Inlägg publicerade under kategorin Recensioner

Av Elli - 4 augusti 2010 08:51

 


Elena, skolans absolut populäraste tjej, är skakad. Hon, som alltid är van vid att få vad hon vill ha, blir nobbad av den nye, ursnygge killen Stefan. Detta kan så klart inte accepteras och Elena ger sig fan på att han ska bli hennes. Men efter ett tag förstår hon att Stefan inte är som andra killar, och ju närmare hon kommer honom desto mer klarnar bilden. Stefan är en flera hundra år gammal vampyr. Han har kommit till den lilla staden där Elena bor med planen att ligga lågt och leva så normalt som möjligt, men hans förflutna hinner snart ikapp honom. Hans bror Damon, som också är vampyr, vill inte lämna Stefan ifred och snart siktar han även in sig på Elena. Och Damon är åh så attraktiv - men fullständigt livsfarlig. Hur ska detta sluta för stackars Elena om hon kommer emellan bröderna?


Jag läste och älskade de här böckerna när jag var typ fjorton eller något åt det hållet (de kom ut för första gången 1991). Då läste jag dem i svensk översättning och de hade fått den urlöjliga titeln Vampyrens kärlek. Att de skulle återupplivas i och med den rådande vampyrtrenden var väl ingen överraskning, och jag måste säga att jag än så länge gillar TV-serien som baserades på dem. Så, håller böckerna fortfarande såhär nästan tjugo år efter att de skrevs? Ja, det måste jag säga att de gör. Smith skriver bra och språket känns fräscht även nu. Hon har tack och lov skrivit en ungdomsroman utan att försöka vara cool och svänga sig med tonårsuttryck som snabbt åldras. Hon har en mogen approach och behandlar sina läsare som vuxna, vilket jag uppskattade både då och nu. Elena, vår huvudperson, är en intressant figur. Jag ville från början tycka illa om henne för att hon är så bortskämd, egotrippad och arrogant, men Smith lyckas ge hennes karaktär flera lager och djup, och allteftersom hon utvecklas och mognar blir jag mer och mer fäst vid henne. Tyvärr är vår hjälte Stefan inte lika kul. Visst, han är sympatisk och sånt, men när Damon dyker upp i boken snor han allt rampljus. Han är en skitbra skurk, suave och cool samtidigt som han är psykotiskt livsfarlig, och helt enkelt en mer intressant karaktär än sin ångestfyllde bror. Smith har lyckats göra Damon till en attraktiv men samtidigt faktiskt ganska läskig karaktär, och just här står boken ut litegrann från sina gelikar. Vampire Diaries är stundtals faktiskt rätt kuslig, och Smith har en bra förmåga att skapa stämnning och creepy miljöer. Okej, det skrämmer väl inte direkt slag på en, men det har en skön nivå av mysrysare, alltså den där sortens skräck man myser ihop sig i soffan med tillsammans med en kopp te eller något när det är mörkt och ruggigt ute. Riktigt trevligt.


Allt som allt är Vampire Diaries helt klart något av det bästa man kan få tag i just nu inom vampyrgenren. Nu finns det också en fortsättning på storyn i böckerna som kallas The Return. De har jag inte läst ännu, men ska absolut kolla upp dem efter de här. En spinoff-trilogi planeras även för release någon gång i framtiden.

Av Elli - 1 augusti 2010 21:30

 


Sookie Stackhouse är utåt sett en ganska vanlig tjej. Hon jobbar som servitris på en bar i den lilla staden Bon Temps, Louisiana och är ansedd av de flesta som "konstig". För Sookie är lite udda: hon kan nämligen läsa folks tankar. Detta funkar dock inte med hennes nye pojkvän Bill, av den anledning att han är vampyr. Bill försöker "leva" som vem som helst, men det försvåras av att folk är rädda för honom och att en mördare plötsligt verkar gå lös i staden. Misstankarna riktas mot Bill, men Sookie försvarar honom. Men bör hon egentligen göra det?


Sådär, då har jag äntligen läst den här boken. Den har legat på listan ett bra tag och nu är det gjort. Detta är, som vi alla vet, början på bokserien som senare blev TV-serien True Blood, och nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av den. Jag ville ge mig på böckerna först, gå direkt till källan. Och nu när det är gjort vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Charlaine Harris är en helt okej författare och skriver på ett sätt som gör läsaren intresserad. Hon har en bra story och handlingen går framåt i bra och jämn takt. Tyvärr är hon inte lika bra på att skapa engagerande karaktärer. Sookie är en positiv figur och känns verklighetstrogen och relaterbar, men särskilt intressant är hon inte. De flesta karaktärer får vi bara en väldigt ytlig bild av, det kanske rättas till ju längre in man kommer i serien, vad vet jag. Det märkliga är att den minst intressanta, mest "meh" karaktären av alla är vår s.k hjälte Bill. Han är urtrist, platt och medger t.o.m själv att han har en minst sagt föråldrad kvinnosyn. Han utser sig själv till Sookies beskyddare och riddare, men praktiserar det bara genom att urskiljningslöst döda de som sårar henne efter att det har inträffat och till sist överlämnar han jobbet åt SPOILER Elvis Presley som numera är en fet, stenkorkad vampyr. Nej, jag skojar inte. SLUT PÅ SPOILER. Sen så har vi det här med sexet. Jepp, sex finns det massor av här, och vampyrfiguren är nu reducerad till en potentiell knulldocka som då och då surar till och biter någon stackare. Dracula snurrar i sin grav eller något. Man kan kanske säga att den här boken inte handlar så mycket om vampyren som en läskig skräckfilmsvarelse, utan man kan snarare dra paraleller till hur svarta behandlades i USA för ett par decennier sedan. Politiska och ideologiska issues är hela tiden framme i Dead Until Dark, vilket humaniserar vampyren en hel del och gör att de ofta inte verkar särskilt läskiga. Men men, efter att allt är sagt och gjort så kommer jag nog fortsätta med de här böckerna, åtminstone ett par till. Det är en schysst story som sagt och förhoppningsvis djupnar karaktärerna till efter ett tag.

Av Elli - 31 juli 2010 14:34

 


Cobb och hans team av tjuvar har en lite udda marknad - folks drömmar. Idén är enkel: de tar sig in i offrets dröm via rejält avancerad teknik och stjäler värdefull information åt uppdragsgivare. Nu har Cobb däremot fått det motsatta uppdraget av en rik företagsmagnat: han och de andra ska plantera en idé i offret istället för att sno en, och detta kallas inception. Det verkar omöjligt, men teamet tar sig an jobbet med Cobb i spetsen, som har allt både att vinna och förlora. De visste att uppdraget skulle bli svårt, men när de väl är i drömvärlden stöter de på problem de inte hade förutsett och frågan är om de någonsin kan ta sig tillbaka ut.


Spänd som en fiolsträng av förväntan slog jag mig ner i biofåtöljen och tänkte "Kom an, Chris Nolan, bring it. Min hjärna är redo att vridas ut och in av krångligheter." Mannen bakom den här filmen gjorde ju för ett tag sedan Memento, en film som skakade om en rejält rent förståndmässigt men shit vad ballt det var när man väl hade hakat på. Inception var inte vad jag hade väntat mig dock. Jag hade helt ärligt inga problem alls med att hänga med i den här filmen. Har då Nolan sänkt ribban? Absolut inte. Inception är en grymt cool och smart film med en intressant och smått skrämmande grundfråga: hur vet du att du inte drömmer allt det här just nu? Hur vet du att du är vaken? Tjuvteamet i filmen (som har en imponerande rollista) är inte bara inne i en dröm, de är SPOILER inuti en dröm i en dröm i en dröm, och om de misslyckas med uppdraget kommer de att hamna i den ultimata djupdrömmen som de kanske inte kan lämna SLUT PÅ SPOILERS. Detta låter väldigt förvirrande och jag skulle nog behöva papper och penna för att förklara det hela, men det är här Nolans geni lyser som bäst. Han har skapat en story med en rejält komplicerad handlingskonstruktion, men när man sitter och ser det fattar man allt och det framstår som så enkelt och självklart, precis som i den där drömmen jag hade en gång om fladdermöss som kröp på golvet och pratade med mig. Men sådana knasigheter finns inte här, istället får vi Matrix-scener där folk flyger omkring i luften samtidigt som de slåss och skjuter på varandra, och det ser fantastiskt ut. Jag kan ärligt talat inte hitta något att anmärka på. Skådisarna är skitbra, manuset är toppen, allt ser vackert ut och under de sista sekunderna av filmen sitter man som på nålar. Gå och se den, för detta är lätt en av årets bästa filmer.

Av Elli - 27 juli 2010 13:16

 


Den dag highschool-tjejen Zoey blir märkt av en vampyr förändras allt. Hon måste lämna sitt vanliga (i och för sig ganska tråkiga) liv och flytta till internatskolan House of Night: en skola för blivande vampyrer, precis som hon själv. Zoey känner sig bortkommen och ensam och vill inget hellre än att bara passa in och försvinna i mängden, men det visar sig bli svårt när allt pekar på att hon är något väldigt speciellt, även för att vara blivande vampyr. Det hjälper inte heller att hon hamnar i bråk med skolans populäraste tjej och superbitch. Men hon finner snabbt vänner, och de kommer hon att behölva då det verkar som om House of Night och dess ledare lurar på hemligheter.


När jag först började läsa den här boken suckade jag högt. Hela inledningen verkade minst sagt larvig (SPOILER Zoey blir en vampyr genom någon sorts religiös drive-by-shooting-händelse) och språket var barnsligt, som om författarna ansträngde sig för att låta ungdomliga och misslyckades. Jag hade kunnat skriva den här boken när jag var typ tolv år. Tyckte jag iallafall, för jag måste säga att den tar sig allteftersom. Visst, språket är hela vägen igenom väldigt fjortisaktigt och de ständiga parenteserna blir lätt störande efter ett tag. Jag lovar, det finns minst tre-fyra parenteser på varenda sida. Men här finns faktiskt också en himla bra, intressant story och jag hade ärligt talat svårt att lägga ifrån mig boken. Därmed inte sagt att den som vampyrbok är något att hänga i granen, för vampyrer är inte storyns fokus, och ni kan aldrig gissa vad som är det. Go ahead, försök. Okej, det är wicca. Ordet wicca nämns aldrig i boken, men allt handlar om det. Faktum är att när slutet närmade sig började jag försöka låtsas att jag egentligen läste en bok om ungdomar på en skola för magi och wicca, och det funkade väldigt bra. Ja, här finns en del blod och referenser till bloddrickande, men allt överskuggas av ständiga religiösa ritualer och prat om Gudinnan, elementen och deras krafter, och eftersom det inte räckte blandar författarna wicca-tron med de amerikanska indianernas tro (för, liksom, det är ju samma sak ändå, eller hur?). Ja, det finns som sagt mycket man kan anmärka på när det gäller den här boken, och vi har inte ens pratat om den pryda sexualmoralen, men jag måste säga att jag ändå fastnade för den och kommer att läsa resterande böcker också. Boken har en bra historia, bra sensmoral och de flesta av karaktärerna är vettiga, så som harmlös ungdomsbok funkar den fint.

Av Elli - 25 juli 2010 12:15

 


Amanda är en vanlig tjej som helst av allt vill leva ett normalt, tråkigt liv. Nu är detta inte så lätt när man kommer från en familj full av häxor, vampyrjägare och medium, men hon gör sitt bästa fram till den kväll hon misstas för sin syster och kidnappas. När hon vaknar till från smällen hon fick upptäcker hon att hon sitter fastkedjad vid en flera tusen år gammal vampyrjägare - som dessutom är den snyggaste man hon någonsin sett. De lyckas ta sig ut och bryta upp bojorna, men de är redan bundna till varandra av något starkare än så. Vampyrjägaren måste beskydda Amanda från en särskilt farlig vampyr som är ute efter henne, och samtidigt försöka hålla styr på sin brinnande passion...


Jag kunde knappt skriva den där sista meningen utan att skratta så att fingrarna hoppade över tangenterna. Holy shit, vad den här boken fick mig att skratta. Den är en enda lång, pinsamt dålig sexscen i bästa kioskromansstil, och ändå är den här grejen (vad jag har snappat upp) något av en bestseller. Jag tror inte det finns en enda sida där det inte står om hur sjukt kåta Amanda och vampyrjägaren blir bara den andre nyser eller något. En rätt trevlig grej är dock att boken är skriven på ett sådant sätt att man istället för att spy eller dö av ren förlägenhet bara skrattar och vill läsa eländet högt för någon annan, för kul är det. Man kunde göra en suparlek av det: ta en hutt varje gång Amanda eller vampyrjägaren känner blodet pulsa hetare och snabbare, varje gång de kastar runt risqué kommentarer eller varje gång författaren i smäktande ordalag beskriver vampyrjägarens underbara utseende. Fan, man skulle aldrig sätta ner glaset och fyllan skulle vara total inom de tre-fyra första sidorna. Så, är bokens story något att ha då? Kompenserar den för resten av dumheterna? Tyvärr inte. Jag ska erkänna, jag läste inte ut hela boken (livet är för kort för att slösas bort på kass litteratur), men jag kom så pass långt att jag insåg att nej, det här kommer inte leda någonvart. Historien är nästan icke-existerande, allt går ut på att beskriva den sexuella spänningen mellan våra två huvudpersoner och den där superfarliga vampyren som är ute efter dem är en pipig liten fjolla som ingen är intresserad av. Författaren har skrivit en enda lång onanifantasi för kvinnor, men man får nog säga att hon ändå gjorde det med en sorts glimt i ögat och självkännedom. Det är inte meningen att den här boken ska tas på något större allvar, den är helt enkelt mindless underhållning och dagdrömmeri. Och den är det senaste tillskottet till min samling som heter "om den här skiten kunde bli publicerad så kan fanimig jag också bli det", och det är icke att förringa.

Av Elli - 23 juli 2010 14:04

     


I hundratals år har ett blodigt krig rasat mellan världens vampyrer och varulvar, helt utan att mänskligheten har en aning om saken. Målet är enkelt: utrota motståndarsidan. Vampyren Selene är en av de vassaste, mest hängivna varulvsdödarna, men får kämpa i motvind sedan vampyrernas ledare Viktor lämnade scenen för ett tag sedan. Plötsligt verkar det dock som om saker och ting håller på att förändras: varulvarnas ledare är av någon anledning väldigt intresserad av en vanlig människa, Michael, som visar sig kunna vara nyckeln till krigets slut, och den ena sidans seger...


Där har vi alltså den första delen av Underworld-sagan. Vad kunde gå fel? Vi har ett fett krig mellan vampyrer och varulvar, vilket är ascoolt. Vi har Bill Nighy som vampyrbossen Viktor, vilket är ännu coolare. Och vi har en enorm mängd skjutvapen vilket är... mindre coolt. Kalla mig gärna tjejig, men jag blir inte imponerad av BFG's, och det är tyvärr den här filmens stora selling point. Det och Kate Beckinsale i en löjligt tajt latexkostym. Och höga klackar. Snygg skinnrock dock. Poängen är att filmen ger oss en rätt schysst back story och mytologi, fräcka öststatsmiljöer, massor med blod och äckligheter, men hela vampyrgrejen känns som om den går förlorad till en viss del. Sedan när springer vampyrer runt med sextio kilo automatvapen per skalle? Vad är då poängen med att vara vampyr? Men, som sagt, det är en bra story och det ser förbannat snyggt ut, så filmen måste ändå få godkänt.


Det kan man tyvärr inte säga om film två: Underworld: Evolution. Viktor är numera död och kärleksparet Selene och Michael ränner runt ensamma för att... öhm, vet inte. De är jagade av ursprungsvampyren Markus och råkar också hitta hans brorsa, ursprungsvarulven William, fighting ensues. Och vi får se mer av Kate i den där jäkla kostymen. Hela den här filmen är som en kåt tonårsgrabb: allt vi får se är idiotiskt pang-pang, asfula datoreffekter och Kates kropp. Vad sade du, story? Nänä fan, sånt sysslar vi inte med här. Istället är filmen en enda lång fight-scen som känns helt meningslös och tråkig, så in i norden tråkig. Michael som var den förra filmens fokus är totalt oviktig här, han mest hänger efter Selene som någon ryggsäck och gör ingenting under hela filmen.


Sedan kom då tredje filmen (Underworld: Rise of the Lycans), och jag pustar ut litegrann. Min hjärnas synapser har bränts bort av allt pangande från de första två och tvåans suckyness, så det är en fröjd att se hur man här har förflyttat handlingen flera hundra år tillbaka i tiden. Det ger oss nämligen pilbågar, spjut och svärd, vilket jag anser vara sjukt mycket coolare. Vi får nu se hur kriget började, den mörka Romeo och Julia-historien bakom det hela. Varför kan man undra, vi visste ju redan i den första filmen hur det gick till. Trean tillför alltså ingenting, men Bill Nighy är tillbaka och är skithäftig, yay! Faktum är att han bär hela filmen på sina axlar, utan honom skulle den vara minst sagt lam. Visst, här finns massor med blod, men inte mycket mer. En rätt oengagerande story för övrigt eftersom vi hela tiden vet exakt hur det kommer att sluta.


Summa summarum är den första filmen en helt okej actionrulle med massor av pang-pang och snygga vampyrbrudar, en film som duger som underhållning helt enkelt. Tvåan är urusel och trean är mest meningslös.

Av Elli - 21 juli 2010 22:04

 


Detta är den sanna historien om Rudolf Vrba och hans tid som judisk fånge i Auschwitz. Han förs dit som sjuttonåring och blir kvar där i två år. Under den tiden lyckas han, tack vare sin intelligens och en helt galen tur, att klara livhanken relativt väl. Redan från början har han beslutat sig för att en dag ta sig därifrån. Först bara för sin egen skull, men allteftersom misshandeln, svälten och sjukdomarna förvärras och högen av lik växer sig högre blir Rudolfs mål att ta sig ut och berätta för omvärlden vad som händer bakom taggtrådsstängslet, för att rädda andra. Men hur tar man sig ut ur ett fångläger där varenda steg man tar är övervakat? Och hur ska någon utanför kunna tro på Rudolfs hemska historia?


Holy shit vad den här boken var bra. Känslan jag fick när jag slog igen den var dock inte den där jublande, studsande känslan man kan få av en bra bok, utan snarare den dövande känslan, som om man fått något hårt i huvudet och nu inte riktigt kan greppa omvärlden. Vrbas historia är helt sanslös och det faktum att han överlevde lägret är bortom allt förstånd. Killen var vid massor av tillfällen så här nära att åka rakt in i förbränningsugnen, men överlevde mot alla odds. Det finns bara ett svar på hur det gick till och det är att Vrba hade en hel stab av skyddsänglar efter sig, eller hjälp från både Gud och djävulen. Det här är en historia som jag inte kommer att glömma i första taget, och sedan gör det ju inget heller att han var en grym författare. Det som man själv aldrig ens hade velat försöka beskriva klarar Vrba av med glans, och hans språk är otroligt. Han berör en på djupet och skriver hjärtslitande utan att en enda gång bli sentimental, faktum är att han har en förmåga att beskriva de mest hårresande hemskheter som fullständigt normala och självklara, så som de måste ha framstått för en fånge. Samtidigt lyckas han på något sätt ha en rejäl skopa humor med i texten. Det fanns flera tillfällen då jag skrattade högt, och det är fanimig en bedrift när man skriver om svartnande benknotor från barnskelett. Och en sak som står ut så fint är hur han lyckas beskriva de glimtar av värme och mänsklighet som faktiskt fanns mitt i Auschwitzs misär, och den här boken gav mig en liten tår i ögonvrån både en och två gånger. Karln dog för bara några år seden och enligt mig råder det ingen tvekan om att han var en äkta hjälte. Hans vittnesmål om lägret kallades Auschwitzprotokollet och blev en viktig faktor i omvärldens uppvaknande och hur sanningen kom fram. Vrba räddade indirekt livet på hundratusentals människor, och om inte det gör den här boken värd att läsa så vete fan.

Av Elli - 18 juli 2010 13:11

 


Charlie Decker, 17, har en väldigt intressant dag. Efter ett samtal hos rektorn där han fått höra att han blivit relegerad går han raka vägen till sitt skåp och sätter eld på det, men inte innan han har plockat fram pistolen som låg i det. Lugn som en gammal ko går han in i klassrummet, skjuter lärarinnan och håller resten av klassen som gisslan. Alla är förfärade, hur kan detta ske i deras lilla, lugna byhåla? Medan poliser och annat löst folk samlas utanför och försöker lösa situationen händer intressanta saker i klassrummet. Samhällets fernissa av normalitet och hyckleri skalas av mer och mer bland eleverna och frågan är i vilket skick deras sinnen kommer att vara efter den här märkliga dagens slut.


Stephen King hade en gång pseudonymen Richard Bachman som han använde sig av när han skrev böcker som inte passade in i hans skräckimage. Raseri är en sådan bok. Den är för ölvrigt svår att hitta (jag fann mitt exemplar på en loppmarknad), men om du har chansen att läsa den så gör det. Detta är nämligen en bortglömd pärla i gubben Kings repertoar, och det är synd att han själv stoppade utgivningen av den, för herregud vad den här boken är bra. Detta är vad Räddaren i nöden skulle ha varit enligt mig. Det känns ungefär som om King läste den och sade "screw that, I can do better." Jag vet inte när jag sist läste en bok som beskriver gapet mellan ungdomen och vuxenvärlden på ett så bra och nattsvart, men samtidigt sjukt roligt, sätt. Som så ofta i Kings böcker blir de vuxnas värld och samhälle en ganska ful plats full av hycklare och inkompetens som ungdomen måste kämpa emot för sin egen överlevnads skull, och jag tror aldrig att jag har hejat lika mycket på en mördare i en bok förrut som jag gjorde här. Charlie Decker är en fascinerande karaktär: skurk och hjälte samtidigt, vilsen och väldigt intelligent, stark och samtidigt väldigt svag. Han är helt enkelt en otroligt mänsklig, relaterbar figur. Resterande karaktärer ska egentligern inte ses som personer, tror jag, utan snarare representatörer för idéer och roller såsom Den Populäre Killen, Nördtjejen, Skolpsykologen, Rektorn, Den Lokala Horan etc. De är ansiktlösa figurer med en roll att spela, men de är aldrig tråkiga pappfigurer och King använder dem och ställer dem emot varandra på ett strålande sätt. Karln har för övrigt ett himla skönt språk och skrev redan här som en gud (boken är från början av hans karriär, kom ut 1977). Om du kan hitta den på ett bibliotek eller loppmarknad någonstans, läs den. Läs den och tänk tillbaka på din egen tid som arg tonåring och inse att Stephen King har beskrivit den perfekt.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Google


Skapa flashcards