Ex-soldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att ta del i ett experiment. På Pandora finns en värdefull metall som människorna vill åt, men precis på en stor fyndighet bor planetens infödingar, NaVi-folket. För att lättare få tag i metallen skapades Avatar-experimentet där människors medvetande överförs till NaVi-kroppar så att de därmed kan fjärrstyra dessa kroppar, för att förenkla relationerna med lokalbefolkningen. Jake får en avatar-kropp och beordras att infiltrera NaVi-folket, där han snart bildar en märklig vänskap och senare relation med hövdingens dotter, Neytiri. Men människorna börjar bli otåliga i väntan på sin metall och snart verkar en allvarlig konflikt vara oundviklig.

Trailern till "Avatar" var avsiktligt intetsägande. Publiken fick inga ledtrådar om handlingen utan bara en massa flashiga, vackra bilder som blixtrade förbi, för att väcka intresse. Detta visade sig säga en hel del om filmen. James Cameron har skapat en otroligt vacker, häftig film med hjälp av det senaste inom filmteknik och det är ingen hejd på ögongodiset och de häftiga detaljerna i Pandoras naturliv. Men där slutar också det hela: allt krut har lagts på det visuella och man har glömt bort det där med handling och karaktärer. Detta är en historia vi alla har hört tusen gånger förr i t.ex "Pocahontas" och "Dansar med vargar", och "Avatar" gör ingenting för att förnya konceptet. Dock är det trevligt att se hur Camerons vana att använda sig av starka kvinnoporträtt fortfarande lever: de fyra kvinnokaraktärerna är alla coola och smarta och vi förskonas från väna jungfrur i nöd. Tyvärr gäller inte detta männen, som alla är clichéer. Vi har den lätt bittre, dumme ex-soldaten, den skjutgalne muskelhjärnan till general och det slemmiga företagssvinet med dollartecken i ögonen. Så är "Avatar" något att se då? Absolut, men dock bara som en vacker tavla dränkt i naturromantik eftersom det inte finns något djup alls. Dock vet jag att jag hade älskat den här filmen som barn, så om ni känner en unge i lämplig ålder (från 7 år i vuxet sällskap) så ta med dem. Eller så kan man betala för att se den helt enkelt för att göra påven sur.

Å andra sidan, Ratzinger är också mannen som säger att kondomer är fel grej i kampen mot HIV, vem fan bryr sig om vad han tycker?

David Martin har ett ganska tråkigt liv. Hans mor vill inte veta av honom, han har dålig kontakt med sin far, han har ett tråkigt jobb som mindre viktig skribent på en tidning och rummet han hyr är ett råtthål. Inom sig när han drömmar om att bli författare, men när han äntligen får ett kontrakt med ett förlag visar det sig att förläggarna är utsugare och att han sitter  fast i ett slavkontrakt. Då, som från ingenstans, dyker den mystiske Andreas Corelli upp. Han erbjuder David en enorm summa pengar mot att han skriver en specialbeställd bok. Men vem är egentligen denne märklige välgörare? Är han en räddande ängel eller kanske något helt annat? Och varför får David kalla kårar bara av att befinna sig i hans närhet?

Carlos Ruiz Zafón har ett målande, sprakande språk som gör att man kapitulerar med orden "åh, snälla, mer, sluta inte..." eller något liknande. Jag älskade hans förra roman, "Vindens skugga", och jag föll pladask för "Ängelns lek" också. Zafón håller läsaren helt i sin hand och har den avundsvärda förmågan att få de mest cliché-aktiga romaningredienser att låta coola och intressanta. "Ängelns lek" påminner mycket om "Vindens skugga" och kan kanske sägas vara en sorts föregångare till den, men det är ändå en annorlunda historia. Om "Vindens skugga" var en deckare med vuxensaga i sig är "Ängelns lek" mer en sorts spökhistoria. Och det är ingen dålig sådan. Jag läste ut den mitt i natten och blev ärligt talat en smula rädd när lampan släcktes. Precis som i den förra boken finns här ett element av magisk realism, men det är mycket tydligare uttalat och spelar en större roll för handlingen. Samtidigt är "Ängelns lek" en otroligt tragisk historia som nästan lyckades locka fram en tår hos mig. Man blir alltså både skrämd och djupt berörd, lite grann som i John Ajvide Lindqvists romaner.

På en tysk gymnasieskola inleds en temavecka som ska behandla olika sätt att styra, och läraren Rainer Wengel får uppdraget att undervisa i autokrati. Lektionerna handlar genast om diktatur och hur en sådan skapas. Wengel blir på mycket kort tid en hjälte för sina elever genom att mer och mer få klassrummet att likna Nazityskland, temaveckan blir ett experiment i diktatur med eleverna som försöksdjur. Men snart har Wengel fått problem, fortare än någon kunnat ana har klassen spunnit helt utom kontroll och en katastrof verkar oundviklig.

"Die Welle" är en fruktansvärt bra film, för att inte tala om angelägen. Vi tänker oss hela tiden att Hitlers dagar är förbi, men här ser man hur otroligt enkelt det är att förleda folk till de mest galna saker. Anledningen till att det är så enkelt är glasklar, iallafall i filmen: vi sitter just nu med en hel generation ungdomar som glatt springer ut i vuxenlivet bara för att upptäcka att det inte finns något att beta och att hagen är onaturligt liten för så många. Hopplöshet, arbetslöshet och brist på framtidstro är en perfekt grogrund för nynazism och fascism för den skapar ett behov av att tro på något, att känna att man hör till någonstans, även om det är ett nynassegäng. Filmen verkar kanske otrolig och orealistisk, men kom då ihåg att den är baserad på en sann historia.

Skådespelarinsatserna är lysande, man märker att alla inblandade tog den här filmen på största allvar. Manuset är skrämmande bra och driver filmen framåt, "Die Welle" är som ett snabbt åkande tåg som kommer rakt emot en och klipper till en rejält med en fantastisk slutscen. Detta är en film som alla borde se och fundera över. Som den själv säger: "Ondska är något man lär sig".

Den unge och otroligt vackre Dorian Gray kommer till London i mitten av 1800-talet för att bosätta sig i sin numera döde fars tjusiga hem. Han blir vän med konstnären Basil och den totalt skrupellöse herren Henry. Denne lär Dorian allt om hur livet verkligen bör levas: helt utan respekt för konventioner eller andras känslor och åsikter. I samma veva målar Basil ett fantastiskt porträtt av Dorian, men det är något konstigt med det. Dorian förändras mer och mer till det sämre, och något verkar hända med det mystiska porträttet också...

"Dorians Grays porträtt" är en supercool roman som skrevs av en supercool kille: Oscar Wilde. Han visste allt om hur man bröt mot konvenansen och gjorde folk förbannade, och det har diskuterats huruvida Dorian Gray är ett sorts litterärt självporträtt av författaren. Historien ställer en del intressanta filosofiska frågor: är Dorians handlingar dåliga och onda i sig själva, eller är de onda för att samhällets regler anser det? Filmen var, kort uttryckt, väldigt bra. Ben Barnes är en finfin Dorian Gray och inte så lite trevlig att titta på. Han är snygg, men inte någon Hollywood-hunk utan ser snarare ut som en ängel från en gammal målning. Men filmens stora stjärna är Colin Firth som den genomruttne Henry. Vilken scennärvaro, vilken förmåga att leverera repliker. Allt han säger kan vara coola citat, eller vad tycks om "Conscience is just a more polite word for cowardice." Regin är snygg och häftigt drömlik under vissa scener. Dock kör regissören med lite väl snabba tidsryck då och då, men det är alltid lika spännande och coolt.

Oj, det var ett tag sedan man bloggade sist, men så går det när man har fyra tentor inklämda på tre veckor.

Jag tillhör de som anser att den första raden i en bok är väldigt viktig. Givetvis inte det viktigaste, men den har onekligen en betydande roll, särskilt om den är bra och lyckas fånga läsarens intresse. Okej, ingen slutar väl läsa efter första raden, men den har ändå förmågan att göra en skillnad om den är bra skriven. Här kommer några riktigt sköna förstarader. Vissa är min egen översättning, de är märkta med en asterisk (ni vet, en sån här *).

"När jag var tolv år gammal talade Gud med min far för första gången."

- från Kärlekens alfabet av Niall Williams

* "Det är en allmänt erkänd sanning att en ogift man i besittning av en stor förmögenhet, måste vara i behov aven hustru."

- från Stolthet och fördom av Jane Austen

"Fan i helvetes jävelkuken!"

- från Phonephucker av Tanja Suhinina

"Tyler fixar ett kyparjobb åt mig, sen kör Tyler in en pistol i munnen på mig och säger att döden är första steget mot evigt liv."

- från Fight club av Chuck Palahniuk

"Mr och mrs Dursley i nummer fyra på Privet Drive var med rätta stolta över att kunna säga att de var helt normala."

- från Harry Potter och De Vises sten av J.K Rowling

"Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon."

- från Processen av Franz Kafka

* "På våren i hennes tjugoandra år blev Sumire förälskad för första gången i sitt liv."

- från Sputnik älskling av Haruki Murakami

"Lolita, mitt livs ljus, mina länders eld."

- från Lolita av Vladimir Nabokov

* "Jag är en osynlig man"

-från Den osynlige mannen av Ralph Ellison

"Det var ett nöje att bränna."

- från Fahrenheit 451 av Ray Bradbury

* "Vaughan dog igår i sin sista bilkrasch."

- från Crash av J.G Ballard

* "Jag skriver detta sittande i köksvasken."

- från I capture the castle av Dodie Smith

* "Torkan hade varat i tio miljoner år nu, och de fruktansvärda ödlornas styre var över för länge sedan."

- från 2001: a space odyssey av Arthur C. Clarke

England, 1850: en man mördas i en mörk gränd som en del i en större plan. Mördaren heter Edward Glyver, och den han egentligen är ute efter är sin ärkefiende Phoebus Daunt, mannen som stal och förstörde Edwards liv. Det är en mörk historia om galen kärlek, svek, hämnd och hat som reser mellan Londons smutsigaste kvarter och den högsta överklassens vackra slott.

Det här är en tung bok, inget snack om saken. Den är extremt ambitiös och man får känslan av att författaren vill imponera inte bara med en bra historia utan även med sina förmågor till utfyllnad. Det finns så otroligt många sidospår, mysterier, hemligheter och andra småsaker att man blir matt, lägg därtill en otrolig mängd onödiga fotnoter, en bibliografi över en fiktiv poet etc. och man känner sig rätt golvad som läsare. Själva strukturen riskerar att ta över och det hela andas en air av snobbighet/pretention som märks tydligast i det väldigt högtravande språket (tänk David Copperfield av Dickens) och kapiteltitlarna som alla är latinska sentenser. Det här, kort sagt, är inte en helt enkel bok att läsa. Men är den bra då? Absolut. Den är väldigt spännande och lyckas suga tag i en rejält. Man bryr sig verkligen om huvudkaraktären och känner med honom i hans längtan efter hämnd och vedergällning. Tyvärr lider boken av ganska sunkiga och klyschiga kvinnoporträtt. Jag kan väl acceptera den överjordiskt vackra och perfekta adelsfröken, men när det även finns en överjordiskt vacker, perfekt och in i döden lojal hora blir det lite väl mycket. Samtliga kvinnor är på något sätt negativa, medan männen är mer nyanserade och mycket mer intressanta. I alla fall de som får en karaktärsutveckling, vilket inte alltid är fallet. Dock skall det upprepas att författaren har gjort ett gigantiskt och imponerande jobb och resultatet är en bra bok med ett fantastiskt porträtt av det viktorianska England. Synd bara att boken mest liknar en ståtlig julgran totalt nerhängd med onödiga och superglittriga prydnader.

Det här är nog första gången jag recenserar något som både kan kallas bok och fotoalbum. Hela skapelsen är fylld med underbara foton på den coola burleskdamen Dita och hennes vackra kläder. De glittrande drömbilderna varvas med en sammanfattning av Ditas liv so far och en historik över burleskens och fetischismens utveckling.

Ja, vad ska man säga? Innan jag ens hade läst klart boken var jag såld på fröken Dita. Jag, som aldrig har brytt mig om sådant förut, gick raskt ut och köpte nytt smink, prövade en bustier och förälskade mig i ett par sagolika högklackade pumps. Jag önskar nästan att jag aldrig hade läst boken för nu känner jag mig smått shoppinggalen, och det klarar inte min ekonomi. Men jag tittar på bilderna, läser texten och Ditas tips om allt från hur man klarar missöden i en burleskshow till vilka böcker och filmer man bör kolla upp inom den erotiska genren. Ditas bok är som en gräddbakelse med förtrollande röda bär på toppen: oemotståndlig och svår att göra sig av med. Jag får en sådan lust att vara kvinnlig och klassiskt feminin, jag tänker "Jag också!" och försöker förstå hur man gör för att sätta upp håret.
 
Samtidigt sitter det en liten demon längst bak i huvudet och muttrar. Fattar jag inte att det här inte tillhör verkligheten? Att jag för fan inte kan visa mig ute på stan med höga klackar och knallrött läppstift en vanlig onsdag? Dita är förmodligen miljonär, jag är en studenttjej från Lund och vi har inget gemensamt. Dessutom, hur ofeministiskt är det inte att hålla på sådär, förstöra fötterna i högklackat och snöra in sig i otrevliga korsetter? Och jag sänker huvudet, nickar lite och försöker tänka på något annat. Kanske Ditas tankesätt och stil inte hör hemma i min vardag eller ekonomi - men gud vad jag önskar att den gjorde det ibland.

För ett tag sedan fick jag chansen att studera en bunte gamla Moore-tidningar och det var väldigt intressant. För den som inte vet om det så är Moore ungefär som en manlig motsvarighet till Cosmopolitan, fast lite roligare och med lite mer självironi. Moore anser att meningen med livet är något i stil med bilar, brudar och bärs och blaskan lägger väldigt stor vikt vid just brudar och hur de fungerar. Så här kommer min amatöranalys av Moores kvinnobild, indelad i två grupper.


Kvinnor i allmänhet:

*Alla kvinnors stora mål i livet är att snärja en stackars man med hjälp av en vigselring och ett par skrikiga ungar.

*Alla kvinnor är gold diggers. Det kvittar om du är en respekterad företagschef eller knarkkung i Colombia, hönsen kan inte motstå pengar.

*Kvinnor har i regel ingen humor, men säger ändå att de gillar killar som får dem att skratta.

*Alla kvinnor går igång på mat som innefattar krutonger, fetaosttärnngar, sallader med svåruttalade namn och annat sånt tråkigt. För övrigt gillar kvinnor inte att äta kött från gulliga djur som figurerar i Disney-filmer (grisar, kor, hästar, rådjur, kaniner, sjöjungfrur etc), men har ändå inga problem med att äta fisk, skaldjur och kyckling.

*Kvinnor är besatta av kläder och det yttre, de gråter tacksamhetstårar om mannen tar på sig en hel och ren skjorta när det vankas middag hemma hos tjejens mamma (killar, vid den här åldern är det helt upp till er själva om ni vill skämma ut er i smutsiga kläder, det skiter vi i).

*Alla kvinnor tänder på svindyra bilar, ju fler siffror på prislappen desto bättre (låt mig säga det en gång för alla, killar: vi tjejer bryr oss lika mycket om era bilar som ni bryr er om våra Manolo Blaniks, dvs inte alls).

*Om mannen vill titta på någon sorts match under kvällen kommer kvinnan per automatik att göra allt för att hejda honom. Om han ändå lyckas med tilltaget kommer hon att sura som en barnunge hela kvällen. Att kvinnan själv skulle vara sportintresserad är otänkbart.

*Kvinnor är avogt inställda till alla sorters tekniska prylar, därför måste mannen komma med smarta argument för att få köpa en snygg, smidig, väggfast 42-tums TV.

*Kvinnor är tokiga i att städa. Enda anledningen till att de vill att mannen ska göra en del av jobbet är att de tror att det på något sätt ”stärker förhållandet”.

*Alla kvinnor blir hysteriska PMS-häxor när de har mens.

*Kvinnor är ofta ganska dumma, men det är bara sött och rart.

*Kvinnor är egoister och kräver en timmes massage om dagen från mannen. Sen masserar de killen i två minuter och utnämner sig själva till Årets flickvän för besväret.

*Kvinnor blir jättekåta av tanken på att en man skulle vara upptagen, därför är en falsk vigselring ett bra raggningsknep. De ser det som en oemotståndlig utmaning att få honom i säng.

*En lesbisk kvinna kan vara det sexigaste eller det osexigaste som finns, beroende på hur feministiskt medveten hon är.

*Regel nummer 1: kvinnor har alltid fel. Regel nummer 2: om kvinnan mot all förmodan har rätt gäller regel nummer 1.

*********

Här, i del två av analysen, kommer lite om hur den ”perfekta” kvinnan är enligt Moore:

*Hon gillar att supa och festa men blir aldrig full.

*Hon inte bara behagar mannen ständigt, hon älskar dessutom att göra det.

*Hon har svallande långt hår, stora rådjursögon, felfri hy och en byst som är dubbelt så stor som hennes midja (trots detta kan hon på något vis stå upp).

*Hon har aldrig mens och kan därför inte bli gravid heller.

*Hon är sexuellt oerfaren men älskar sex och har fler exotiska ställningar på lager än Kama sutra. Och hon är alltid villig att praktisera dem.

*Hon är rolig, men inte roligare än mannen.

*Hon är smart och allmänbildad, men inte smartare och mer allmänbildad än mannen.

*Hon är tuff och orädd, men inte... ja, ni fattar.

*Hon älskar mat, speciellt skräpmat, rejäla biffar, chips, läsk och godis. Trots detta är hon alltid lika smal.

*Hon är väldigt trendmedveten och stilrätt. Ändå syns hon aldrig på Stureplan eller andra inneställen utan föredrar sunkiga sportbarer.

*Hon är inte särskilt politiskt insatt, men tar ändå bestämt avstånd från ”trädkramande veggie-hippies”.

*Hon är stenhårt trogen sin man men skulle inte tacka nej till en trekant/fyrkant/oktagon med diverse andra män och kvinnor.

*Trots sin allmänna tuffhet blir hon alltid rädd för skräckfilmer och måste hålla mannen i handen när det kommer en läskig scen.

*Det går inte att göra henne arg. I värsta fall kommer hon bara sucka lite och skaka på huvudet åt sin killes ”tokroligheter och klavertramp”.

*Att killen skickar nakenbilder av henne för publicering till en av Sveriges största herrtidningar ser hon som ”en kul grej”.

*Alla hennes tjejkompisar är snygga och slampiga, vilket ger killen en del att fantisera om.

Om ni har något att tillägga får ni gärna skriva det i en kommentar :)