På rue de Grenelle 7 i Paris bor ett gäng tjusiga, rika familjer som alla bevakas och servas av portvakten Renée: en sur, medelålders dam som mycket noga gömmer det faktum att hon är rysligt intelligent och välbeläst. Portvakter kan ju liksom inte läsa Tolstoj, hur skulle det se ut? I huset bor även den tolv år gamla Paloma, en överbegåvad flicka som beslutat sig för att begå självmord på sin födelsedag. De två lever sina liv ovetande om varandra och skriver dagbok om hur mycket de avskyr folk i allmänhet, ända tills den tjusige herr Ozu flyttar in i huset och förändrar tillvaron för alla...

Det finns en teori inom litteraturvetenskapen som säger att vi inte läser böcker som de är, utan att vi läser dem som vi själva är. Böckerna blir en spegel i vilken vi skådar in i oss själva och ser våra åsikter, erfarenheter och tankar. Detta blir väldigt tydligt i Igelkottens elegans. Det är en tung bok att ta sig igenom då den i princip helt består av filosofiska funderingar i form av Renées och Palomas dagboksinlägg, som för en inte så filosofiinsatt läsare mest verkar sjukt bittra, sura och nedlåtande gentemot de flesta människor de möter. Visst är det trevligt att få grunna på frågor om livet, universum och allting i en bok, men tankarna och resonemangen de två figurerna nedtecknar påverkar mig inte och jag känner mig inte som en smartare människa efter att ha läst boken. Under större delen av den var jag hela tiden nära att ge upp då det mer kändes som en filosofisk facklitterär bok snarare än en roman, men sen kom då slutbiten som blev förvånansvärt vacker och fin, och som gestaltas i herr Ozu. Han är för övrigt bokens enda riktigt sympatiska karaktär och kommer som en frisk fläkt mitt i detta åh så franska vemod. Visserligen kommer han inslagen i en lite småunken förpackning av exotism och mysrasism, men man kan för fan inte få allt här i världen. Vad vi har är alltså en bok med ett väldigt högtravande och krångligt språk, en knappt existerande handling eftersom allt mest kretsar kring funderingar kring världens skönhet och hur folk är idioter, men med ett väldigt fint och ganska oväntat slut. Själv kände jag mig lite förolämpad som läsare, men det kan ha att göra med att jag är en sån som Renée och Paloma skulle se som en idiot. Varför vet jag inte, men så är det säkert. Vad titeln syftar på begrep jag inte riktigt, men det förklarades lite flyktigt någonstans. Läs och se om du fattar, jag inväntar rapport.