England, 1850: en man mördas i en mörk gränd som en del i en större plan. Mördaren heter Edward Glyver, och den han egentligen är ute efter är sin ärkefiende Phoebus Daunt, mannen som stal och förstörde Edwards liv. Det är en mörk historia om galen kärlek, svek, hämnd och hat som reser mellan Londons smutsigaste kvarter och den högsta överklassens vackra slott.

Det här är en tung bok, inget snack om saken. Den är extremt ambitiös och man får känslan av att författaren vill imponera inte bara med en bra historia utan även med sina förmågor till utfyllnad. Det finns så otroligt många sidospår, mysterier, hemligheter och andra småsaker att man blir matt, lägg därtill en otrolig mängd onödiga fotnoter, en bibliografi över en fiktiv poet etc. och man känner sig rätt golvad som läsare. Själva strukturen riskerar att ta över och det hela andas en air av snobbighet/pretention som märks tydligast i det väldigt högtravande språket (tänk David Copperfield av Dickens) och kapiteltitlarna som alla är latinska sentenser. Det här, kort sagt, är inte en helt enkel bok att läsa. Men är den bra då? Absolut. Den är väldigt spännande och lyckas suga tag i en rejält. Man bryr sig verkligen om huvudkaraktären och känner med honom i hans längtan efter hämnd och vedergällning. Tyvärr lider boken av ganska sunkiga och klyschiga kvinnoporträtt. Jag kan väl acceptera den överjordiskt vackra och perfekta adelsfröken, men när det även finns en överjordiskt vacker, perfekt och in i döden lojal hora blir det lite väl mycket. Samtliga kvinnor är på något sätt negativa, medan männen är mer nyanserade och mycket mer intressanta. I alla fall de som får en karaktärsutveckling, vilket inte alltid är fallet. Dock skall det upprepas att författaren har gjort ett gigantiskt och imponerande jobb och resultatet är en bra bok med ett fantastiskt porträtt av det viktorianska England. Synd bara att boken mest liknar en ståtlig julgran totalt nerhängd med onödiga och superglittriga prydnader.