Vi har redan gått igenom hur vampyren har sett ut genom tiderna och det står klart att dess utseende har fräschats upp en hel del i och med strömmen av böcker och filmer, från en äcklig varelse med lite fladdermusaktigt yttre till något som passar på väggen i flickrum. Tänk om vi hade gjort så med fler påhittade monster...

Just Mumien och Frankensteisn monster låter ju helt ärligt som rätt schyssta kandidater.

Jag är en vidrig tjuv och bilden kommer härifrån.

Först var det rökningen. Sen var det chips. Och nu ska tydligen singellivet vara den nya stora hälsofaran för oss västerlänningar.

Vad är egentligen syftet med den där artikeln? Att skrämma oss in i förhållanden? Vem sade att ett förhållande är bättre än att vara singel? "Men det finns en brittisk undersökning som visar att ensamhet är faaarlitt" piper texten till. Ny fråga: vem har sagt att singlar är ensamma? Jag tror inte heller att för mycket ensamhet är bra, jag tror på att vi människor är flockdjur, men den här inställningen att singlar är ensamma stackare bara för att de saknar partner är... bland det mest nedlåtande jag någonsin hört. "Åh, titta på den stackars singeltjejen som är glad och tillfredsställd i sig själv, hon vet ingenting. Hon kanske ser glad och nöjd ut, och visst har hon massor med vänner och familj, men innerst inne blööööder hennes ensamma hjärta efter en stor och stark MAN, och gärna en del barnskrik också."

Vad är det här? Inbillar jag mig eller ser vi verkligen en regression tillbaka till 50-talets familjeideal? Istället för att lära unga tjejer (och killar) att det är okej att inte ha en stadig partner, att det är okej att vara nöjd i sig själv, så ska man hetsas in i förhållande. Bröllop har blivit trendigt och drömförhållandet många tjejer verkar sukta efter är mellan en personlighetslös brud och hennes pojkvän som misshandlar henne psykiskt.

Nu är jag fanimig sur. Tur att sambon kommer hem snart och kan lugna ner mig.

Det kommer att bli något av ett vampyrtema här på bloggen den närmsta framtiden, eftersom jag har en massa grejer att läsa och kolla på som har med ämnet att göra. Tänkte att det kunde vara på sin plats att skriva lite om

*-*-*VAMPYRENS UTVECKLING*-*-*

Under början av 1800-talet dök det upp en tunn liten bok med titeln The Vampyre av John Polidori, och det är kanske den mest inflytelserika av alla vampyrtexter. Ja, större än Dracula också. I den beskrivs vampyren för första gången som en cool, världsvan aristokrat. Dock saknade han helt moraliska skrupler och oavsett vad han fick tag i så slet han det i stycken. Redan här var huggtänderna med, men i Polidoris verk nämns inget om huruvida vampyren, lord Ruthven, var känslig för solljus, bara att hans vampyraktiviteter begränsade sig till natten.

Efter detta kom Dracula av Bram Stoker, en bok som Brad Pitt sammanfattar ganska väl som ”the ramblings of a mad Irishman”. Boken var rätt magstark för sin tid, men idag är den ansedd som ganska lam. En tid efter författarens död ville en tysk regissör filmatisera boken, men Stokers änka sade tvärt nej. Regissören ville inte släppa idén utan skrev istället om storyn litegrann och ändrade Draculas namn, och vips så fick vi 1922 Nosferatu, världens första vampyrfilm. Vi befinner oss långt ifrån dagens vampyrhunkar i nuläget: Nosferatus vampyr hade utstående fiskögon, långa klor, kutig rygg och dessutom var han skallig. Han liknar mer än något annat en nakenråtta. Så såg helt enkelt en vampyr ut på den tiden.

Men den bilden höll bara fram till 1931 när Dracula hade premiär. Det är nu den vampyr vi känner idag tar form, i och med Bela Lugosi. Frisyren, slängkappan, den konstiga accenten, allt var med. Detta blev den ikoniska vampyren, den bild av figuren som skulle dominera under en lång tid framöver. Han var cool, suave och mystisk, och nu var han också en rätt schysst hypnotisör och kunde förvandla sig till en fladdermus.

Ett par decennier gick och det mesta man hörde av vampyren var i diverse mer eller mindre löjliga småfilmer, uppföljare, spinoffs och liknande, med ett visst undantag för Christopher Lees dracula-filmer. Så skulle det förbli fram till 90-talet, när Anne Rices En vampyrs bekännelse filmatiserades och fick varenda kvinna (och en hel del män) att sucka förälskat. Filmen blev en hit och vampyrgenren var återupplivad. Nu blev figuren den där snygge sexguden vi alla är bekanta med, och syftet med utseendet var att locka offer. Såvida man inte var en Buffy-vampyr, för de såg ut som om någon slagit dem mitt i ansiktet med världens hårdaste knytnäve.

Vampyren som vacker, ångestfull yngling blev den mest populäre figuren av de två och under 2000-talets början vet vi alla vad som hände. Twilight äntrade scenen och den blodtörstiga monstervampyren från 1800-talet var som bortblåst. Nu har vampyrerna fått en sorts moralisk high ground att förhålla sig till, de är organiserade istället för att vara ensamma aktörer och de är relativt konservativa och traditionsälskande. De har även superkrafter. Ja, jag fattar det inte heller. Samtidigt dök True Blood upp och sade i princip rakt ut att vampyren har blivit en onanifantasi och inget mer, och alla vi älskare av genren suckade djupt. Men en del andra uppskattade det tydligen.

Så där har ni den, en (väldigt) kort historik över vampyren. Jag funderade på att utöka den litegrann i flera avsnitt, men bestämde mig för att ingen hade pallat läsa dem.

Det är en naturlag i vår kultur att när något blir populärt så kommer det att finnas satir på det, vare sig det behövs eller ej. Så här kommer nu trailern till en lätt överflödig satir på Twilight: Vampires Suck.

Vad tror ni? Själv tycker jag att det liknar de där Scary Movie-filmerna som alla av någon skum anledning skulle älska när jag var i tonåren (de sög). Dock gillar jag öppningsscenen när han-den-där-fjanten springer mot Bella med kniv och gaffel :)

Cracked.com är en av mina absoluta favoritsidor och bland det bästa de gör är att regelbundet be läsarna sätta ihop roliga photoshop-bilder utefter ett satt tema. Nu senast var det "ärliga filmtitlar". Ta en koll. :)

När jag var ute på stan idag hörde jag en kul kommentar från en kvinna med en enorm barnvagn. "Jag har fött barn, och det har inte hindrat MIG på något sätt!" Någon sekund senare: "Asså, folk har INGEN respekt för barn och barnvagnar!" Sedan tände hon resolut en cigg rakt över ungen. Min första reaktion var att skratta, eftersom den här stackars mamman använde sin gigantbarnvagn till att plöja sig igenom folkmassan som försökte ta sig av bussen.

Sådana här saker förbryllar mig. Jag känner många småbarnsmammor och jag vet att det säkert inte alltid är lätt och skoj att ha en baby, men kan någon förklara för mig exakt vad det är som får VISSA småbarnsmammors respekt för andra människor att försvinna spårlöst? Resonemanget verkar funka så här, om jag har fattat rätt: "Jag har minsann Fött Barn, och därför är jag en unik snöflinga som alla andra ska högakta och respektera utan förbehåll. Därför får jag lov att röra mig hur jag vill med min barnvagn, och om du inte självmant flyttar dig så är du en Dålig Människa, vilket ger mig rätt att köra på dig och gläfsa sura kommentarer."

Jag fattar inte hur man som mamma ens orkar dra runt med de där jättevagnarna. Jag hade aldrig pallat, hade stoppat ungen i en bärsjal eller -sele. Verkar överlag enklare, fast det förhindrar kanske att man har med sig all babyns packning: blöjor, barnmatsburkar, mössa och..... um, vad mer behövs?

Som ni fattar har jag inga egna barn och vet därför egentligen inte ett smack om hur det är att ha en baby att kånka runt på ute på stan. Men jag vägrar att tro att min okunskap i området gör det okej för VISSA mammor att bete sig så arrogant. Vafan, tänk på vad ni lär ungarna, om inget annat.

Alla har väl någon gång känt att de blev djupt rörda av en bok. Alla har nog någon gång läst en bok som förändrade deras liv och deras sätt att se på världen. Här har vi de som gick ett steg till.

4. Sagan om ringen - nazister

Tolkiens tre böcker (från början en enda) har i princip definierat fantasy-genren och de är svinhäftiga, helt enkelt. Det tycker en del nazister också, eftersom de ser sina egna idéer reflekteras i böckerna.

Wait, what?

Jepp, det finns knasbollar på nazistforum som menar att de olika raserna i böckerna representerar olika raser i den verkliga världen. Mussolini kallade förresten sina ungdomsläger för "hobbitläger".

Exakt hur nassarna får ihop det här resonemanget är en gåta. Böckerna handlar ju för fanken om hur raserna lägger undan sina bråk sinsemellan för att förenas mot en gemensam fiende. Tolkien själv fattade ingenting av hur nazisterna tänkte, han menade att det enda gömda budskapet i böckerna är rädslan för industrialismens påverkan på naturen.

3. Räddaren i nöden - diverse mördare

Salinger trodde förmodligen inte själv att han skrev något superviktigt när han totade ihop historien om Holden Caulfield, världens gnälligaste sjuttonåring som hatar allt, utom små barn.

Men det verkar vara något med killens egocentriska bölande som får folk att vilja döda kändisar. Alla kan väl historien om hur Mark David Chapman (han som sköt John Lennon) angav boken som sin inspirationskälla. I sitt exemplar hade han dessutom klottrat på titelsidan: "This is my statement. Holden Caulfield". En annan dåre som hade boken på sig när han mördade skådespelerskan Rebecca Schaeffer var Robert John Bardo. John Hinckley Jr, han som försökte mörda Reagan, hade även han den där jävla boken. Och det här är bara kändismorden, det finns flera low-profile mord som har kopplats samman med skiten.

2. The Collector - seriemördare

Boken skrevs av John Fowles och handlar om Frederick Clegg, en socialt obegåvad loser som samlar på fjärilar. Och flickor. Han kidnappar och låser in en flicka i sitt hus och försöker stå emot sina omoraliska impulser att utnyttja henne. Han lyckas till slut stå emot sina lustar,men hon dör iallafall. Sensmoral: "vadå, hon ska ju ändå dö, jag kan lika gärna mörda henne."

Om du håller med om det där sista är du nog en seriemördare, för det var precis så de resonerade. Leonard Lake och Charles Ng kallade sin mordturné "Operation Miranda" efter en karaktär i boken, och dödade 25 människor. Christopher Wilder, en annan kvinnomördare, hade boken på sig när han sköts av FBI. Robert Bordella tog inspirationfrån det hela också och dödade sex unga män, men hans primära källa var filmversionen så de andra skrattar nog åt honom.

Problemet är ju bara att Frederick Clegg inte är en romantiserad mördare och att han själv är emot den sortens handlingar rent moraliskt. Bokens huvudteman är social ställning och makt. De som fick inspiration från boken var just de som Fowles varnade för - galningar som missbrukar den makt de har över andra.

1. Lolita - maaaaaassor med pedofiler

Nabokovs bok berättar historien om Humbert Humbert (jo, han heter faktiskt så), en medelålders professor som också är en knäpp pedofil. Han kidnappar en flicka vid namn Lolita och drar runt med henne i landet tills hon lämnar honom för en annan medelålders man. Alla dör.

Här kommer pedofilerna in i bilden. Lolita har blivit ett helt begrepp i Japan, och där finns s.k "lolicons", alltså animerad porr som visar barn i sexuella situationer. Nästan hälften av all porr som produceras i Japan varje år platsar in i lolicon-genren och det verkar som om pedofilbrott har stigit i Japan den senaste tiden.

Men Nabokov menade knappast att "pedofili rules". Humbert Humbert är en vidrig figur som förtjänar att dö i slutet av boken och Nabokov menade aldrig att någon skulle härma svinet.

Det må vara lamt att bara klistra in en YouTube-video istället för att komma med något eget, men här har Knatten sammanfattat mina tankar om Victorias och Daniels bröllop så sjukt bra att jag var tvungen att dela med mig.

Någon sade till mig att jag kunde väl släppa det där med att vara emot monarkin och bara se det som harmlös underhållning. Okej, jag fattar att det kanske är den mest stillsamma peace-and-love-approachen till det hela, men kan vi inte då behandla dem som underhållning också? Tycker vi kunde installera kameror i en del strategiska rum på slottet och filma kungafamiljens vardag, som en dokusåpa. Normalt sett avskyr jag sådana, men det skulle nog faktiskt vsra rätt kul att ta del av verkligheten sedd genom kungafamiljens isolerade, gudsvälsignade ögon.

"Men kungahuset är ju jättebra reklam för Sverige och drar in sjukt mycket mer pengar än de kostar." Kan någon komma med en källa till det där påståendet, eller någon form av bevis? Jag tvivlar starkt.

Låt Vickan och Danne gifta sig, det struntar väl jag i. Jag bryr mig inte ett skvatt om deras bröllop, det är jippot runtomkring jag stör mig på. Kärlekskampanjerna man ser överallt känns allt annat än kärleksfulla och romantiska, hela grejen med bröllopsmazariner och bröllopscider på Ica känns bara så plastigt fjäskig och falsk. Snacka om att kväva romantiken i fejk-romantik.