När mr Earnshaw kommer hem till sitt gods på landet från en resa in till stan har han, istället för presenter till sina barn, med sig en smutsig zigenarpojke som han har "adopterat". Han döper pojken till Heathcliff och uppfostrar honom som sin egen, tillsammans med dottern Cathy och sonen Hindley. Cathy och Heathcliff blir genast bästa vänner och senare djupt förälskade i varandra, men deras omgivning ser inte med blida ögon på romansen och deras kärlek verkar bli slutet för allt och alla...

Jag har ett speciellt förhållande till romanen Svindlande höjder och har alltid tyckt jättemycket om den. Därför har jag så klart alltid varit intresserad av filmatiseringar av boken, och jag har sett ett par stycken vid det här laget. De har alla, inklusive den här, varit helt okej filmer med bra skådisar och manus. Men det är just det som är grejen: de är så himla okej! Ingen av dem verkar nå hela vägen med den här superbra kärlekshistorien och miljön, jag kan inte exakt förklara varför. Varje gång jag ser en filmatisering tänker jag bara "mer!" men jag vet inte själv riktigt vad jag menar.

Filmen var hursomhelst bra, med riktigt duktiga skådespelare. Det är dock en TV-produktion så ingen av dem är särskilt känd utanför Storbritanniens gränser. Heathcliff är showens stjärna, som sig bör, och skiftar mellan att vara burdus och gapig och att vara kusligt iskall och stillsam. Okej, manuset stämmer inte till hundra procent överens med boken, men det gör ingenting den här gången utan regissören har gjort ett fullt acceptabelt jobb. Och kolla bilden. Det där är den svenska DVD'ns omslag, och det blir liksom inte mer dramatiskt och svulstigt än så där. Just hela filmen är sådan, ibland till och med en smula för mycket. Men den är väldigt vacker i vilket fall som helst.

Bottom line: läs boken och kolla filmerna sen, så får ni bilda er en uppfattning. Finns en annan rätt bra från 1992 med Ralph Fiennes och Juliette Binoche.

James T. Kirk är en ung kille som mest verkar gilla att ställa till trubbel. Hans far var en högt uppsatt man inom Stjärnflottan och Kirk går nu själv med där. Som kadett spenderar han sin tid med att flörta med brudar och reta upp superläraren Spock. Plötsligt får Stjärnflottan ett nödanrop från Spocks hemplanet Vulcan och flottans stolthet Enterprise drar iväg för att undersöka saken, med Kirk olovandes ombord. Dock visar det sig snart att de kliver rakt in i en fälla.

Det var med skepsis jag satte mig ner för att se den här filmen, trailerna jag hade sett bådade inte gott. Men... jag blev ändå rätt positivt överraskad. Jag är inte ett lika stort Star Trek-fan som mitt sällskap var, men jag har alltid uppskattat serien. Den är smart, tänkvärd och har grymt bra stories. Men den här filmen är till bredden fylld av det som Star Trek aldrig behövde förut: åksjukeframkallande kameraflygningar, mängder med pang-pang och tillräckligt med blixtrande ljus för att bränna bort synapser från vilken hjärna som helst. Och tyvärr lider filmen även av MTV-syndromet (snabb-så-in-i-helvete klippning med skakig kamera och blinkande ljus som gör att vi inte ser ett smack av vad som händer). Rent estetiskt är filmen snygg och flashig med cool rekvisita, men... goddamnit, Star Trek har aldrig haft flashig, cool rekvisita utan alltid klarat sig med lågbudgetgrejer, vilket enligt mig var en del av seriens charm.

Vad gäller storyn är den snabb och fartfylld, det är lätt att ryckas med i filmen och skådespelarinsatserna är toppen. Den klarast lysande stjärnan här är Zachary Quinto som Spock. Men... WTF, Abrams?! Det är ungefär som om regissören fjuttade eld på en stubin till en fet bomb och sedan tog betäckning, hela Star Trek-världen så som fansen känner och dyrkar den har ställts på ända. Vart går vi härifrån? Kommer Picard och de andra ens att dyka upp i kommande filmer (för fler filmer blir det lika säkert som amen i kyrkan). Och vad hände egentligen med romulanerna? En av anledningarna till att de var läskiga var att de var iskalla, alltid samlade och lugna oavsett vad i sina stela diktaturuniformer. Här har romulanerna förvandlats till punkare med tatuerade ansikten, aggresioner och skinnrockar i ett mardrömsliknande skepp. Jag antar att de förra romulanerna inte var tillräckligt läskiga för den delen av publiken som inte var trekkies.

Så, för att inte dra iväg för mycket, avslutar jag med att säga att filmen var bra. Det var en schysst sci-fi/action-rulle som drog en med sig och var rätt rolig emellanåt också, med sköna skådisar (Leonard Nemoy, for fuck's sake). Men förvänta dig inget fantastiskt om du är trekkie, utan snarare en massa pustande i stil med "Men... men.... what the... alltså... gaaaah!"

Ex-soldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att ta del i ett experiment. På Pandora finns en värdefull metall som människorna vill åt, men precis på en stor fyndighet bor planetens infödingar, NaVi-folket. För att lättare få tag i metallen skapades Avatar-experimentet där människors medvetande överförs till NaVi-kroppar så att de därmed kan fjärrstyra dessa kroppar, för att förenkla relationerna med lokalbefolkningen. Jake får en avatar-kropp och beordras att infiltrera NaVi-folket, där han snart bildar en märklig vänskap och senare relation med hövdingens dotter, Neytiri. Men människorna börjar bli otåliga i väntan på sin metall och snart verkar en allvarlig konflikt vara oundviklig.

Trailern till "Avatar" var avsiktligt intetsägande. Publiken fick inga ledtrådar om handlingen utan bara en massa flashiga, vackra bilder som blixtrade förbi, för att väcka intresse. Detta visade sig säga en hel del om filmen. James Cameron har skapat en otroligt vacker, häftig film med hjälp av det senaste inom filmteknik och det är ingen hejd på ögongodiset och de häftiga detaljerna i Pandoras naturliv. Men där slutar också det hela: allt krut har lagts på det visuella och man har glömt bort det där med handling och karaktärer. Detta är en historia vi alla har hört tusen gånger förr i t.ex "Pocahontas" och "Dansar med vargar", och "Avatar" gör ingenting för att förnya konceptet. Dock är det trevligt att se hur Camerons vana att använda sig av starka kvinnoporträtt fortfarande lever: de fyra kvinnokaraktärerna är alla coola och smarta och vi förskonas från väna jungfrur i nöd. Tyvärr gäller inte detta männen, som alla är clichéer. Vi har den lätt bittre, dumme ex-soldaten, den skjutgalne muskelhjärnan till general och det slemmiga företagssvinet med dollartecken i ögonen. Så är "Avatar" något att se då? Absolut, men dock bara som en vacker tavla dränkt i naturromantik eftersom det inte finns något djup alls. Dock vet jag att jag hade älskat den här filmen som barn, så om ni känner en unge i lämplig ålder (från 7 år i vuxet sällskap) så ta med dem. Eller så kan man betala för att se den helt enkelt för att göra påven sur.

Å andra sidan, Ratzinger är också mannen som säger att kondomer är fel grej i kampen mot HIV, vem fan bryr sig om vad han tycker?

David Martin har ett ganska tråkigt liv. Hans mor vill inte veta av honom, han har dålig kontakt med sin far, han har ett tråkigt jobb som mindre viktig skribent på en tidning och rummet han hyr är ett råtthål. Inom sig när han drömmar om att bli författare, men när han äntligen får ett kontrakt med ett förlag visar det sig att förläggarna är utsugare och att han sitter  fast i ett slavkontrakt. Då, som från ingenstans, dyker den mystiske Andreas Corelli upp. Han erbjuder David en enorm summa pengar mot att han skriver en specialbeställd bok. Men vem är egentligen denne märklige välgörare? Är han en räddande ängel eller kanske något helt annat? Och varför får David kalla kårar bara av att befinna sig i hans närhet?

Carlos Ruiz Zafón har ett målande, sprakande språk som gör att man kapitulerar med orden "åh, snälla, mer, sluta inte..." eller något liknande. Jag älskade hans förra roman, "Vindens skugga", och jag föll pladask för "Ängelns lek" också. Zafón håller läsaren helt i sin hand och har den avundsvärda förmågan att få de mest cliché-aktiga romaningredienser att låta coola och intressanta. "Ängelns lek" påminner mycket om "Vindens skugga" och kan kanske sägas vara en sorts föregångare till den, men det är ändå en annorlunda historia. Om "Vindens skugga" var en deckare med vuxensaga i sig är "Ängelns lek" mer en sorts spökhistoria. Och det är ingen dålig sådan. Jag läste ut den mitt i natten och blev ärligt talat en smula rädd när lampan släcktes. Precis som i den förra boken finns här ett element av magisk realism, men det är mycket tydligare uttalat och spelar en större roll för handlingen. Samtidigt är "Ängelns lek" en otroligt tragisk historia som nästan lyckades locka fram en tår hos mig. Man blir alltså både skrämd och djupt berörd, lite grann som i John Ajvide Lindqvists romaner.

På en tysk gymnasieskola inleds en temavecka som ska behandla olika sätt att styra, och läraren Rainer Wengel får uppdraget att undervisa i autokrati. Lektionerna handlar genast om diktatur och hur en sådan skapas. Wengel blir på mycket kort tid en hjälte för sina elever genom att mer och mer få klassrummet att likna Nazityskland, temaveckan blir ett experiment i diktatur med eleverna som försöksdjur. Men snart har Wengel fått problem, fortare än någon kunnat ana har klassen spunnit helt utom kontroll och en katastrof verkar oundviklig.

"Die Welle" är en fruktansvärt bra film, för att inte tala om angelägen. Vi tänker oss hela tiden att Hitlers dagar är förbi, men här ser man hur otroligt enkelt det är att förleda folk till de mest galna saker. Anledningen till att det är så enkelt är glasklar, iallafall i filmen: vi sitter just nu med en hel generation ungdomar som glatt springer ut i vuxenlivet bara för att upptäcka att det inte finns något att beta och att hagen är onaturligt liten för så många. Hopplöshet, arbetslöshet och brist på framtidstro är en perfekt grogrund för nynazism och fascism för den skapar ett behov av att tro på något, att känna att man hör till någonstans, även om det är ett nynassegäng. Filmen verkar kanske otrolig och orealistisk, men kom då ihåg att den är baserad på en sann historia.

Skådespelarinsatserna är lysande, man märker att alla inblandade tog den här filmen på största allvar. Manuset är skrämmande bra och driver filmen framåt, "Die Welle" är som ett snabbt åkande tåg som kommer rakt emot en och klipper till en rejält med en fantastisk slutscen. Detta är en film som alla borde se och fundera över. Som den själv säger: "Ondska är något man lär sig".

Den unge och otroligt vackre Dorian Gray kommer till London i mitten av 1800-talet för att bosätta sig i sin numera döde fars tjusiga hem. Han blir vän med konstnären Basil och den totalt skrupellöse herren Henry. Denne lär Dorian allt om hur livet verkligen bör levas: helt utan respekt för konventioner eller andras känslor och åsikter. I samma veva målar Basil ett fantastiskt porträtt av Dorian, men det är något konstigt med det. Dorian förändras mer och mer till det sämre, och något verkar hända med det mystiska porträttet också...

"Dorians Grays porträtt" är en supercool roman som skrevs av en supercool kille: Oscar Wilde. Han visste allt om hur man bröt mot konvenansen och gjorde folk förbannade, och det har diskuterats huruvida Dorian Gray är ett sorts litterärt självporträtt av författaren. Historien ställer en del intressanta filosofiska frågor: är Dorians handlingar dåliga och onda i sig själva, eller är de onda för att samhällets regler anser det? Filmen var, kort uttryckt, väldigt bra. Ben Barnes är en finfin Dorian Gray och inte så lite trevlig att titta på. Han är snygg, men inte någon Hollywood-hunk utan ser snarare ut som en ängel från en gammal målning. Men filmens stora stjärna är Colin Firth som den genomruttne Henry. Vilken scennärvaro, vilken förmåga att leverera repliker. Allt han säger kan vara coola citat, eller vad tycks om "Conscience is just a more polite word for cowardice." Regin är snygg och häftigt drömlik under vissa scener. Dock kör regissören med lite väl snabba tidsryck då och då, men det är alltid lika spännande och coolt.

England, 1850: en man mördas i en mörk gränd som en del i en större plan. Mördaren heter Edward Glyver, och den han egentligen är ute efter är sin ärkefiende Phoebus Daunt, mannen som stal och förstörde Edwards liv. Det är en mörk historia om galen kärlek, svek, hämnd och hat som reser mellan Londons smutsigaste kvarter och den högsta överklassens vackra slott.

Det här är en tung bok, inget snack om saken. Den är extremt ambitiös och man får känslan av att författaren vill imponera inte bara med en bra historia utan även med sina förmågor till utfyllnad. Det finns så otroligt många sidospår, mysterier, hemligheter och andra småsaker att man blir matt, lägg därtill en otrolig mängd onödiga fotnoter, en bibliografi över en fiktiv poet etc. och man känner sig rätt golvad som läsare. Själva strukturen riskerar att ta över och det hela andas en air av snobbighet/pretention som märks tydligast i det väldigt högtravande språket (tänk David Copperfield av Dickens) och kapiteltitlarna som alla är latinska sentenser. Det här, kort sagt, är inte en helt enkel bok att läsa. Men är den bra då? Absolut. Den är väldigt spännande och lyckas suga tag i en rejält. Man bryr sig verkligen om huvudkaraktären och känner med honom i hans längtan efter hämnd och vedergällning. Tyvärr lider boken av ganska sunkiga och klyschiga kvinnoporträtt. Jag kan väl acceptera den överjordiskt vackra och perfekta adelsfröken, men när det även finns en överjordiskt vacker, perfekt och in i döden lojal hora blir det lite väl mycket. Samtliga kvinnor är på något sätt negativa, medan männen är mer nyanserade och mycket mer intressanta. I alla fall de som får en karaktärsutveckling, vilket inte alltid är fallet. Dock skall det upprepas att författaren har gjort ett gigantiskt och imponerande jobb och resultatet är en bra bok med ett fantastiskt porträtt av det viktorianska England. Synd bara att boken mest liknar en ståtlig julgran totalt nerhängd med onödiga och superglittriga prydnader.

Det här är nog första gången jag recenserar något som både kan kallas bok och fotoalbum. Hela skapelsen är fylld med underbara foton på den coola burleskdamen Dita och hennes vackra kläder. De glittrande drömbilderna varvas med en sammanfattning av Ditas liv so far och en historik över burleskens och fetischismens utveckling.

Ja, vad ska man säga? Innan jag ens hade läst klart boken var jag såld på fröken Dita. Jag, som aldrig har brytt mig om sådant förut, gick raskt ut och köpte nytt smink, prövade en bustier och förälskade mig i ett par sagolika högklackade pumps. Jag önskar nästan att jag aldrig hade läst boken för nu känner jag mig smått shoppinggalen, och det klarar inte min ekonomi. Men jag tittar på bilderna, läser texten och Ditas tips om allt från hur man klarar missöden i en burleskshow till vilka böcker och filmer man bör kolla upp inom den erotiska genren. Ditas bok är som en gräddbakelse med förtrollande röda bär på toppen: oemotståndlig och svår att göra sig av med. Jag får en sådan lust att vara kvinnlig och klassiskt feminin, jag tänker "Jag också!" och försöker förstå hur man gör för att sätta upp håret.
 
Samtidigt sitter det en liten demon längst bak i huvudet och muttrar. Fattar jag inte att det här inte tillhör verkligheten? Att jag för fan inte kan visa mig ute på stan med höga klackar och knallrött läppstift en vanlig onsdag? Dita är förmodligen miljonär, jag är en studenttjej från Lund och vi har inget gemensamt. Dessutom, hur ofeministiskt är det inte att hålla på sådär, förstöra fötterna i högklackat och snöra in sig i otrevliga korsetter? Och jag sänker huvudet, nickar lite och försöker tänka på något annat. Kanske Ditas tankesätt och stil inte hör hemma i min vardag eller ekonomi - men gud vad jag önskar att den gjorde det ibland.