Standup-komikern Bill Maher har fixat ett pass och ett kamerateam, och han är redo att ta en tripp runt världen för att kolla upp vad det här med religion egentligen handlar om. Bill träffar folk från de tre abrahamitiska religionerna, samtalar och debatterar i ett försök att få dem själva att fatta hur urbota dumt det är att tro på religion. Varför det? De flesta verkar tro att domedagen är nära förestående, och det gör Bill också. Men han tror att det är de religiösa som kommer att göra slut på världen med sina vapen och korkade idéer snarare än Gud fader himself.

Jag har inte sett så mycket av Bill Mahers standup, men det jag har sett har alltid varit bra och smart komik. Och eftersom jag älskar standup och avskyr organiserade religionsgrupper så tänkte jag att det här säkert blir skoj. Jag menar, Bill Maher åker bl. a. iväg till en skitkonstig religiös nöjespark i USA, hur kan det gå fel? Korkade, feta jänkare och skådis-rejects som klär ut sig till Jesus, det låter ju hur kul som helst. Men tyvärr måste jag säga att den här filmen inte var särskilt rolig. Bill Maher gör sitt bästa för att skämta och de små klipp som dyker upp här och där för att förstärka poängerna i vad han säger är stundtals riktigt kul, men det blir ändå tämligen platt i slutändan. Varför? Kanske för att Bill Maher själv har en "religion" och agenda att trycka ner i folks halsar, och han pausar aldrig. Han är inte intresserad av att prata med religiösa ledare och lyssna på vad de har att säga. Han kör mer eller mindre över dem, nonchalerar dem och beter sig allmänt respektlöst. Den mest talande scenen är när han intervjuar en rabbin som förgäves ber Bill om att få prata till punkt, men Bill avfärdar honom och avbryter ständigt med sina egna åsikter. Han ser bara ut som den typiske bilden av den gapige amerikanen som inte lyssnar på någon annan än sig själv, och det är inte roligt. Kort sagt är detta mest av allt en film där Bill Maher dyrkar sig själv och trycker ner andra människor. Ja, talet han håller i slutet av filmen är skitbra, det ska ingen säga något om, men det var synd att man var tvungen att sitta igenom en massa långtråkigheter för att komma dit. Jag vet inte, jag kanske har missuppfattat något. Pojkvännen föreslog att hans stil kanske ska härma de religiösa ledarnas gapighet, men om så är fallet kan jag bara säga att det ändå inte är roligt.

Sam, hans flickvän Frida och hans bror Simon bor tillsammans. Detta kan tyckas märkligt, men Simon har en svår form av Aspbergers syndrom och hade aldrig klarat sig utan sin bror, och bäste vän. Simons liv kräver en rad hårda rutiner och tider som inte får ruckas på för att han ska må bra, och detta tar till slut knäcken på Sams flickvän. Hon flyttar ifrån bröderna, Sam hamnar i en depression och Simons älskade cirklar är minst sagt rubbade. För att få allt att återgå till det normala måste Simon snabbt fixa en ny tjej åt Sam. Men hur ska det gå till när Simon är totalt obegåvad rent socialt och inte vet ett smack om tjejer och känslor?

Vad är detta? En svensk film som faktiskt är.... jävligt bra? Är det möjligt? Ja, det är det. Jag föll genast för storyn när jag läste om den här filmen för ett tag sedan och efter att ha sett den hade jag ett brett flin på läpparna. Det här var en av de sötaste och bästa romcoms (och svenska filmer) jag sett på länge. Inte sliskigt gulligullig, bara så himla söt. Och grymt rolig också, jag skrattade högt flera gånger. Det finns tydligen de som ogillar filmen eftersom den "förlöjligar folk med Aspbergers syndrom." Lyssna inte på dem, för de verkar inte ha fattat något. Simon har en ganska extrem variant av sjukdomen, men det hade liksom inte funkat rent filmiskt om han inte hade haft det. För övrigt är han en intressant, sympatisk och kärleksfull karaktär och påminde en smula om Rain Man (kom igen, ni visste att jag skulle göra den liknelsen). Bill Skarsgård gör en fantastisk insats som Simon och hey, han är inte helt fel att titta på heller. En annan som gör rejält bra ifrån sig är Cecilia Forss, som blir något av den här filmens Tom Cruise till Simons Dustin Hoffman. Det här är regissören Andreas Öhmans filmdebut, men gud vad skicklig killen är. Min kille sade det bäst när han beskrev den som liknande de ungdomsserier som SVT producerade under 90-talet med sin surrealistiska, lite drömaktiga stil. Ja, Öhman borde göra ungdomsrullar härnäst. Det är en kort film (85 min), men tro mig, den behövde inte vara längre, den är toppen som den är. Det är den här sortens grejer vi vill se, Svensk Filmindustri! Ingen mer jävla Beck, Wallander, Falk eller gudförbjude Göta Kanal, ingen pallar med dem mer. Tanka hem den skiten om du inte håller med mig, men betala gärna hundra spänn för det här, för du kommer inte ångra dig.

Liv Strömquist är tillbaka med ett nytt seriealbum! Med sin träffande blandning av humor och politisk satir har hon redan tagit sig an ämnen som historiska mansgrisar, skönhetsideal och jämställdhetsfrågor. Nu ger hon sig på ett djupare ämne, kanske det djupaste av alla: vad är kärlek? I sökandet efter svaret på det guidar Liv läsaren genom historiens syn på äktenskapet, folkkära torskar, VM i att vårda en man, kärleksrelationens religion och vad prins Charles svarade när han, efter att ha förlovat sig med Diana, fick frågan "Are you in love?"

Jepp, jag är ett Strömquist-fan. Jag kommer på mig själv med att citera henne i tid och otid och har funderat starkt på att försöka bli vän med henne på Facebook (åh gud, vad jag är 2000-talig). Hennes budskap och åsikter känns ärligt menade och hennes väldigt enkla, nästan barnsliga tecknarstil gör det hela bara bättre. Ja, allvarligt, jag tror inte att det hade varit lika kul att läsa hennes grejer om hon hade ritat som en Marvel-tecknare, då hade fokus tagits från det hon vill säga till hur serien såg ut. Dessutom blir de mer överdrivna satirteckningarna så mycket roligare såhär (kolla bara hur Hemingway har avbildats i en ruta). Samtidigt visar hon stundtals att hon är en grymt duktig tecknare, t.ex i slutet där hon har lagt in skitbra teckningsporträtt på Arne Weise. Så, hur är själva seriematerialet då? Det är awesome som vanligt, men det känns som om Liv har antagit en mörkare ton här än vad hon har haft i sina tidigare album. Visst, det har alltid funnits en arg bitskhet i hennes serier, men den känns på något sätt mer påtaglig här. Hon vill inte i första hand underhålla, hon vill få oss att tänka, att fundera över hur vår samtid ser ut. Huruvida vi sedan förändrar den bryr hon sig inte om, hon vill bara att vi ska kolla över våra värderingar och veta varför vi tycker som vi gör. Det hela är rätt braskande, och jag håller med hennes kritiker om att hon generaliserar och överdriver en del. Men det går inte att förneka att hon har en poäng. Mitt i albumet kommer ett rysligt långt avsnitt där hon drar undan ridån och visar hur det traditionella, romantiska kärleksförhållandet fungerar, och jäklar vad jag tyckte det var intressant. Alltså, hon menar liksom att man... nä, ni får läsa själva annars kommer jag att sitta här en hel dag. Bottom line är att jag inte vrålade av skratt som jag har gjort förr åt hennes alster, men Prins Charles känsla fick mig att fundera och reflektera på ett sätt som de tidigare serierna inte gjorde. Ser redan fram emot nästa album, Liv. Keep 'em coming.

Hela vampyrsamhället är ifrån sig av skräck. En märklig och otroligt blodig Strigoi-attack har inträffat och målet verkar vara de kungliga Moroi-familjerna. St Vladimir's är inte längre säkert, och för att komma undan hemskheterna beslutar man att skicka alla elever till en lyxig, skyddad skidresort uppe i bergen. Rose och hennes vänner njuter av de snöiga branterna när de väl är där. Men Rose har samtidigt bekymmer. Hennes känslor för Dimitri är lika varma som förr, trots att hon vet att han är förbjudet område för henne. Samtidigt har en av hennes bästa vänner blivit störtförälskad i henne, och sin bästis Lissa ser hon knappt till nu när hon har Christian att klänga på. Och vad fanken vill egentligen den mystiske Adrian henne? Frågan är vad som kommer knäcka Rose först: de farliga Strigoi eller hennes relationsproblem.

Yay, äntligen fick jag tillfälle att läsa den andra delen i Vampire Academy-serien. Jag föll pladask för den första delen och blev inte besviken här heller. Richelle Mead är en skitbra ungdomsförfattare, hennes story är spännande och karaktärerna är tredimensionella och känns trovärdiga, trots att de är vampyrer. Språket är bra och humoristiskt, och det är skönt att författaren inte bangar för att använda svordomar ("hora" och "skit" far runt en hel del i de här böckerna). Precis som förr ser vi här en snygg och fungerande blandning av genrer: tonårsroman och skräckhistoria. Vi får till och med en grej som många typiska tonårsböcker saknar: karaktärsutveckling. Detta gäller särskilt Rose. Det är lätt att irritera sig på henne under stora delar av boken då hon är tämligen omogen och saknar all form av impulskontroll. Hon brölar ut precis vad hon tycker och tänker när hon oftast hade vunnit själv på att hålla truten och det är nära att hon framstår som en korkad barnunge. Men hon är samtidigt en så pass sympatisk och cool figur att man förlåter henne snabbt hennes felsteg. Och, jag vet att jag tjatar men jag vill upprepa det iallafall, det är skönt att se en kvinnlig huvudperson som tar avstånd från de traditionella könsrollerna och njuter av det faktum att hon har en sexualitet. Resterande karaktärer är tyvärr rätt pryda (om en tjej pratar med en kille är hon en hora), men Rosa skiter i allt sånt och känns skönt girlpower-aktig. Just nu är detta helt klart en pärla inom ungdomslitteraturen och en vampyrserie där fokus för en gångs skull inte ligger på människan vs vampyrer utan på en klassisk, spännande gott vs ont-historia som är svår att lägga ifrån sig. Harry Potter med huggtänder, kan man kanske säga, och jag ser fram emot att få läsa nästa del.

Utanför Ikea står en bil undangömd i en dunge. Ut från den kliver varje dag en elegant klädd kvinna som utnyttjar varuhuset för att kunna äta, tvätta sig och smygsova på sängavdelningen. Sylvia heter hon, och hon har förlorat allt: familj, jobb, bostad, rubbet. Hon kämpar desperat för att upprätthålla sin flotta fasad samtidigt som hon bor i sin bil, men det blir svårare och svårare. Av en händelse blir hon inneboende hos knarklangaren Lisbet i en sunkig förort, och nu kommer en större utmaning för Sylvia än överlevnaden: att se på livet från nya vinklar...

Jag hade aldrig läst något av Kadefors innan, men jag ska kolla upp hennes tidigare böcker efter det här. Fan vad den här boken var bra, jag kunde knappt lägga ner den. Språket i boken är humoristiskt och bra, men det som fångar mig är psykologin som beskrivs. Kadefors har på ett fullständigt fantastiskt sätt fångat den svenska övre villamedelklassens självgodhet, ytlighet och fördomsfullhet, allt förkroppsligat i vår huvudperson Sylvia. Hon är en fascinerande figur: samtidigt som jag vill klippa till henne med ett baseball-trä för hennes inskränkthet så tycker jag synd om henne. Hon är, som alla vi andra, en produkt av sin samtid och av sin omgivning, och den där omgivningen råkar vara en riktigt ful en. Den där med perfekt skötta villaträdgårdar, designerbarnvagnar, skrytiga middagar och "men alla andra på gatan har bytt bil i år..." Som ni kanske fattar så har jag lika lite till övers för det där som Kadefors verkar ha. Och ja, jag håller med om att hon själv visar upp en hel del fördomsfullhet gentemot den sortens människor, och hennes beskrivningar av missbrukare och knarklangning är nog rätt romantiserade, men samtidigt måste jag sägas att hon har rätt i sak. Vi delar upp oss själva i "vi och dem" alldeles för mycket, och den som påstår att klassamhället är dött har så inihelvete fel. Bokens fokus är status och klasstillhörighet, vilket i dagens Sverige symboliseras av pengar och ett vackert yttre. Jag vill spy på hela skiten samtidigt som jag applåderar Sara Kadefors för hur hon har fångat det hela. Läs den här boken och applådera du med.

Fort, vilket är västvärldens största problem? Just det, fetma. Vi här i väst är smällfeta allesammans och en hel del av oss kommer att dö i förtid av hjärt-kärlsjukdomar. Därför konsumerar vi som tokar medias bantningstips och den hälsomat de propagerar för, vi vill lagstifta om varningstext på vissa farliga matprodukter och vi är måna om att motionera. Allt i hälsans namn. För det kan väl aldrig vara så att allt beror på att det anses fult att vara tjock? Marie Carlsson tar en koll på smal- och bantningshetsen och de fakta hon presenterar är rätt skrämmande.

Jag är en mullig brud i storlek 42/44. Hade jag levt på femtiotalet hade jag ansetts som skitsnygg, men man kan inte få allt och det var därför jag ville läsa den här boken. Marie Carlssons bok fyller ett tomrum i media-Sverige och det är synd att den inte fick mer uppmärksamhet när den kom. Visst, hon är ingen jättebra författare rent stilistiskt och hon tenderar att upprepa sig en del, men frågorna den här boken ställer borde fanimig visas upp mer i det offentliga rummet. Är det verkligen sunt att fokusera så mycket på mat som vi gör? Hur mycket styrs våra vardagliga liv av vad vi stoppar i oss? Och hur behandlar vi dem som har kropp modell "ohälsosam"? Det är där den här boken förresten blir riktigt intressant. Den första delen är mer vetenskapligt betonad och kul att memorera för den som vill slå ner vikthetsarna med siffror och hälsoforskning, den andra delen är mer sociopsykologisk och rejält skrämmande. Är vi människor verkligen så hemska och ytliga? Vad är det med fetma som är så provocerande för vissa? Carlsson ger inga entydliga svar, men hon ställer frågorna och texten stirrar en rakt i ansiktet och sätter ord på sådant vi tänker. But no more, numera ska jag i alla fall försöka göra mig fri från bantarreligionen och klippa till med den här boken om någon påpekar att "du har visst lagt på dig lite, Elli". Fat bastards, unite.

San Diego, 1892: en kvinna hittas död på det faschionabla Hotel del Coronado med en revolver bredvid sig. Rättsläkare Henry Stetson skriver av det hela som ett tragiskt självmord, men snart börjar frågetecknen hopa sig runt fallet. Vem var kvinnan? Varför reste hon ensam? Vem var det hon väntade på? Henry finner sig snart indragen i en mörk historia om åtrå och död.

När jag hörde talas om den här boken ville jag ha tag i den genast. Det lät skitcoolt då den är baserad på en sann historia som verkligen inträffade på Hotel del Coronado, ett ställe som för övrigt har varit med i mängder av filmer och TV-serieavsnitt (det var där Marilyn Monroe-rullen I hetaste laget utspelade sig). Jag hade väntat mig något smått noir-aktigt från vad jag hade läst tidigare, men blev lite besviken. Visst, det finns en sorts noir-känsla och gammalmodighet i texten som passar då handlingen utspelar sig i slutet på 1800-talet, men tyvärr är texten också ganska trist. Den är inte direkt långtråkig, det vore fel att säga, och jag förmodar att författaren försökte sig på isbergsteknik á la Hemingway, men jag fick mest en känsla av att hon skrev boken med ena handen medan hon tittade på TV eller något. Handlingen är rätt ointressant och karaktärerna är platta, det finns liksom inget som driver den här boken framåt. Tyvärr, den hade kunnat bli hur häftig som helst.

En man är på resa och hamnar av en händelse i den märkliga lilla hamnstaden Innsmouth. Han har redan hört de konstiga rykten som florerar kring stället, och han blir inte mer optimistisk när han väl är där. Staden är förfallen och nästan övergiven, och de människor som bor kvar är minst sagt märkliga. Varför ser de allihop så konstiga ut? Vad hände egentligen för längesen ute på Djävulsrevet en bit utanför hamnen? Och är det sant att märkliga ljud hörs om nätterna från tomma hus?

Ah, Lovecraft, min älskade. Hade du och jag levt samtidigt så vete fåglarna vad vi hade kunnat åstadkomma. Okej, men allvarligt, ju mer jag läser om killen desto mer känner jag igen mig. Han var förmodligen fullständigt whack, men vem är inte det så där till mans? Skuggan över Innsmouth är den första längre grej jag har läst av honom, och jag måste säga att jag gillar det. Han skriver så enkelt, nästan primitivt och kallt, om de mest vidriga grejer som skulle kunna skrämma livet ur en. Men man blir inte "hoppa-två-meter-upp-i-luften"-rädd av Lovecrafts skrivande, snarare handlar det om den där sortens långsamt krypande skräck som sipprar in i hjärnan som gas och gör att man drar täcket lite tätare omkring sig när man har släckt lampan. Är den här boken så läskig då? Ja och nej. Lovecraft är en mästare i att bygga upp kusliga miljöer och slutet på historien är creepy och oförglömligt, men mysteriets lösning är precis så där utflippat weird som bara Lovecraft kan göra det. Förklaringen till varför Innsmouth blivit en helveteshåla är allt annat än trolig och känns mest bisarr på bästa gothic-manér. Och så har vi ju Cthulhu! Jepp, han gör en cameo i den här boken komplett med böner på det där skumma Lovecraft-språket som är totalt omöjligt att uttala och därför smått störigt för en språknörd som undertecknat. Ska man läsa den här boken då? Ja det tycker jag. Det är en skön historia, Lovecraft var en grym författare och att ta en djupdykning ner i människans mörkaste väsen, ner i sinnets dunklaste vrår, kan väl aldrig skada.

Det ofattbara är ett faktum: Elena är död. Eller nästan, iallafall. Hon har blivit en vampyr, lika överjordiskt vacker som sin älskade Stefan. Men hur ska hon klara av den här förändringen? Blotta tanken på att dricka blod får henne att rysa och hon saknar sitt gamla liv något oerhört. Samtidigt återstår ett mysterium att lösa. Vem, eller vad, var det som dödade Elena? Vad är det för mörk kraft som verkar hemsöka den lilla staden? Elena samlar ihop vampyrbröderna Salvatore och sina mänskliga vänner för att ta itu med saken, men de märkliga dödsfallen blir bara fler och fler.

L. J. Smith fortsätter att skriva väl och fungerande i andra halvan av serien om vampyrdagböckerna. Språket håller som sagt fortfarande tjugo år efter att de publicerades och de är svåra att lägga ifrån sig, särsklit en tråkig grå dag som denna. Det är även skönt att se en skräckserie för ungdomar som inte bara lämpar sig där utan även kan läsas av vuxna. Som sagt innehåller böckerna en del riktigt läbbiga grejer, och det är bara bra. När jag läser en bok om vampyrer vill jag se blod och spektakulärt våld, inte sockersött gullande. Dock är boken inte utan sin beskärda del ångest, vilket märks mest hos Stefan. I de två tidigare böckerna var han fylld av självhat och lidande, javisst, men det har nu eskalerat och han gör inte mycket annat än gnäller. På tal om att gnälla så ska jag också göra det litegrann. Från början skulle Smith bara skriva en trilogi och inget annat, men hon tjatades till att skriva en fjärde bok i serien. Det syns. Tyvärr har det lett till att de tre första böckerna fungerar som en enda: de faller smidigt in i varandra och är tänkta att läsas utan avbrott. Men den fjärde boken, The Reunion, bryter av och passar ihop med de första böckerna som en pusselbit på fel ställe. Det funkar, men boken känns tämligen meningslös. I trean fick storyn ett originellt slut som höll och man hade kunnat nöja sig med det, men så kommer den fjärde boken som en konstig, lång svans eller något. Den är till största delen onödig och känns framtvingad, vilket den ju också var. Och varför fegade Smith ur i slutet? Den tredje boken hade ett mörkt men bra slut, medan den fjärde boken slutade i ett sockersött, glittrande slut á la 80-talets feelgood-filmer: karaktärerna bokstavligen dansar av glädje. Så, nu har jag sabbat det för er. Läs böckerna, gör det absolut, men ta inte den sista delen på alltför stort allvar.