Lewis och Gilbert är två bästa vänner och supernördar som tillsammans ska ut på sitt livs äventyr: college. Glada i hågen och fulla av förväntningar kommer de till skolan, men inser snart att de är minst sagt inte välsedda där. Skolan styrs nämligen av fotbollsstjärnorna i föreningen AB och deras cheerleader-flickvänner, och de tänker göra allt för att förstöra för nördarna. Men Lewis och Gilbert är inga mesar; de samlar ihop ett gäng utstötta kufar, bildar sin egen förening och smider en plan på hur de en gång för alla ska ta hämnd på AB-killarna.

Det här är en sån där klassiker som jag av någon anledning aldrig har sett innan igårkväll. Man fattar varför den är en sån kultrulle; alla andra college-filmer bygger på den här grejens idéer och skämt. Det var också kul att se den eftersom den tillhör den skara av filmer som jag är helt övertygad om aldrig hade visats offentligt idag eftersom den innehåller sex, nakenhet, knark m.m (andra exempel är "Delta-gänget" och "Caddyshack"). Filmen har alla element man förväntar sig av en college-film: töntiga repliker, kassa skådisar, totalt orealistiska scenarion, men massor med skön humor. Alla kan känna igen sig i någon av nördarna och i deras kamp för hämnd, där finns liksom en nörd för alla att identifiera sig med. I mitt fall blir det nog Booger. Vad som däremot gör den här filmen ganska kuslig är det man hittar om man synar den i sömmarna och inser vilken kvinnosyn den har. Sexuella trakasserier och ren våldtäckt av cheerleader-brudarna är inget nördarna bangar för, och det märks att regissören själv tycker att det är askul. Det har inte gjorts med glimten i ögat eller med en ironisk touch, vi tittare ska liksom bara hänga med och tycka att det är ballt när SPOILER nördarna sprider nakenbilder av de bitchiga tjejerna som en del av sin plan. Okej, det var 1984, men det smakar ändå rätt illa för det. Synd, för i övrigt var filmen riktigt skön.

Hellboy är en röd, stor demon som råkade komma ut ur helvetet när nazisterna experimenterade med svart magi för Tredje rikets del. Dock blev han inte det massförstörelsevapen de hade hoppats på, utan han togs om hand av jänkarna som gjorde honom till ett vapen mot den övernaturliga ondska som hela tiden hotar världen, utan att vi människor vet om det. Hellboy har redan räddat världen en gång innan tillsammans med sin kompis Abe (en fiskmänniska) och sin flickvän Liz (pyrokinetiker). Nu måste han göra det igen när en ond alvprins vill starta krig mot hela mänskligheten. Samtidigt smyger Liz med hemligheter och Abe utvecklar känslor för alvprinsens tvillingsyster.

Detta är något så sällsynt som en uppföljare som är bättre än sin föregångare. Jag hade aldrig sett "Hellboy"-filmerna innan, men har alltid varit intresserad av karaktären eftersom jag tycker det är en cool historia. Dessutom är jag ett stort fan av Ron Perlman. Han lyckas perfekt med att göra Hellboy till en älskvärd idiot, en charmig typ med samma intelligens och savoire-faire som en ångvält. Att se honom tillsammans med Doug Jones är för övrigt en fröjd, de har en sjukt bra kemi emellan sig vilket framkommer kanske bäst i scenen där de stupfulla sjunger söta kärlekssånger tillsammans. Guillermo del Toros stil syns även den mycket bättre i den här filmen, hans magiska realism känns väldigt bekant från till exempel "Pans labyrint" med mycket snarlik design på monster och annat fräckt. Det här var en riktigt kul mix av komedi, kärlekshistoria och häftig action med bra oneliners, väl värt en titt.

Nicholas Angel är Londons supersnut. Han är inte rädd för något, han tar alla skurkar och han kan lagboken utantill. Han får kort sagt alla andra snutar att se dumma ut. Det är också anlednngen till att han plötsligt får förflyttning från huvudstaden till den tråkiga lantishålan Sanford. Nicholas vantrivs först något enormt med sina nya, kufiska kollegor och stadens småbrottslighet, men han får iallafall snart en vän i den snutfilmstokige Danny. Men plötsligt är det något som verkar skumt i den söta idyllstaden. Mystiska dödsfall poppar upp här och där. Var de bara olyckor, eller går det en mördare lös i Sanford? Nicholas ger sig fan på att lösa fallet, men först måste han få dumskallarna han jobbar med att tro på honom.

Detta är ett verk signerat av samma grabbar som gjorde "Shaun of the Dead", vilket kan vara den bästa zombie-parodi som någonsin gjorts. De gjorde ett briljant jobb när de drev med den genren, och nu tar de sig an snutfilmen, med allt vad det innebär. Det är biljakter, pang-pang, skumma mord, läskiga typer som smyger omkring, one-liners och "You're off this case!" - allt förpassat till den brittiska landsbygden i all dess gullighet. Och det är så jävla bra! Simon Pegg är underbar som Nicholas Angel, och tittaren känner all hans ilska och frustration komma rakt igenom TV-rutan. Även Nick Frost är hur gullig och rätt som helst i rollen som den korkade romantikern Danny. Hela filmen utsöndrar klassisk, brittisk komedi ända fram till det fullkomligt briljanta slutet och lösningen på filmens mysterium. Se den, helt enkelt.

Allie och Noah är ett ungt, förälskat par i första halvan av 1900-talet: han en romantisk bondpojke, hon en fin flicka från en tjusig familj. Deras förhållande ses med oblida ögon av omgivningen, men deras kärlek är den mest sanna och perfekta man kan föreställa sig. Omständigheterna tvingar dem dock isär, och ett världskrig senare verkar allt vara över för deras del. Men så en dag dyker plötsligt Allie upp hemma hos Noah med jobbiga nyheter: hon är förlovad med en annan. Hon ville ändå träffa Noah en sista gång innan hon gifter sig, men det visar sig att känslorna fortfarande är lika starka. Hur ska detta sluta?

Den här boken är nog mest känd för filmatiseringen av den som kom för något år sedan. Jag har inte sett filmen, men kommer kanske att göra det nu när jag har läst boken. Nicholas Sparks är en duktig författare och en riktig romantiker. Han har ett poetiskt och vackert språk, men tyvärr är hans böcker (mest kärleksromaner) i övrigt ganska trista. Det är väldigt lite faktisk action i The Notebook, allt är istället smäktande beskrivningar av känslor och den vackra naturen i North Carolina. Trots att det inte händer mycket läser man vidare just för poesin i texten, men tyvärr snubblar den ofta över i rena sliskigheter och klyschor, t.ex SPOILER innehåller boken en sexscen som copy-pastad direkt från en Harlequin-roman, vilket är mer skrattretande än sexigt. Det är helt enkelt en söt kärlekshistoria efter modell 1A, och den var trevlig att läsa, men jag kommer nog inte att läsa om den i första taget. Känsliga läsare kommer garanterat att gråta floder, men det gjorde tyvärr inte jag. Detta är alltså en ganska platt historia med ett extremt utdraget slut, dock kan den vara nog så trevlig att läsa med en godispåse och en skön skiva som sällskap.

Ja, så är vi då här igen, och fastän jag och sambon alltid tänker att vi inte bryr oss så hamnar vi lik förbannat framför TV:n det här året också. Eftersom jag är den åsiktsmaskin jag är kommer här mina åsikter om årets bidrag.

1. Darin - You're out of my life.
80-talet ringde och ville ha tillbaks... allt. Kostymen, fläktarna och soundet. En smäktande ballad, lika söt som förglömlig, men okej så länge den varade.

2. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar.
Mellanstadiedisco med hög trallfaktor och energi, men ändå en låt som man snart har glömt. Typisk schlager.

3. Andreas Johnsson - We can work it out
En ballad med stänk av tonårsångest, som allt annat den här killen har gjort. Refrängen låter precis som Ozzy Osbournes "Dreamer", fast i ultramesig version.

4. Timotej - Kom
Nordman med extremblonderat hår. Mycket 90-tal, men det är trallvänligt som satan. Texten är säkert bra, men omöjlig att höra.

5. Peter Jöback - Hollow
Hans engelska är som vanligt usel, och låten är som en Disney-ballad. Väldigt dramatisk och svulstig, men tom och smått pinsam. Vad gör Peter här, han har ju för fanken redan en "riktig" karriär.

6. Ola - Unstopable
Det är svårt att inte stampa takten till detta, men en skön rytm räcker tyvärr inte för att göra en schysst låt och dölja det faktum att här inte finns någon melodi. "GLOOOOBEEEEN!!!", för övrigt.

7. Jessica Andersson - I did it for love
En till Disney-ballad, en sån som ska sjungas med vinden i håret på en bergstopp. Dock är hon en duktig sångerska och jag gillar versens melodi. Den känns mer ärlig och innerlig än Jöbacks och Darins bidrag. Enligt mig kvällens bästa låt.

8. Salem Al Fakir - Keep on walking
Låter som om han sjunger en låt och samtidigt spelar en annan. Omöjligt att hitta något som ens liknar en rytm. Sambon gillar refrängen, men jag är måttligt imponerad. Synd, jag gillar annars Salem.

9. Anna Bergendahl - This is my life
Jag är mållös. Inte för att den här låten är så bra, utan för att den är så... intetsägande. Jag har inget att säga. Den låter som hundra andra
tidigare ballader och berör mig inte alls, vare sig negativt eller positivt. Men hon har en bra röst.

10. Eric Saade - Manboy
Introt låter som bakgrundsmusiken till ett spökhus på tivoli, och när refrängen kom igång skrattade sambon så att han vek sig dubbel i soffan. Refrängen låter som något från en manlig strippas repertoar, man förväntar sig nästan att han ska rycka av sig brallorna och spanka sig själv. Det hela förstärks av dusch-avslutningen med knäböjandet. Försöker han säga något? (Jag vill tillägga att jag inte har något emot homosexualitet alls.)

Sammanfattning: Mina damer och herrar, jag föreslår att vi alla, med omedelbar verkan, slutar betala TV-licensen. Vad ska regeringen göra? De kan inte bötfälla varenda en av oss, de blir helt enkelt tvungna att skrota skiten.

Yay! Serietecknaren Liv Strömquist följer upp sin succékalender från förra året med en ny vid namn "Månadens manshora". Tolv månader med varsin serie om en historisk (manlig) personlighet som blev känd för sin lättfotade natur, med alla möjliga från Djingis Khan till Niklas Strömstedt.

Jag är ett stort Strömquist-fan. Det var hon som fick mig intresserad av feministiska, politiska serier, för hon är så sjukt bra. Har ni inte redan tagit del av hennes urcoola serier i albumen "100% fett" och "Einsteins fru" så bör ni göra det, de lyckas nämligen med konststycket att vara feministiska på ett grymt bra sätt, informativa och jävligt roliga. Förra året föll jag även pladask för hennes första kalender, "Tolv tröttsamma typer", och idag när jag fick den här nya slog jag mig genast ner och läste igenom alla tolv små serier. Tyvärr måste jag säga att jag är lite besviken. Bitskheten i texten finns kvar, men den här kalendern är mer arg och frustrerad än rolig. Visst, det är fortfarande bra och gött att läsa, men jag saknar det sköna, kick-ass språk hon har blivit så känd för. Ser dock ändå ivrigt fram emot vad hon kommer att ge ut härnäst.

Bella och Edward är numera definitivt ett par, men allting förändras efter ett katastrofalt firande av Bellas födelsedag hemma hos vampyrfamiljen Cullen. Edward inser att han inte kan skydda Bella som han skulle vilja och beslutar sig för att det blir bäst om han och familjen lämnar Forks för alltid. Bella blir förkrossad och söker tröst i den djupnande vänskapen med Jacob. Plötsligt upptäcker hon att hon kan få kontakt med Edward om hon utsätter sig själv för fara, så hon börjar med allt galnare saker för att få en skymt av sin älskades ansikte. Men hur ska detta sluta? Är det slut för evigt mellan henne och Edward? Och vad är det för hemligheter Jacob smyger med egentligen?

Jag är ärligt talat trött på att tjata om allt som är dåligt med hela Twilight-grejen, så i den här recensionen ska jag koncentrera mig på de positiva sakerna, för de finns faktiskt där. Det märks att "New Moon" har en annan regissör än "Twilight", och han gör ett mycket bättre jobb. Allt ser väldigt snyggt ut och skogsmiljön runt hålan Forks är vackert sagoaktig. Kameran är mycket snyggt skött i allmänhet. Soundtracket är även det väldigt vackert med både bra låtar och bra bakgrundsmusik som har en kuslig, lite spöklig känsla över sig, vilket matchar filmens atmosfär fint. Det var trevligt att få se hur Jacob fick mer spelrum i den här filmen, för killen är inte bara snygg utan en väldigt duktig skådis också.

Okej, kvinnosynen är fortfarande genomrutten och jag har nog aldrig sett så många barbröstade killar på en gång i mitt liv (allvarligt talat, filmen liknar ibland en Dressman-reklam) och både Edward och Bella spelas av usla skådisar, men i stort måste jag säga att den här filmen var bättre än den förra.

Vivian är en helt ovanlig 17-åring. Hon och hela hennes familj är varulvar, med allt vad det innebär. De har dock lärt sig att tygla sin blodtörst och försöker leva sida vid sida med människor, men inom flocken pågår ständiga bråk och intriger. Vivian är trött på käbblet, och en sorts väg ut ur det visar sig plötsligt i den snygge, romantiske Aiden. Problemet är bara att han är en människa, och snart är Vivian intrasslad i en svår väv av lögner, faror och frustration över vad hon ska välja: blod eller choklad?

Annette Curtis Klause har skrivit en av mina favvoböcker från tonåren (den kommer också att dyka upp här), men jag hade inte läst den här förut. Jag köpte den på vinst och förlust, och den drog verkligen in mig. Det är så här det ska vara i en skräcktonårsroman: svart humor, sexighet, vildhet, frihetslängtan, passion och full action hela tiden. Klause har ett väldigt bra språk, hon bangar inte för starka ord och scener och har skapat intressanta karaktärer. Dock är många av dem ganska endimensionella: vi har den extrembitchiga rivalen, den flinande idioten, den självdyrkande muskelknutten etc. Men det där slätas över rätt bra av det faktum att det är skitkul att äntligen få läsa en monsterroman där "monstret" inte är en lidande stackare som avskyr sin mörka natur. Vår hjältinna Vivian älskar att vara varulv och är det egentligen även när hon ser ut som en människa. Hon är en stark karaktär som svär, är smart, kan slåss och ta vara på sig själv, men samtidigt har hon ett hjärta av guld och en väldigt ömsint personlighet. Fler tjejer borde läsa den här, monstergenren behöver fler bra tjejförebilder.