Senaste inläggen

Av Elli - 22 juli 2010 16:09

Det kommer att bli något av ett vampyrtema här på bloggen den närmsta framtiden, eftersom jag har en massa grejer att läsa och kolla på som har med ämnet att göra. Tänkte att det kunde vara på sin plats att skriva lite om


*-*-*VAMPYRENS UTVECKLING*-*-*


Under början av 1800-talet dök det upp en tunn liten bok med titeln The Vampyre av John Polidori, och det är kanske den mest inflytelserika av alla vampyrtexter. Ja, större än Dracula också. I den beskrivs vampyren för första gången som en cool, världsvan aristokrat. Dock saknade han helt moraliska skrupler och oavsett vad han fick tag i så slet han det i stycken. Redan här var huggtänderna med, men i Polidoris verk nämns inget om huruvida vampyren, lord Ruthven, var känslig för solljus, bara att hans vampyraktiviteter begränsade sig till natten.


Efter detta kom Dracula av Bram Stoker, en bok som Brad Pitt sammanfattar ganska väl som ”the ramblings of a mad Irishman”. Boken var rätt magstark för sin tid, men idag är den ansedd som ganska lam. En tid efter författarens död ville en tysk regissör filmatisera boken, men Stokers änka sade tvärt nej. Regissören ville inte släppa idén utan skrev istället om storyn litegrann och ändrade Draculas namn, och vips så fick vi 1922 Nosferatu, världens första vampyrfilm. Vi befinner oss långt ifrån dagens vampyrhunkar i nuläget: Nosferatus vampyr hade utstående fiskögon, långa klor, kutig rygg och dessutom var han skallig. Han liknar mer än något annat en nakenråtta. Så såg helt enkelt en vampyr ut på den tiden.


 




Men den bilden höll bara fram till 1931 när Dracula hade premiär. Det är nu den vampyr vi känner idag tar form, i och med Bela Lugosi. Frisyren, slängkappan, den konstiga accenten, allt var med. Detta blev den ikoniska vampyren, den bild av figuren som skulle dominera under en lång tid framöver. Han var cool, suave och mystisk, och nu var han också en rätt schysst hypnotisör och kunde förvandla sig till en fladdermus.


 


Ett par decennier gick och det mesta man hörde av vampyren var i diverse mer eller mindre löjliga småfilmer, uppföljare, spinoffs och liknande, med ett visst undantag för Christopher Lees dracula-filmer. Så skulle det förbli fram till 90-talet, när Anne Rices En vampyrs bekännelse filmatiserades och fick varenda kvinna (och en hel del män) att sucka förälskat. Filmen blev en hit och vampyrgenren var återupplivad. Nu blev figuren den där snygge sexguden vi alla är bekanta med, och syftet med utseendet var att locka offer. Såvida man inte var en Buffy-vampyr, för de såg ut som om någon slagit dem mitt i ansiktet med världens hårdaste knytnäve.


Vampyren som vacker, ångestfull yngling blev den mest populäre figuren av de två och under 2000-talets början vet vi alla vad som hände. Twilight äntrade scenen och den blodtörstiga monstervampyren från 1800-talet var som bortblåst. Nu har vampyrerna fått en sorts moralisk high ground att förhålla sig till, de är organiserade istället för att vara ensamma aktörer och de är relativt konservativa och traditionsälskande. De har även superkrafter. Ja, jag fattar det inte heller. Samtidigt dök True Blood upp och sade i princip rakt ut att vampyren har blivit en onanifantasi och inget mer, och alla vi älskare av genren suckade djupt. Men en del andra uppskattade det tydligen.


Så där har ni den, en (väldigt) kort historik över vampyren. Jag funderade på att utöka den litegrann i flera avsnitt, men bestämde mig för att ingen hade pallat läsa dem.


 

ANNONS
Av Elli - 21 juli 2010 22:04

 


Detta är den sanna historien om Rudolf Vrba och hans tid som judisk fånge i Auschwitz. Han förs dit som sjuttonåring och blir kvar där i två år. Under den tiden lyckas han, tack vare sin intelligens och en helt galen tur, att klara livhanken relativt väl. Redan från början har han beslutat sig för att en dag ta sig därifrån. Först bara för sin egen skull, men allteftersom misshandeln, svälten och sjukdomarna förvärras och högen av lik växer sig högre blir Rudolfs mål att ta sig ut och berätta för omvärlden vad som händer bakom taggtrådsstängslet, för att rädda andra. Men hur tar man sig ut ur ett fångläger där varenda steg man tar är övervakat? Och hur ska någon utanför kunna tro på Rudolfs hemska historia?


Holy shit vad den här boken var bra. Känslan jag fick när jag slog igen den var dock inte den där jublande, studsande känslan man kan få av en bra bok, utan snarare den dövande känslan, som om man fått något hårt i huvudet och nu inte riktigt kan greppa omvärlden. Vrbas historia är helt sanslös och det faktum att han överlevde lägret är bortom allt förstånd. Killen var vid massor av tillfällen så här nära att åka rakt in i förbränningsugnen, men överlevde mot alla odds. Det finns bara ett svar på hur det gick till och det är att Vrba hade en hel stab av skyddsänglar efter sig, eller hjälp från både Gud och djävulen. Det här är en historia som jag inte kommer att glömma i första taget, och sedan gör det ju inget heller att han var en grym författare. Det som man själv aldrig ens hade velat försöka beskriva klarar Vrba av med glans, och hans språk är otroligt. Han berör en på djupet och skriver hjärtslitande utan att en enda gång bli sentimental, faktum är att han har en förmåga att beskriva de mest hårresande hemskheter som fullständigt normala och självklara, så som de måste ha framstått för en fånge. Samtidigt lyckas han på något sätt ha en rejäl skopa humor med i texten. Det fanns flera tillfällen då jag skrattade högt, och det är fanimig en bedrift när man skriver om svartnande benknotor från barnskelett. Och en sak som står ut så fint är hur han lyckas beskriva de glimtar av värme och mänsklighet som faktiskt fanns mitt i Auschwitzs misär, och den här boken gav mig en liten tår i ögonvrån både en och två gånger. Karln dog för bara några år seden och enligt mig råder det ingen tvekan om att han var en äkta hjälte. Hans vittnesmål om lägret kallades Auschwitzprotokollet och blev en viktig faktor i omvärldens uppvaknande och hur sanningen kom fram. Vrba räddade indirekt livet på hundratusentals människor, och om inte det gör den här boken värd att läsa så vete fan.

ANNONS
Av Elli - 20 juli 2010 09:34

Det är en naturlag i vår kultur att när något blir populärt så kommer det att finnas satir på det, vare sig det behövs eller ej. Så här kommer nu trailern till en lätt överflödig satir på Twilight: Vampires Suck.



Vad tror ni? Själv tycker jag att det liknar de där Scary Movie-filmerna som alla av någon skum anledning skulle älska när jag var i tonåren (de sög). Dock gillar jag öppningsscenen när han-den-där-fjanten springer mot Bella med kniv och gaffel :)

Av Elli - 18 juli 2010 13:11

 


Charlie Decker, 17, har en väldigt intressant dag. Efter ett samtal hos rektorn där han fått höra att han blivit relegerad går han raka vägen till sitt skåp och sätter eld på det, men inte innan han har plockat fram pistolen som låg i det. Lugn som en gammal ko går han in i klassrummet, skjuter lärarinnan och håller resten av klassen som gisslan. Alla är förfärade, hur kan detta ske i deras lilla, lugna byhåla? Medan poliser och annat löst folk samlas utanför och försöker lösa situationen händer intressanta saker i klassrummet. Samhällets fernissa av normalitet och hyckleri skalas av mer och mer bland eleverna och frågan är i vilket skick deras sinnen kommer att vara efter den här märkliga dagens slut.


Stephen King hade en gång pseudonymen Richard Bachman som han använde sig av när han skrev böcker som inte passade in i hans skräckimage. Raseri är en sådan bok. Den är för ölvrigt svår att hitta (jag fann mitt exemplar på en loppmarknad), men om du har chansen att läsa den så gör det. Detta är nämligen en bortglömd pärla i gubben Kings repertoar, och det är synd att han själv stoppade utgivningen av den, för herregud vad den här boken är bra. Detta är vad Räddaren i nöden skulle ha varit enligt mig. Det känns ungefär som om King läste den och sade "screw that, I can do better." Jag vet inte när jag sist läste en bok som beskriver gapet mellan ungdomen och vuxenvärlden på ett så bra och nattsvart, men samtidigt sjukt roligt, sätt. Som så ofta i Kings böcker blir de vuxnas värld och samhälle en ganska ful plats full av hycklare och inkompetens som ungdomen måste kämpa emot för sin egen överlevnads skull, och jag tror aldrig att jag har hejat lika mycket på en mördare i en bok förrut som jag gjorde här. Charlie Decker är en fascinerande karaktär: skurk och hjälte samtidigt, vilsen och väldigt intelligent, stark och samtidigt väldigt svag. Han är helt enkelt en otroligt mänsklig, relaterbar figur. Resterande karaktärer ska egentligern inte ses som personer, tror jag, utan snarare representatörer för idéer och roller såsom Den Populäre Killen, Nördtjejen, Skolpsykologen, Rektorn, Den Lokala Horan etc. De är ansiktlösa figurer med en roll att spela, men de är aldrig tråkiga pappfigurer och King använder dem och ställer dem emot varandra på ett strålande sätt. Karln har för övrigt ett himla skönt språk och skrev redan här som en gud (boken är från början av hans karriär, kom ut 1977). Om du kan hitta den på ett bibliotek eller loppmarknad någonstans, läs den. Läs den och tänk tillbaka på din egen tid som arg tonåring och inse att Stephen King har beskrivit den perfekt.

Av Elli - 16 juli 2010 17:23

 


Att vara kvinna och kreativ sög rätt hårt i det förflutna, något som den excentriska Beatrix Potter fick erfara. Allt hon förväntades göra var att gifta sig rikt och gå på teparties, men så ville inte hon. Hon växer upp i en rik överklassfamilj från London och har redan som liten en väldig förmåga att hitta på historier. Vid den högaktningsvärda åldern av 34 har hon fortfarande inte gift sig, men hennes historier har börjat publiceras och blir genast bestsellers. Beatrixs familj har svårt att begripa hur hon kan föredra att hitta på larviga barnböcker framför den brittiska stelhet och tristess societén kräver, men så går det väl när man råkade heta Beatrix Potter, kvinnan bakom Pelle Kanin.


När jag hittade den här filmen var jag tvungen att se den. Det lät bara för gulligt för att låta bli, och trots att jag själv aldrig läste Pelle Kanin (Peter Rabbit) så har figuren en viss betydelse för mig då min mamma hade en teservis med motiv från böckerna och ja, den var bedårande. Så hur var filmen då? Helt okej, kan jag väl säga. Den är väldigt vackert filmad och lantmiljöerna som dyker upp då och då är slående vackra sådär som bara brittisk natur kan vara. Manuset är helt okej och skådisarna gör bra ifrån sig, men något som slår en redan från första minuten är Renee Zellwegers sätt att läsa replikerna. Hon är en bra skådespelerska och har inlevelse, men hon går igenom filmen med den mest överdrivna överklassbrittiska man kan föreställa sig. Hon låter som man gör när man ska vara vulgo-fin i kanten, eller som man gör när man hånar den brittiska överklassen. I övrigt är hon en relaterbar figur, trots sin möjliga galenskap (hon tycker att hennes teckningar rör på sig och hon pratar med dem stup i kvarten). Filmen börjar lite långsamt och man undrar om det någonsin ska dyka upp en konflikt, för allting verkar bara gå strålande bra för Beatrix oavsett vad hon gör. Tursamt nog kommer konflikten ikapp filmen någonstans halvvägs och gör det hela mer intressant. Musiken är väldigt fin den också och har ett tema som fastnar i huvudet. Allt som allt var Miss Potter en väldigt söt och gullig film, precis som man kan vänta sig av en film baserad på en barnboksförfattares liv. Kanske inget man ser om i första taget, men en trevlig film. Som ett teparty med scones.

Av Elli - 14 juli 2010 21:00

Cracked.com är en av mina absoluta favoritsidor och bland det bästa de gör är att regelbundet be läsarna sätta ihop roliga photoshop-bilder utefter ett satt tema. Nu senast var det "ärliga filmtitlar". Ta en koll. :)

Av Elli - 12 juli 2010 22:18

 


Efter romarrikets fall är Britannien splittrat i småriken styrda av olika stammar. En allians mellan dessa vore det optimala för landets framtid, men den motarbetas av käbbel bland stammarna samt kungen av Irland. Mitt i denna politiska oreda lever den unge krigaren Tristan. Han deltar i en strid mot irländarna och "dör", så han skickas ut i havet på en båt precis som en viking. Han flyter upp på en irländsk strand där den vackra prinsessan Isolde hittar honom. Det är brinnande kärlek vid första ögonkastet, men Tristan måste resa hem till England igen där en kung har valts bland lordarna - hans herre, Mark. Denne behöver nu en drottning, och det blir Isolde.


Bakgrundshistoria: den här filmen bygger på en gammal keltisk legend från ca. 1100-talet som involverar ofrivillig kärlek och ond, bråd död. Ja, i originalhistorien har kärleksparet inget val då deras kärlek är helt konstruerad på magisk väg. Så är icke fallet här, utan tycke uppstod helt på egen hand mellan de unga tu. Om det nu gjorde det alls... Jag blir störd på sådana här filmer. Tristan och Isolde har väldigt bra potential: vackra miljöer, fint foto, bra manus, snygga stridsscener och skådisar som varierar från bra till helt acceptabla. Filmen snubblar dock på mållinjen, och det är själva kärlekshistorien. Det finns noll kemi mellan Tristan och Isolde och deras sätt att läsa replikerna hade mått bra av lite mer inlevelse. Det är inte att de spelas av dåliga skådisar, de funkar bara inte ihop. Förövrigt är de väldigt ojämna karaktärer: han är en tredimensionell figur med bakgrundhistoria och personlighet, medan Isolde endast har en uppgift och det är att vara den gråtande, självömkande jungfrun. Hon är rätt tråkig, helt enkelt. Det är himla synd, jag ville verkligen tycka mer om den här filmen än vad jag gör. Det är en spännande och cool historia, men det känns som om regissören har misslyckats när fokus ligger på ett kärlekspar, men det enda tittaren bryr sig om är ramhistorien med dess krig och politiska bråk. Det var helt enkelt roligare. Men men, man får iallafall se en del snygga killar springa runt och slåss coolt. Jag har alltid sagt att riktiga män har långt hår.

Av Elli - 11 juli 2010 21:46

 


I den lilla staden Bascom, North Carolina, bor den märklliga släkten Waverley. De har sedan någon kan minnas haft speciella krafter, och nu har Claire Waverley börjat utnyttja dessa krafter i matlagningen hon gör för sin cateringfirma. Claire lever ett tillbakadraget, ensamt liv när hennes nye granne börjar göra oroväckande försök att komma henne närmre och rubba hennes trygga rutiner. Inte nog med det, plötsligt dyker hennes oberäkneliga syster Sydney upp efter att ha varit försvunnen i tio år, och med sig har hon en liten dotter. De är båda på flykt från Sydneys man som har missahndlat henne i flera år och har ingen annanstans att ta vägen. Livet i den lugna staden kommer aldrig att bli sig likt igen.


Hmmm. Tyvärr, den här boken är inte mycket att hänga i granen. Den kan ju i och för sig vara ännu ett offer för dålig översättning (jag har alltid undrat vem fan det är som sätter alla pinsamt dåliga, svenska titlar på böcker), men det går inte att komma ifrån att boken är rätt töntig. Den är ett perfekt exempel på det som brukar kallas fluff: böcker/filmer som inte tillför något, som är helt meningslösa och saknar all form av tyngd. De är som små rosa moln av rent trams som flyger runt i kulturvärlden. Som regel gör de ingen skada och det finns exempel på trevligt fluff också, men oftast blir det som med den här boken. Den är tråkig, förutsägbar och så in i döden gullig att man nästan spyr. För övrigt är boken en rejält genomskinlig rip-off på en av mina favorit-fluffilmer "Magiska systrar". Kolla där, en till urusel svensk översättningstitel. Författaren har ett trist språk och karaktärerna är tämligen ointressanta pappfigurer. I ett försök att få med lite magisk realism i storyn har författaren gjort släkten Waverleys hus levande och gett äppelträdet i trädgården mänskliga känslor och en rätt schysst rörelseförmåga och kastarm. Det är emellanåt lite roligt att läsa om hur trädet kastar äpplen på folk, men till slut känns det också mest larvigt och man undrar om det snart ska dra upp rötterna och springa runt också. För övrigt undrar jag om det är någon kulturkrock på gång, för jag tycker att människosynen i boken är rätt hemsk. Individualism existerar liksom inte, alla karaktärer är bara en förlängning av sina respektive familjer och påtvingas därför en uppsättning regler och karaktärsdrag oavsett vad de tycker om saken. Kanske är en amerikansk sydstatsgrej, vad vet jag, men tröttsamt är det. "Alla Clark-kvinnorna är sådana, alla männen i familjen Hopkins är sådana, och så ska det alltid vara". Suck. Låter som en avdelning i helvetet. Men om du gillar sånt här eller behöver svalka av hjärnan med minst sagt lätt läsning, så kan du ju pröva den här. Du kan få mitt exemplar.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se