Senaste inläggen

Av Elli - 26 juni 2011 19:45

 


På Verona Beach rasar en gammal fejd mellan två mäktiga familjer: Montagues och Capulets. Det är skottlossning på gatan och slagsmål mellan familjernas män så fort tillfälle ges, men nu har stadens polis tröttnat och hotar med hårda straff om bråken fortsätter. Samtidigt deppar Romeo Montague över sin obesvarade kärlek och Juliet Capulet är inte gladare då hon ska tvingas in i ett äktenskap hon inte vill veta av. Allt förändras dock en glittrande festkväll hemma hos Capulet där Romeo och Julia får syn på varandra och förbjuden kärlek uppsatår ögonblickligen.


Jepp, här har vi då den mer traditionella varianten av Shakespeares pjäs, fast förlagd till något som jag antar ska likna ett ganska nergånget Mexico City, eller kanske Los Angeles. Det finns tydligen en Verona Beach, men den ligger i New York... Skitsamma, poängen är att vi nu har en modern tappning av historien med pistoler istället för svärd och bilar istället för hästar. Dock är Shakespeares språk fortfarande där och det är faktiskt lite roligt att se strandraggare med bar bröstkorg vifta med puffror till varandra samtidigt som de vrålar ut poesi på full volym. Tyvärr läser inte alla den gamla Shakespeare-engelskan så bra och replikerna låter ibland styltiga och forcerade, som om skådisarna inte är riktigt säkra på hur de ska uttalas utan chansar lite. Men nu är det ju Baz Luhrman som står för regin och då är inte skådespelarinsatserna det viktigaste, utan det är hur det hela ser ut. Filmen är ett sprakande fyrverkeri av glitter och coola scener och allt är väldigt överdrivet och dramatiskt, precis som den här pjäsaen ska vara. Romeo och Julia ska innehålla stormiga känslor, passion och folk som skriker en massa, men här har stilen fått ta ratten medan själva kärlekshistorien har hamnat i bagageluckan. Jag köper helt enkelt inte kemin mellan Claire Danes och Leonardo DiCaprio. De är båda bra skådisar som gör sitt jobb väl, men de funkar liksom inte ihop och deras romans byggs inte upp särskilt väl. När de pratar med varandra låter de inte som ett förälskat par utan snarare som ett par människor som är väldigt medvetna om att de läser Shakespeare och ska visa sig duktiga. Man blir mer intresserad av de andra karaktärerna och vad de pysslar med, t.ex Tybalt som skjutglad latinogangster och Mercutio som ständigt speedad drag queen (I love it) samt en ständigt skrikande lady Capulet som verkar vara på gränsen till sammanbrott. "Romeo + Juliet" är en himla cool film och den ser snygg ut med massor av kameraåkningar, ett fräckt intro och tillräckligt med glitter för tre Eurovisions, men som kärlekshistoria som publiken ska minnas om tio år håller den inte. Se då hellre Zeffirellis fantastiska version från 1968. Den är enligt mig den bästa filmatiseringen av alla, och den är dessutom inspelad i det riktiga Verona. Så om du vill ha en cool scenshow kan du se Luhrmans version, men för äkta känsla och romantik bör du välja Zeffirelli.

ANNONS
Av Elli - 13 juni 2011 22:32

 


I Transylvanien bor den mäktiga vampyrfamiljen Capulet, som under en lång tid har legat i bråk med familjen Montague, en familj vampyrjägare som svurit att utrota blodsugarna till siste man. Fejden är dock tillfälligt avblåst och en sorts lugn verkar råda. Samtidigt är det snart dags för familjen Capulets dotter Juliet att träda in i livet som fullfjädrad vampyr på sin sextonårsdag, något hon inte ser särskilt mycket fram emot. Allt ställs på ända när hon träffar Romeo från Montague-familjen och ögonblicklig kärlek uppstår. De kan omöjligen vara tillsammans, och snart kommer Juliet inte att vara mänsklig längre. Kommer deras familjer ta död på deras kärlek, eller kommer monstret som sakta vaknar inom Juliet att göra det först?


Jag ska erkänna att jag inte har läst Pride and Prejudice and Zombies av Seth Grahame Smith (och Jane Austen, typ), alltså den bok som startade den här trenden med att ta ett klassiskt verk och slänga in monster i det. Varför kan jag faktiskt inte riktigt förklara: jag gillar idén och tycker som sagt att det är skoj när folk vågar leka lite med de heliga korna inom litteraturen. Kanske har att göra med att jag aldrig varit ett stort fan av zombie-genren. Hur som helst kunde jag inte motstå den här boken utan var tvungen att läsa den med en gång. Upplägget lät ju faktist perfekt, Romeo och Julia hade enligt mig mycket väl kunnat funka som en vampyrkärlekssaga. Och det gör den faktiskt också. Nu säger jag inte att det här är strålande och fantastiskt direkt: av Shakespeares historia återstår egentligen inte särskilt mycket, bara ett svagt skelett av handlingen. Men det märks att författaren hade kul när hon skrev det här och språket funkar helt okej, bortsett från en del tramsiga scener mellan Romeo och hans kompisar där de skojslåss och förolämpar varandra. Det känns lite som om hon försökte härma gamle Billy lite väl mycket och det gick inte hem i ungdomsromansform. Annars uppskattar jag att hon gjort om pjäsen till prosa då det ger läsaren en annan sorts inblick i karaktärerna och deras tankar och känsloliv. Precis som i pjäsen är det full rulle hela tiden och jag kunde inte lägga ifrån mig boken utan läste ut den på en eftermiddag. Sen satt jag i soffan med små rosa hjärtan flygande runt huvudet. Så romaaaantiskt... :) Vill du ha något lättsmält och enkelt men samtidigt väldigt charmigt så ge den här boken en chans. Och ni som gnäller över att det är orealistiskt att någon blir förälskad så snabbt har uppenbarligen aldrig varit kära. Och ja, omslagsbilden är rätt ful, men man kan inte få allt här i världen.

ANNONS
Av Elli - 10 juni 2011 19:56

 


På Verona Drive ligger två hus med vackra trädgårdar. I den ena trädgården bor trädgårdstomtar med blå hattar, och i den andra bor tomtar med röda hattar. Dessa två tomteklaner har avskytt varandra så länge någon kan minnas och missar inte en chans att jäklas med den andre. Därför är det katastrof när den kaxige Gnomeo från den blå trädgården och den överbeskyddade Juliet från den röda blir hopplöst förälskade i varandra redan vid första ögonkastet. Hur ska de kunna vara tillsammans utan att orsaka skandal? Samtidigt som de unga tu kommer varandra närmare eskalerar bråket mellan de blå och de röda, och ett fullskaligt krig verkar oundvikligt.


Om ni inte redan har begripit det så låt mig säga det en gång för alla: Shakespeare äger. Punkt. Jag har haft Romeo och Julia som en av mina favoritpjäser sedan jag läste den för första gången och det är alltid kul att se folk leka med den i olika versioner. Det är liksom en historia som aldrig kommer bli inaktuell. Men jag erkänner att jag trodde någon tappat en skruv när jag först såg trailern för "Gnomeo and Juliet". Trädgårdstomtar? Men jag blev glatt överraskad. Den här filmen riktar sig egentligen till de yngre barnen och ja, de flesta skämten är lite barnsliga och får knappast en vuxen att ens dra på munnen. Dock levererar filmen en okej sammanfattning av originalpjäsen, givetvis med de tragiska bitarna borttagna. Animeringen är supersnygg och det ser verkligen ut som om skaparna lade ner mycket tid och kärlek på projektet. För att inte tala om rollistan. Här finns en del riktigt sköna kändisar. Dolly Parton, Elton John, Michael Caine, Ashley Jensen, Patrick Stewart, Maggie Smith, Ozzy Osbourne och goddamn Hulk Hogan (!). Bara att höra Ozzys röst i en sockersöt barnfilm om trädgårdstomtar fick mig nästan att trilla av stolen, jag kunde inte släppa det på hela kvällen. En annan sak som inte är fy skam är att James McAvoy (Gnomeo) har en sjukt mysig röst som man kan lyssna på hur länge som helst. Jag måste erkänna att jag överlag tycker om den här filmen (trots den rätt irriterande rosa flamingon som dyker upp mitt i historien). Det är en urgullig, smådum parodi som inte tar sig själv på särskilt stort allvar, men som ändå gör ett bra intryck, i alla fall på mig. Och vad gäller kritiken som säger att "amen de har ju snott allt från Toy Story" så säger jag "vem bryr sig? Det kan väl vara bra ändå". Testa att släppa pretentionerna och ta en tugga rosa fluff du med :)


Jag kommer fortsätta lite på Romoe och Julia-temat ett tag framöver. Stay tuned.

Av Elli - 4 juni 2011 19:37

 


I en liten by för längesedan levde folket med en förbannelse. En fruktansvärd varulv terroriserade dem och varje gång fullmånen syntes var de tvungna att offra sina finaste djur till monstret. Men nu verkar något ha förändrats. Varulven har anfallit människor och pakten är därmed bruten. Byborna ger sig av för att döda varulven och anlitar en specialist för att klara av det. Mitt i blodspillan befinner sig den unga, vackra Valerie, som är förälskad i Peter men ska giftas bort med den mer ekonomiskt stabile Henry. Det är i alla fall vad alla tänker sig, men det finns en annan som vill ha Valerie för sig själv. Ingen mindre än varulven...


Wheyhey, kolla vem som är tillbaka :) känns nästan nervöst att skriva igen, undrar om jag minns hur man gör. Jaja, nu är det för sent att ändra sig.


Hade väl inte sett fram emot att se den här filmen med större entusiasm. Jag menar, en seriös skräckfilm på temat Rödluvan, låter det bra? Mja... Men syrran tyckte absolut att vi skulle se den, och efteråt satt vi mest och hummade. Det är en blandning, den här filmen. Vi har väldigt fina, detaljrika miljöer och en häftig skog att titta på. Vi har Gary Oldman som helgalen präst/varulvsutrotare vilket är precis lika coolt som det låter. Han äger hela filmen och gör en strålande insats, men tyvärr är han ensam om det. Vår hjältinna Valerie spelas av en rätt dålig skådis och hennes roll går mest ut på att hon går runt i sin röda kappa och stirrar med stooooora ögon på allt omkring sig som om hon såg det för första gången. Hennes två friare är inga höjdarskådisar heller. De kör på Keanu Reeves-skolan, alltså den som säger "visa inga känslor med ansiktet och behåll samma tonläge hela tiden". Manuset är inget att hurra för, men inget rejält uselt heller. Hela filmen är bara så tråkig och ointressant. Ingen kommer att komma ihåg den om två år, inte ens skådisarna som är med i den. Är det något läskigt då? Kan man se det som en harmlös popcornskräckis som får flickvännen att skrika lite mysigt? Nej tyvärr, såvida din tjej inte blir livrädd för dåliga datoreffekter. Varulven ser bara så billig ut och skrämmer inte för en sekund, inte ens när filmen försöker med tramsiga bu-effekter. Och jag vet att det här är en detalj som kanske bara en tönt som jag lägger märke till, men det irriterade mig under hela filmens gång: vi befinner oss uppenbarligen någonstans där det är kallt, allting är nämligen snötäckt. Ändå går folket i den lilla byn runt i sommarkläder. Inga mössor, vantar eller varma jackor så långt ögat når, vilket sänker filmens trovärdighet ännu mer. SPOILER och så avslutar vi det hela med en fjantig scen som hintar åt tidelag, sexiiiiiiiigt. SLUT PÅ SPOILER. Så summa summarum var "Red Riding Hood" mer eller mindre vad jag hade förväntat mig, men jag kan rekommendera den om du är ett Gary Oldman-fan. Det är lugnt, du kan strunta i scenerna där han inte är med.

Av Elli - 7 januari 2011 21:57

 


Som barn får Vicky vänja sig vid att hennes mor avgudar hennes storebror David. Han är familjens stolthet, så intelligent och försigkommen. Ingen anar de psykopatiska drag han utvecklar, och att lilla Vicky ska bli offer för dem. När hon är tolv år gammal våldtar han henne - om och om igen. Begravd i skuld och skam håller Vicky tyst om övergreppen för att inte rubba den sköra balansen i sin socialt missanpassade familj, inte ens när hon föder Davids barn bryter hon tystnaden. Men det fruktansvärda brott hon utsatts för är bara början på flera års helvete.


Det känns alltid lite svårare att skriva om självbiografiska böcker. Om man kommer med den minsta kritik känner man sig elak och cynisk. "Ja, asså, tjejen genomled det troligtvis hemskaste som kan hända, men hon kan fan inte skriva", ungefär. Tursamt nog behöver jag inte göra så den här gången. Vicky Jaggers är i och för sig inte en strålande författare, men det utger hon sig inte för att vara. Hennes bok är helt enkelt en naken, ren vittnesbörd som skär igenom en och är himla svår att lägga ifrån sig. Språket är väldigt avskalat: vi får aldrig läsa några längre beskrivningar i stil med "det regnade" eller "det var en vacker majdag", istället är det en väldigt rak dagboksaktig stil vi möter. Det gör att boken är spännande och jag tror det är det som gör att den känns som ett slag på käften som liksom aldrig tar slut. Tilläggas bör att Vicky Jaggers har läs- och skrivsvårigheter och knappt gick i skolan under sin uppväxt pga sin uppfuckade familjesituation med ständigt flyttande, men hon har ändå skrivit boken själv. Hon kan dra ner en i djupaste mörker men ändå lyfta en mot hoppfullt ljus under de få vackra glimtarna av hennes tragiska uppväxt. Hon försökte inte skapa sensation eller bli känd med sin historia och hon vill inte heller plocka sympatipoäng, utan hon ville berätta hur hon överlevde den gräsligaste uppväxten man kan få, i ett försök att hjälpa andra. Det här kanske inte är den bästa bok jag läser i år, men det är helt klart en av de finaste och samtidigt fulaste. Läs den.

Av Elli - 31 december 2010 12:57

 


Sofia har verkligen allt. Trots att hon bara är trettio år gammal har hon en fantastisk lägenhet, otroligt mycket pengar och berömmelse. Ingen kan väl tro att hon skulle vara ensam? Men det är hon. Gud, så ensam hon är. Inuti Sofia, bakom fasaden, finns fortfarande den ensamma, försummade flicka hon var som liten. Den flicka som flydde in i fantasin för att komma undan tomheten. Men nu verkar det som om fantasierna inte vill ge sig av. Sofia känner en skrämmande närvaro, en mörk skugga följer henne vart hon än går. Kanske var den där låtsaskompisen inte helt på låtsas iallafall.


Andreas Roman skrev tidigare Mörkrädd som jag också har recenserat här, och Någon i din säng går in i den romanen på ett rätt snyggt sätt. Men jag måste säga att författaren har tagit ett steg framåt. Jag beskrev tidigare språket i Mörkrädd som ganska enkelt, på gränsen till vardaglig bloggsvenska, men nu känns det som om han har höjt den språkliga nivån ett snäpp. Han leker med språket och skapar stämning med det, och han klarar av att skriva korrekt barnspråk. Barnen i den här boken pratar så som barn faktiskt gör, och det känns nästan nytt och fräscht att läsa om riktiga barn. Det kanske bara är jag som har haft otur, men jag känner att alla barnkaraktärer jag stöter på i böcker oftast är genibarn som pratar djupt och filosofiskt. Vad gäller karaktärerna gillar jag dem också, även om Sofia är den enda vi verkligen lär känna på djupet. Hon är en mångsidig figur som man både tycker synd om och samtidigt skulle vilja klippa till. Hennes minst sagt sorgliga uppväxt har gjort att hon aldrig lärt sig det sociala samspelet och därför pratar hon och beter sig oftast som ett litet barn. Hon skriker, är väldigt irrationell och ber folk dra åt helvete när hon egentligen vill ha en stor kram och bli tröstad. Detta blir ibland väldigt frustrerande, men det är ett bra betyg det också eftersom man som läsare bryr sig om karaktären. Är det läskigt då? Mja, det beror på vad du är van vid. Jag har läst betydligt läbbigare grejer än det här, men boken fungerar och ger en mysig känsla av kuslighet. Det är inte en renodlad skräckroman utan snarare en psykologisk thriller, precis som Mörkrädd. Är det verkligen en ond ande som förföljer Sofia, eller är det bara hennes sjuka fantasier? Jag rekommenderar den här till alla som vill ha en lättläst, snabbläst bok, men som ändå vill bli berörda och kanske lite halvskrämda. Gott nytt år förresten.

Av Elli - 28 december 2010 14:52

 



Alabama, 1932: i den lilla staden Maycomb har en skandal inträffat. En svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna, och Atticus Finch blir mannen som ska försvara honom i rätten. Han tar sig an fallet med stor iver och rör upp en hel del inte så trevliga känslor i staden, och allt skapar en djup förvirring hos hans två barn, Jem och Scout. Deras bekymmerslösa tid av lekar och barnsligheter verkar mer och mer lida mot sitt slut.


Det här är som bekant en klassiker, och en bok jag har länge tänkt att jag skulle läsa. Dock läste jag den på engelska och det är jag himla glad för. Harper Lees språk är underbart: det är en så genuin, mysig sydstatsamerikanska att man bara myser, och det är omöjligt att lägga ifrån sig boken. Inte för att den börjar så spännande: To Kill a Mockingbird är en låååångsam bok och man får läsa en hel del innan de riktigt intressanta partierna börjar, men det är värt det, jag lovar. Harper Lee skriver med en så glasklar, förtrollande barnlogik och man blir uppriktigt intresserad av karaktärerna i den lilla inskränkta hålan hon visar upp. Och ja, det är en inskränkt, typisk liten sydstatsskithåla, precis som man ser i alla klyschiga filmer. Här finns skräniga gamla gummor och folk som viftar med geväret åt folk med hud mörkare än vetemjöl, men det känns aldrig klyschigt och töntigt, eller romantiserat som man ibland också stöter på. Det är vackert beskrivet och verkar bara självklart, det var helt enkelt så här ful och fin världen var en gång och fortfarande är. För övrigt kan Atticus Finch vara en av de coolaste romankaraktärer jag någonsin läst om. Han har så många helt underbara oneliners och en så skön attityd till folk omkring honom. Det här är alltså ingen rafflande spänningsroman, utan en väldigt vacker och stundtals sorglig historia om att växa upp (det är dottern Scout som är berättarrösten) och om att respektera andra människor, oavsett vad de har för bakgrund, livsstil och hudfärg. Hoppas flera läser den nu när det finns en ny pocketutgåva ute på svenska.

Av Elli - 23 december 2010 13:27

 


Charlie och hans tolvårige bror Sam råkar ut för en bilolycka som resulterar i att Sam dör. Charlie tar på sig skulden och flera år senare kämpar han fortfarande med samvetskvalen av att ha orsakat sin lillebrors död. Men han och Sam gav varandra ett löfte: att aldrig skiljas åt. Charlie och Sams ande träffas varje kväll på kyrkogården, och Charlie lever ett sorts halvliv mellan de dödas och de levandes världar. Pöltsligt en dag dyker den vackra, äventyrslystna Tess upp i Charlies liv. Hennes dröm är att segla Jorden runt och med sin fart och livsgnista förtrollar hon Charlie. Men kan han välja livet efter att ha levt med döden så länge? Och hur ska det bli med Sam?


Jag älskar som sagt magisk realism, alltså den genre där normala vardagssituationer blandas med det andra, det mörka och det övernaturliga. Därför ville jag ge den här boken en chans då den dessutom verkade väldigt söt och gullig. Och det är den. Oh jisses vad den är söt och gullig. Den här boken är så ickehotande och o-edgy att man gäspar. Den är som ett sött gratulationskort med en bild på kattungar i en hög hatt. Boken känns så töntigt megagullig och harmlös, vilket också gör den otroligt tråkig. Här finns inte en enda intressant karaktär, alla är platta pappfigurer. Vår hjältinna Tess är en rätt irriterande typ också, för att ha spenderat större delen av sin uppväxt på havet med sin pappa så är hon en usel sjöman. Ja just det, här finns den där klichéen med flickan som håller sig fast vid sin döde far medan det antyds att den sanna lyckan för henne skulle finnas i att stadga sig med den snygge killen som sköter den lokala byhålans kyrkogård. Okej, nu kanske jag läser in grejer som inte finns där, mne det var känslan man fick. Vår man Charlie är förresten en tråkig mes och kärlekshistorien dem emellan är hastad och dåligt uppbyggd. Bokens språk är inget vidare det heller: det går väldigt långsamt och mot slutet fann jag att jag kunde skippa stora bitar text utan att missa något. Det är varken roligt, spännande, dramatiskt eller romantiskt, det är helt igenom tomt slisk som bäst passar i ett avsnitt av Seventh Heaven. Det här är en sån där bok överdrivet kristna hemmafruar gillar (ja, jag generaliserar, so sue me.) Läs inte den här trista grejen, men om du är en känslig typ som gillar att gråta kan du kanske se filmatiseringen med Zac Efron. Gah, jag har i min ägo en bok med Zac freakin' Efron på omslaget, rys.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

5 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2012
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Bokmasken med Blogkeen
Följ Bokmasken med Bloglovin'

Google


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se