Sookie Stackhouse är utåt sett en ganska vanlig tjej. Hon jobbar som servitris på en bar i den lilla staden Bon Temps, Louisiana och är ansedd av de flesta som "konstig". För Sookie är lite udda: hon kan nämligen läsa folks tankar. Detta funkar dock inte med hennes nye pojkvän Bill, av den anledning att han är vampyr. Bill försöker "leva" som vem som helst, men det försvåras av att folk är rädda för honom och att en mördare plötsligt verkar gå lös i staden. Misstankarna riktas mot Bill, men Sookie försvarar honom. Men bör hon egentligen göra det?

Sådär, då har jag äntligen läst den här boken. Den har legat på listan ett bra tag och nu är det gjort. Detta är, som vi alla vet, början på bokserien som senare blev TV-serien True Blood, och nej, jag har inte sett ett enda avsnitt av den. Jag ville ge mig på böckerna först, gå direkt till källan. Och nu när det är gjort vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Charlaine Harris är en helt okej författare och skriver på ett sätt som gör läsaren intresserad. Hon har en bra story och handlingen går framåt i bra och jämn takt. Tyvärr är hon inte lika bra på att skapa engagerande karaktärer. Sookie är en positiv figur och känns verklighetstrogen och relaterbar, men särskilt intressant är hon inte. De flesta karaktärer får vi bara en väldigt ytlig bild av, det kanske rättas till ju längre in man kommer i serien, vad vet jag. Det märkliga är att den minst intressanta, mest "meh" karaktären av alla är vår s.k hjälte Bill. Han är urtrist, platt och medger t.o.m själv att han har en minst sagt föråldrad kvinnosyn. Han utser sig själv till Sookies beskyddare och riddare, men praktiserar det bara genom att urskiljningslöst döda de som sårar henne efter att det har inträffat och till sist överlämnar han jobbet åt SPOILER Elvis Presley som numera är en fet, stenkorkad vampyr. Nej, jag skojar inte. SLUT PÅ SPOILER. Sen så har vi det här med sexet. Jepp, sex finns det massor av här, och vampyrfiguren är nu reducerad till en potentiell knulldocka som då och då surar till och biter någon stackare. Dracula snurrar i sin grav eller något. Man kan kanske säga att den här boken inte handlar så mycket om vampyren som en läskig skräckfilmsvarelse, utan man kan snarare dra paraleller till hur svarta behandlades i USA för ett par decennier sedan. Politiska och ideologiska issues är hela tiden framme i Dead Until Dark, vilket humaniserar vampyren en hel del och gör att de ofta inte verkar särskilt läskiga. Men men, efter att allt är sagt och gjort så kommer jag nog fortsätta med de här böckerna, åtminstone ett par till. Det är en schysst story som sagt och förhoppningsvis djupnar karaktärerna till efter ett tag.