Den lätt excentriske Pierre Dulaine slår alla med häpnad när han dyker upp på en nergången skola i New Yorks slum och ger ett förslag åt rektorn. Han erbjuder sig att lära skolans värsta problemungar ballroom-dans under deras kvarsittningstimmar. Utan att bry sig om alla som skrattar åt honom tar han sig an de minst sagt motvilliga eleverna, som hellre hamnar i slagsmål än dansar till Nat King Cole. Men tack vare envishet och engagemang lyckas Pierre komma eleverna närmare, och inser att deras potential är så stor att han anmäler dem till en prestigefylld danstävling. Frågan är bara om han kan få gruppen att fungera hela vägen fram till dess.

Dansfilmen: filmvärldens utskällda tönt, min guilty pleasure. Ja, jag älskar dansfilm, så skjut mig. Jag älskar de klyschiga historierna, sexigheten, glittret och strålkastarna och hur musiken blir en huvudperson i filmen istället för att bara vara bakgrundsljud. I en dansfilm lägger regissören stor vikt vid valet av musik, och Take the Lead är inget undantag. Musiken i den här filmen var toppen, och ja, jag satt och diggade när jag såg den. Jag fascineras alltid av hur man kan kombinera musikstilar, och det är få som tycks funka bättre ihop än hiphop och klassiskt. Jag behöver liksom knappt nämna historien, för vi vet alla vad som händer och hur det kommer att sluta redan efter fem minuter. En grej som jag däremot inte ofta pratar om i mina recensioner är fotot och kamerarbetet. Det svänger, helt enkelt: filmen har snygga övergångar och klippningar, det är som om hela filmen är en dans i sig. Nu har jag precis sett den och gav mig in i den här recensionen direkt efter att eftertexterna slutat så jag är fortfarande "inne i den", men jag tror ändå att jag kan rekommendera den efter det att den första förtjusningen har lagt sig. Svälj stoltheten, alla filmsnobbar, och bara njut av en harmlös rulle med skön musik och känsla.