David Martin har ett ganska tråkigt liv. Hans mor vill inte veta av honom, han har dålig kontakt med sin far, han har ett tråkigt jobb som mindre viktig skribent på en tidning och rummet han hyr är ett råtthål. Inom sig när han drömmar om att bli författare, men när han äntligen får ett kontrakt med ett förlag visar det sig att förläggarna är utsugare och att han sitter  fast i ett slavkontrakt. Då, som från ingenstans, dyker den mystiske Andreas Corelli upp. Han erbjuder David en enorm summa pengar mot att han skriver en specialbeställd bok. Men vem är egentligen denne märklige välgörare? Är han en räddande ängel eller kanske något helt annat? Och varför får David kalla kårar bara av att befinna sig i hans närhet?

Carlos Ruiz Zafón har ett målande, sprakande språk som gör att man kapitulerar med orden "åh, snälla, mer, sluta inte..." eller något liknande. Jag älskade hans förra roman, "Vindens skugga", och jag föll pladask för "Ängelns lek" också. Zafón håller läsaren helt i sin hand och har den avundsvärda förmågan att få de mest cliché-aktiga romaningredienser att låta coola och intressanta. "Ängelns lek" påminner mycket om "Vindens skugga" och kan kanske sägas vara en sorts föregångare till den, men det är ändå en annorlunda historia. Om "Vindens skugga" var en deckare med vuxensaga i sig är "Ängelns lek" mer en sorts spökhistoria. Och det är ingen dålig sådan. Jag läste ut den mitt i natten och blev ärligt talat en smula rädd när lampan släcktes. Precis som i den förra boken finns här ett element av magisk realism, men det är mycket tydligare uttalat och spelar en större roll för handlingen. Samtidigt är "Ängelns lek" en otroligt tragisk historia som nästan lyckades locka fram en tår hos mig. Man blir alltså både skrämd och djupt berörd, lite grann som i John Ajvide Lindqvists romaner.