det är 1930-tal och trots att mamman är en underbar mor tas hennes döttrar ifrån henne för att rädda deras själar. Flickorna hamnar på en institutionsskola driven av nunnor, och i åtta år blir de kvar i ett helvete av misshandel, tortyr, vanvård och hopplöshet. Kathleen blir alltmer indoktrinerad, och hur hon ska klara ett normalt liv efter sina år på skolan är en gåta...

Det här blir en kort recension p.g.a sjukdom. Boken harinte fått så värst mycket uppmärksamhet, men jag säger bara: läs den. Jag själv kunde inte lägga den ifrån mig. Kathleen O'Malley har skrivit en hemsk och väldigt utlämnande historia, och den är ovanlig i sin ärlighet. De sadistiska nunnorna målas ut som de hemska monster de var, men det fanns även ljuspunkter i Kathleens inspärrade liv. Hon erkänner väldigt rakt att hon blev totalt institutionaliserad och att hon älskade nunnorna, ville till och med bli en nunna själv, utan att skämmas.

Avslutar med ett citat från Nemi:

"Tror du att helvetet finns?"

"Med tanke på hur många det finns som förtjänar att lida vore det jävligt synd om det inte gjorde det."

Det beräknas att ca. 60% av svenska ungdomar inte vet hur HIV smittar. Det är inte bra. För övrigt smittas ca. 500 personer i Sverige med HIV varje år, och andra könssjukdomar ökar. Det är för jävligt.

Så ett gäng svenska kändisar slog sig ihop med en regissör och spelade in den här filmen där de hånglar och har sex med varandra för glatta livet, tyvärr till tonerna av en låt jag egentligen inte står ut med. Filmen gjordes för att illustrera hur man inte bara har sex med en människa åt gången, utan att man egentligen har sex med alla andra den människan har varit med tidigare - såvida man inte skyddar sig.

Sexologen i mig hurrade, tycker det är ett skitbra initiativ. Givetvis spred sig filmen till allas vår favoritsajt YouTube, och där var det någon som var mindre glad. Den förbjöds ögonaböj eftersom den ansågs snuskig och alldeles för sexuell. Själv tycker jag att videons sexscener är rätt tama, men så är jag inte amerikan heller. Länge leve sexualkunskapens spridning!

I USA finns de fem tjejer som är mellan 7-9 år. De älskar att dansa och har hållit på med det ett bra tag. Nu fick de en tid i rampljuset: de fick framträda i tävlingen World of Dance. De skulle dansa till Beyoncé's "All the single ladies". Det såg ut så här.

Jag och många andra tjejer var nyfikna på vuxenlivet i den åldern. Vi sminkade oss fruktansvärt, vi stoppade upp tröjorna och låtsades vi hade bröst och vi snubblade ibland runt i högklackat med böjda knän. Riktigt så här långt som i videon gick vi väl aldrig, men tanken hade inte varit totalt främmande. Vi såg inte på det som sexualisering, vi tyckte bara det var kul och lite spännande, som att snatta godis.

Att de här flickorna älskar dans fattar man, och de är jätteduktiga, men det känns liiiiite weird när Beyoncé själv har på sig mer kläder i videon till den här låten än vad flickorna hade på scen. Hur tänkte föräldrarna här egentligen? Det är ju inte bara kläderna, själva dansen i sig liknar striptease (och en variant av den syns i barnfilmen "Alvin och gänget 2").

Undrar hur många pedofiler det är som har runkat loss till den här videon än.

Olivia Joules är en smart reporter som tyvärr ställer till det för sig ibland på grund av sin något överaktiva fantasi. Hennes chef har tröttnat och skickar iväg henne till L.A för att bevaka en tråkig C-kändisfest. Olivia är rejält ointresserad, men åker dit iallafall och stöter där på filmregissören och playboyen Pierre Feramo. Alla svärmar kring honom, men Olivia misstänker att något är skumt med den stilige casanovan. Övertygad om att hon är något väldigt stort på spåren börjar hon skugga honom, och det blir en resa som tar henne till flera oliika länder. Har Olivias fantasi sprungit iväg med henne nu igen, eller ligger det verkligen något i alla lonstiga saker som börjar hända omkring henne?

Som jag redan har sagt så gillade jag Bridget Jones-böckerna, också de av Helen Fielding. Jag tyckte om dem eftersom de var roliga och man kände igen sig väldigt väl i Bridgets klantande. Olivia Joules fria fantasier är kanske inte så rolig, men däremot har den något som är sällsynt i chicklit-genren: den är jäkligt spännande. Detta är vad min sambo brukar kalla "kioskvältarperfektion": det är en helgalen, orealistisk historia där kapitlen avslutas med cliffhangers och man kan inte lägga ifrån sig boken utan måste bara få veta vad som händer sedan. Boken börjar tveksamt och ens första intryck av vår hjältinna är att hon är en idiot, men snart blir man varse hur smart och tuff hon faktiskt är. Hon har guts och är inte rädd för något, ändå behandlas hon som en virrig knäppgök av alla män omkring sig. Detta förbryllade mig: vi har här en stark kvinnlig huvudperson som inte tar skit och ändå är boken så kvinnoförnedrande gentemot henne. Hon behandlas som ett litet barn av alla män hon kommer i kontakt med. En annan mindre snygg sak med boken är den halvgömda rasism man kan skönja mellan raderna: alla som inte är britter beskrivs här så klyschigt och stereotypt att man suckar till då och då. Om man är villig att bortse från dessa fel så har man iallafall en spännande historia i Modesty Blaze-stil med snygga och farliga män, exotiska platser med palmer och vita stränder och en story där de helt orealistiska äventyren avlöser varandra. Ge den en chans, säger jag. Om inget annat så går den fort att läsa.

Folk är rätt dumma.

Iallafall om man ska tro nyhetsreportagen. Obama stod tydligen och talade från Vita Husets rosenträdgård om ekonomin och hur den fortfarande ligger rätt risigt till, samt hur den kanske ska räddas. Där står han alltså, en av världens absolut mäktigaste män. Han talar om något som har påverkat hela världen och förmodligen kommer att fortsätta göra det, och vad diskuterar folk efteråt? Ett litet gnagardjur som sprang runt framme vid talarstolen.

Skulle aldrig vilja vara president, eller kunglig för den delen. Folk vill inte diskutera politik, de vill ha en show. Kolla bara på Sverige där årets viktigaste politiska händelse helt glöms bort eftersom Victoria och Daniel ska gifta sig inför all världens kameror. Är det kul för dem? Avskaffa monarkin och befria prinsessorna.

Koren är femton år och spricker av nyfikenhet på hur det är att vara full. Hon super sig rejält packad och det gör ingenting för att dämpa hennes fascination. Med tiden utvecklar hon en alltmer erfaren smak för alkohol och fyllefesterna blir fler och fler, hela tiden i sällskap med andra ungdomar med samma tankar om spriten som Koren själv. High school passerar i ett fyllerus och när hon hamnar på college har allt helt spårat ur. Det står klart att hon har kraschlandat rejält i ett spritberoende för att fungera normalt och att hon behöver hjälp, men samtidigt påhejas hennes drickande från alla håll och kanter. Hur slutar man egentligen med något som anses så fullt normalt, men som är så farligt?

Jag hade hållit i den här boken förut och tänkt att "den ska jag läsa någon gång", men sen glömde jag bort den. När den dök upp i mitt minne igen visste jag varken vem som skrev den eller vad den hette, så jag fick googla mig fram genom olika omslagsbilder. Jag är glad att jag kämpade så för att hitta den, för den här boken är grymt bra. Jag vet inte om jag läst en så utlämnande beskrivning av alkoholberoende, som skiljer sig från drogberoende i det att alkoholism är mer tabubelagt, mer skamligt. Iallafall i Korens värld. Boken kan tyckas en aning slö emellanåt och den är inget man blåser igenom på en dag då den är ganska tung, men håll fast vid den för den är värd det. Koren har ett fantastiskt språk och sätter fingret så sjukt bra på spiken när det gäller samhällssynen på alkohol. Man kanske kan säga att Koren och alkoholen delar rollen som huvudperson i denna biografiska roman, för det handlar inte bara om en stackars tjej som trillar ner i tonårsalkoholist-träsket, utan också om hur vi som samhälle accepterar sprit som något fullständigt självklart när det egentligen är en rejält allvarlig drog. Jag bor i Lund och har fått se en hel del fruktansvärda fyllepartyn bland studenter, och jag har flera historier på lager om folk som det gick rejält illa för i studentfestandet. Boken saknar inte heller den beskrivningar av folk som skadar sig allvarligt på fyllan, både mentalt och fysiskt, och som läsare sitter man och tänker "vad fan, varför GÖR folk såhär?" Koren Zailckas (uttalas Selkis) har skrivit en skitbra bok som jag tycker att alla borde läsa, om inget annat så för att ta sig en funderare på hur vi tänker om alkohol.

Idag läste jag i Metro att det är hundra år sedan den sista avrättningen i svensk historia. Det inträffade den 14 maj 1910 och brottslingen hade gjort sig skyldig till ett antal rätt hemska rånmord. Nu tänker vi tillbaka på det där och känner hur osvenskt och primitivt det här med dödsstraff faktiskt är. Samtidigt tycker tydligen var fjärde svensk att dödsstraff borde finnas, åtminstone för de absolut grövsta brottslingarna. Exakt vad "de grövsta brottslingarna" är för några framgår inte. Inte heller vilken metod man skulle använda. Hängning? Gaskammare? Kom gärna med förslag, ni som är för, vi andra ryser lite lätt av rädsla så länge.