Katie och Micah är ett ungt par som bor i ett fint hus och verkar ha ett perfekt liv tillsammans. Men om nätterna händer konstiga saker; steg hörs i trappan, någon andas tungt, röster viskar och skuggor glider utmed väggarna, och allt verkar vara centrerat runt Katie. Micah bestämmer sig för att dokumentera det hela och filmar sig själv och flickvännen dygnet runt. Men saker och ting blir värre och värre...

Den här filmen hajpades något enormt när den kom och har jämförts med "The Blair Witch Project" eftersom den är filmad på samma sätt: utan stor budget men med skakig kamera. Tanken är att vi som publik ska tro att det här har hänt på riktigt, men det tror jag knappast att någon gör. Är det läskigt då? Tyvärr inte. "Blair Witch..." var genuint kuslig (karaktärerna var ensamma och vilse i en skitläskig skog), men "Paranormal Activity" känns bara tråkig. Katie är tydligen hemsökt av en demon, och varför kan man fråga sig eftersom hon är en totalt ointressant karaktär helt utan personlighet, medan hennes pojkvän Micah är ett respektlöst rövhål som man bara irriterar sig på. Filmen kan delas in i dag- och nattscener, och nattscenerna är helt klart de bättre. Dagscenerna blir som parenteser som man måste sitta igenom i väntan på de mer spännande nattscenerna, för av någon anledning begränsar sig demonens aktiviteter till natten. Det här är tyvärr en totalt oläskig film med trista karaktärer, gå och se om "The Blair Witch Project" istället.

Judas Coyne är en avdankad rocksångare som lever ett tillbakadraget liv ute på vischan tillsammans med sina två hundar, sin hälften så gamla flickvän och sin samling av bisarra, ockulta föremål. Med en halvdöd karriär och dagarna fulla av ingenting letar han mest efter ett tidsfördriv. Som ett tillägg till sin märkliga samling köper han ett spöke på en auktionssajt. Snart visar det sig att han har blivit lurad: spöket finns i allra högsta grad, men det var inte riktigt lika fogligt som Judas hade trott, och snart får både han och flickvännen fly för livet, jagade av vålnaden.

Att Joe Hill är son till Stephen King märks tydligt, men "En hjärtformad ask" (hans debutroman) har ändå ett lite mer modernare, yngre stuk än farsgubbens grejer. Det här är en tvättäkta americana-skräckis: här finns pickups, rock, öde landsvägar i natten, spådomsförmåga, diners kompletta med sura servitriser, en Mustang, referenser till Johnny Cash och Jackson Browne, hundar, "Jesus är din frälsare" på radion och sydstatsromantik. Allt detta kan ge intrycket av en väldigt klyschig roman för dumma amerikaner, men "En hjärtformad ask" är ändå mer än så. Här finns en väldigt smart historia med en grym twist och en bra (om än lite tjatig) skurk. Hjälten Jude är inte på något sätt en perfekt man, men Joe Hill lyckas ändå fånga vår sympati och lägga den hos den lite tragiske hårdrockaren. Och som man kan vänta sig av en roman skriven av en människa som är släkt med gubben King så finns här massor med blodiga detaljer att vräka sig i: djurslakt, barnmisshandel, skadade händer, knivhuggande etc. Och det är, faktiskt, riktigt jävla coolt.

Lou är 13 år gammal och har ett IQ på 160. Hon är alltså bäst i klassen och otroligt smart och vetgirig, vilket också har gjort henne väldigt ensam i världen och smått utmobbad. Hon bor i Paris med två frånvarande föräldrar (mamman är allvarligt deprimerad och pappan är inte särskilt känslomässigt närvarande). När hennes lärare ger klassen uppgiften att hålla ett föredrag om vad de vill väljer hon att tala om alla de hemlösa ungdomar som finns i Paris numera. I jakt på en hemlös att intervjua träffar hon den artonåriga No. Men vad som först bara var en skoluppgift blir något mer. Lou blir mer och mer fäst vid och beroende av No, av att hjälpa och rädda henne från gatulivet, och en sällsam vänskap växer fram.

Det här är en bok man fastnar vid. Den beskriver världen ur ett barns naiva och idealistiska ögon i jämförelse med de vuxnas axelryckningar och förklaringar om hur saker och ting ligger till. Lou vägrar acceptera att vi kan bygga rymdraketer och lampor som tänds automatiskt när man kommer hem, men inte klarar av att ge alla människor ett värdigt liv, och den får även läsaren att ifrågasätta detta. Språket är väldigt flytande, på gränsen till springande, med fragmentariska meningar blandade med långa stycken fyllda av löpande tankar. Historien visar hur livet som hemlös kan te sig i Paris, men den handlar också om en annan sorts hemlöshet: den man kan uppleva när man inte känner sig hemma i sitt eget hem, bland sin egen familj eller i samhället. Det är en roman om ungdomar som känner sig utanför, men det är inte enbart en ungdomsroman, utan en bok för alla som någonsin känt sig ensamma och oälskade och för de som inte har en aning om hur det känns.

Vi kör på en klassiker idag. Detta är historien om den smått marijuanaskadade Dude (riktigt namn: Jeff Lebowski) som en vanlig dag får sin dörr insparkad av några läskiga typer som frågar var pengarna är. Det visar sig vara ett missförstånd då det finns en annan man med namnet Jeff Lebowski, och han råkar vara en stenrik gubbe. Denne gubbes lilla golddigger-fru har blivit kidnappad och det faller på Dude genom en serie händelser att bli den som levererar lösensumman till kidnapparna. Allt går genast åt skogen och till slut har Dude och hans korkade kompisar en hel drös människor efter sig som nog helst av allt skulle vilja ha ihjäl dem - efter att de har fått pengarna. Samtidigt tickar klockan för den lilla kidnappade tjejen. Eller gör den verkligen det?

Det här är ett verk signerat av bröderna Cohen, och deras sorts komik lyser igenom rätt bra. Jag kan inte låta bli att tänka att det är ungefär så här jag föreställer mig större delen av USA. Det ska påpekas att alla karaktärer är extrema stereotyper: en galen krigsveteran, en självdyrkande och gapig latinokille, en radikalfeminist som dyrkar sin egen vagina, en fet miljonär, en fjollig betjänt, en filosoferande cowboy med Johnny Cash-röst, perversa tyskar etc. Att sedan studera dessa karaktärers utseenden ger dock ovanliga resultat. Vanligtvis är skådisar så snygga som möjligt, men samtliga personers utseenden i den här filmen är realistiska på gränsen till fula och man undrar nästan om det fanns en tanke bakom det. Manuset är bra och känns väldigt realistiskt, det är ungefär så här riktiga människor pratar. Men som så ofta förr önskar jag att amerikanska manusförfattare kunde gå en kurs i svordomskonst istället för att slänga in tre okreativa "shit" och "fuck" i varje mening. Britterna kan det här med att svära ordentligt, de kunde lära ut det till jänkarna. Storyn är helskruvad och precis så knäpp att den skulle kunna ha inträffat i verkligheten, riktigt bra när man väl rett ut den i huvudet. "The Big Lebowski" är något så ovanligt som en white trash-historia för folk med hjärna och rekommenderas till alla.

Bella är en smart, sextonårig tjej från storstaden som flyttar till den lilla hålan Forks (regnigaste staden i USA) för att bo med sin pappa ett tag. Hon börjar i skolan där, vantrivs och känner sig annorlunda, fel på något sätt. Så möter hon den mystiske Edward, en ursnygg kille med blek, alltid kall hy och nästan övernaturlig styrka. Hon blir genast blixtförälskad i honom. Men Edward är inte riktigt den normale kille han försöker utge sig för att vara. Han och hans familj är egentligen vampyrer, och det är inte så klokt av den oskyldiga Bella att beblanda sig med dem - för hennes egen skull. Men kärleken har ju ingen lag och snart spirar känslorna mellan Edward och Bella, samtidigt som farliga figurer vill stoppa deras romans.

Jag vill inte låta som en fjortis, men det finns bara tre ord att säga. Åh. Herre. Gud. Detta kan vara den absolut sämsta bok jag någonsin har läst (och jag har läst Harlequin-romaner). Det faktum att den blivit i det närmaste en bibel för unga tjejer är direkt skrämmande. Var ska man börja? Storyn är tråkig, förutsägbar och direkt korkad och språket är lika smärtsamt som en kniv i magen. Boken är på ca fyrahundra sidor, men den hade inte ens varit hälften så lång om vi inte varit tvungna att läsa om Edwards felfritt snygga utseende om, och om, och om igen. Jag har aldrig läst en bok som upprepar sig så mycket. Hur många gånger kan man säga att någons hud är som kall, hård marmor, använda orden "grekisk gud" och "statyesk" och tala om hur någon knyter nävarna så att knogarna vitnar? Språket är, kort sagt, pinsamt uselt.

Men det värsta är karaktärerna. Jag avskyr dem alla, speciellt Bella. "Jag har jättefina betyg och är superbeläst för en sextonåring, fyra olika killar springer förälskat efter mig, jag är helt ny i stan och alla är jättesnälla mot mig, mina föräldrar bryr sig om mig och är hur omtänksamma som helst, jag bor i ett jättefint hus och är skitsnygg - MEN JAG VILL BARA DÖÖÖÖÖÖ, LIVET ÄR SKIT OCH JAG ÄR SÅ MISSLYCKAD, BUUHUU!" Jag önskar jag hade kunnat dra ut den korkade bimbon ur boken och örfila upp henne. Sedan har vi Edward, vampyrkillen som inte är det minsta vampyr-aktig. Jag är själv en gammal beundrare av vampyrgenren inom litteratur och film, men den här boken har förstört allt. Inget av det coola med att vara vampyr är kvar, "Twilight"-vampyrerna är töntiga holier-than-thou-typer som dessutom GLITTRAR när de går ut i solljus. Edward själv är en psykopat: han har ett sjukt kontrollbehov, saknar all respekt för sin flickvän Bella och hans humörsvängningar är värre än hos en gravid kvinna. Och han ska vara den romantiske hjälten!

Vänta, jag ändrar mig. Det kanske hemskaste med "Twilight" är dess framgångar. Unga tjejer överallt verkar tycka att det här är idealförhållandet, det mellan Bella och Edward. Det här är inte kärlek, gott folk, det är en sjuklig besatthet, och det är varken romantiskt eller sexigt! Jag har talat med flera "Twilight"-fans och de verkar tycka på fullt allvar att det här är det bästa som hänt kärleksromanen sedan "Svindlande höjder" (som förresten är toppen). Det är uppenbart att boken är riktad till unga tjejer som mig, så vad lär vi oss som tjejer av den här boken? Att idealmannen är ett psykopat-freak med fett kontrollbehov, vriden kvinnosyn och problem med att kontrollera sin ilska. Jag blir så förbannad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Filmen var inte mycket att hurra för den heller, har sällan skådat sämre personkemi än den mellan Bella och Edward på vita duken. Bägge har döda guldfiskögon som stirrar zombie-aktigt och de kan inte skådespela for shit. Den får dock ett plus för vackra naturbilder och ofrivilligt asroliga repliker: "It's the skin of a killer!" säger Edward om sin glittrande hud, med hes orgasmröst.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den här boken, men nu får jag lugna ner mig och dricka rooibos-te.

David är rädd för mörkret. På ett sjukligt vis. Hela livet har han fruktat nattens mörker och det som kan tänkas dölja sig däri. Men nu har han bestämt sig för att ta itu med sina demoner på ett riktigt handgripligt sätt. Han ska bo ensam med sin katt i en stuga uppe i de norrländska skogarna tills han blivit av med rädslan. Inga grannar eller ens telefontäckning, bara han och tystnaden. Men något smyger runt stugan om nätterna, dunsar och knackanden som inte går att ignorera fyller dunklet i stugan. Något finns därutanför. Och det vill tydligen in.

Det är riktigt kul att se hur skräckgenren har kommit igång mer och mer i Sverige sedan geniet (jo!) John Ajvide Lindqvist började skriva sina fantastiska böcker. "Mörkrädd" är dock en skräckroman där det är svårt för läsaren att avgöra om det finns ett monster eller ej. Är det en galning med yxa som smyger omkring utanför stugan i skogen, eller rentav ett spöke? Eller är allt bara den svårt panikslagne Davids fantasier? Just skildringen av David och hans fobi känns riktigt välskriven, han känns som en människa man skulle kunna stöta ihop med i verkligheten. Mot slutet kan man dock bli lite irriterad på hans ständiga skräck, boken upprepar sig en del tyvärr. Men spännande är det, och väldigt effektfullt att läsa precis innan man släcker lampan och natten kastar sig över en. För alla människor är ju lite mörkrädda innerst inne, och därmed är David en figur man ändå kan relatera till. Språket är ovanligt, nästan som bloggaktigt vardagsspråk med en hel del grammatiska tvivelaktigheter, men det gör ingenting. Och detta kommer från en sann språkpolis. "Mörkrädd" är kanske inte en bok man läser om, men den är definitivt värd en titt.

Gigi är den typiska singeltjejen som desperat längtar efter en man. Hon sitter hemma och stirrar på telefonen i hopp om att den där killen hon träffade ute häromkvällen ska ringa och stämma träff igen. Samtidigt jagar hennes ena kompis sin långvarige pojkvän i en vild önskan om giftermål, en annan försöker lappa ihop sitt tråkiga äktenskap med en (ful) husrenovering och en tredje har inte träffat en kille IRL på gud vet hur länge. Alla dessa tjejer har egentligen bara en sak att inse: killarna ifråga kanske helt enkelt inte bryr sig.

Jag erkänner, jag är ett fan av boken som ligger till grund för den här filmen. Jag sträckläste den och bläddrar fortfarande i den då och då för ett gott skratt, för den är rolig och lätt att känna igen sig i. Men det är inte en roman, det är en frågespalt. Här har man alltså försökt skapa en historia av ingenting, och tyvärr har filmen väldigt lite gemensamt med boken. Det här är en tråkig film, så är det bara, och jag pendlar mellan att sucka trött över Gigis fjollighet och karlbehov och att strunta fullkomligt i henne. Men hon är inte ensam: samtliga karaktärer i den här filmen är idioter. Värre, egocentriska idioter. "Historien" är icke-existerande och igenkännighetsfaktorn som fanns i boken är noll i filmen. Den börjar tämligen harmlöst och man är beredd på en tjejfilm efter formulär 1A, men sedan sjunker den mer och mer för att sedan krascha i den sötsliskigaste och mest utdragna slutvinjetten någonsin där vi får se hur det ordnar sig för alla och de lever lyckliga i alla sina dagar (så, niu har jag spoilat slutet för er också).

Genom hela filmen undrar man: Vad fan håller de på med? När tjejer pratar med andra tjejer i filmen låter de helt normala, detsamma gäller killarna. Men när medlemmarna av de båda könen möts blir de tramsiga stereotypdockor som följer de gamla könsrollerna till punkt och pricka. Exempel: i scenen där Scarlett Johansen gömmer sig i en garderob ville jag bara att hon skulle springa ut och klippa till snubben, men hon bara satt där arg och lydigt. Argh!

Kort sagt: läs boken och garva lite istället.

Daniel är en ung pojke i 50-talets Barcelona. Hans mamma har nyligen dött och hans far, en sorgsen bokhandlare, tar med sonen till De bortglömda böckernas gravkammare, en hemlig plats i Barcelona där de titlar och författare ingen längre minns eller bryr sig om hamnar. Där hittar Daniel den mystiska boken "Vindens skugga" av Julián Carax. Boken förhäxar honom djupt och han bestämmer sig för att ta reda på mer om författaren. Men någon annan är tydligen också intresserad. Och varför försöker denne någon med alla medel, inklusive våld och brott, utrota alla spår av Carax? Daneil börjar göra efterforskningar och snart upptäcker han att hans eget liv mer och mer börjar likna den märklige Caraxs. Samtidigt förföljs han av en brännskadad man som påstår sig vara Djävulen själv och en poliskommisarie som även han skulle kunna vara den Onde, och bägge två är fast beslutna att stoppa pojken i hans sökande.

Vad säger man när man sitter där efteråt, alldeles omskakad efter att ha läst en fantastisk bok? "Vindens skugga" gav mig en underbar känsla när jag började läsa den, en känsla som alla bokläsare känner igen: den där hjärnan hoppar till inför sidornas ord och ropar "Mat! Riktig, honest-to-God mat!" Man förlorar sig i ett dimhöljt, sagoliknande Barcelona fyllt med fängslande figurer (av vilka man nog minns Daniels vän Fermin bäst), och sen kommer den där andra känslan: "Hoppas det aldrig tar slut".

Boken är en deckare för bibliofiler, ett mysterium som skapat för alla oss som skulle kunna förlora oss i De bortglömda böckernas gravkammare för evigt utan att sörja. Historien är en vacker saga fylld av sorg, magi och skönhet. Men den stora stjärnan är språket. Ruiz Zafóns språk trollbinder en, får en att skratta högt och ofta, rör vid ens innersta vrå och det är inte förrän man stänger igen boken som man upptäcker att ens hjärta är stulet. Kombinera sedan det med ett otroligt persongalleri och man har en underbar bok att bita i.