Vi kör på en klassiker idag. Detta är historien om den smått marijuanaskadade Dude (riktigt namn: Jeff Lebowski) som en vanlig dag får sin dörr insparkad av några läskiga typer som frågar var pengarna är. Det visar sig vara ett missförstånd då det finns en annan man med namnet Jeff Lebowski, och han råkar vara en stenrik gubbe. Denne gubbes lilla golddigger-fru har blivit kidnappad och det faller på Dude genom en serie händelser att bli den som levererar lösensumman till kidnapparna. Allt går genast åt skogen och till slut har Dude och hans korkade kompisar en hel drös människor efter sig som nog helst av allt skulle vilja ha ihjäl dem - efter att de har fått pengarna. Samtidigt tickar klockan för den lilla kidnappade tjejen. Eller gör den verkligen det?

Det här är ett verk signerat av bröderna Cohen, och deras sorts komik lyser igenom rätt bra. Jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär så här jag föreställer mig större delen av USA. Det ska påpekas att alla karaktärer är extrema stereotyper: en galen krigsveteran, en självdyrkande och gapig latinokille, en radikalfeminist som dyrkar sin egen vagina, en fet miljonär, en fjollig betjänt, en filosoferande cowboy med Johnny Cash-röst, perversa tyskar etc. Att sedan studera dessa karaktärers utseenden ger dock ovanliga resultat. Vanligtvis är skådisar så snygga som möjligt, men samtliga personers utseenden i den här filmen är realistiska på gränsen till fula och man undrar nästan om det fanns en tanke bakom det. Manuset är bra och känns väldigt realistiskt, det är ungefär så här riktiga människor pratar. Men som så ofta förr önskar jag att amerikanska manusförfattare kunde gå en kurs i svordomskonst istället för att slänga in tre okreativa "shit" och "fuck" i varje mening. Britterna kan det här med att svära ordentligt, de kunde lära ut det till jänkarna. Storyn är helskruvad och precis så knäpp att den skulle kunna ha inträffat i verkligheten, riktigt bra när man väl rett ut den i huvudet. "The Big Lebowski" är något så ovanligt som en white trash-historia för folk med hjärna och rekommenderas till alla.

Bella är en smart, sextonårig tjej från storstaden som flyttar till den lilla hålan Forks (regnigaste staden i USA) för att bo med sin pappa ett tag. Hon börjar i skolan där, vantrivs och känner sig annorlunda, fel på något sätt. Så möter hon den mystiske Edward, en ursnygg kille med blek, alltid kall hy och nästan övernaturlig styrka. Hon blir genast blixtförälskad i honom. Men Edward är inte riktigt den normale kille han försöker utge sig för att vara. Han och hans familj är egentligen vampyrer, och det är inte så klokt av den oskyldiga Bella att beblanda sig med dem - för hennes egen skull. Men kärleken har ju ingen lag och snart spirar känslorna mellan Edward och Bella, samtidigt som farliga figurer vill stoppa deras romans.

Jag vill inte låta som en fjortis, men det finns bara tre ord att säga. Åh. Herre. Gud. Detta kan vara den absolut sämsta bok jag någonsin har läst (och jag har läst Harlequin-romaner). Det faktum att den blivit i det närmaste en bibel för unga tjejer är direkt skrämmande. Var ska man börja? Storyn är tråkig, förutsägbar och direkt korkad och språket är lika smärtsamt som en kniv i magen. Boken är på ca fyrahundra sidor, men den hade inte ens varit hälften så lång om vi inte varit tvungna att läsa om Edwards felfritt snygga utseende om, och om, och om igen. Jag har aldrig läst en bok som upprepar sig så mycket. Hur många gånger kan man säga att någons hud är som kall, hård marmor, använda orden "grekisk gud" och "statyesk" och tala om hur någon knyter nävarna så att knogarna vitnar? Språket är, kort sagt, pinsamt uselt.

Men det värsta är karaktärerna. Jag avskyr dem alla, speciellt Bella. "Jag har jättefina betyg och är superbeläst för en sextonåring, fyra olika killar springer förälskat efter mig, jag är helt ny i stan och alla är jättesnälla mot mig, mina föräldrar bryr sig om mig och är hur omtänksamma som helst, jag bor i ett jättefint hus och är skitsnygg - MEN JAG VILL BARA DÖÖÖÖÖÖ, LIVET ÄR SKIT OCH JAG ÄR SÅ MISSLYCKAD, BUUHUU!" Jag önskar jag hade kunnat dra ut den korkade bimbon ur boken och örfila upp henne. Sedan har vi Edward, vampyrkillen som inte är det minsta vampyr-aktig. Jag är själv en gammal beundrare av vampyrgenren inom litteratur och film, men den här boken har förstört allt. Inget av det coola med att vara vampyr är kvar, "Twilight"-vampyrerna är töntiga holier-than-thou-typer som dessutom GLITTRAR när de går ut i solljus. Edward själv är en psykopat: han har ett sjukt kontrollbehov, saknar all respekt för sin flickvän Bella och hans humörsvängningar är värre än hos en gravid kvinna. Och han ska vara den romantiske hjälten!

Vänta, jag ändrar mig. Det kanske hemskaste med "Twilight" är dess framgångar. Unga tjejer överallt verkar tycka att det här är idealförhållandet, det mellan Bella och Edward. Det här är inte kärlek, gott folk, det är en sjuklig besatthet, och det är varken romantiskt eller sexigt! Jag har talat med flera "Twilight"-fans och de verkar tycka på fullt allvar att det här är det bästa som hänt kärleksromanen sedan "Svindlande höjder" (som förresten är toppen). Det är uppenbart att boken är riktad till unga tjejer som mig, så vad lär vi oss som tjejer av den här boken? Att idealmannen är ett psykopat-freak med fett kontrollbehov, vriden kvinnosyn och problem med att kontrollera sin ilska. Jag blir så förbannad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Filmen var inte mycket att hurra för den heller, har sällan skådat sämre personkemi än den mellan Bella och Edward på vita duken. Bägge har döda guldfiskögon som stirrar zombie-aktigt och de kan inte skådespela for shit. Den får dock ett plus för vackra naturbilder och ofrivilligt asroliga repliker: "It's the skin of a killer!" säger Edward om sin glittrande hud, med hes orgasmröst.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men nu får jag lugna ner mig och dricka rooibos-te.

Jag gillar mat som sköter sig själv inne i ugnen utan att man behöver hålla koll på den eller trixa med den var femte minut. Så ikväll gjorde jag den här goda och superenkla kycklingen.

Du behöver:

(4 port)

4 rejäla kycklingfiléer

1 gul lök

1 burk (á 400 ml) kokosmjölk

1 msk curry

1 krm cayennepeppar

1 lime, saft och skal

Salt och svartpeppar

Sätt ugnen på 175 grader och riv löken väldigt fint. Blanda kokosmjölk, lök, curry, cayennepeppar och lite salt i en bunke. Tillsätt sedan limesaft och -skal. Salta och peppra kycklingfiléerna runtom och lägg dem i en smord form. Häll på kokosmjölkblandningen och låt stå i ugnen ca. 35 min eller tills kycklingen är klar. Servera med ris eller couscous.

David är rädd för mörkret. På ett sjukligt vis. Hela livet har han fruktat nattens mörker och det som kan tänkas dölja sig däri. Men nu har han bestämt sig för att ta itu med sina demoner på ett riktigt handgripligt sätt. Han ska bo ensam med sin katt i en stuga uppe i de norrländska skogarna tills han blivit av med rädslan. Inga grannar eller ens telefontäckning, bara han och tystnaden. Men något smyger runt stugan om nätterna, dunsar och knackanden som inte går att ignorera fyller dunklet i stugan. Något finns därutanför. Och det vill tydligen in.

Det är riktigt kul att se hur skräckgenren har kommit igång mer och mer i Sverige sedan geniet (jo!) John Ajvide Lindqvist började skriva sina fantastiska böcker. "Mörkrädd" är dock en skräckroman där det är svårt för läsaren att avgöra om det finns ett monster eller ej. Är det en galning med yxa som smyger omkring utanför stugan i skogen, eller rentav ett spöke? Eller är allt bara den svårt panikslagne Davids fantasier? Just skildringen av David och hans fobi känns riktigt välskriven, han känns som en människa man skulle kunna stöta ihop med i verkligheten. Mot slutet kan man dock bli lite irriterad på hans ständiga skräck, boken upprepar sig en del tyvärr. Men spännande är det, och väldigt effektfullt att läsa precis innan man släcker lampan och natten kastar sig över en. För alla människor är ju lite mörkrädda innerst inne, och därmed är David en figur man ändå kan relatera till. Språket är ovanligt, nästan som bloggaktigt vardagsspråk med en hel del grammatiska tvivelaktigheter, men det gör ingenting. Och detta kommer från en sann språkpolis. "Mörkrädd" är kanske inte en bok man läser om, men den är definitivt värd en titt.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6048816.ab

Normalt sett är jag tämligen ointresserad av skönhetstävlingar, men jag måste medge att det här var fascinerande. Det sägs att större delen av vetenskapens resurser läggs på rent kosmetiska saker som skönhetsoperationer och utvecklingen av sminkprodukter, och jisses vad vissa fick valuta för pengarna. Den här tävlingen känns samtidigt "bättre" än något i stil med Miss Universe eftersom det finns ett djupare syfte än att låta tjejer fladdra med ögonfransarna och kvittra något om världsfred. Det här skapades för att sätta fokus på hbtq-frågor, något som större delen av världen låtsas inte existerar alternativt försöker ha ihjäl med hjälp av att klassa det som brottslighet.

Är jag hycklande som på detta sätt skiljer på skönhetstävling och skönhetstävling? Jag tror ändå inte det. Förvisso tävlar tjejerna i Miss Universe egentligen nte om vem som är snyggast utan snarare vem som vinner ära och en säck med pengar då många deltagare säkert kommer från fattiga skitländer där en seger vore något mycket betydelsefullt. Jag vill dock hävda att om fröken Zimbabwe vinner så har det bara betydelse för henne själv och kanske Zimbabwe som nation under en kort tid medan Miss International Queen har betydelse för folk runt hela världen då dess syfte är av en lite mer politisk karaktär.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6047643.ab

Undrar hur den här grejen började. Jag ser framför mig hur de sitter vid frukostbordet bägge två och han säger "Jo, älskling, vi har ju pratat om det här att jag inte tänder på dig, alls, så jag skulle vilja föreslå att jag helt sonika opererar dig en massa tills du passar min bild av skönhet." "Oh ja gullet, du som är så klok, du får göra vad du vill med mig!" Och han fick henne att se ut som en Barbie. Han till och med formulerar det som att han byggde henne, precis som om hon var en begagnad och rostig Volvo eller något.

Kan ju tyckas vara en solskenshistoria egentligen. Han fick den fru han ville ha, hon fick ett par rejäla tuttar och en modellkarriär. Everybody wins, eller hur? Men det känns ändå så fel. Så väldigt, väldigt fel.

Följande är en historia om ett mord som inträffade i början av 1900-talet. Fallet klarades aldrig upp - för mördaren var själv död.

Under 1870-talet var det vanligt att man som passagerare på de lyxiga kryssningsfartygen mellan Europa och Amerika kunde få se en ung kvinna tillsammans med en förtjusande liten flicka som glatt skuttade runt och lekte med en vacker docka fastklämd under armen. Hon förtrollade alla de fina damerna och herrarna med sitt förtjusande sätt och blev snart även välkänd bland besättningen på resorna. Hennes namn var Fanchon Moncare, föräldralös arvtagerska till en sanslöst stor förmögenhet som skulle tillfalla henne vid hennes artonårsdag. Tills dess var den unga kvinnan hon alltid sågs tillsammans med hennes förmyndare. Hon hette miss Ada Danforth.

Men när ingen av de högt uppsatta passagerarna såg dem, förvandlades den söta Fanchon till en ful, vulgär och elak kärring som talade med det grova språk hon hade fått lära sig under sina dryga fyrtio år som cirkusdvärg. Hennes riktiga namn var Estelle Ridley, och hon och Ada Danforth hade varit kompanjoner i brott under ett bra tag. De smugglade och sålde smycken och värdesaker som de stal under sina resor. Bytet gömdes inuti "Fanchons" vackra docka som hade ett huvud man kunde skruva av.

Det här hade de båda bedragarna kunnat fortsätta med hur länge som helst, om det inte hade varit för en kvinna vid namn Magda Hamilton. Hon och Estelle blev rivaler om en känd spelare, Dartney Crawley, och för att få honom för sig själv bröt Magda mot alla skurkars huvudregel: hon gick till polisen och angav Estelle och Ada. För första gången visiterades dockan och ut ur dess öppna hals trillade en förmögenhet i stulna smycken och diamanter. Paret drogs inför rätta och dömdes båda till långa fängelsestraff. Rättegången blev dramatisk: när Estelle fick sin dom reste hon sig och skrek att hon skulle hämnas på Magda.

Tiden gick och snart hade alla glömt historien om de två bedragarna Estelle och Ada. Magda var tillsammans med Dartney en tid, men sen tog det slut och hon började stiga uppåt i societén tack vare smarta investeringar. Saker och ting såg bra ut för hennes del - tills hon en dag kom springande in på en polisstation med andan i halsen och skräck i blicken. Hon frågade poliserna varför ingen hade talat om för henne att Estelle/Fanchon hade rymt från fängelset. Magda hade nämligen vaknat mitt i natten av ett mystiskt ljud och stelnat av skräck när hon fick se sin gamla rival stå i ett hörn av sovrummet, klädd i en sliten flickklänning och med den där dockan i famnen. Dvärgkvinnan hade åldrats rejält och liknade inte alls det vackra barn folk hade trott henne vara en gång. Magda hade rusat in på toaletten, låst dörren om sig och stannat där resten av natten. Men hon fick ingen hjälp av polisen. Istället slängde de fram en dagstidning till henne och pekade på en liten notis som förklarade att Estelle Ridley hade hängt sig i sin cell föregående kväll.

Magda blev lite lugnad av detta och tänkte att hon kanske bara hade drömt allt ändå. Hon bestämde sig för att åka bort ett tag, så hon bokade en biljett på en kryssning till Europa som skulle avgå dagen därpå. Men det blev ingen resa för hennes del.

Nästa morgon stod hennes väskor packade, men ingen hade sett Magda själv. Till slut tog sig polisen in i hennes fashionabla lägenhet för att se efter att allt var som det skulle. De hittade Magdas stela lik liggande i sängen. Ögonen var vitt uppspärrade i ren skräck och hennes hals såg uppsvälld ut, ungefär som om någon hade tryckt ner ett stort föremål i den. Och mellan hennes tänder satt ett par hårstrån. Samma sorts hår som man kan hitta hos en docka.

Det här är Jack.

Han bor precis utanför min ytterdörr, på det lilla trappsteget. Det kan tyckas elakt eftersom han är i princip nyfödd, men han klarar sig rätt bra i kylan med sitt lilla ljus.

Imorgon är det Halloween, en officiellt svincool helgdag som hela Sveriges näringsliv valt att ignorera, om man bortser från lite sladdriga häxhattar på City Gross. Jag vill se prydnadssaker över hela stan, som de man brukar se vid jul. Snobbiga typer fnyser något om "amerikansk konsumtionshets" vilket jag inte fattar, för vad är det vi hetsas till att konsumera? El till TV:n för att kolla skräckfilm? Lösgodis (som om vi inte redan gjorde det, Sverige är det land i världen som äter mest lösgodis, ca 17 kg/person varje år)?

Det är rätt sorgligt hur folk har missuppfattat Halloween. De flesta verkar ha glömt det här med att hedra de döda men ändå akta sig för dem, och tror istället att Hallmark hittade på det för att kunna kränga kort. Så på den här bloggen kommer jag att lägga upp lite sköna spökhistorier imorgon (jag samlar på historier av alla de slag). Vi ses förhoppningsvis imorgon.