Som barn får Vicky vänja sig vid att hennes mor avgudar hennes storebror David. Han är familjens stolthet, så intelligent och försigkommen. Ingen anar de psykopatiska drag han utvecklar, och att lilla Vicky ska bli offer för dem. När hon är tolv år gammal våldtar han henne - om och om igen. Begravd i skuld och skam håller Vicky tyst om övergreppen för att inte rubba den sköra balansen i sin socialt missanpassade familj, inte ens när hon föder Davids barn bryter hon tystnaden. Men det fruktansvärda brott hon utsatts för är bara början på flera års helvete.

Det känns alltid lite svårare att skriva om självbiografiska böcker. Om man kommer med den minsta kritik känner man sig elak och cynisk. "Ja, asså, tjejen genomled det troligtvis hemskaste som kan hända, men hon kan fan inte skriva", ungefär. Tursamt nog behöver jag inte göra så den här gången. Vicky Jaggers är i och för sig inte en strålande författare, men det utger hon sig inte för att vara. Hennes bok är helt enkelt en naken, ren vittnesbörd som skär igenom en och är himla svår att lägga ifrån sig. Språket är väldigt avskalat: vi får aldrig läsa några längre beskrivningar i stil med "det regnade" eller "det var en vacker majdag", istället är det en väldigt rak dagboksaktig stil vi möter. Det gör att boken är spännande och jag tror det är det som gör att den känns som ett slag på käften som liksom aldrig tar slut. Tilläggas bör att Vicky Jaggers har läs- och skrivsvårigheter och knappt gick i skolan under sin uppväxt pga sin uppfuckade familjesituation med ständigt flyttande, men hon har ändå skrivit boken själv. Hon kan dra ner en i djupaste mörker men ändå lyfta en mot hoppfullt ljus under de få vackra glimtarna av hennes tragiska uppväxt. Hon försökte inte skapa sensation eller bli känd med sin historia och hon vill inte heller plocka sympatipoäng, utan hon ville berätta hur hon överlevde den gräsligaste uppväxten man kan få, i ett försök att hjälpa andra. Det här kanske inte är den bästa bok jag läser i år, men det är helt klart en av de finaste och samtidigt fulaste. Läs den.

Sofia har verkligen allt. Trots att hon bara är trettio år gammal har hon en fantastisk lägenhet, otroligt mycket pengar och berömmelse. Ingen kan väl tro att hon skulle vara ensam? Men det är hon. Gud, så ensam hon är. Inuti Sofia, bakom fasaden, finns fortfarande den ensamma, försummade flicka hon var som liten. Den flicka som flydde in i fantasin för att komma undan tomheten. Men nu verkar det som om fantasierna inte vill ge sig av. Sofia känner en skrämmande närvaro, en mörk skugga följer henne vart hon än går. Kanske var den där låtsaskompisen inte helt på låtsas iallafall.

Andreas Roman skrev tidigare Mörkrädd som jag också har recenserat här, och Någon i din säng går in i den romanen på ett rätt snyggt sätt. Men jag måste säga att författaren har tagit ett steg framåt. Jag beskrev tidigare språket i Mörkrädd som ganska enkelt, på gränsen till vardaglig bloggsvenska, men nu känns det som om han har höjt den språkliga nivån ett snäpp. Han leker med språket och skapar stämning med det, och han klarar av att skriva korrekt barnspråk. Barnen i den här boken pratar så som barn faktiskt gör, och det känns nästan nytt och fräscht att läsa om riktiga barn. Det kanske bara är jag som har haft otur, men jag känner att alla barnkaraktärer jag stöter på i böcker oftast är genibarn som pratar djupt och filosofiskt. Vad gäller karaktärerna gillar jag dem också, även om Sofia är den enda vi verkligen lär känna på djupet. Hon är en mångsidig figur som man både tycker synd om och samtidigt skulle vilja klippa till. Hennes minst sagt sorgliga uppväxt har gjort att hon aldrig lärt sig det sociala samspelet och därför pratar hon och beter sig oftast som ett litet barn. Hon skriker, är väldigt irrationell och ber folk dra åt helvete när hon egentligen vill ha en stor kram och bli tröstad. Detta blir ibland väldigt frustrerande, men det är ett bra betyg det också eftersom man som läsare bryr sig om karaktären. Är det läskigt då? Mja, det beror på vad du är van vid. Jag har läst betydligt läbbigare grejer än det här, men boken fungerar och ger en mysig känsla av kuslighet. Det är inte en renodlad skräckroman utan snarare en psykologisk thriller, precis som Mörkrädd. Är det verkligen en ond ande som förföljer Sofia, eller är det bara hennes sjuka fantasier? Jag rekommenderar den här till alla som vill ha en lättläst, snabbläst bok, men som ändå vill bli berörda och kanske lite halvskrämda. Gott nytt år förresten.

Alabama, 1932: i den lilla staden Maycomb har en skandal inträffat. En svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, och Atticus Finch blir mannen som ska försvara honom i rätten. Han tar sig an fallet med stor iver och rör upp en hel del inte så trevliga känslor i staden, och allt skapar en djup förvirring hos hans två barn, Jem och Scout. Deras bekymmerslösa tid av lekar och barnsligheter verkar mer och mer lida mot sitt slut.

Det här är som bekant en klassiker, och en bok jag har länge tänkt att jag skulle läsa. Dock läste jag den på engelska och det är jag himla glad för. Harper Lees språk är underbart: det är en så genuin, mysig sydstatsamerikanska att man bara myser, och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Inte för att den börjar så spännande: To Kill a Mockingbird är en låååångsam bok och man får läsa en hel del innan de riktigt intressanta partierna börjar, men det är värt det, jag lovar. Harper Lee skriver med en så glasklar, förtrollande barnlogik och man blir uppriktigt intresserad av karaktärerna i den lilla inskränkta hålan hon visar upp. Och ja, det är en inskränkt, typisk liten sydstatsskithåla, precis som man ser i alla klyschiga filmer. Här finns skräniga gamla gummor och folk som viftar med geväret åt folk med hud mörkare än vetemjöl, men det känns aldrig klyschigt och töntigt, eller romantiserat som man ibland också stöter på. Det är vackert beskrivet och verkar bara självklart, det var helt enkelt så här ful och fin världen var en gång och fortfarande är. För övrigt kan Atticus Finch vara en av de coolaste romankaraktärer jag någonsin läst om. Han har så många helt underbara oneliners och en så skön attityd till folk omkring honom. Det här är alltså ingen rafflande spänningsroman, utan en väldigt vacker och stundtals sorglig historia om att växa upp (det är dottern Scout som är berättarrösten) och om att respektera andra människor, oavsett vad de har för bakgrund, livsstil och hudfärg. Hoppas flera läser den nu när det finns en ny pocketutgåva ute på svenska.

Charlie och hans tolvårige bror Sam råkar ut för en bilolycka som resulterar i att Sam dör. Charlie tar på sig skulden och flera år senare kämpar han fortfarande med samvetskvalen av att ha orsakat sin lillebrors död. Men han och Sam gav varandra ett löfte: att aldrig skiljas åt. Charlie och Sams ande träffas varje kväll på kyrkogården, och Charlie lever ett sorts halvliv mellan de dödas och de levandes världar. Pöltsligt en dag dyker den vackra, äventyrslystna Tess upp i Charlies liv. Hennes dröm är att segla Jorden runt och med sin fart och livsgnista förtrollar hon Charlie. Men kan han välja livet efter att ha levt med döden så länge? Och hur ska det bli med Sam?

Jag älskar som sagt magisk realism, alltså den genre där normala vardagssituationer blandas med det andra, det mörka och det övernaturliga. Därför ville jag ge den här boken en chans då den dessutom verkade väldigt söt och gullig. Och det är den. Oh jisses vad den är söt och gullig. Den här boken är så ickehotande och o-edgy att man gäspar. Den är som ett sött gratulationskort med en bild på kattungar i en hög hatt. Boken känns så töntigt megagullig och harmlös, vilket också gör den otroligt tråkig. Här finns inte en enda intressant karaktär, alla är platta pappfigurer. Vår hjältinna Tess är en rätt irriterande typ också, för att ha spenderat större delen av sin uppväxt på havet med sin pappa så är hon en usel sjöman. Ja just det, här finns den där klichéen med flickan som håller sig fast vid sin döde far medan det antyds att den sanna lyckan för henne skulle finnas i att stadga sig med den snygge killen som sköter den lokala byhålans kyrkogård. Okej, nu kanske jag läser in grejer som inte finns där, mne det var känslan man fick. Vår man Charlie är förresten en tråkig mes och kärlekshistorien dem emellan är hastad och dåligt uppbyggd. Bokens språk är inget vidare det heller: det går väldigt långsamt och mot slutet fann jag att jag kunde skippa stora bitar text utan att missa något. Det är varken roligt, spännande, dramatiskt eller romantiskt, det är helt igenom tomt slisk som bäst passar i ett avsnitt av Seventh Heaven. Det här är en sån där bok överdrivet kristna hemmafruar gillar (ja, jag generaliserar, so sue me.) Läs inte den här trista grejen, men om du är en känslig typ som gillar att gråta kan du kanske se filmatiseringen med Zac Efron. Gah, jag har i min ägo en bok med Zac freakin' Efron på omslaget, rys.

På rue de Grenelle 7 i Paris bor ett gäng tjusiga, rika familjer som alla bevakas och servas av portvakten Renée: en sur, medelålders dam som mycket noga gömmer det faktum att hon är rysligt intelligent och välbeläst. Portvakter kan ju liksom inte läsa Tolstoj, hur skulle det se ut? I huset bor även den tolv år gamla Paloma, en överbegåvad flicka som beslutat sig för att begå självmord på sin födelsedag. De två lever sina liv ovetande om varandra och skriver dagbok om hur mycket de avskyr folk i allmänhet, ända tills den tjusige herr Ozu flyttar in i huset och förändrar tillvaron för alla...

Det finns en teori inom litteraturvetenskapen som säger att vi inte läser böcker som de är, utan att vi läser dem som vi själva är. Böckerna blir en spegel i vilken vi skådar in i oss själva och ser våra åsikter, erfarenheter och tankar. Detta blir väldigt tydligt i Igelkottens elegans. Det är en tung bok att ta sig igenom då den i princip helt består av filosofiska funderingar i form av Renées och Palomas dagboksinlägg, som för en inte så filosofiinsatt läsare mest verkar sjukt bittra, sura och nedlåtande gentemot de flesta människor de möter. Visst är det trevligt att få grunna på frågor om livet, universum och allting i en bok, men tankarna och resonemangen de två figurerna nedtecknar påverkar mig inte och jag känner mig inte som en smartare människa efter att ha läst boken. Under större delen av den var jag hela tiden nära att ge upp då det mer kändes som en filosofisk facklitterär bok snarare än en roman, men sen kom då slutbiten som blev förvånansvärt vacker och fin, och som gestaltas i herr Ozu. Han är för övrigt bokens enda riktigt sympatiska karaktär och kommer som en frisk fläkt mitt i detta åh så franska vemod. Visserligen kommer han inslagen i en lite småunken förpackning av exotism och mysrasism, men man kan för fan inte få allt här i världen. Vad vi har är alltså en bok med ett väldigt högtravande och krångligt språk, en knappt existerande handling eftersom allt mest kretsar kring funderingar kring världens skönhet och hur folk är idioter, men med ett väldigt fint och ganska oväntat slut. Själv kände jag mig lite förolämpad som läsare, men det kan ha att göra med att jag är en sån som Renée och Paloma skulle se som en idiot. Varför vet jag inte, men så är det säkert. Vad titeln syftar på begrep jag inte riktigt, men det förklarades lite flyktigt någonstans. Läs och se om du fattar, jag inväntar rapport.

Framtiden är här och jisses vad gött det är. Världens alla människor är numera lyckliga, sjukdomar existerar inte, krig är ett okänt fenomen och alla har en given uppgift i livet. Det där sista orsakas av att människor numera skapas i laboratorium under otroligt strikta former för att deras intelligens och förmåga ska kunna kontrolleras uppifrån. Religion, litteratur och konst är utrotat och människorna är så gott som ständigt höga på lyckodrogen soma. Men vad händer när en ung man, som levt hela sitt liv i ett naturreservat, kommer till denna civilisation helt oförberedd? En ung man som matats med Shakespeare istället för propaganda och som tror på befänga saker som "kärlek"?

Detta är givetvis en klassiker och har länge varit den stora konkurrenten till Orwells 1984 när det gäller vilken som är historiens bästa framtidsdystopiska roman. Efter att ha läst bägge måste jag säga att jag tycker bättre om 1984. Du sköna nya värld är inte riktigt dålig: det är en ovanlig bok som uppmuntrar till en hel del tankvärda filosofiska funderingar, men den hänger inte ihop på samma briljanta sätt. Huxleys roman är tyvärr rätt tråkig och saknar både spänning och intressanta karaktärer. Inte ens vår huvudperson John (som dyker upp rätt sent) är något vidare: han är oresonlig och representerar till viss del några av samhällets sämre egenskaper. För övrigt har språket i boken inte åldrats väl in i vår tid, men det ska sägas att det kan ha att göra med att jag läste den svenska översättningen. Allvarligt talat så är den usel och i skriande behov av en modernisering, läs istället det engelska originalet, gott folk. I övrigt har jag inte så mycket att säga: Du sköna nya värld lämnade mig ganska oberörd. Handlingen är nästan icke-existerande, karaktärerna är platta och trista och den kontrast mellan vilden Johns och samhällets världsuppfattning (som skulle ha kunnat bli rätt intressant och tankeväckande) är bara så.... oengagerande. Dock vinner boken på att den är mer trovärdig och relevant för dagens samhälle än Orwells verk. Vissa av de galna tankar som dyker upp i Du sköna nya värld känns ärligt talat inte så galna i vårt samhälle, och den gnagande frågan är om det är bra eller dåligt. Detta skulle vara en skräckvision, men nu sitter man här och tänker "jahaaa.... men sådär tänker ju rätt mycket folk idag". Mänskligheten är en kuslig samling. Olyckan som kommer med det fullkomligt lyckliga samhället där alla är glada och tillfredsställda låter märklig och fascinerande, men den utforskas tyvärr inte tillräckligt. Jag återkommer kanske med en kommentar efter att ha läst den engelska versionen.

Patrick Bateman lever sin egen variant av den amerikanska drömmen. Han är bara 26 är gammal men är redan en otroligt rik affärsman med kontor på Wall street. Han har ett perfekt yttre, en fantastisk lägenhet på Manhattan och han kan välja och vraka mellan tjejerna i New Yorks överklass. Han har allt man kan önska sig, och ändå verkar hans grepp om verkligheten lossna. Patrick är nämligen fullständigt galen, och detta tar sig uttryck i de fruktansvärda mord han utför på sina (oftast kvinnliga) offer. Frågan är inte om Patrick kommer att åka fast för sina brott, utan snarare vad som kommer hända den dag han flippar ut helt...

Här i Sverige vet troligtvis inte alltför många vem Patrick Bateman är eftersom boken inte finns översatt på svenska (vad jag vet), men i USA är det ett helt begrepp om jag har fattat saken rätt. När den här boken kom skapade den en våldsam debatt och vissa människor höll på att tappa koncepten helt. Den belades med hög åldersgräns, fick bara säljas inpackad i skyddsomslag etc. och Bret Easton Ellis själv fick ta emot en hel del grova hot. Herregud, tänker man, hur i fanken kan folk bli så till sig över en bok med samma handlingsupplägg som en billig kioskvältare? Men vet ni vad, jag fattar nästan hur de tänkte.

Den här boken är totalt jävla sjuk. Den är skriven i en rabblande jag-form och går otroligt fort fram då den ofta använder sig av stream of consciousness-tekniken, vilket leder till att läsaren dras med i den vilda bergochdalbana som är Patricks tankar. Boken är rejält skrämmande och den blev den första bok på länge som faktiskt gav mig mardrömmar en natt. Men är den bra då? Oh yes. Oh hell yes. Bret Easton Ellis är en fullkomligt strålande författare och inledningskapitlet i American Psycho kan vara något av det bästa jag har läst. Han har ett ganska komplext språk och boken kräver full koncentration från läsaren och kan därför vara tuff att ta sig in i, men det är så värt det. Killen är fanimig ordkonstnär. Och sen har vi mordbeskrivningarna, de som skapade sådant ramaskri när boken publicerades. De är otroligt obehagliga: allt beskrivs utdraget och in i minsta detalj. So what, säger du, man har väl sett hundra mord i polisserier vid det här laget. Tro mig, du har inte sett det här. Patrick Bateman nöjer sig inte med att bara hugga ihjäl sina offer, han är en kreativ jävel och det han hittar på... Ellis, blev du tappad i golvet som liten eller? Men kanske än mer briljant är bokens satiriska bild av Manhattans yuppie-värld. Den där ingen egentligen bryr sig om något och där alla visas upp som mer eller mindre galna. Först kan man undra hur i hela friden detta fungerar, men det blir så självklart efterhand. Man måste vara störd för att överleva i den värld de lever i. Ingen i Patricks omgivning är ens i närheten av normal, och därmed framstår hans egen galenskap som så lättförståelig, kanske hans eget rop på räddning från den fejkade värld han lever i.

Bottom line: läs boken, förfasas och bli imponerad. Nu ska jag ta och se filmatiseringen med Christian Bale.

Jepp, här har ni den, boken som ska frälsa alla lata ungar i gymnasiet och grundskolans senare år. Douglas Berglund är expert på området slappande, och har gjort det till något av en konstform så fulländad att han här kommer med en instruktionsbok till hur man slappar (och pluggar) effektivt och smart, samt hur man med en del kloka grepp skaffar sig MVG'n på precis allt man rör vid i skolan.

Ni kanske såg Metros artikel häromdagen om den här boken, de hade gjort en liten intervju med författaren. Jag jobbar ju som lärare så jag blev intresserad och kastade mig över boken när jag väl hade fått den i min ägo. Den gick snabbt ner då det är en kortis (ey, den skrevs ju av en professionel latoxe), och tankarna efteråt var blandade. Douglas Berglund skriver förbaskat bra för en pojkspoling på 18 vårar och boken är bra strukturerad och humoristisk. Han betonar bl a vikten av ett bra grepp om det svenska språket som ett steg på vägen mot toppbetygen, och det märks att han inte bara snackar tomt utan praktiserar vad han lär ut. Många av hans tips och idéer är smarta knep som undertecknat lärde sig först på universitetsnivå. Men tyvärr, lata skolpojkar och -flickor, detta är inte en bibel som kommer att frälsa alla. Många kan dra mycket nytta av Berglunds tips, men paradoxen här är att man måste vara rätt smart och disciplinerad för att kunna slappa på hans sätt. Taktiken kräver att man ständigt har koll på vad som händer omkring en, att man upprätthåller en bra fasad oavsett vad och att man ibland faktiskt, när ingen annan utväg finns, kavlar upp ärmarna och kör hårt. Exempelvis menar han att man kan skippa det där med att skriva en uppsats i god tid, utan kör på som en blå dåre kvällen innan inlämning. Visserligen brukade jag göra detsamma och kom oftast undan med det (skrev en gång ett MVG-belönat tal tio minuter innan lektionen började), men detta fungerar tyvärr inte för alla. Smart slappande är till för just smartskallar, inte för de som behöver hjälp i skolan och som har mer konkreta problem än just lättja. Dock rekommenderar jag boken som en inspirationskälla för elever, för här finns mycket bra grejer. Kom bara ihåg att det finns lärare som också har läst boken, nyahahaha!