Senaste inläggen

Av Elli - 6 oktober 2010 18:03

 


Frida håller på att dö av spänning när praktikplatserna delas ut på Journalisthögskolan i Göteborg. Kommer hon att hamna på Aftonbladet, eller kanske DN? Fasan är total när det visar sig att hon ska göra sin praktik i Bruseryd, en långtbortihelvetes lantishåla som knappt ens finns med på kartan. Inte blir det bättre när hennes pojkvän dessutom dumpar henne. Besviken och vilsen drar hon ner till det lilla samhället och installerar sig på tidningsredaktionen. Hon gör så gott hon kan men lyckas snart göra sig till ovän med hela byn på grund av en artikel. Det ser mörkt ut, men kanske ska det visa sig att Frida ändå var den som hamnade mest rätt av alla...


Hej, jag heter Elli och jag är en pocketmissbrukare. Jag har en kuslig benägenhet att fastna framför hyllan med pocketböcker inne i mataffären, och om min bokmissbrukande kille också hamnar där ligger vi illa till. Jag hade hållit i den här boken innan och blev nyfiken, så jag slog till. Och, tja, det har jag inte ångrat. Detta är författarens debutroman och jag måste säga att jag gillar den, hade gärna läst mer av henne. Storyn är typisk feelgood i svensk tappning och småstadsgulligheten är väldigt närvarande. Och ärligt talat, det är ganska klart att slutet kommer att bli riktigt superlyckligt och fint för alla inblandade, bortsett från De Onda som såklart får sina straff. Men om vi lägger den lite förutsägbara storyn åt sidan så är det här faktiskt en riktigt kul bok. Hjulström har ett roligt, medryckande språk som gör att man inte vill släppa boken, och det gjorde den lite farlig att ha med sig som tidsfördriv på pendeltåget. Troligen kommer den här lilla, väldigt söta romanen inte få så jättemycket uppmärksamhet i de större sammanhangen, så se det här som en liten push från mitt håll att prova den. Det är en perfekt mysbok för hösten om inget annat.

ANNONS
Av Elli - 26 september 2010 17:45

Disney har ju alltid varit bra på att täcka verkligheten i ett tjockt lager socker, det vet vi. Men ibland undrar man varför de valde den här sortens verklighet till att börja med.


7. Djungelboken: Alla dör.


 


Disney-versionen:

Filmen följer Mowgli, en pojke som uppfostras i Indiens djungler och blir vän med pratande rovdjur. Men efter att ha drällt runt i djungeln och haft allmänt ball i flera år blir Mowgli plötsligt förälskad i en liten tjej från människobyn. Hon viftar med ögonfransarna och Mowgli blir en del av människornas samhälle och lämnar därmed sina polare åt ödet. Slut.


Så gick det egentligen till:

Djungelboken är en novell skriven av Ruyard Kipling, en man som inte hade något till övers för Disney-trams. I hans story vill människorna inte ha något med Mowgli att göra, utan kastar ut honom till djungeln igen och familjen som först tog hand om honom blir torterad för häxeri (!). Mowgli rekryterar Hathi för att hämnas, men Hathi är inte alls den där löjlige, glömske klunsen Disney gjorde honom till. Han är en blodtörstig, ärrad gammal krigare som hatar människor. Tillsammans med Mowgli och de andra djuren jämnar de människobyn med marken, och därmed är historien slut.



6. Den lilla sjöjungfrun: blod, hjärtesorg och död


 


Disney-versionen:

Efter att ha kämpat för att gå från sjöjungfru till människa genom hela filmen inser stackars Ariel att hon sitter fast i ett slugt författat kontrakt ägt av sjöhäxan Ursula. Häxan kontrollerar hela havet och kung Triton är förvandlad till en tångruska. Då gör faktiskt prinsen något för första gångne i hela filmen och lyckas döda Ursula. Allting ordnar sig, alla är glada, Ariel och prinsen gifter sig och magiska enhörningar fiser glitterregnbågar över hela skärmen.


Så gick det egentligen till:

Efter att sjöjungfrun fått sin stjärt kluven i två delar sticker hon upp på land och dräller blod överallt. Det är en del av hennes kontrakt med häxan: varje steg hon tar gör att hon blöder och känner fruktansvärd smärta. Prinsen tycker detta är skitskoj och får henne att dansa för honom. Sen visar det sig att han ska gifta sig med en helt annan tjej och sjöjungfrun (som inte ens har ett namn i originalhistorien) får veta att om han gör det kommer hon själv att dö. Han gifter sig hursomhelst med den andra och sjöjungfruns enda räddning är att döda prinsen, få hans blod på sina ben och fötter så att de kan bli en fiskstjärt igen och sen leva resten av sitt liv i havet. Men hon gör inget av detta utan slänger sig i havet och förvandlas till havsskum. Eftersom hon dessutom inte har en själ måste hon tjäna ihop till en under 300 års arbete som "ängel" eller något, och varje gång ett barn gråter förlängs arbetsperioden med en dag per tår. H C Andersen var en deppig fan.



5. Pinocchio: söndertuggad av dussintals fiskar


 


Disney-versionen:

Pinocchio är en liten trädocka som helst av allt vill bli en riktig pojke. Genom en serie möten med totala rövhål hamnar han på diverse äventyr som innefattar hasardspel, supande, showdans, rökning m.m medan hans skapare, gubben Gepetto, letar efter honom. Gubben och Pinocchio hamnar till slut tillsammans inuti en val och i sina försök att komma ut ur den dör stackars Pinocchio. Men det är lugnt, för Blå Fén kommer och räddar honom med sitt trollspö och förvandlar honom till en riktig pojke.


Så gick det egentligen till:

Efter att Pinocchio förvandlats till en åsna köps han av en musiker, sen kastas han i havet för att dränkas. Men Pinocchio räddas av ett stort fiskstim som äter upp hans kött och reducerar honom till träben. Gubben Gepetto blir förresten uppäten av en haj och bor i dess mage i två år innan Pinocchio räddar honom.



4. Micke och Molle: Alla dör (igen)


 


Disney-versionen:

En historia om osannolik vänskap och sociala hinder, med en snygg björnfight-scen inslängd någonstans också. Hunden Molle och räven Micke är bästa vänner med borde vara fiender, vilket de blir för ett tag också. Men i slutet räddar Molle Mickes liv, Micke drar iväg och blir tillsammans med en rävhona och Molle fortsätter sitt liv som arbetshund (och dödar antagligen en del andra rävar han inte växte upp med).


Så gick det egentligen till:

I originalhistorien (skriven av Daniel P. Mannix) jagar den blodtörstige Molle Micke för att hämnas den hund som dog i en tidigare jaktolycka. Han hittar Mickes lya och hans husbonde jägaren gasar skiten ur den, vilket dödar både rävhonan och hennes ungar. För att göra det extra kul dör även ett barn i boken av ett rabiesinfekterat bett. Det hela slutar med en lång jaktscen i vilken Micke faller ihop och dör av utmattning. Molle blir senare skjuten av sin ägare.



3. Herkules: Mördar sin fru och sina barn.



Disney-versionen:

Halvguden Herkules jagas av Hades, som anställer den vackra Meg för att hitta Herkules svaghet. Eftersom det här är Disney och man faktiskt måste följa reglerna blir hon förälskad i honom istället. Hades kidnappar då Meg och får Herkules att ge upp sina krafter för hennes säkerhet. Meg dör hursomhelst, men Herkules lyckas rädda dagen och spöa Hades, får tillbaka sina krafter och återupplivar Meg.


Så gick det egentligen till:

Herkules var en komplett sexdåre som låg med alla kvinnor han fick tag i innan han nådde en medelålderskris och bestämde sig för att slå sig till ro med Megara. De fick barn och allt var lugnt tills Hera drev Herkules till vansinne och fick honom att heroiskt mörda sin fru och sina barn, utan något coolt Motown-soundtrack. När han väl kommit till sans var han nedtyngd av skuldkänslor och utförde de tolv stordåden som ett sätt att sona sitt brott, men till slut dog han ändå själv. Det kanske kommer en sån där usel Disney-uppföljare där allt det där händer, vad vet jag.



2. Tarzan: Han får inte tjejen och alla är olyckliga


 


Disney-versionen:

Tarzan, Jane och hennes far är tillfångatagna av den onde Clayton, men elefanten Tantor och gorillan Tuss kommer och räddar dem. Tarzan rusar ut i djungeln för att hjälpa gorillorna Clayton är ute efter och den onde jägaren dör i den hemskaste dödsscen sedan... filmen innan den här. Seriöst, det finns en hel del riktigt vidriga dödsscener i Disney. What the hell?


Så gick det egentligen till:

Jane får massor med äktenskapserbjudanden (till och med från Clayton själv), men faller ändå för apmannen Tarzan. Dock åker hon ändå till Amerika och funderar på att gifta sig med en annan man för att betala sin fars skulder. Tarzan följer efter, räddar henne från en skogsbrand och erkänner sin kärlek för henne. Hon känner likadant för honom, men är förlovad med Clayton och eftersom detta är 1800-talet kan hon inte göra ett smack åt den saken. Dock visar det sig att Tarzan är den rättmätige arvtagaren till Claytons rikedomar och därmed också Jane (ja, det var kvinnosynen då). Men istället för att sparka ut Clayton och svepa med sig Jane håller sig Tarzan tyst och... sen var det inte mer. Han offrar alltså sin lycka för Janes lidande.



1. Ringaren i Notre Dame: Nekrofili och mord



Disney-versionen:

Den sexuellt frustrerade Frollo har hittat ett idiotsäkert sätt att göra sig fri från den frestande Esmeralda: han försöker bränna henne på bål. Quasimodo är bunden i klocktornet, men lyckas ta sig loss och räddar Esmeralda. Då axlar ariern Phoebus hjälterollen och börjar slå sönder saker och ting, får folket med sig och är allmänt cool... typ. Frollo dör tillslut och Quasimodo låter Esmeralda och Phoebus vara tillsammans eftersom vi alla vet att man inte kan få tjejen om man är ful som Djävulen själv, oavsett hur ädel och god man har varit under filmens gång. Men men, Quasimodo blir hyllad som Paris store hjälte och allt slutar med solsken och sång.


Så gick det egentligen till:

Åh Gud, var ska man börja? Det här är en seriöst mörk, deppig historia. Precis som Kipling var Victor Hugo inte alltför tänd på Disney-snack, och i originalet har Esmeralda tre potentiella friare och Quasimodo är bara en asful retard som glor på henne från sitt klocktorn. Hon gör klart att hon inte vill ha med den kärlekskranke, snälle klockringaren att göra. Istället blir Phoebus den som vinner hennes hjärta, men han bara utnyttjar henne. Sen blir han knivhuggen av den avundsjuke Frollo som sedan skyller attacken på Esmeralda. Hon döms till döden genom hängning, men blir räddad av... ingen alls. Hon dör i galgen, Quasimodo mördar Frollo som hämnd och tar sedan livet av sig genom att lägga sig i Esmeraldas grav med hennes kropp i sina armar, och så ligger han där tills han dör av svält.


Originallistan finns här.

ANNONS
Av Elli - 20 september 2010 17:26

Så har då SD med buller och bång kommit in i riksdagen och alla obildade rödnackar som röstade på dem firar med hembränt eller något. Okej, okej, man kan inte dra alla deras väljare över en kam, men nog måste man vara dåligt påläst för att tycka att de är ett bra parti. Har ni förihelvete läst deras partiprogram?


Men jag kom inte till bloggen idag för att predika och vråla om SD, det har jag gjort förr. Jag ville bara dela med mig av ett citat som har snurrat i mitt huvud som en trasig skiva sedan igårkväll.


They came first for the Communists,
and I didn't speak up because I wasn't a Communist.
Then they came for the trade unionists,
and I didn't speak up because I wasn't a trade unionist.
Then they came for the Jews,
and I didn't speak up because I wasn't a Jew.
Then they came for me
and by that time no one was left to speak up.


  - Martin Niemöller, om tyska intellektuellas passivitet under nazismen.

Av Elli - 18 september 2010 22:12

För ett litet tag sedan stod det att läsa i kvällspressen om en SD-anhängare som blivit överfallen av några läskiga typer som ristade in ett hakkors i hans panna. Detta är givetvis fruktansvärt och vidrigt oavsett vilka politiska ståndpunkter man råkar ha och jag tyckte verkligen synd om killen ifråga.


Det var bara ett problem: allt pekar på att det var han själv som ristade in det där hakkorset.


När min kille läste den här artikeln fullkomligen skrek han av skratt och jag visste knappt själv hur jag skulle reagera. Inte ens fyrtiotalsnassarna var så här dumma i huvudet! Vad skulle liksom det där leda till, fler röster till SD? Någon sorts sympatipoäng? Sympati och medkänsla är förresten vad den här killen kommer att behöva, för gissa om han kommer att få stryk om det där inte läker ordentligt. Föreställ er en kille som går runt med ett hakkors inristat i pannan i Malmö, ujujuj.


Jag känner honom inte och det faktum att han är SD:are gör honom inte nödvändigtvis till en ond människa (bara dum och kortsynt). Men jag hoppas att han får dras med ett rosatonat ärr i pannan resten av livet, som en självförvållad idiotvariant av nummertatueringarna judarna fick i koncentrationslägren. Hur kommer det egentligen att gå nästa gång han sitter i en jobbintervju? Eller försöker stöta på en snygg tjej på krogen? Hoppas hans älskade SD var värt det.


Hrm, nej, det vet vi ju alla att de inte är.

Av Elli - 12 september 2010 15:06

 


Katarina Östra är, enkelt uttryckt, en skitskola. Bygget är slitet och rektorn vill inget hellre än att göra om stället till friskola. Eleverna vantrivs och värst av alla är den bråkiga klassen 9c. Men allt det förändras när den nya vikarien Malin dyker upp. På ingen tid alls har hon fått skolans värsta klass att satsa på sin framtid och bete sig exemplariskt, och allt hon rör vid verkar förvandlas till guld. Men Ella i 9c börjar fatta misstankar. Något är helt enkelt inte som det ska med den här mirakelläraren. Till exempel: varför skiftar hennes ögon färg då och då? Snart är Ella indragen i en kamp mellan gott och ont, och vad som står på spel är hennes klasskompisar och hela skolan.


Magnus Nordin har blivit känd som en av Sveriges stora ungdomsförfattare och hans bok Prinsessan och mördaren finns nog på varenda skolbibliotek i landet. Jag hade aldrig läst något av honom innan, men när jag hörde om Djävulens märke var jag tvungen att kolla upp den. Och shit vad bra den var. Nordin visar prov på ett nyanserat språk. Han skriver smart men enkelt, och lyckas låta ungdomlig utan att det blir krystat eller pinsamt. Karaktärerna är väl uppbyggda och engagerande, och miljöbeskrivningarna känns välbekanta och levande. Nordin lyckas beskriva den typiska, nerslitna skolmiljön på ett strålande sätt och läsaren transporteras tillbaks till den där miserabla skittiden kallad högstadiet med all önskvärd klarhet i bilden. Det här är en sån där bok som får en att tänka att "detta hade passat perfekt att göra en filmatisering av", för man ser allt så tydligt framför sig. För övrigt är det en himla bra story och jag kunde knappt lägga ifrån mig boken, läste dess knappt femhundra sidor på typ två dagar. Det är spännande och faktiskt rätt kusligt ibland också, till och med för en vuxen som har tagit sig igenom rätt mycket skräcklitteratur i sina dagar. Det är en skön blandning av modern monster-skräck och mörk, gammal svensk folktro. Läs den, säger jag bara. Om du går i högstadiet kommer du att känna igen dig, om du har lämnat det bakom dig för längesen kommer du längta tillbaks dit och samtidigt tacka din lyckliga stjärna för att det är över.

Av Elli - 10 september 2010 22:24

 


Jem är den typiska tonårstjejen med problem. Hon har åkt runt till och från diverse fosterhem och ingen verkar veta hur de ska handskas med henne. Vad ingen vet är att hon ända sedan hon föddes har haft förmågan att se siffror i folks ögon - siffror som talar om när personen i fråga ska dö. Av den anledningen drar hon sig undan folk i allmänhet, men på sista tiden har den lite konstige killen Spider börjat hänga efter henne, fast besluten att bli hennes vän. Hon försöker skaka sig av honom, men en händelse gör att de plötsligt måste fly tillsammans, jagade av hela landet.


"Coolt", tänkte jag när jag hittade den här boken. Idén med siffrorna i ögonen låter ju rätt häftig och kan leda till en hel del intressanta grejer i en ungdomsroman. Synd bara på den lite haltande svenska titeln (på engelska heter boken Numbers). När jag började läsa ingav den mig blandade känslor: Rachel Ward skriver bra och lyckas många gånger sätta fingret på hur det känns att vara ett freak i ungdomen, att inte känna att man hör hemma någonstans och att man gör bäst i att hålla sig borta från fok. Samtidigt har jag svårt att fästa mig vid huvudpersonerna Jem och Spiders karaktärer. Hon verkar sakna förmåga till logiskt tänkande och lider av någon sorts tanke om att hon är allmänt bättre än andra samtidigt som hon ofta pratar om hur trött hon är på sig själv och att hon själv tycker att hon är dum... oh wait, hon är nog rätt typisk tonåring ändå. Spider verkar ha en hel rad bokstavskombinationer och beter sig som den mest irriterande tecknade figur du kan föreställa dig. Han stör bara, helt enkelt. Men som sagt så kunde jag ändå inte lägga ifrån mig boken, för det är en spännande och som sagt välskriven historia med ett smått oväntat "aha"-slut. Jag tror jag hade uppskattat boken mycket mer när jag var ung, men den funkade hyfsat även nu när man har passerat tjugostrecket.

Av Elli - 8 september 2010 11:27

 


Standup-komikern Bill Maher har fixat ett pass och ett kamerateam, och han är redo att ta en tripp runt världen för att kolla upp vad det här med religion egentligen handlar om. Bill träffar folk från de tre abrahamitiska religionerna, samtalar och debatterar i ett försök att få dem själva att fatta hur urbota dumt det är att tro på religion. Varför det? De flesta verkar tro att domedagen är nära förestående, och det gör Bill också. Men han tror att det är de religiösa som kommer att göra slut på världen med sina vapen och korkade idéer snarare än Gud fader himself.


Jag har inte sett så mycket av Bill Mahers standup, men det jag har sett har alltid varit bra och smart komik. Och eftersom jag älskar standup och avskyr organiserade religionsgrupper så tänkte jag att det här säkert blir skoj. Jag menar, Bill Maher åker bl. a. iväg till en skitkonstig religiös nöjespark i USA, hur kan det gå fel? Korkade, feta jänkare och skådis-rejects som klär ut sig till Jesus, det låter ju hur kul som helst. Men tyvärr måste jag säga att den här filmen inte var särskilt rolig. Bill Maher gör sitt bästa för att skämta och de små klipp som dyker upp här och där för att förstärka poängerna i vad han säger är stundtals riktigt kul, men det blir ändå tämligen platt i slutändan. Varför? Kanske för att Bill Maher själv har en "religion" och agenda att trycka ner i folks halsar, och han pausar aldrig. Han är inte intresserad av att prata med religiösa ledare och lyssna på vad de har att säga. Han kör mer eller mindre över dem, nonchalerar dem och beter sig allmänt respektlöst. Den mest talande scenen är när han intervjuar en rabbin som förgäves ber Bill om att få prata till punkt, men Bill avfärdar honom och avbryter ständigt med sina egna åsikter. Han ser bara ut som den typiske bilden av den gapige amerikanen som inte lyssnar på någon annan än sig själv, och det är inte roligt. Kort sagt är detta mest av allt en film där Bill Maher dyrkar sig själv och trycker ner andra människor. Ja, talet han håller i slutet av filmen är skitbra, det ska ingen säga något om, men det var synd att man var tvungen att sitta igenom en massa långtråkigheter för att komma dit. Jag vet inte, jag kanske har missuppfattat något. Pojkvännen föreslog att hans stil kanske ska härma de religiösa ledarnas gapighet, men om så är fallet kan jag bara säga att det ändå inte är roligt.

Av Elli - 4 september 2010 21:13

 


Sam, hans flickvän Frida och hans bror Simon bor tillsammans. Detta kan tyckas märkligt, men Simon har en svår form av Aspbergers syndrom och hade aldrig klarat sig utan sin bror, och bäste vän. Simons liv kräver en rad hårda rutiner och tider som inte får ruckas på för att han ska må bra, och detta tar till slut knäcken på Sams flickvän. Hon flyttar ifrån bröderna, Sam hamnar i en depression och Simons älskade cirklar är minst sagt rubbade. För att få allt att återgå till det normala måste Simon snabbt fixa en ny tjej åt Sam. Men hur ska det gå till när Simon är totalt obegåvad rent socialt och inte vet ett smack om tjejer och känslor?


Vad är detta? En svensk film som faktiskt är.... jävligt bra? Är det möjligt? Ja, det är det. Jag föll genast för storyn när jag läste om den här filmen för ett tag sedan och efter att ha sett den hade jag ett brett flin på läpparna. Det här var en av de sötaste och bästa romcoms (och svenska filmer) jag sett på länge. Inte sliskigt gulligullig, bara så himla söt. Och grymt rolig också, jag skrattade högt flera gånger. Det finns tydligen de som ogillar filmen eftersom den "förlöjligar folk med Aspbergers syndrom." Lyssna inte på dem, för de verkar inte ha fattat något. Simon har en ganska extrem variant av sjukdomen, men det hade liksom inte funkat rent filmiskt om han inte hade haft det. För övrigt är han en intressant, sympatisk och kärleksfull karaktär och påminde en smula om Rain Man (kom igen, ni visste att jag skulle göra den liknelsen). Bill Skarsgård gör en fantastisk insats som Simon och hey, han är inte helt fel att titta på heller. En annan som gör rejält bra ifrån sig är Cecilia Forss, som blir något av den här filmens Tom Cruise till Simons Dustin Hoffman. Det här är regissören Andreas Öhmans filmdebut, men gud vad skicklig killen är. Min kille sade det bäst när han beskrev den som liknande de ungdomsserier som SVT producerade under 90-talet med sin surrealistiska, lite drömaktiga stil. Ja, Öhman borde göra ungdomsrullar härnäst. Det är en kort film (85 min), men tro mig, den behövde inte vara längre, den är toppen som den är. Det är den här sortens grejer vi vill se, Svensk Filmindustri! Ingen mer jävla Beck, Wallander, Falk eller gudförbjude Göta Kanal, ingen pallar med dem mer. Tanka hem den skiten om du inte håller med mig, men betala gärna hundra spänn för det här, för du kommer inte ångra dig.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se