Alabama, 1932: i den lilla staden Maycomb har en skandal inträffat. En svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, och Atticus Finch blir mannen som ska försvara honom i rätten. Han tar sig an fallet med stor iver och rör upp en hel del inte så trevliga känslor i staden, och allt skapar en djup förvirring hos hans två barn, Jem och Scout. Deras bekymmerslösa tid av lekar och barnsligheter verkar mer och mer lida mot sitt slut.

Det här är som bekant en klassiker, och en bok jag har länge tänkt att jag skulle läsa. Dock läste jag den på engelska och det är jag himla glad för. Harper Lees språk är underbart: det är en så genuin, mysig sydstatsamerikanska att man bara myser, och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Inte för att den börjar så spännande: To Kill a Mockingbird är en låååångsam bok och man får läsa en hel del innan de riktigt intressanta partierna börjar, men det är värt det, jag lovar. Harper Lee skriver med en så glasklar, förtrollande barnlogik och man blir uppriktigt intresserad av karaktärerna i den lilla inskränkta hålan hon visar upp. Och ja, det är en inskränkt, typisk liten sydstatsskithåla, precis som man ser i alla klyschiga filmer. Här finns skräniga gamla gummor och folk som viftar med geväret åt folk med hud mörkare än vetemjöl, men det känns aldrig klyschigt och töntigt, eller romantiserat som man ibland också stöter på. Det är vackert beskrivet och verkar bara självklart, det var helt enkelt så här ful och fin världen var en gång och fortfarande är. För övrigt kan Atticus Finch vara en av de coolaste romankaraktärer jag någonsin läst om. Han har så många helt underbara oneliners och en så skön attityd till folk omkring honom. Det här är alltså ingen rafflande spänningsroman, utan en väldigt vacker och stundtals sorglig historia om att växa upp (det är dottern Scout som är berättarrösten) och om att respektera andra människor, oavsett vad de har för bakgrund, livsstil och hudfärg. Hoppas flera läser den nu när det finns en ny pocketutgåva ute på svenska.