Men kan den här jävla grejen dö någon gång?!

Okej, nu ska vi vara diplomatiska. Ja, givetvis bör föräldrar få välja själva när det gäller uppfostrandet av sina barn, men varifrån kommer den här vurmen för den traditionella, extremt mammafixerade tanken om hemmafrun? Är det bara jag som tycker det är lite kusligt? Jag ser framför mig Bette Midler i The Stepford Wives, ni vet scenen i köket där hon står leende i 50-talsklänning och bakar bullar samtidigt som stämningen bara blir läskigare och läskigare, och Nicole Kidman viskar fasansfullt: "What... have... they... done... to you?".

Men nu handlar det ju inte om en önskan att återgå till det traditionella, utan hemmafruns förespråkare menar att det är bättre för barnen (och nu tänker jag på hon den där i The Simpsons som alltid piper "Won't somebody pleeeaaase think of the children!"). Som ni märker har jag inte ett dugg övers för hemmafrutrenden (alltså trenden, hemmafruarna själva har jag inget emot) och varför skulle jag? Visa mig bevis för att barnen mår så mycket bättre av att mamma ständigt finns där hemma. Visa mig bevis för att heltidsarbetande mammor innebär en fara för barnens sociala utveckling! Men kanske viktigast av allt: var är papporna i den här diskussionen? Varför nämns de överhuvudtaget inte i Wallins rosaskimrande artikel? Varför fortsätter folk, år 2010, att se barn som en kvinnofråga?!

Hmm, en luddig, känslomässigt argumenterad idé om barnens behov versus att vara ekonomiskt beroende av en man, risken att sagda man lämnar en, svårigheterna att ta sig in på arbetsmarknaden efter en längre tids frånvaro, en usel pension... Men jisses vad bra man blir på att baka bullar.

Den 22-åriga Pat är inne på sitt andra (ganska menlösa) sabbatsår från allt vad jobb och studier heter och har just kommit hem till Edinburgh efter en tids vistelse utomlands. Ivrig att få något att göra med sitt liv hyr hon ett rum i en lägenhet på Scotland street 44 och börjar jobba i ett galleri som går på tomgång. Läsaren följer Pat i hennes dagliga liv, men får också stifta bekantskap med de andra existenser som bor i huset på Scotland street 44. Där bor den coola, världsvana tanten Domenica Macdonald, Irene Pollock och hennes extremt begåvade femårige son Bertie och den självgode Bruce, som Pat dessutom delar lägenhet med. Som flugor på väggarna får läsaren hänga med på deras äventyr i Edinburgh och undra "hur ska egentligen det här sluta?"

Jag hade sett fram emot att läsa den här boken då den lät som en riktig mysbok. Ni vet, den sortens böcker man läser i sällskap av en stor kopp te eller varm choklad när man sitter uppburrad med en filt i soffan och höstregnet öser ner utanför. Till viss del var den det också. 44 Scotland Street är en bok man kan sitta och mysa med, men det är också en bok man kan läsa samtidigt som man löser korsord eller kollar på TV med ena ögat. Författaren är mycket bra och har ett ordentligt brittiskt språk. Hela hans sätt att skriva är så brittiskt att det kommer ur öronen på honom. Saker och ting är "ghastly" istället för "ugly", "terrific" istället för "great" osv. Hade jag inte själv varit så bevandrad som jag är i det anglosaxiska språket, mhm, skulle jag på min ära säga att författaren är en riktig snobb. "Jaja, okej, men är boken bra då?" Svaret på det får bli ett rungande "mja". Vi har en hel del sköna karaktärer, t ex den gräsliga Irene Pollock som ger en både grejer att skratta åt och störa sig på. Hon påminner mig faktiskt om en släkting till mig, och det är kanske bokens styrka. Jag tror att de flesta av oss kan känna igen oss själva eller någon annan i de här figurerna. Ian Rankin (ja, deckarförfattaren) gör förresten en liten cameo, bara en sån sak. Men tyvärr måste det sägas att när man skalar bort de småroliga karaktärerna och det tjusiga språket har man en rejält långtråkig bok. Det här är en sån där bok man brukar säga om att "ingenting händer ju." Det går långa stycken till att filosofera om vardagliga småsaker och låt oss inte glömma det hemska partiet som utspelar sig under en bal. Jag hade kunnat gäspa käken ur led till den här boken och kom på mig själv med att hoppa över vissa partier och delar utan att för den sakens skull missa något. Den här boken fångar inte läsarens uppmärksamhet odelat utan är perfekt för dig som egentligen inte pallar läsa men vill kunna åtminstone namedroppa en titel nästa gång du är på middag med dina vänner. Den kan även läsas av de som älskar att gotta sig i högtravande språk, men den som gillar en skön, spännande historia över allt annat gör bäst i att leta någon annanstans.

Snubblade över den här artikeln och jag kan bara säga att jag håller med. Har flera gånger funderat över just reklamen riktad till kvinnor, och vilken bild man ger av oss och våra behov. Kvinnor i reklamen brister ut i glädjetjut över rengöringsmedel, deras liv förbättras sjuttioelva gånger av en ny sorts tampong och de blir superglada och tända när deras män ger dem slinkiga små underkläder som aldrig skulle passa en riktig människa.

Min kille sade att det finns idiotförklarande reklam riktad till män också, och visst gör det det. Dock skulle jag vilja påstå att kvinnoreklamen är steget värre. Män som tar sig en rejäl öl i Carlsberg-reklamerna bimbopiper inte av förtjusning, de ler manligt och utbyter nöjda blickar med sina polare medan de skålar. Som folk gör. Modellerna i Dressman-reklamen åmar sig inte och inte en enda av dem ler flirtigt in i kameran, de ser istället ut som stoiska, känslomässigt döda statyer.

En av de hemskaste reklamerna jag sett är den här. Det är en reklam för smycken. Killen gör en jätteromantisk, gullig gest en vacker höstdag inför massor med folk, och tjejen tycker bara det är jobbigt. Men när han drar fram diamantringen, då riktigt ser man hur hon skakar av kåthet. Oooh, oh baby, glittriga sakeeer, oooh...

Nej, nu ska jag lugna ner mig och ta en kopp te. Man ser ju alltid i reklamen hur lugna och harmoniska tjejer blir av Lipton.

Disney har ju alltid varit bra på att täcka verkligheten i ett tjockt lager socker, det vet vi. Men ibland undrar man varför de valde den här sortens verklighet till att börja med.

7. Djungelboken: Alla dör.

Disney-versionen:

Filmen följer Mowgli, en pojke som uppfostras i Indiens djungler och blir vän med pratande rovdjur. Men efter att ha drällt runt i djungeln och haft allmänt ball i flera år blir Mowgli plötsligt förälskad i en liten tjej från människobyn. Hon viftar med ögonfransarna och Mowgli blir en del av människornas samhälle och lämnar därmed sina polare åt ödet. Slut.

Så gick det egentligen till:

Djungelboken är en novell skriven av Ruyard Kipling, en man som inte hade något till övers för Disney-trams. I hans story vill människorna inte ha något med Mowgli att göra, utan kastar ut honom till djungeln igen och familjen som först tog hand om honom blir torterad för häxeri (!). Mowgli rekryterar Hathi för att hämnas, men Hathi är inte alls den där löjlige, glömske klunsen Disney gjorde honom till. Han är en blodtörstig, ärrad gammal krigare som hatar människor. Tillsammans med Mowgli och de andra djuren jämnar de människobyn med marken, och därmed är historien slut.

6. Den lilla sjöjungfrun: blod, hjärtesorg och död

Disney-versionen:

Efter att ha kämpat för att gå från sjöjungfru till människa genom hela filmen inser stackars Ariel att hon sitter fast i ett slugt författat kontrakt ägt av sjöhäxan Ursula. Häxan kontrollerar hela havet och kung Triton är förvandlad till en tångruska. Då gör faktiskt prinsen något för första gångne i hela filmen och lyckas döda Ursula. Allting ordnar sig, alla är glada, Ariel och prinsen gifter sig och magiska enhörningar fiser glitterregnbågar över hela skärmen.

Så gick det egentligen till:

Efter att sjöjungfrun fått sin stjärt kluven i två delar sticker hon upp på land och dräller blod överallt. Det är en del av hennes kontrakt med häxan: varje steg hon tar gör att hon blöder och känner fruktansvärd smärta. Prinsen tycker detta är skitskoj och får henne att dansa för honom. Sen visar det sig att han ska gifta sig med en helt annan tjej och sjöjungfrun (som inte ens har ett namn i originalhistorien) får veta att om han gör det kommer hon själv att dö. Han gifter sig hursomhelst med den andra och sjöjungfruns enda räddning är att döda prinsen, få hans blod på sina ben och fötter så att de kan bli en fiskstjärt igen och sen leva resten av sitt liv i havet. Men hon gör inget av detta utan slänger sig i havet och förvandlas till havsskum. Eftersom hon dessutom inte har en själ måste hon tjäna ihop till en under 300 års arbete som "ängel" eller något, och varje gång ett barn gråter förlängs arbetsperioden med en dag per tår. H C Andersen var en deppig fan.

5. Pinocchio: söndertuggad av dussintals fiskar

Disney-versionen:

Pinocchio är en liten trädocka som helst av allt vill bli en riktig pojke. Genom en serie möten med totala rövhål hamnar han på diverse äventyr som innefattar hasardspel, supande, showdans, rökning m.m medan hans skapare, gubben Gepetto, letar efter honom. Gubben och Pinocchio hamnar till slut tillsammans inuti en val och i sina försök att komma ut ur den dör stackars Pinocchio. Men det är lugnt, för Blå Fén kommer och räddar honom med sitt trollspö och förvandlar honom till en riktig pojke.

Så gick det egentligen till:

Efter att Pinocchio förvandlats till en åsna köps han av en musiker, sen kastas han i havet för att dränkas. Men Pinocchio räddas av ett stort fiskstim som äter upp hans kött och reducerar honom till träben. Gubben Gepetto blir förresten uppäten av en haj och bor i dess mage i två år innan Pinocchio räddar honom.

4. Micke och Molle: Alla dör (igen)

Disney-versionen:

En historia om osannolik vänskap och sociala hinder, med en snygg björnfight-scen inslängd någonstans också. Hunden Molle och räven Micke är bästa vänner med borde vara fiender, vilket de blir för ett tag också. Men i slutet räddar Molle Mickes liv, Micke drar iväg och blir tillsammans med en rävhona och Molle fortsätter sitt liv som arbetshund (och dödar antagligen en del andra rävar han inte växte upp med).

Så gick det egentligen till:

I originalhistorien (skriven av Daniel P. Mannix) jagar den blodtörstige Molle Micke för att hämnas den hund som dog i en tidigare jaktolycka. Han hittar Mickes lya och hans husbonde jägaren gasar skiten ur den, vilket dödar både rävhonan och hennes ungar. För att göra det extra kul dör även ett barn i boken av ett rabiesinfekterat bett. Det hela slutar med en lång jaktscen i vilken Micke faller ihop och dör av utmattning. Molle blir senare skjuten av sin ägare.

3. Herkules: Mördar sin fru och sina barn.

Disney-versionen:

Halvguden Herkules jagas av Hades, som anställer den vackra Meg för att hitta Herkules svaghet. Eftersom det här är Disney och man faktiskt måste följa reglerna blir hon förälskad i honom istället. Hades kidnappar då Meg och får Herkules att ge upp sina krafter för hennes säkerhet. Meg dör hursomhelst, men Herkules lyckas rädda dagen och spöa Hades, får tillbaka sina krafter och återupplivar Meg.

Så gick det egentligen till:

Herkules var en komplett sexdåre som låg med alla kvinnor han fick tag i innan han nådde en medelålderskris och bestämde sig för att slå sig till ro med Megara. De fick barn och allt var lugnt tills Hera drev Herkules till vansinne och fick honom att heroiskt mörda sin fru och sina barn, utan något coolt Motown-soundtrack. När han väl kommit till sans var han nedtyngd av skuldkänslor och utförde de tolv stordåden som ett sätt att sona sitt brott, men till slut dog han ändå själv. Det kanske kommer en sån där usel Disney-uppföljare där allt det där händer, vad vet jag.

2. Tarzan: Han får inte tjejen och alla är olyckliga

Disney-versionen:

Tarzan, Jane och hennes far är tillfångatagna av den onde Clayton, men elefanten Tantor och gorillan Tuss kommer och räddar dem. Tarzan rusar ut i djungeln för att hjälpa gorillorna Clayton är ute efter och den onde jägaren dör i den hemskaste dödsscen sedan... filmen innan den här. Seriöst, det finns en hel del riktigt vidriga dödsscener i Disney. What the hell?

Så gick det egentligen till:

Jane får massor med äktenskapserbjudanden (till och med från Clayton själv), men faller ändå för apmannen Tarzan. Dock åker hon ändå till Amerika och funderar på att gifta sig med en annan man för att betala sin fars skulder. Tarzan följer efter, räddar henne från en skogsbrand och erkänner sin kärlek för henne. Hon känner likadant för honom, men är förlovad med Clayton och eftersom detta är 1800-talet kan hon inte göra ett smack åt den saken. Dock visar det sig att Tarzan är den rättmätige arvtagaren till Claytons rikedomar och därmed också Jane (ja, det var kvinnosynen då). Men istället för att sparka ut Clayton och svepa med sig Jane håller sig Tarzan tyst och... sen var det inte mer. Han offrar alltså sin lycka för Janes lidande.

1. Ringaren i Notre Dame: Nekrofili och mord

Disney-versionen:

Den sexuellt frustrerade Frollo har hittat ett idiotsäkert sätt att göra sig fri från den frestande Esmeralda: han försöker bränna henne på bål. Quasimodo är bunden i klocktornet, men lyckas ta sig loss och räddar Esmeralda. Då axlar ariern Phoebus hjälterollen och börjar slå sönder saker och ting, får folket med sig och är allmänt cool... typ. Frollo dör tillslut och Quasimodo låter Esmeralda och Phoebus vara tillsammans eftersom vi alla vet att man inte kan få tjejen om man är ful som Djävulen själv, oavsett hur ädel och god man har varit under filmens gång. Men men, Quasimodo blir hyllad som Paris store hjälte och allt slutar med solsken och sång.

Så gick det egentligen till:

Åh Gud, var ska man börja? Det här är en seriöst mörk, deppig historia. Precis som Kipling var Victor Hugo inte alltför tänd på Disney-snack, och i originalet har Esmeralda tre potentiella friare och Quasimodo är bara en asful retard som glor på henne från sitt klocktorn. Hon gör klart att hon inte vill ha med den kärlekskranke, snälle klockringaren att göra. Istället blir Phoebus den som vinner hennes hjärta, men han bara utnyttjar henne. Sen blir han knivhuggen av den avundsjuke Frollo som sedan skyller attacken på Esmeralda. Hon döms till döden genom hängning, men blir räddad av... ingen alls. Hon dör i galgen, Quasimodo mördar Frollo som hämnd och tar sedan livet av sig genom att lägga sig i Esmeraldas grav med hennes kropp i sina armar, och så ligger han där tills han dör av svält.

Originallistan finns här.

Så har då SD med buller och bång kommit in i riksdagen och alla obildade rödnackar som röstade på dem firar med hembränt eller något. Okej, okej, man kan inte dra alla deras väljare över en kam, men nog måste man vara dåligt påläst för att tycka att de är ett bra parti. Har ni förihelvete läst deras partiprogram?

Men jag kom inte till bloggen idag för att predika och vråla om SD, det har jag gjort förr. Jag ville bara dela med mig av ett citat som har snurrat i mitt huvud som en trasig skiva sedan igårkväll.

They came first for the Communists,
and I didn't speak up because I wasn't a Communist.
Then they came for the trade unionists,
and I didn't speak up because I wasn't a trade unionist.
Then they came for the Jews,
and I didn't speak up because I wasn't a Jew.
Then they came for me
and by that time no one was left to speak up.

  - Martin Niemöller, om tyska intellektuellas passivitet under nazismen.

För ett litet tag sedan stod det att läsa i kvällspressen om en SD-anhängare som blivit överfallen av några läskiga typer som ristade in ett hakkors i hans panna. Detta är givetvis fruktansvärt och vidrigt oavsett vilka politiska ståndpunkter man råkar ha och jag tyckte verkligen synd om killen ifråga.

Det var bara ett problem: allt pekar på att det var han själv som ristade in det där hakkorset.

När min kille läste den här artikeln fullkomligen skrek han av skratt och jag visste knappt själv hur jag skulle reagera. Inte ens fyrtiotalsnassarna var så här dumma i huvudet! Vad skulle liksom det där leda till, fler röster till SD? Någon sorts sympatipoäng? Sympati och medkänsla är förresten vad den här killen kommer att behöva, för gissa om han kommer att få stryk om det där inte läker ordentligt. Föreställ er en kille som går runt med ett hakkors inristat i pannan i Malmö, ujujuj.

Jag känner honom inte och det faktum att han är SD:are gör honom inte nödvändigtvis till en ond människa (bara dum och kortsynt). Men jag hoppas att han får dras med ett rosatonat ärr i pannan resten av livet, som en självförvållad idiotvariant av nummertatueringarna judarna fick i koncentrationslägren. Hur kommer det egentligen att gå nästa gång han sitter i en jobbintervju? Eller försöker stöta på en snygg tjej på krogen? Hoppas hans älskade SD var värt det.

Hrm, nej, det vet vi ju alla att de inte är.

För de som sitter instängda i en veritabel Internet-grotta och inte har koll så kan jag berätta att Knatten är en serie med ca. fem minuter långa avsnitt som alla går ut på samma sak: ett litet kattmjukisdjur i svart och vitt går loss med massor av svordomar och klagomål på samhällets alla dumhuvuden och korkade företeelser. Det hela görs med väldigt pipig, skrattframkallande röst, men framför allt med en stor dos humor. Figuren (som kallas Knatten) ska helt enkelt inte tas på blodigt allvar, det hela är tänkt att vara skojigt, om än kanske uppmanande till eftertanke då och då.

Hittills har lite drygt 40 avsnitt producerats och lagts upp på YouTube. Men så hände det konstiga: i fredags fick YT något sorts tuppjuck och raderade kontot som "äger" Knatten. Varför? Jo, för ett par månader sedan publicerades ett avsnitt som kritiserade Beatrice Asks förslag gällande barnporrbrott. Ingen barnporr visades i avsnittet, det bara diskuterades. Och nu kan man inte längre se några avsnitt.

Är smått upprörd just nu. Vafan, jag är ju MED i ett av de där avsnitten (jo, faktiskt), och hur ska det svenska folket nu kunna njuta av mina insiktsfulla kommentarer utan sagda avsnitt? Skandal! Mer om detta as it follows.

Blev smått förvånad när jag läste den här artikeln. Visste inte att det fanns "riktiga" abortmotståndare i Sverige. Ni vet, det där landet där utbildning är gratis och de flesta anser att kvinnor har rätt till att bestämma över sina egna kroppar.

Jag vet inte vad jag blir mest av den här grejen - arg eller frågande. Vad vill de liksom uppnå med den här kampanjen? "Kolla, en skitäcklig bild på ett massakrerat foster! Vadå diskussion och argument, aborter är ONDA! Waaa, känsloargument for the win!" Kommer folk att se ljuset efter det här och massprotestera mot abort? Troligen inte.

Sen kommer ilskan krypande. Kan det vara så att vi bör prata om varför vi har fri abort i det här landet? Ska vi kolla de där länderna som inte har det, och vad som händer med oönskade graviditeter och barn där?

Abortmotståndare är märkligt folk. De kämpar sig blodiga för de ofödda liven - men när man väl är född, då skiter de i en.

Kampanjen sjösattes av en abortmotståndarorganisation kallad MRO - Människorätt för Ofödda. Här är deras hemsida, och det första som händer när man går in där är att en rejält läbbig video av en abort kommer och smäller en i ansiktet. Meningen är väl att vi ska få samma sorts medlidandekänsla man får av att se filmer om Förintelsen, men jag suckar mest trött.