Ett gäng high school-ungdomar börjar drömma mardrömmar där de blir jagade av en läskig, brännskadad man med knivar på händerna. Han heter Freddy och om han får tag i dem i drömmarna och dödar dem, så dör de i verkligheten också och bla bla bla, ja vi vet alla vad den här filmen handlar om.

Ska bara få en sak ur vägen först:  SE INTE DEN HÄR FILMEN! Eller om ni måste, försök att låta bli att betala för det, sådant här ska inte uppmuntras.

Jag hade väl inga skyhöga förhoppningar om den här remaken, men jag hade väl iallafall väntat mig en popcornrulle man kunde se och sedan glömma utan trauman, men så blev det inte. Det börjar segt och dåligt... och fortsätter precis så. Vi kan börja med skådisarna. Jackie Earle Healey är cool och helt okej som Freddy Krueger, problemet är att när manuset är uruselt finns det inte mycket ens den bästa skådespelaren i världen hade kunnat göra. Resterande skådisar är rejält usla och tråkiga, och nu kanske jag är petig men det syns att de alla har passerat high school-åldern för länge sedan. De ser allihop ut att vara minst trettio! Vad sade du, karaktärsutveckling? Tror inte regissören kan det ordet. Och... alla...pratar... i... slow-motion, som om det skulle göra det hela läskigare.

Filmen är såklart full med referenser och grejer som kopierats ur originalfilmen, men de har gjorts sämre. SPOILER: ni vet den där scenen i den förra filmen där Tina börjar sväva i rummet och krypa längs med väggarna? Den har de kopierat här, men nu flyger tjejen runt i rummet och studsar mot väggarna som kulan i ett flipperspel. Det säger faktiskt en del om den här filmen. END SPOILER. Regissören har helt missat originalets poäng och vad det var som gjorde den läskig. Den här filmen skiter liksom helt i den surrealistiska atmosfären från den gamla filmen och förlitar sig istället helt på BU-skrämmanden. Ni vet, det är helt tyst och plötsligt BU! kommer monstret framhoppande. Detta är inte läskigt, det är ett billigt trick som blir väldigt tröttsamt väldigt snabbt.

Alltsomallt, en (till) tråkig, kass remake som var totalt meningslös. Men kanske ett schysst argument för fildelning, så man slipper betala.

USA, under depressionen: 23-årige Jacob Jankowskis föräldrar dör i en olycka precis när han ska ta sin veterinärexamen och i förtvivlad sorg lämnar han stan utan pengar eller framtidsplaner. Av en händelse hoppar han på ett tåg mitt i natten och det visar sig att han har hamnat på en kringresande cirkus. Han lyckas få jobb som veterinär där och gör en del bekantskaper bland cirkusens olika arbetare och artister, och blir dessutom upp över öronen förälskad i Marlena, flickan som håller i hästshowen. Men hon är redan gift med en aggressiv, skum man, och att förälska sig i cirkusvärlden kan vara rejält farligt.

Vänta, säg till om det här låter bekant: En ung, intelligent man utan pengar hamnar av en händelse på en glittrande show i början av 1900-talet, där han förälskar sig i showens stjärna som tyvärr redan är involverad med en skum, aggressiv typ och GAARGH, jag säger det rakt ut istället: Sara Gruen har kopierat "Moulin Rouge" rakt av. Den enda väsentliga skillnaden är att den här boken utspelar sig i depressions-USA istället för bohem-Paris. Men, men, det behöver ju inte betyda att boken är dålig, och det är den inte. Den är otroligt förutsägbar (ett par sidor in vet man exakt hur det kommer att sluta) och knappast spännande, men det är en mysig eskapism att glömma bort verkligheten med. Det är en gnistrande cirkusdröm med alla de klassiska karaktärerna närvarande, inklusive en flådigt klädd, sadistisk cirkusdirektör med stor mustasch och dånande röst. Dock är karaktärerna ganska ointressanta eftersom de är just klichéer, det som istället snor all uppmärksamhet är cirkusen själv, nästan som om den var en karaktär i sig. Så om man bara vill koppla bort den grå vardagen ett tag och tycker om en förutsägbar men gullig love story så kan jag rekommendera den här.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne och den italienska landsbygdens åkrar ligger öde: de vuxna har isolerat sig i sina svala hus och världen tillhör sex barn som drar ut på äventyr på sina cyklar om dagarna. De leker barns lekar med barns grymma inslag och hittar en dag ett ödehus de inte har sett förr. Michele blir tubbad att ta sig in i huset och hittar där något väldigt märkligt: en pojke som sitter fastkedjad nere i ett djupt hål. Vem är han? Hur hamnade han där? Och varför har han Micheles mammas gamla kastrull hos sig nere i hålet?

Det här var en till bok jag inte hade hört talas om innan jag läste den, men tydligen har den filmatiserats och vunnit en hel del priser, så jag antog att jag hade missat något. Och det hade jag också. Den här boken är som en italiensk version av Stephen Kings "The body" (bland oss svenskar mer känd som filmen "Stand by me"). Språket och karaktärerna överlag är väldigt Stephen King-aktiga och boken har samma kusliga atmosfär som skräckkungens böcker. Men Ammaniti är inte en efterapare utan en bra författare som lyckas skriva en skrämmande bok befriad från klichéer. Det hör ör faktiskt en av de bästa barndomsskildringarna jag har läst på väldigt länge. Ungarna, som är huvudpersonerna i den här boken, och deras värld är precis som barn faktiskt är: snälla, elaka, grymma, extremt lojala, uppoffrande, lögnaktiga och könsdiskriminerande mot gängets enda flicka. Man känner igen mycket av sina egna barndomstankar och -fasor i boken, för att inte tala om den isolering som fanns mellan en själv och de vuxnas värld. Jag har inte sett filmen, men jag har hört att den är helt filmad med kameran hängande en och en halv meter över marken för att fånga ett barns synvinkel och världsbild, vilket låter som en skitbra idé. Skulle vilja se den, för boken kan jag absolut rekommendera.

I slutet av 1940-talet drar den tolvåriga Singa runt med sin far på olika tivolin och cirkusar för att lura folk på pengar med sina seanser och kontakter med andevärlden. Men det är inte helt och hållet lögn, för Singa kan verkligen tala med andarna och se det som är osett för andra. Detta upptäcks av ett fanatiskt spiritistsällskap som kidnappar flickan och utnyttjar hennes förmågor samtidigt som de misshandlar henne på värsta sätt. Men flickan knäcks inte, och mer än sextio år senare är hennes ande ute efter hämnd...

Jag har redan berättat hur mycket jag gillar skräckromaner, och jag tycker det är skitkul att den genren har börjat vakna till i Sverige. Den har ju tidigare varit ganska sällsynt här. Den här boken är en debutroman och riktigt bra skriven. Den har en aura av kuslighet och mörker över sig, samtidigt som det är en riktig mysbok utan blodsplatter och alltför mycket äckligheter. Visst, det finns grova scener i den, men inget spyframkallande á la filmen "Braindead" (kanske den sjukaste filmen någonsin) eller liknande. Det är en lågmäld, klassisk spökhistoria, och den går fort att läsa, dels för att den fångar en och dels för de korta kapitlen. Jag vet inte varför, men jag läser alltid en bok snabbare om den har kortare kapitel på sådär två-tre sidor. Det enda jag tyckte var lite synd är hur boken flyger från det mörka 40-talet med religiösa dårar, lagstiftad rasism, kringresande cirkus- och tivoliromantik och spiritistiska lurendrejerier, för att släppa läsaren hos en ganska ointressant karaktär som jobbar som städerska i den gråtråkiga 2008. Boken är ju ändå redan kort, kunde vi inte ha förlängt den första delen ett tag, alternativt fortsatt skriva och skspat en tegelsten som höll samma sköna stämmning hela vägen?

Det här är tydligen första delen i en serie om den där städerskan, och jag kommer absolut att följa utvecklingen.

Året är 1971 och journalisten Duke remmar runt i öknen i en stor, röd bil tillsammans med sin kompis/advokat, bägge två höga som hus på alla droger man kan stava till. Tanken är att de ska bevaka ett motorcykelrace i Nevada-öknen, men de är på ett eget uppdrag samtidigt: de letar efter Den Amerikanska Drömmen (vad nu det är för något) och de har fått höra att den ska finnas i Las Vegas. Men var hittar man den i ett land där Nixon är president och allt verkar ha kraschat åt helvete? Och hur ska de två galningarna krångla sig ur alla de problem, bedrägerier, brottsligheter och lögner de hamnar i under sin resa?

Man kan beskriva den här boken med ett ord: knark. Hela boken är så full av det att den nästan avger den söta doften av marijuana, knarket ligger som en aura över karaktärerna, handlingen, språket, allt. För att inte tala om de helgalna illustrationerna. Det är en väldigt udda bok, trots att det är full rulle hela vägen igenom känns det knappt som om det händer något. Det finns liksom ingen röd tråd eller sammanbindande handling, bara en massa lösryckta händelser och galenskaper som råkar involvera Duke och hans idiotiske advokatkompis. Attityden till droger är väldigt ambivalent: dels hyllas de som det bästa som någonsin skapats, Guds gåva till den desperata människan, men samtidigt visas med all önskvärdhet de problem och den skit karaktärerna hamnar i på grund av sitt knarkande. Det är realism och drogromantik i en konstig krock, helt enkelt. Men var boken bra då? Jao, det får jag nog säga. Thompson skriver riktigt coolt och den här boken hade nog funkat skitbra som högläsning eller något. Vänta er dock inga djupa insikter om livet, det här är en detaljerad drogtripp med hallucinationer, paranoia och stress. Men det är ändå rätt kul ibland.

Guy Montag är en ganska vanlig man. Han bor i ett hus i ett normalt område med sin TV-tokiga fru och han jobbar som brandman. Men Montag släcker inte bränder, han startar dem. Det som brinner är det mest förbjudna i hans samhälle: böcker. De är numera olagliga i en värld där dumheten har tagit överhanden, där kunskapsutvecklingen har gått från noll till hundra och sedan tillbaka till noll igen. De flesta är nöjda med sakernas tillstånd, men Montags nyfikenhet är för stark och han börjar fundera, ställa frågor och bli allmänt obehaglig. Varför är böcker så dåliga? Har de verkligen alltid varit det? Montag bestämmer sig för att ta reda på mer, alltmedan faran kommer närmare.

Wow. Bara wow. Det här var en så otroligt kick-ass bok! Jag läste 1984 för ett tag sedan och fastnade för den här eftersom den är lite besläktad med Orwells bok: en modern klassiker om en dystopi där kunskap är förbjuden och en ensam myra försöker bekämpa förtryckarsamhället. Men Ray Bradbury är inte Orwell, den här boken är väldigt annorlunda. Hans språk är mycket mer eteriskt och fantasifullt, vackert och poetiskt medan Orwell var mer realistisk och hård. Om Orwell var en mästare med ord så är Bradbury en mästare i bilder. Det är ofta fragmentariska meningar och beskrivningar, men shit vad de tar tag i en. Det är även en mycket aktuell bok nu när man beräknar att läsandet av fysiska, traditionella böcker håller på att gå nedåt och ersättas av läsplattor och/eller TV. Man blir manad att förvalta och "rädda" böckernas innehåll från att försvinna, men samtidigt skänker boken ett intressant resonemang att fundera på, om tidernas gång och kunskapens konsekvenser för samhället och människan, hur den kan leda till så mycket bra och samtidigt så mycket dåligt. Det här var en tung bok som träffar en rakt i magen som en knytnäve, briljant i sin korthet (tog mig en dag att läsa den) och sjukt smart. Läs!

Här följer ett citat ur boken:

"Everyone must leave something behind when he dies, my grandfather said. A child or a book or a painting or a house or a wall built or a pair of shoes made. Or a garden planted. Something your hand touched some way so your soul has somewhere to go when you die, and when people look at that tree or that flower you planted, you're there. It doesn't matter what you do, he said, so long as you change something from the way it was before you touched it into someting that's like you after you take your hand away. The difference between the man who just cuts lawns and a real gardener is in the touching, he said. The lawn cutter might just as well not have been there at all; the gardener will be there a lifetime."

Kate och John bestämmer sig för att adoptera efter det att deras bebis visade sig vara dödfödd. De hittar ett barnhem och stöter där på den vackra, begåvade Esther, nio år gammal. Hon verkar vara rena drömbarnet med sitt dockaktiga utseende och fina sätt. Och alla de där konstiga olyckorna och hemska händelserna som har inträffat runtomkring henne är väl bara just olyckor, eller hur? Inte kan väl den här söta tjejen ha något att göra med de dödsfall som omringar hennes mystiska förflutna?

Jag hade aldrig ens hört talas om den här filmen tidigare, men den var verkligen värd de trettio spänn den kostade att hyra. Trots att den baseras runt en rejäl skräckfilmsklyscha (onda barn) så är det här inte alls en förutsägbar film och man känner att man verkligen vill veta hur det ska sluta. Och trots att det är ganska uppenbart att flickan Esther inte är helt som hon ska så känner man ändå någon sorts sympati för henne, jag kan inte riktigt förklara varför. Hon som spelar henne (Isabelle Fuhrman) är förresten skitbra och något att hålla koll på inom filmvärlden. De andra skådisarna gör också bra ifrån sig, men det är helt klart Esther som är filmens stjärna. Regissören har gjort ett bra jobb och man märker att han har försökt undvika en del av de värsta skräckfilmsstandardsen. Men vad fanken, detta är en lågbudgetskräckis så han är ju medveten om viliken målpubliken är och han ger vad de vill ha - en bra historia med oförutsägbart slut och massor med kusligheter.

Holden Caulfield är en sextonårig kille som precis har blivit relegerad från en tjusig privatskola för typ fjärde gången. Han vågar inte åka hem och träffa sina föräldrar i det läget utan bestämmer sig för att dra till New York och klara sig själv ett litet tag. Han bor på sjaskiga hotell, hamnar i bråk med en hora och hennes hallick, träffar folk han känner, super, träffar sin lillasyster i smyg och känner sig bara så in i döden ensam i världen. Han passar liksom inte in någonstans och vet inte alls vart han ska göra av sig själv.

Då har man alltså läst den här legendariska boken, den där som alla femtiotalister tydligen dyrkar. Och visst, jag fattar att den säkert var rätt rebellisk och kontroversiell när den kom ut, men ärligt talat är den här boken ganska långtråkig. Holden ärväl en rätt typisk tonåring och känns ganska realistisk, men det gör honom inte sympatisk. Han gnäller oavbrutet och blir deppig av precis allt, minsta lilla detalj kan förstöra alltför honom. Ibland vill man dra ut honom ur boken och ge honom en smäll eller något, en mer egocentrisk typ får man fan leta efter. Samtidigt är den här boken rätt charmig i och med sitt språk. Det är skrivet på talspråk i sann New York-stil och med en cool touch av femtiotalsslang. Jag känner mig väldigt kluven när det gäller den här boken, samtidigt som jag tyckte den var rejält trög och långtråkig så hade den en viss sorts charm och jag undrar vad Salinger egentligen menade med den, om han menade något alls. Ville han visa sann tonårsångest eller skrev han bara ihop lite skit när han hade tråkigt? Läs och avgör själv.

"South Park" har förresten gjort ett avsnitt som behandlar den här boken en del, se det här.