Året är 1971 och journalisten Duke remmar runt i öknen i en stor, röd bil tillsammans med sin kompis/advokat, bägge två höga som hus på alla droger man kan stava till. Tanken är att de ska bevaka ett motorcykelrace i Nevada-öknen, men de är på ett eget uppdrag samtidigt: de letar efter Den Amerikanska Drömmen (vad nu det är för något) och de har fått höra att den ska finnas i Las Vegas. Men var hittar man den i ett land där Nixon är president och allt verkar ha kraschat åt helvete? Och hur ska de två galningarna krångla sig ur alla de problem, bedrägerier, brottsligheter och lögner de hamnar i under sin resa?

Man kan beskriva den här boken med ett ord: knark. Hela boken är så full av det att den nästan avger den söta doften av marijuana, knarket ligger som en aura över karaktärerna, handlingen, språket, allt. För att inte tala om de helgalna illustrationerna. Det är en väldigt udda bok, trots att det är full rulle hela vägen igenom känns det knappt som om det händer något. Det finns liksom ingen röd tråd eller sammanbindande handling, bara en massa lösryckta händelser och galenskaper som råkar involvera Duke och hans idiotiske advokatkompis. Attityden till droger är väldigt ambivalent: dels hyllas de som det bästa som någonsin skapats, Guds gåva till den desperata människan, men samtidigt visas med all önskvärdhet de problem och den skit karaktärerna hamnar i på grund av sitt knarkande. Det är realism och drogromantik i en konstig krock, helt enkelt. Men var boken bra då? Jao, det får jag nog säga. Thompson skriver riktigt coolt och den här boken hade nog funkat skitbra som högläsning eller något. Vänta er dock inga djupa insikter om livet, det här är en detaljerad drogtripp med hallucinationer, paranoia och stress. Men det är ändå rätt kul ibland.