Katie och Micah är ett ungt par som bor i ett fint hus och verkar ha ett perfekt liv tillsammans. Men om nätterna händer konstiga saker; steg hörs i trappan, någon andas tungt, röster viskar och skuggor glider utmed väggarna, och allt verkar vara centrerat runt Katie. Micah bestämmer sig för att dokumentera det hela och filmar sig själv och flickvännen dygnet runt. Men saker och ting blir värre och värre...

Den här filmen hajpades något enormt när den kom och har jämförts med "The Blair Witch Project" eftersom den är filmad på samma sätt: utan stor budget men med skakig kamera. Tanken är att vi som publik ska tro att det här har hänt på riktigt, men det tror jag knappast att någon gör. Är det läskigt då? Tyvärr inte. "Blair Witch..." var genuint kuslig (karaktärerna var ensamma och vilse i en skitläskig skog), men "Paranormal Activity" känns bara tråkig. Katie är tydligen hemsökt av en demon, och varför kan man fråga sig eftersom hon är en totalt ointressant karaktär helt utan personlighet, medan hennes pojkvän Micah är ett respektlöst rövhål som man bara irriterar sig på. Filmen kan delas in i dag- och nattscener, och nattscenerna är helt klart de bättre. Dagscenerna blir som parenteser som man måste sitta igenom i väntan på de mer spännande nattscenerna, för av någon anledning begränsar sig demonens aktiviteter till natten. Det här är tyvärr en totalt oläskig film med trista karaktärer, gå och se om "The Blair Witch Project" istället.

Okej, lugna ner dig nu. Det är inte så allvarligt, han erkänner ju själv att det är en löjlig serie med uråldrig, högerkristen moral och usel handling. Och du har ju själv glott på töntiga grejer på TV förr, du följde "Sunset Beach" förihelvete...

GAAAH, det hjälper inte! Min kille har börjat kolla på "Seventh Heaven"! Mitt vardagsrum har varje dag på sista tiden invaderats av sockersött moralskitsnack á la dröm-USA!

Men man kanske ska låta bli att klaga. Mitt ex brukade glo på "Robot Wars".

Jag fick häromdagen höra att jag har släkt som tänker rösta på SD. Efter att den första chocken hade lagt sig började jag fundera. De tänker förmodligen göra det p.g.a SD's invandringspolitik. Synd bara att den är toppen på skitberget när det gäller det här partiet. Jag tog mig en titt på deras hemsida och hittade det här:

*SD anser att lite nationalism är vad som krävs för att bli av med brottslighet, missbruk och sjukskrivningar. Jaha, så X's ryggskada som tvingat henne till långtidssjukskrivning kan fixas med lite nationalistiskt bröstbankande? Och att A knarkar beror inte på hans sugiga uppväxt med idiotföräldrar som misshandlade honom, det är att han saknar nationell stolthet?

*De menar att kärnfamiljen är naturlig, att den har varit livets förutsättning sedan tidernas begynnelse och att det bara är med den samhället kan överleva. SD tar tydligen sin historieuppfattning från familjen Flinta. Faktum är att kärnfamiljen så som den ser ut nu med mamma-pappa-barn är väldigt ung, bara ca. 200 år gammal. För övrigt är de emot regnbågsfamiljer och homoäktenskap, de kör på det gamla babblet om "äktenskapet är mellan man och kvinna".

*De är abortmotståndare och hävdar att de vill värna om barnens bästa framför allt, men ni kan glömma att någon annan än ett heteropar får lov att adoptera och adoptioner från utlandet vill de stoppa helt. Jimmie Åkesson uttalade sig om det en gång i TV och menade att adopterade barn från utlandet kommer till Sverige med en kulturell streckkod eller något sånt i sig som gör att de från början känner sig rotlösa och främmade i det här landet. Hade jag varit adopterad från t.ex Sydamerika och fått skit från folk som SD sedan barnsben hade jag också känt mig rotlös.

*De vill stryka rättspsykiatrisk vård och helt enkelt kasta alla förbrytare i fängelse oavsett psykisk stabilitet.

*De vill skänka massor med pengar och resurser till försvaret och bygga upp en onödigt stark försvarsmakt nu med en gång "utifall att". Värnplikt vill de förresten göra obligatorisk såvida man inte har "särskilda skäl" som inte preciseras.

*De förespråkar brottsprovokation.

Som ni kanske fattar står inte det här med stora bokstäver, man måste grävas sig igenom stora sjok av text för att hitta de här pärlorna. Överlag är SD's sida full av snömos som egentligen inte säger ett smack, men ändå lyckas fylla sida efter sida. Rösta inte på dem! Det är en röst på paranoia, rädsla, hat och bakåtsträvande. Inse att det gulligull-Sverige de försöker "återskapa" aldrig har funnits, det är en sagolögn och utopi som bara existerar i böcker.

Aftonbladet hade häromdagen en artikel om hur 70-talister och tidiga 80-talister vägrar att bli vuxna. De skriver larvigheter på Facebook, älskar Twilight och annat som tydligen anses vara omoget. Jag tycker att vi borde omdefiniera begreppet "vuxen". Vad betyder det att vara vuxen? Hur vet man att man är det? Jag funderade lite på saken och kom fram till ett par punkter:

Vuxen är man när...

*man klarar av att hushålla med pengar

*man inte skäms för att man gillar tecknat eller andra filmer/grejer som anses "barnsliga"

*man kan argumentera som en intelligent människa istället för att skrika

*man har en viss hum om hur världen fungerar

*man inser att alla har rätt att leva, även de man inte gillar

*man fattar att det är fullt normalt att livet ibland suger

*man kan laga mat

*man klarar av att inte ta allting personligt

*man uppnår en viss sexuell mognad (man lär känna sig själv sexuellt, har inget med oskuld/icke-oskuld att göra)

*man vågar säga nej till alkohol utan att vara rädd för vad folk tycker

*man klarar av att skita i vad folk tycker

*man inser att okända människor förmodligen skiter i vad man har på sig

*man inser att man inte alltid har rätt eller vet bäst

Har du något att tillägga? Let's hear it.

Nicole Blackman är poet, sångerska, performance artist och lite annat smått och gott. Hon har skrivit tre diktsamlingar: "Pretty", "Sweet" och "Nice", vilket hon anser vara de tre värsta ord man kan använda för att beskriva en tjej. Dessa tre samlades sedan i boken "Blood sugar". Nedanstående dikt är också text till låten "Dogma" av KMFDM.

All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don't have anything
Anything we want anyway...
We used to hate people
Now we just make fun of them
It's more effective that way

We don't live
We just scratch on day to day
With nothing but matchbooks and sarcasm in our pockets
And all we are waiting for is for something worth waiting for
Let's admit America gets the celebrities we deserve
Let's stop saying "Don't quote me" because if no one quotes you
You probably haven't said a thing worth saying

We need something to kill the pain of all that nothing inside
We all just want to die a little bit

We fear that pop-culture is the only kind of culture we're ever going to have
We want to stop reading magazines
Stop watching T.V
Stop caring about Hollywood
But we're addicted to the things we hate
We don't run Washington and no one really does
Ask not what you can do for your country
Ask what your country did to you

The only reason you're still alive is because someone
Has decided to let you live
We owe so much money we're not broke, we're broken
We're so poor we can't even pay attention

So what do you want?
You want to be famous and rich and happy
But you're terrified you have nothing to offer this world
Nothing to say and no way to say it
But you can say it in three languages
You are more than the sum of what you consume
Desire is not an occupation
You are alternately thrilled and desperate
Skyhigh and fucked
Let's stop praying for someone to save us and start saving ourselves
Let's stop this and start over
Let's go out - let's keep going

This is your life - this is your fucking life
We need something to kill the pain of all that nothing inside

Quit whining you haven't done anything wrong because frankly
You haven't done much of anything
Someone's writing down your mistakes
Someone's documenting your downfall

Det här är en plansch för filmen 2012, den nya katastroffilmen baserad på den där grejen om att Jorden kommer att gå under den 21 december det året för att ett gäng indianer karvade det påståendet i en sten för sjukt längesedan. Som en del av hajpen runt filmen har dess skapare gjort en Blair witch, alltså skapat fejkade nyhetssändningar och vetenskapssidor på nätet som påstår att allt är sant och bevisbart.

Kolla på den här planschen. Jag tror den säger en del om hur filmen kommer att vara.

Ser ni det där berget till höger? Precis vid foten av det ligger Macchu Picchu, som i sin tur ligger i Peru. Den där statyn av Jesus står vanligtvis på ett berg som i sin tur står i Brasilien. Jag personligen tycker att den här planschen är asrolig, det ser ut som om Jesus ska äta upp människorna Godzilla-style. "Raaaaw, Jesus eat yooouuu!" Hur har han förresten kommit dit från Brasilien, flyter sten i den här filmen eller har han lyckats surfa på något vis?

Men folk är som de är och massor av tokar har blivit paniskt rädda för undergången. Det har gått så långt att NASA tröttnat på att få dussintals brev om det varje dag och beslutat sig för att gå ut i media och förklara att "lyssna, era ägg, Jorden kommer inte att gå under, så sluta skicka idiotbrev till oss." Det kan ni läsa om här. Penn och Teller har för övrigt gjort en sjukt kul episod om 2012-idéerna i sin serie "Bullshit!" och den kan ni se här.

Själv tänker jag att om Jorden går under (och det kommer den inte att göra) så kan man lika gärna vara med och titta. Man kommer ju garanterat aldrig att få se något liknande igen.

Stephen King (ja, författaren) blev intervjuad för ett tag sedan och blev tillfrågad om vad han tycker om dagens fantasy-författare, som J.K Rowling och Stephenie Meyer. Han svarade (min översättning): "Både Rowling och Meyer vänder sig till yngre läsare, men skillnaden är att Rowling är en förträfflig författare medan Meyer inte kan skriva värt fem öre." Det var allt. Inga glåpord eller andra dumheter, han sade bara att hon inte kunde skriva. Men detta har lett till att många Twilight-fans helt tappat koncepten och sagt allt möjligt dumt om King på nätet. Den här videon visar en av dem.

Det vanligaste motargumentet fansen verkar ha är att King är svartsjuk på Meyers framgångar och därför vill smäda henne för att själv få lite uppmärksamhet eftersom han är en ful, gammal gubbe som ingen bryr sig om längre. De verkar glömma att King knappast behöver mer uppmärksamhet. Mannen har sålt ca. 350 miljoner böcker, har vunnit mängder av priser för sitt arbete och har filmatiserats av regissörer som John Carpenter, George Romero, Brian Singer och Stanley Kubrick. Och visst, klart gubben är avundsjuk på Twilight-seriens berömmelse, för han har ju själv aldrig skrivit något välkänt. Ja, förutom då "Carrie", "Christine", "Varsel (The shining)", "Lida", "Den gröna milen", "Benrangel" (min personliga favorit), "Det", "Jurtjyrkogården" (jo, titeln stavas så) etc.

Jag är partisk, absolut. Jag skrev tidigare ett inlägg om vad jag tycker om den första boken i Twilight-serien, men oavsett vad man tycker om den så måste man, om man har en halv hjärna, inse att Twilight-fansens reaktioner inte är proportionerliga till Kings kritik eller ens särskilt genomtänkta. Vad gäller mina åsikter om Kings böcker så skulle jag vilja likna dem vid en Big Mac: det är inte förstklassig litteratur, men kan vara väldigt kul att läsa ändå.

Judas Coyne är en avdankad rocksångare som lever ett tillbakadraget liv ute på vischan tillsammans med sina två hundar, sin hälften så gamla flickvän och sin samling av bisarra, ockulta föremål. Med en halvdöd karriär och dagarna fulla av ingenting letar han mest efter ett tidsfördriv. Som ett tillägg till sin märkliga samling köper han ett spöke på en auktionssajt. Snart visar det sig att han har blivit lurad: spöket finns i allra högsta grad, men det var inte riktigt lika fogligt som Judas hade trott, och snart får både han och flickvännen fly för livet, jagade av vålnaden.

Att Joe Hill är son till Stephen King märks tydligt, men "En hjärtformad ask" (hans debutroman) har ändå ett lite mer modernare, yngre stuk än farsgubbens grejer. Det här är en tvättäkta americana-skräckis: här finns pickups, rock, öde landsvägar i natten, spådomsförmåga, diners kompletta med sura servitriser, en Mustang, referenser till Johnny Cash och Jackson Browne, hundar, "Jesus är din frälsare" på radion och sydstatsromantik. Allt detta kan ge intrycket av en väldigt klyschig roman för dumma amerikaner, men "En hjärtformad ask" är ändå mer än så. Här finns en väldigt smart historia med en grym twist och en bra (om än lite tjatig) skurk. Hjälten Jude är inte på något sätt en perfekt man, men Joe Hill lyckas ändå fånga vår sympati och lägga den hos den lite tragiske hårdrockaren. Och som man kan vänta sig av en roman skriven av en människa som är släkt med gubben King så finns här massor med blodiga detaljer att vräka sig i: djurslakt, barnmisshandel, skadade händer, knivhuggande etc. Och det är, faktiskt, riktigt jävla coolt.