1954: Polisen Teddy Daniels och hans partner drar ut för att lösa ett mystiskt försvinnande på den kusliga ön Shutter Island. Öns enda invånare är patienterna och personalen på ett fängelse/sjukhus för mentalsjuka kriminella, och det är en av de kvinnliga patienterna som har gått upp i rök - till synes bokstavligen. Rymningen i sig verkar helt omöjlig, och utredningen blir inte enklare av att ingen på fängelset verkar vilja samarbeta. Medan mystiken tätnar inser Teddy mer och mer att något är rejält fel med hela fängelsets arbete, och att han kanske aldrig kommer att kunna ta sig därifrån.

Jag hade sett fram emot att se "Shutter Island" efter att ha läst enbart positiva recensioner överallt. Det som mest väckte mitt intresse var den intressanta handlingen. Tyvärr var just det också filmens svagaste punkt. Martin Scorsese är en briljant regissör, det vet alla, och den här filmen är inget undantag. Leonardo DiCaprio är en briljant skådespelare och det vet alla det med, och hela filmen är full med riktigt grymma skådisar som Ben Kingsley och Max von Sydow. Miljöerna är riktigt coola och kusliga: vi har en rejält ogästvänlig, klippig ö och ett creepy mentalfängelse (och mycket av scenerna i det filmades i ett riktigt mentalsjukhus i Massachussets). Men när det gäller storyn dras filmens annars goda betyg ner ett par steg. Alla som har sett en psycho-thriller de senaste femton åren ("Memento", "Seven" etc.) vet precis hur detta kommer att sluta och vi blir aldrig överraskade av de "chockerande avslöjanden". Det är inte att det här är en dålig eller tunn story, det är bara det att vi har sett den sådär tusen gånger förr, precis som med "Avatar". Men om du inte bryr dig så mycket om sådant så kan jag rekommendera filmen.

Den bygger förresten på en roman, Patient 67, skriven av Dennis Lehane.

Ett blodigt och fruktansvärt mysterium skakar om den lilla staden Malahide på Irland: en dam och två yngre kvinnor (systrar) som verkar vara hennes släktingar hittas döda i damens hus. Allt tyder på att hon höll de två yngre som fångar, men ingen kan förstå varför eller hur det hela började. Men så en dag råkar Niall, den unge killen på postkontoret, få tag i något oerhört: en dagbok tillhörande en av de unga kvinnorna. Efter att ha läst den drar han ut på en äventyrsfärd för att leta reda på hela sanningen om systrarna, vars hemska öde förseglades i och med att de förälskade sig i en farlig man vid namn Jim...

Jag hade aldrig ens hört talas om Christian Mørk tidigare, och det kanske inte är så konstigt eftersom detta är hans första svensköversatta bok. Jag älskar magisk realism, och här finns en riktig liten pärla inom genren. Författaren har blandat en hård och grå verklighet med gnistrande magi och mysterier. De tre systrarna Walsh, bokens huvudpersoner, är alla fängslande karaktärer som man genast tycker om och fastnar för, men tyvärr tar de upp lite väl stor plats och de andra karaktärerna hamnar i skymundan. En del recensioner jag har hittat har innehållit klagomål på språket, att det skulle vara pretentiöst och tramsigt, men jag tyckte det var mycket bra och riktigt sagoaktigt. Det här är just det, en riktigt skön och ruggig saga för vuxna med ett monster, ett mysterium, prinsessor och en riddare i blank rustning. Läs den.

Tiana är en ung, svart tjej som växer upp i 20-talets jazziga New Orleans. Hon kommer från en enkel bakgrund och drömmer om att öppna en fashionabel restaurang, precis som hennes pappa alltid ville. En dag kommer den självupptagne prins Naveem till stan med avsikt att gifta sig med en rik flicka då hans kungliga föräldrar inte vill veta av honom. Tyvärr stöter han på voodoo-mannen Facilier som förvandlar honom till en groda. Grodan Naveem och Tiana träffas av en slump och han övertalar henne till en kyss i tron att hon är en prinsessa. Eftersom hon inte är det får kyssen inte önskad effekt och hon blir också förvandlad till en groda. Nu måste de jobba tillsammans för att hitta ett sätt att bli människor igen och uppfylla sina drömmar.

Det passar väl bra med en sådan här recension på Alla hjärtans dag? Jag är svag för den här dagen, med all dess kitschighet och rosa fluffighet. Och jag älskar klassiskt tecknade Disney-filmer. Efter det skräp Disney har prånglat ut på sista tiden var "Prinsessan och grodan" en fräsch fläkt med otroligt snygg animation och massor av sköna sångnummer. Storyn är väldigt söt och engagerande, och sjukt rolig på sina ställen, men det som snor uppmärksamheten är det stenhårt romantiserade New Orleans. För den som inte visste det så är New Orleans en fattig skitstad med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå, men i den här filmen är det ett glittrande, mörkt sagoställe med voodoo-magi, gumbo och ashäftig swingmusik. Vilket för oss till låtarna i filmen, som är många, och trots att ingen av dem är en given Disney-klassiker i stil med de vi alla har växt upp med så är de väldigt sköna att lyssna på. De som sticker ut mest är nog "Friends On The Other Side" och "Dig A Little Deeper". Kvinnosynen är klassiskt Disney (alltså lite smårutten), men det ska ju föreställa 20-talets södern so what the hell. Se den, älska swing, dröm om det coola södern och hoppas på fler tecknade Disney-rullar i framtiden.

Elena är en snygg high school-tjej som förälskar sig i den mystiske Stefan. Han besvarar känslorna, men deras kärlek är inte helt okomplicerad eftersom Stefan är en vampyr. Han arbetar hårt för att hålla sina "drifter" i schack och för att vara så mänsklig som möjligt, men hans elake och blodtörstige bror, Damon, gör det svårt för honom. Snart sitter Elena fastklämd i ett triangeldrama mellan de två vackra, och livsfarliga, bröderna.

Jag älskade böckerna The Vampire Diaries när jag var typ tretton-fjorton (de skrevs av L. J. Smith) och när jag fick höra att de skulle bli en TV-serie köpte jag alla fyra böcker i snygga nyutgåvor. Det var med en känsla av skräck och nervositet jag satte mig framför TV:n för att se de två första avsnitten. Hade ett gäng hjärtlösa TV-moguler trampat på mitt vackra ungdomsminne i syfte att tjäna stålar? Men jag blev glatt överraskad, måste jag säga. Skådisarna gör ett helt acceptabelt jobb, och killen som spelar Damon är bäst, klart seriens stjärna. Karaktärerna känns väl skrivna och trovärdiga, replikerna är bra om än lite larviga emellanåt, bakgrundsmusiken funkar och serien har en skönt tonårskuslig atmosfär. Och tack och lov har serien tagit tillvara på de gamla vampyrmyterna: de måste bli inbjudna för att kunna gå in i folks hus, de tål inte solljus såvida de inte har sina magiska ringar (ja, jag vet inte), de kan läsa och manipulera folks tankar och de kan förvandla sig till dimma. Som ett gammalt fan av vampyrgenren är detta en fröjd att se.

TV-serien "The Vampire Diaries" är kanske inte det bästa jag sett i tonårsserieväg, men jag kommer definitivt att ge den en ärlig chans.

Michael och hans föräldrar flyttar in i ett fallfärdigt hus med tanken att de ska renovera det, men den för tidiga födseln av Michaels sjuka lillasyster kommer i vägen. Michael får spendera sina dagar ganska ensam medan mamma och pappa är på sjukhuset, men inte särskilt länge. Han får en vän i den egensinniga, kloka grannflickan Mina, och han upptäcker något underligt i det sunkiga garaget: en varelse som kallar sig Skellig. Men vem är han egentligen? En uteliggare, ett spöke eller kanske rentav en ängel?

Jag har länge velat läsa den här boken. Den har vunnit en massa priser och fått väldigt mycket uppmärksamhet i ungdomsböckernas värld. David Almond är en mycket skicklig författare som har skrivit en vacker och målande historia med ett enkelt språk utan krusiduller. Historien är som sagt väldigt vacker och sagoaktig, kanske rentav lite för mycket. Allt börjar så väldigt bra, men mot bokens slut trillar allt ner i en bunke sockrad honung och det blir lite väl sött och gulligt. Karaktärerna är för övrigt väldigt orealistiska, Michael och Mina är så grymt försigkomna och kloka, det är som om de inte ens är barn utan små gamlingar. Detta är i och för sig inte ovanligt i barn- och ungdomsböcker, men i Skellig blir det så mycket av den varan att man någonstans undrar om de inte bara kan kasta vattenballonger på varandra istället som normala ungar.

För något år sedan försökte Tanja Suhinina komma in på psykologiprogrammet, men fick vet att hon först var tvungen att ha minst ett års arbetslivserfarenhet. Så hon tog mer eller mindre det första jobb hon kunde komma på: telefonsextjej. Detta visade sig vara ett tämligen intressant yrke och hon började blogga om det, och detta är bloggen i koncentrerad bokform. Här finns allt om fetischister, trosförsäljning, förljugna kukstorlekar och mycket, mycket mer.

När jag fick syn på den här boken i en liten pocket shop kunde jag inte motstå, bara titeln är ju smått genialisk. Jag köpte den, läste ut den på en dag och jag har sällan skrattat så gött åt en billig pocketbok. Tanja varvar grymt intressanta psykologiska betraktelser relaterade till sex med härlig humor och under läsandets gång ropade jag flera gånger till min stackars pojkvän "jag får läsa en sak för dig!" Egentligen är ju telefonsexyrket perfekt för en blivande psykolog, snacka om att snabbt lära sig allt om hur sexdelen av det mänskliga psyket fungerar. Men här finns en väldigt skönt realistisk bild av sexbranschen också, Tanja målar inga svarta skuggor av äckliga gubbar. Hennes kunder är oftast helt vanliga människor som inte vågar/kan ge utlopp för sina innersta lustar, och att hjälpa till med den saken ser iallafall jag som en ganska bra grej. Dessutom är boken snyggt illustrerad med serietidningsliknande bilder som gör det hela otroligt levande. Läs, lär er något nytt, ta död på fördomarna och få ett gott skratt.

Idag (27 januari) är det Förintelsens minnesdag. De flesta kanske inte bryr sig så mycket, men för mig är det en ganska speciell dag. Nej, jag känner ingen som dog under Förintelsen, det handlar istället om min skolgång. Jag fick aldrig någon utbildning om andra världskriget eller förintelsen. På fullt allvar. Jag har aldrig hört en överlevande hålla tal i skolan. Så därför har jag istället läst en del böcker skrivna av folk som upplevde eländet. Här kommer ett par stycken jag kan rekommendera.

Anne Franks dagbok av Anne Frank

En autentisk dagbok skriven av en judeflicka som satt gömd med sin familj på en vind för att undkomma nazisterna. Hon dog tyvärr i ett läger. Har du inte läst den här boken i skolan så gör det nu.

Jag är frisk och mår bra av Tadeusz Czarnecki

Den här killen var inte jude utan politisk fånge. Hans historia är helt galen: han överlevde först Pawiakfängelset, sedan Auschwitz och till sist Bergen-Belsen. Han kom till Sverige efter krigets slut och vad jag vet så lever han fortfarande. Boken är på lite knackig svenska, men anekdoterna och personerna i den är oförglömliga.

Är detta en människa av Primo Levi

En till som överlevde just Auschwitz. Detta är för övrigt ansett som en av de bästa koncentrationslägersskildringarna som finns.

Flykten av Rudolf Vrba

Bokens författare är en av de få som någonsin lyckades fly från Auschwitz. Han tog sig hem till Slovakien med ett enda mål: att upplysa världen om vad som pågick innanför taggtrådsstängslen.

Maus av Art Spiegelman

Den kritierrosade serieromanen av en man vars far överlevde Förintelsen. I boken skildras judarna som möss och nazisterna som katter. Låter kanske tokigt, men den är grymt bra och skrämmande.

Leva vidare av Ruth Kluger

Ruth är en helt vanlig flicka som hamnar i koncentrationslägren när hon är sju år gammal. Hon åker genom boken från läger till läger, och detta är alltså historien om hennes uppväxt från barn till vuxen.

Flickan i den röda kappan av Roma Ligocka

Roma är bara ett litet barn när hon och hennes familj tvingas flytta in i Krakow-ghettot med alla dess fasor och hemskheter. Det var med anledning av denna bok som Spielberg hade med en flicka i röd kappa i den annars svart-vita Schindler's list.

*****VARNING!***** Om du inte har läst Jane Austens bok så bör du göra det, för här kommer det spoilers. Om du struntar i detta, fortsätt läs för all del.

Darcy och Elizabeth är nu superlyckligt gifta och bor tillsammans på det fantastiska godset Pemberley, där Elizabeth trevande försöker finna sig i rollen som härskarinna. Men trots sitt materiella överflöd är hon lite nere; hon har inte lyckats bli gravid ännu och släkten på hennes mans sida är lika odräglig som alltid mot henne. Så börjar julen närma sig och Elizabeth vill dra ihop hela familjen till ett mysigt julfirande, vilket blir lättare sagt än gjort. Kaos utbryter genast och mitt i alltihop verkar Darcy ha en massa hemligheter för sin fru. Hur ska detta sluta?

Jag hittade den här boken i ett antikvariat och hoppade till. "Jag måste läsa det här", tänkte jag, för hur låter det egentligen att ge sig på att skriva en uppföljare till en bok som Stolthet och fördom? Det kändes som om det bara kunde gå åt skogen, men jag blev positivt överraskad. Emma Tennant är en bra författare och har fångat Jane Austens språk och humor, men lyckats ge det hela en mer modern touch. Vissa formuleringar kanska känns lite Harlequin-aktiga, men det här är inte en bok som ska tas på blodigt allvar. Den är snarare en anspråkslös lek med de klassiska karaktärerna, rentav en så sällsynt sak som bra fanfiction.

Solen har ju dock sina fläckar, som bekant: Elizabeth och Darcy är numera de minst intressanta figurerna i historien. Han är knappt med och hon går mest runt med tårar i ögonen och skiftar mellan ursinne och förtvivlan. Det som gör den här boken grymt kul är istället sidokaraktärerna, framför allt den töntiga mr Collins, de hemska systrarna Bingley och kärringen lady Catherine. Deras illa dolda spydigheter och allmänna vidrighet är underbar och det känns toppen när Elizabeth med jämna mellanrum plattar till dem. Dock så vore det trevligt om boken inte hade den där inställningen att "Elizabeth fixar inget själv, hon måste ha Darcy hos sig för att ordna upp allt kaos." När blev den coola, smarta Lizzy en sån mes?

Emma Tennant har för övrigt skrivit fler uppföljare till klassiska romaner, som Jane Eyre, Emma och Förnuft och känsla.