Sofia har verkligen allt. Trots att hon bara är trettio år gammal har hon en fantastisk lägenhet, otroligt mycket pengar och berömmelse. Ingen kan väl tro att hon skulle vara ensam? Men det är hon. Gud, så ensam hon är. Inuti Sofia, bakom fasaden, finns fortfarande den ensamma, försummade flicka hon var som liten. Den flicka som flydde in i fantasin för att komma undan tomheten. Men nu verkar det som om fantasierna inte vill ge sig av. Sofia känner en skrämmande närvaro, en mörk skugga följer henne vart hon än går. Kanske var den där låtsaskompisen inte helt på låtsas iallafall.

Andreas Roman skrev tidigare Mörkrädd som jag också har recenserat här, och Någon i din säng går in i den romanen på ett rätt snyggt sätt. Men jag måste säga att författaren har tagit ett steg framåt. Jag beskrev tidigare språket i Mörkrädd som ganska enkelt, på gränsen till vardaglig bloggsvenska, men nu känns det som om han har höjt den språkliga nivån ett snäpp. Han leker med språket och skapar stämning med det, och han klarar av att skriva korrekt barnspråk. Barnen i den här boken pratar så som barn faktiskt gör, och det känns nästan nytt och fräscht att läsa om riktiga barn. Det kanske bara är jag som har haft otur, men jag känner att alla barnkaraktärer jag stöter på i böcker oftast är genibarn som pratar djupt och filosofiskt. Vad gäller karaktärerna gillar jag dem också, även om Sofia är den enda vi verkligen lär känna på djupet. Hon är en mångsidig figur som man både tycker synd om och samtidigt skulle vilja klippa till. Hennes minst sagt sorgliga uppväxt har gjort att hon aldrig lärt sig det sociala samspelet och därför pratar hon och beter sig oftast som ett litet barn. Hon skriker, är väldigt irrationell och ber folk dra åt helvete när hon egentligen vill ha en stor kram och bli tröstad. Detta blir ibland väldigt frustrerande, men det är ett bra betyg det också eftersom man som läsare bryr sig om karaktären. Är det läskigt då? Mja, det beror på vad du är van vid. Jag har läst betydligt läbbigare grejer än det här, men boken fungerar och ger en mysig känsla av kuslighet. Det är inte en renodlad skräckroman utan snarare en psykologisk thriller, precis som Mörkrädd. Är det verkligen en ond ande som förföljer Sofia, eller är det bara hennes sjuka fantasier? Jag rekommenderar den här till alla som vill ha en lättläst, snabbläst bok, men som ändå vill bli berörda och kanske lite halvskrämda. Gott nytt år förresten.