Piki: Helsingfors coolaste brud, gaybarernas drottning. Hon kan få vilken kvinna hon vill, och hennes flickvän blir alldeles tagen när hon blir den utvalda. Hon älskar Piki så otroligt mycket och skulle göra vad som helst för henne. Men något har hänt på sista tiden. Den en gång så tuffa flatan som inte var rädd för något sitter nu instängd i sin egen lägenhet, blir mer och mer avmagrad och är livrädd för att gå utanför dörren. Panikångesten som hon skamset har försökt dölja har till slut tagit över och flickvännen blir alltmer förtvivlad och frustrerad i sina försök att hjälpa.

Jag vet inte riktigt vad det var, men jag fastnade för det här omslaget och sedan kunde jag inte få boken ur huvudet förrän jag hade läst den. Och det gick fort, för fan vad bra den var. Sofi Oksanen är grym på att skriva och den inledande paragrafen i Baby Jane är en av de bästa jag har läst på länge. Och hon lyckas, på ett sätt jag aldrig sett förut, fånga den frustration och ilska som kan fylla en när någon man älskar sitter inlåst i sin egen lägenhet på grund av ångest och rädsla. Hjälplösheten och irritationen växer sig då bara större och till slut vet man varken ut eller in. Jag skrämmer nästan mig själv när jag blir arg på karaktärerna och deras ständiga ångestgnäll, kommer på mig själv med att vilja ruska om dem och beordra dem att skärpa sig. Men boken är inte bara nattsvart psykgnäll, den är också en cool inblick i Helsingfors gayvärld med dess regler och tabun (jo, de finns tyvärr där också) och den namnlösa Flickvännens kamp mot dem i egenskap av femme lesbisk. Oksanen dömer inte på något sätt, men man fattar mellan raderana att hon är sur över hur de som vänt normerna ryggen skapar sina egna restriktioner och beteenderegler. Läs den, må skit och njut.

Kathleen och hennes systrar föds av en ensamstående mor i den fattigaste delen av Dublin. Det är 1930-tal och trots att mamman är en underbar mor tas hennes döttrar ifrån henne för att rädda deras själar. Flickorna hamnar på en institutionsskola driven av nunnor, och i åtta år blir de kvar i ett helvete av misshandel, tortyr, vanvård och hopplöshet. Kathleen blir alltmer indoktrinerad, och hur hon ska klara ett normalt liv efter sina år på skolan är en gåta...

Det här blir en kort recension p.g.a sjukdom. Boken harinte fått så värst mycket uppmärksamhet, men jag säger bara: läs den. Jag själv kunde inte lägga den ifrån mig. Kathleen O'Malley har skrivit en hemsk och väldigt utlämnande historia, och den är ovanlig i sin ärlighet. De sadistiska nunnorna målas ut som de hemska monster de var, men det fanns även ljuspunkter i Kathleens inspärrade liv. Hon erkänner väldigt rakt att hon blev totalt institutionaliserad och att hon älskade nunnorna, ville till och med bli en nunna själv, utan att skämmas.

Avslutar med ett citat från Nemi:

"Tror du att helvetet finns?"

"Med tanke på hur många det finns som förtjänar att lida vore det jävligt synd om det inte gjorde det."

Olivia Joules är en smart reporter som tyvärr ställer till det för sig ibland på grund av sin något överaktiva fantasi. Hennes chef har tröttnat och skickar iväg henne till L.A för att bevaka en tråkig C-kändisfest. Olivia är rejält ointresserad, men åker dit iallafall och stöter där på filmregissören och playboyen Pierre Feramo. Alla svärmar kring honom, men Olivia misstänker att något är skumt med den stilige casanovan. Övertygad om att hon är något väldigt stort på spåren börjar hon skugga honom, och det blir en resa som tar henne till flera oliika länder. Har Olivias fantasi sprungit iväg med henne nu igen, eller ligger det verkligen något i alla lonstiga saker som börjar hända omkring henne?

Som jag redan har sagt så gillade jag Bridget Jones-böckerna, också de av Helen Fielding. Jag tyckte om dem eftersom de var roliga och man kände igen sig väldigt väl i Bridgets klantande. Olivia Joules fria fantasier är kanske inte så rolig, men däremot har den något som är sällsynt i chicklit-genren: den är jäkligt spännande. Detta är vad min sambo brukar kalla "kioskvältarperfektion": det är en helgalen, orealistisk historia där kapitlen avslutas med cliffhangers och man kan inte lägga ifrån sig boken utan måste bara få veta vad som händer sedan. Boken börjar tveksamt och ens första intryck av vår hjältinna är att hon är en idiot, men snart blir man varse hur smart och tuff hon faktiskt är. Hon har guts och är inte rädd för något, ändå behandlas hon som en virrig knäppgök av alla män omkring sig. Detta förbryllade mig: vi har här en stark kvinnlig huvudperson som inte tar skit och ändå är boken så kvinnoförnedrande gentemot henne. Hon behandlas som ett litet barn av alla män hon kommer i kontakt med. En annan mindre snygg sak med boken är den halvgömda rasism man kan skönja mellan raderna: alla som inte är britter beskrivs här så klyschigt och stereotypt att man suckar till då och då. Om man är villig att bortse från dessa fel så har man iallafall en spännande historia i Modesty Blaze-stil med snygga och farliga män, exotiska platser med palmer och vita stränder och en story där de helt orealistiska äventyren avlöser varandra. Ge den en chans, säger jag. Om inget annat så går den fort att läsa.

Vad finns det att säga om Ron Jeremy? Han är världens största porrstjärna trots att han liknar Super Mario och han... ehm... skriver tydligen böcker också. Detta är hans egenförfattade biografi om hur allting började, hur han blev den superkändis han är idag, men också lite intressanta detaljer om hur porrbranschen fungerar bakom kameran.

Det blir ingen lång recension idag för jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Boken börjar helt okej, Ron Jeremy är rätt rolig och berättar kul anekdoter från sin ungdom och sina första trevande steg i porrens glittrande värld, och ibland dyker det upp lite kul faktarutor om diverse saker som hör den världen till. Men tyvärr försvinner snart det roliga och man sitter mest och suckar tyst genom texten. Att karln dyrkar sig själv råder det ingen tvekan om, och snart handlar boken mer om hans hysteriska name-droppande av olika kändisar än om något annat. Det är ingen hejd på Jeremy när han ska skryta om alla vilda kändisfester han får gå på och alla celebriteter han är "kompis med". Jag grabbade tag i den här boken med ganska stor förväntan, tyckte det skulle vara roligt att läsa något om porrbranschen från en som har lyckats i den istället för den klassiska snyfthistorien av en stackars utnyttjad/lurad tjej. Men den här boken är tyvärr rätt tråkig. Har hört att han håller på med en ny bok nu också, en sorts fortsättning på den här. Hoppas den blir mer intressant.

Lorna är en shopaholic som har satt sig i en rejäl skuldfälla med sitt skoshoppande. Hon kan helt enkelt inte sluta inhandla vackra, underbara skor, som dessutom är svindyra. I ett försök att hitta andra i samma situation skapar hon Anonyma skoälskares klubb, för alla skotokiga med storlek 37½. Tre kvinnor anmäler sig: Helene, politikerfrun med världens värsta man; Sandra, tjejen med torgskräck som försörjer sig på telefonsex och Joss, som inte är så värst skointresserad men som gör vad som helst för att komma bort från sitt nanny-jobb ett tag. Tillsammans delar de inte bara skostorlek utan hemligheter, kärleksprat, glada skratt och en utpressningsaffär.

Bara kolla det där omslaget. Ja, boken är precis som den ser ut: lättsam och underhållande för stunden. Jag älskar chicklit och det här uppfyller alla kriterier för genren. Historien är helt orealistisk, karaktärerna är alla lätt ditzy brudar med diverse mänskliga problem och felaktigheter, och trots att de egentligen är väldigt olika finner de varandra eftersom de alla känner sig så väldigt ensamma i sin situation. Man känner en viss sympati för de fyra tjejerna i skoälskarklubben för att man kan känna igen sig själv på något sätt i var och en av dem, och det var väl antagligen det som var författarens avsikt all along. Samtidigt så är de alla fyra en srts klyschor, vi har mött dem allihopa från diverse andra chicklit-böcker förut, men vafan. Den mest intressanta figuren i boken är faktiskt en av skurkarna: Joss vidriga chef. Hon är makalös i sina raseriutbrott och jag önskar man hade kunnat få veta lite mer om henne. Men är det roligt att läsa då? Mja, jag har läst roligare böcker, men ändå kunde jag liksom inte släppa den här utan drog igenom den på en dag. Varför? För att den ändå var så underhållande. Jag vet inte om man kan säga så, att den var underhållande utan att för den sakens skull vara rolig så att man skrattar rakt ut, men den fick fast mig. Hade kanske också att göra med författarens sätt att skriva, man fattar att Beth Harbison har haft sjukt kul när hon totade ihop den här romanen. Läs den nu i sommar och slappa i solen eller något, eller som skön eskapism när sommarregnet kommer.

England, precis efter andra världskriget: landets ekonomi ligger risigt till och den gamla överklassen håller på att försvinna i samma takt som med sina gods och tillgångar. Doktor Faraday, en man av enkelt ursprung, blir av en händelse familjeläkare till den gamla, fina familjen Ayres. Familjen håller envist fast vid det enda de har kvar av sitt tidigare liv i rikedom: det fallfärdiga godset Hundreds Hall ute på landsbygden. Familjens livssituation håller minst sagt på att rasa samman, men det kanske inte är allt som hemsöker dem. Något finns i det gamla huset. Något som verkar vara ute efter de sista resterna av släkten Ayres...

Sarah Waters är en skitbra författare och har skrivit en del helt klart läsvärda historiska romaner (kan t.ex rekommendera Ficktjuven och Att kyssa sammet). När jag hörde att hon hade skrivit en klassisk spökhistoria om hemsökelser på en gammal, ruggig gård ute på den engelska landsbygden blev jag fast besluten att få tag i boken. Tyvärr blev jag en aning besviken. Den som väntar sig en mysig, mörk spökhistoria har kommit fel. Den här boken handlar istället mest om de sociala frågor som dök upp i England efter andra världskriget. Det var början på ett nytt sorts samhälle med snäppet bättre jämlikhet, ett samhälle där adeln och den tjusiga överklassen höll på att försvinna med allas ögon riktade mot sig. Ett samhälle som fortfarande hade klasstänkandet väldigt hårt inpräntat i sig, men som försökte göra sig av med det. Boken är ganska seg och långsam, karaktärerna är förglömliga och ganska ointressanta och jag var nära att ge upp helt efter lite mer än halva boken (som är en riktig tegelsten). Så varför gjorde jag inte det? För jag upptäckte att jag ändå ville veta hur det hela skulle sluta. Det var i grund och botten en mycket bra och intressant historia, och Waters kan verkligen berätta den. Hon är en grym historieberättare, helt enkelt, även om vissa element kanske sviktar. Spökhistorien i det hela har som sagt blivit väldigt betonad i hajpen kring boken, men den finns knappt där. Vad som istället finns är ett drama om social ställning och ett samhälle i förändring, och det är väl inget fel med det.

Efter att ha festat loss under den fjärde juli blir Teena Maguire brutalt gruppvåldtagen under natten. När gärningsmännen är klara lämnar de henne för att dö. Hennes tolvåriga dotter Bethie blir vittne till det hela och pekar ut männen efteråt vilket leder till polisanmälan och åtal, men Teena och hennes dotter har alla emot sig. Ett fördomsfullt samhälle som mässar "alla vet ju att hon är en sån där, en liten slampa typ" samt en slipad försvarsadvokat står emellan Teena och rättvisan. Men hon har iallafall någon på sin sida. Det finns en god ande någonstans som hatar orättvisa och som har bestämt sig för att ta itu med saken själv...

Fan vad Joyce Carol Oates är bra! Det här är bara en liten kortroman, men som den träffade en. Språket är perfekt avskalat, rakt på sak och utan krusiduller, och hela boken känns som en knytnäve i magen. Och tyvärr känns allt även så himla bekant. Killarna som våldtagit Teena i boken har begått ett brott, javisst, men i det långa loppet är det Teena och hennes dotter som är de grövre brottslingarna eftersom de inte höll tyst, eftersom de vågade polisanmäla och "gå ut" med det hela. Med brutal rättframhet visar JCO småstadens hedersmentalitet och dömande, och samtidigt som hon är så fruktansvärt ärlig och mörk så är hennes språk så otroligt vackert och medryckande. Man blir arg av den här boken, men man fylls också av en jävlaranamma-känsla. Man tänker när man läser att man själv aldrig ska vara rädd, att om det skulle hända mig skulle jag vara rak i ryggen, slåss för rättvisan och skita i vad omgivningen tyckte. Men sådan var ju också Teena innan "det där" hände: en cool tjej som hade rött läppstift och höga klackar, gjorde vad hon ville och struntade i folks inskränkta åsikter, och boken visar hur dyrt hon fick betala för det. Läs den här.

*****VARNING!***** Om du inte har sett den första filmen så gör det istället för att läsa det här. Jag lovar, du missar inget.

Sarah lyckades mot alla odds ta sig ut ur grottan som enda överlevande, och hamnar på ett sjukhus. Där kommer hon i kontakt med den lokala polismakten som vill anordna en räddningsstyrka till att gå ner i grottan och leta efter eventuella andra överlevande. Problemet är att Sarah har minnesförlust och för att trigga igång minnena drar polisen med henne ner i grottorna. Där nere väntar såklart fortfarande monstren.

Den första Instängd var en grymt bra film som verkligen gav tittaren en känsla av skitläskig klaustrofobi och mörkrädsla (och jag såg den på bio, föreställ er det). Den hade en bra story, dito karaktärer och en oförglömlig slutscen. Så är dock icke fallet med uppföljaren. Ramverket funkar fortfarande: grottorna är asläskiga och monstren gör vad de ska, men innehållet är sämre. Skådisarna är alltfrån halvdana till kassa, och manuset är en helt orimlig "inte klok någonstans"-historia. Man måste ju säga att regissören hållit sig till en av skräckfilmsgenrens starkaste regler: en uppföljare måste vara MER. Mer blod, mer våld, mer monster etc, och jag antar att storyn fick stryka på foten för att man skulle klämma in alla fräna scener med äckliga monster. Men monstren är inte riktigt läskiga längre, tvärtom blir de filmens höjdpunkt och mest intressanta figurer. Grottväggarna har mer att ge tittaren än karaktärerna. Kanske jag har missuppfattat något, hela poängen med filmen är kanske att karaktärerna är oviktiga, att grottorna är den egentliga huvudpersonen och.... Näe, det är fortfarande en dålig film.