Kathleen och hennes systrar föds av en ensamstående mor i den fattigaste delen av Dublin. Det är 1930-tal och trots att mamman är en underbar mor tas hennes döttrar ifrån henne för att rädda deras själar. Flickorna hamnar på en institutionsskola driven av nunnor, och i åtta år blir de kvar i ett helvete av misshandel, tortyr, vanvård och hopplöshet. Kathleen blir alltmer indoktrinerad, och hur hon ska klara ett normalt liv efter sina år på skolan är en gåta...

Det här blir en kort recension p.g.a sjukdom. Boken harinte fått så värst mycket uppmärksamhet, men jag säger bara: läs den. Jag själv kunde inte lägga den ifrån mig. Kathleen O'Malley har skrivit en hemsk och väldigt utlämnande historia, och den är ovanlig i sin ärlighet. De sadistiska nunnorna målas ut som de hemska monster de var, men det fanns även ljuspunkter i Kathleens inspärrade liv. Hon erkänner väldigt rakt att hon blev totalt institutionaliserad och att hon älskade nunnorna, ville till och med bli en nunna själv, utan att skämmas.

Avslutar med ett citat från Nemi:

"Tror du att helvetet finns?"

"Med tanke på hur många det finns som förtjänar att lida vore det jävligt synd om det inte gjorde det."