Ex-soldaten Jake Sully skickas till planeten Pandora för att ta del i ett experiment. På Pandora finns en värdefull metall som människorna vill åt, men precis på en stor fyndighet bor planetens infödingar, NaVi-folket. För att lättare få tag i metallen skapades Avatar-experimentet där människors medvetande överförs till NaVi-kroppar så att de därmed kan fjärrstyra dessa kroppar, för att förenkla relationerna med lokalbefolkningen. Jake får en avatar-kropp och beordras att infiltrera NaVi-folket, där han snart bildar en märklig vänskap och senare relation med hövdingens dotter, Neytiri. Men människorna börjar bli otåliga i väntan på sin metall och snart verkar en allvarlig konflikt vara oundviklig.

Trailern till "Avatar" var avsiktligt intetsägande. Publiken fick inga ledtrådar om handlingen utan bara en massa flashiga, vackra bilder som blixtrade förbi, för att väcka intresse. Detta visade sig säga en hel del om filmen. James Cameron har skapat en otroligt vacker, häftig film med hjälp av det senaste inom filmteknik och det är ingen hejd på ögongodiset och de häftiga detaljerna i Pandoras naturliv. Men där slutar också det hela: allt krut har lagts på det visuella och man har glömt bort det där med handling och karaktärer. Detta är en historia vi alla har hört tusen gånger förr i t.ex "Pocahontas" och "Dansar med vargar", och "Avatar" gör ingenting för att förnya konceptet. Dock är det trevligt att se hur Camerons vana att använda sig av starka kvinnoporträtt fortfarande lever: de fyra kvinnokaraktärerna är alla coola och smarta och vi förskonas från väna jungfrur i nöd. Tyvärr gäller inte detta männen, som alla är clichéer. Vi har den lätt bittre, dumme ex-soldaten, den skjutgalne muskelhjärnan till general och det slemmiga företagssvinet med dollartecken i ögonen. Så är "Avatar" något att se då? Absolut, men dock bara som en vacker tavla dränkt i naturromantik eftersom det inte finns något djup alls. Dock vet jag att jag hade älskat den här filmen som barn, så om ni känner en unge i lämplig ålder (från 7 år i vuxet sällskap) så ta med dem. Eller så kan man betala för att se den helt enkelt för att göra påven sur.

Å andra sidan, Ratzinger är också mannen som säger att kondomer är fel grej i kampen mot HIV, vem fan bryr sig om vad han tycker?

David Martin har ett ganska tråkigt liv. Hans mor vill inte veta av honom, han har dålig kontakt med sin far, han har ett tråkigt jobb som mindre viktig skribent på en tidning och rummet han hyr är ett råtthål. Inom sig när han drömmar om att bli författare, men när han äntligen får ett kontrakt med ett förlag visar det sig att förläggarna är utsugare och att han sitter  fast i ett slavkontrakt. Då, som från ingenstans, dyker den mystiske Andreas Corelli upp. Han erbjuder David en enorm summa pengar mot att han skriver en specialbeställd bok. Men vem är egentligen denne märklige välgörare? Är han en räddande ängel eller kanske något helt annat? Och varför får David kalla kårar bara av att befinna sig i hans närhet?

Carlos Ruiz Zafón har ett målande, sprakande språk som gör att man kapitulerar med orden "åh, snälla, mer, sluta inte..." eller något liknande. Jag älskade hans förra roman, "Vindens skugga", och jag föll pladask för "Ängelns lek" också. Zafón håller läsaren helt i sin hand och har den avundsvärda förmågan att få de mest cliché-aktiga romaningredienser att låta coola och intressanta. "Ängelns lek" påminner mycket om "Vindens skugga" och kan kanske sägas vara en sorts föregångare till den, men det är ändå en annorlunda historia. Om "Vindens skugga" var en deckare med vuxensaga i sig är "Ängelns lek" mer en sorts spökhistoria. Och det är ingen dålig sådan. Jag läste ut den mitt i natten och blev ärligt talat en smula rädd när lampan släcktes. Precis som i den förra boken finns här ett element av magisk realism, men det är mycket tydligare uttalat och spelar en större roll för handlingen. Samtidigt är "Ängelns lek" en otroligt tragisk historia som nästan lyckades locka fram en tår hos mig. Man blir alltså både skrämd och djupt berörd, lite grann som i John Ajvide Lindqvists romaner.

På en tysk gymnasieskola inleds en temavecka som ska behandla olika sätt att styra, och läraren Rainer Wengel får uppdraget att undervisa i autokrati. Lektionerna handlar genast om diktatur och hur en sådan skapas. Wengel blir på mycket kort tid en hjälte för sina elever genom att mer och mer få klassrummet att likna Nazityskland, temaveckan blir ett experiment i diktatur med eleverna som försöksdjur. Men snart har Wengel fått problem, fortare än någon kunnat ana har klassen spunnit helt utom kontroll och en katastrof verkar oundviklig.

"Die Welle" är en fruktansvärt bra film, för att inte tala om angelägen. Vi tänker oss hela tiden att Hitlers dagar är förbi, men här ser man hur otroligt enkelt det är att förleda folk till de mest galna saker. Anledningen till att det är så enkelt är glasklar, iallafall i filmen: vi sitter just nu med en hel generation ungdomar som glatt springer ut i vuxenlivet bara för att upptäcka att det inte finns något att beta och att hagen är onaturligt liten för så många. Hopplöshet, arbetslöshet och brist på framtidstro är en perfekt grogrund för nynazism och fascism för den skapar ett behov av att tro på något, att känna att man hör till någonstans, även om det är ett nynassegäng. Filmen verkar kanske otrolig och orealistisk, men kom då ihåg att den är baserad på en sann historia.

Skådespelarinsatserna är lysande, man märker att alla inblandade tog den här filmen på största allvar. Manuset är skrämmande bra och driver filmen framåt, "Die Welle" är som ett snabbt åkande tåg som kommer rakt emot en och klipper till en rejält med en fantastisk slutscen. Detta är en film som alla borde se och fundera över. Som den själv säger: "Ondska är något man lär sig".