Som sagt, jag älskar YouTube.

Britterna är inte så posh trots allt. 

Vad rökte de som skrev "Ika i rutan"?

Kalle Anka gör hitlerhälsningen.

Sverige och kritik mot kapitalism.

För ett tag sedan upptäckte jag att det är sjukt jobbigt att plugga ibland. Av en ren slump plockade jag upp pojkvännens gamla Game Boy Advance en dag när jag var trött och började spela Zelda - och därifrån har det bara eskalerat. Jag upptäckte att spelandet fick mig att slappna av och att det var sjukt kul. Dock har GBA'n en del brister (vem fan tyckte att den där skärmen var OK?) så jag började sukta efter en Nintendo DS Lite. Så fin, så ren i designen... Så på mellandagsrean förra året köpte jag en glänsande röd liten DS och upptäckte til min fasa att den är Sveriges utmobbade konsoll. Vill man leta DS-spel finns det typ bara Pokemon, diverse obskyra jrpg-spel och spel som handlar om gulliga hästar och kattungar som man ska ta hand om á la Tamagotchi. 

Och så finns det "100 Classic Book Collection" där någon smart människa har tryckt in hundra olika klassiker i en DS-diskett och därmed förvandlat konsollen till en fattig mans läsplatta. Urvalet är väldigt bra och innehåller en hel del kul, och jag själv tyckte det var rätt coolt att man kan välja olika sorters musik och ljudeffekter till läsningen. Dock vet jag väl inte om DS'n egentligen är skapt för sånt här med tanke på hur små skärmar den faktiskt har, och man får trixa lite med ljusinställningen för att inte grilla ögonen. Jag är helt klart för konceptet med att ha böcker i DS-en, men samtidigt känns det som att det saknas något. Kanske är det som Giles i "Buffy the vampire slayer" säger: att böcker är mer levande och påtagliga än teknik eftersom de luktar och har tydliga tecken på användning som hundöron, knäckta ryggar och understrykningar i marginalerna, medan en teknisk pryl i bästa fall får lite damm på sig och ett halvslitet tangentbord.

Det finns vissa karaktärer som vi helt enkelt har vant oss vid, och oavsett om vi gillar dem eller inte så kan vi inte förneka deras betydelse för litteraturen: Romeo och Julia, Dracula, Frankensteins monster, Stålmannen, Spindelmannen och typ allt som Astrid Lindgren någonsin hittade på. Men sanningen är att vissa av de där figurerna vi alla tar för givna var nära att aldrig skapas.

5. Jokern

Jokern är en av de största serietidningsskurkarna någonsin, och min personliga favorit. Han har varit med redan från början av Batmans karriär och har rollen av den där superskurken som alltid kommer tillbaka oavsett vad, typ som Michael Myers. Men Batmans skapare tänkte att hjälten skulle se ganska värdelös ut om han hade en fiende som han inte kunde göra sig av med, så de bestämde att Jokern skulle dö.

Som tur var tyckte den dåvarande chefredaktören för DC Comics att Jokern var ashäftig, så han tvingade författaren (Bill Finger) att återuppliva honom, och han hänger fortfarande med genom serietidningar, filmer, TV-serier etc. Författarna måste ha halvkass fantasi, lagt märke till hur Batman aldrig får nya skurkar att slåss mot?

4. Rambo

Om du inte har nått min aktningsvärda ålder så kanske du bara känner till Rambo som den där skjutgalne idioten spelad av en mumlande apa vid namn Sylvester Stallone, men på 80-talet var den här killen kung av badass. Grejen var den att den första Rambo-filmen, "First Blood", var baserad på en roman – som slutar med att Rambo dör. Det skulle han göra i filmen också, vilket ärligt talat hade varit ett bättre slut med tanke på filmens budskap.

Stallone själv satte stopp för de planerna med argumentet att Rambo skulle kunna bli en bra superhjälte-franchise, vilket ledde till en hel del bråk under inspelningen. Testpubliken höll dock med Stallone och därför fick vi för ett tag sedan se den där korkade filmen som, jag lovar, enbart handlar om hur ett gäng skitiga killar ränner runt i skogen nedtyngda av trettio kilo vapen var.

3. Spock

För de som är helt bortkopplade från kultur så är Spock en figur i "Star Trek" som alla av någon anledning dyrkar. Han är surmulen, känslokall och skitsmart. Och han har ful frisyr. Och spetsiga öron.

Just de där öronen var det som höll på att stryka honom helt ur serien: folk tyckte att han såg ut som Djävulen (amerikaner var dumma då också). Showens skapare lyckades dock tjata till sig en deal om att Spock skulle vara kvar så länge han höll sig i bakgrunden, men det gick åt skogen när mängder av kvinnliga tittare blev förälskade i honom och tittarsiffrorna sköt uppåt. Han var helt enkelt den perfekte mannen: stoisk, cool, smart och mystisk, lite som en fulare James Dean.

2. Wolverine

Wolverine är en X-Men-karaktär som alla killar vill vara (ja okej då, innan han hamnade i X-Men var han en fiende till Hulken). Han är stark, stenhård, sjuk i huvudet och har en ful dräkt.

Men han är iallafall bättre nu än i sin ursprungliga skepnad. Tanken var att Wolverine skulle vara någon sorts tonårig mutantvarelse mellan en människa och en järv. Detta lät idiotiskt redan då och han ändrades till den figur vi har idag. Men även efter förändringarna var han en ganska osynlig figur och skaparna funderade på att göra sig av med honom ganska tidigt i serien eftersom han var för lik en annan figur, Thunderbird. Men istället fick Thunderbird bli den som dog eftersom Wolverine är kanadensare och det var en av författarna också. Ganska enkelt.

1. Batman

Han är en seriefigur. Du kan googla honom, jag väntar.

De tidigare figurerna på den här listan var sådana som nästan togs bort tidigt, men Batman var nära att aldrig bli skapad över huvud taget. 1938 dök en kille upp vid namn Bob Kane på DC Comics-redaktionen med en idé kallad ”Bat-man”. Han såg ut såhär.

Tack gode Gud för Bill Finger. Han tog sig an projektet med avsikt att ”släta ut rynkorna” och är den huvudsaklige mannen bakom den Batman vi har idag. Han designade Batman-masken, Batman-symbolen och han valde färgerna till kostymen (Kanes figur hade en illröd kostym). Det var för övrigt han som skapade Bruce Wayne, Robin, Gåtan och de första Batman-historierna.

Detta kan vara ett av de mest hysteriska klipp jag har sett på länge. Vi vet alla att ABBA vann Eurovision med "Waterloo" för sådär sjuhundra år sedan, men vad iallafall JAG inte visste vad hur helgalet det såg ut när de gjorde det. Gitarren slår allt.

Det finns folk i världen som tror att en del av deras själ försvinner om man tar en bild av dem. Intressant. Det kanske är därför som supermodeller alltid ser så uttråkade ut.

Igår såg jag den sista delen i Stieg Larsson-filmatiseringarna, alltså Luftslottet som sprängdes. Jag måste säga att jag gillade den där trilogin, tänkte sammanfatta den så här:

Män som hatar kvinnor: Mikael Blomkvist är en smart men ganska platt karaktär medan Lisbet Salander sparkar så mycket röv och är så cool att man studsar högt. En av de bästa svenska filmer som gjorts på länge.

Flickan som lekte med elden: Lisbet är fortfarande ascool och showens stjärna och Paolo Roberto gör en ofrivilligt rolig cameo. Seriens svagaste film.

Luftslottet som sprängdes: Blomkvist beter sig som en idiot större delen av tiden och att Larsson hade dille på gubbvälde kan man nog inte ifrågasätta. Dock en helt okej film.

Det slår mig hur deckar/kriminalfilmer har sina klyschor och regler, precis som alla andra genrer, men jag undrar om det finns en enda annan genre som har lika orubbliga standardingredienser som den svenska deckaren/snutfilmen. Visst, här finns visserligen inga löjliga Hollywood-explosioner, men här finns dock...

* Stockholm alternativt liten skitstad, gärna regnigt och pisstråkigt.

* En eftertraktad, oftast frånskild, ungkarl i huvudrollen. Om hon är en kvinna är hon väldigt karriärsinriktad och har offrat alla sina förhållanden för karriären. Hon känner oftast ångest för detta, vilket mannen inte gör.

* Ensamsupande

* Försummade barn

* En otrohetsaffär i någon form

* En eller flera tyskar/östeuropeer som alltid är genomonda

* Minst två svordomar i varje mening yttrad av en manlig karaktär, kvinnorna svär knappt alls

* Riktigt lama biljakter

* Gubbvälde

* Ett fett hus ute på landet

* Minst en tråkig sexscen

* Urtöntigt, pseudopoetiskt språk (om det är en bok)

* Porr/fetischism/BDSM = ren ondska

* Svenska skogar som tydligen är farligare än städerna

* Alla som inte bor i Stockholm är bonntölpar med gevär och flanellskjortor om de bor i norr. Bor de i söder är de bönder.

* Ett monster, alltså en läskig typ som på något sätt är missbildad

* Ordet "ritualmord"

Det var alla jag kunde komma på så här på stående fot. Har du något att tillägga så gör det gärna :)

Ah, ibland blänker det till av ett ljus även på Aftonbladet.

Sant, sant, våldtäkt har inte ett smack med sex att göra egentligen, men om man hade utökat sexualundervisningen i dagens skolor och pratat om mer än kondomer och klamydia, då tror jag att man hade åstadkommit en skillnad. Vi måste börja prata om vad våldtäkt betyder, vad en våldtäktsman är, hur man säger nej men också hur man säger ja till sex. Vi får inte svartmåla sex som något enbart riskfyllt och farligt, och det känns som att det oftast är det som händer. Vi måste kunna tala om könsrollerna när det gäller sex och att det inte är så att den som har kuk bestämmer. Inte bara i skolan, utan i hela samhället behöver vi ta upp de här grejerna.

Yes! Den 18 maj kommer den senaste boken av John Ajvide Lindkvist att hamna i bokhandeln. Som vi har längtat!

Den ska tydligen heta Lilla stjärna och ni kan ge er fanken på att jag kommer kasta mig över den.

Va, du vet inte vem John Ajvide Lindkvist är? Vafan, varför sitter du här och läser bloggar, gå och läs hans böcker NU! Köp dem, låna dem, sno dem, I don't care, men läs dem!