Året är 1971 och journalisten Duke remmar runt i öknen i en stor, röd bil tillsammans med sin kompis/advokat, bägge två höga som hus på alla droger man kan stava till. Tanken är att de ska bevaka ett motorcykelrace i Nevada-öknen, men de är på ett eget uppdrag samtidigt: de letar efter Den Amerikanska Drömmen (vad nu det är för något) och de har fått höra att den ska finnas i Las Vegas. Men var hittar man den i ett land där Nixon är president och allt verkar ha kraschat åt helvete? Och hur ska de två galningarna krångla sig ur alla de problem, bedrägerier, brottsligheter och lögner de hamnar i under sin resa?

Man kan beskriva den här boken med ett ord: knark. Hela boken är så full av det att den nästan avger den söta doften av marijuana, knarket ligger som en aura över karaktärerna, handlingen, språket, allt. För att inte tala om de helgalna illustrationerna. Det är en väldigt udda bok, trots att det är full rulle hela vägen igenom känns det knappt som om det händer något. Det finns liksom ingen röd tråd eller sammanbindande handling, bara en massa lösryckta händelser och galenskaper som råkar involvera Duke och hans idiotiske advokatkompis. Attityden till droger är väldigt ambivalent: dels hyllas de som det bästa som någonsin skapats, Guds gåva till den desperata människan, men samtidigt visas med all önskvärdhet de problem och den skit karaktärerna hamnar i på grund av sitt knarkande. Det är realism och drogromantik i en konstig krock, helt enkelt. Men var boken bra då? Jao, det får jag nog säga. Thompson skriver riktigt coolt och den här boken hade nog funkat skitbra som högläsning eller något. Vänta er dock inga djupa insikter om livet, det här är en detaljerad drogtripp med hallucinationer, paranoia och stress. Men det är ändå rätt kul ibland.

Det finns folk i världen som tror att en del av deras själ försvinner om man tar en bild av dem. Intressant. Det kanske är därför som supermodeller alltid ser så uttråkade ut.

Guy Montag är en ganska vanlig man. Han bor i ett hus i ett normalt område med sin TV-tokiga fru och han jobbar som brandman. Men Montag släcker inte bränder, han startar dem. Det som brinner är det mest förbjudna i hans samhälle: böcker. De är numera olagliga i en värld där dumheten har tagit överhanden, där kunskapsutvecklingen har gått från noll till hundra och sedan tillbaka till noll igen. De flesta är nöjda med sakernas tillstånd, men Montags nyfikenhet är för stark och han börjar fundera, ställa frågor och bli allmänt obehaglig. Varför är böcker så dåliga? Har de verkligen alltid varit det? Montag bestämmer sig för att ta reda på mer, alltmedan faran kommer närmare.

Wow. Bara wow. Det här var en så otroligt kick-ass bok! Jag läste 1984 för ett tag sedan och fastnade för den här eftersom den är lite besläktad med Orwells bok: en modern klassiker om en dystopi där kunskap är förbjuden och en ensam myra försöker bekämpa förtryckarsamhället. Men Ray Bradbury är inte Orwell, den här boken är väldigt annorlunda. Hans språk är mycket mer eteriskt och fantasifullt, vackert och poetiskt medan Orwell var mer realistisk och hård. Om Orwell var en mästare med ord så är Bradbury en mästare i bilder. Det är ofta fragmentariska meningar och beskrivningar, men shit vad de tar tag i en. Det är även en mycket aktuell bok nu när man beräknar att läsandet av fysiska, traditionella böcker håller på att gå nedåt och ersättas av läsplattor och/eller TV. Man blir manad att förvalta och "rädda" böckernas innehåll från att försvinna, men samtidigt skänker boken ett intressant resonemang att fundera på, om tidernas gång och kunskapens konsekvenser för samhället och människan, hur den kan leda till så mycket bra och samtidigt så mycket dåligt. Det här var en tung bok som träffar en rakt i magen som en knytnäve, briljant i sin korthet (tog mig en dag att läsa den) och sjukt smart. Läs!

Här följer ett citat ur boken:

"Everyone must leave something behind when he dies, my grandfather said. A child or a book or a painting or a house or a wall built or a pair of shoes made. Or a garden planted. Something your hand touched some way so your soul has somewhere to go when you die, and when people look at that tree or that flower you planted, you're there. It doesn't matter what you do, he said, so long as you change something from the way it was before you touched it into someting that's like you after you take your hand away. The difference between the man who just cuts lawns and a real gardener is in the touching, he said. The lawn cutter might just as well not have been there at all; the gardener will be there a lifetime."

Kate och John bestämmer sig för att adoptera efter det att deras bebis visade sig vara dödfödd. De hittar ett barnhem och stöter där på den vackra, begåvade Esther, nio år gammal. Hon verkar vara rena drömbarnet med sitt dockaktiga utseende och fina sätt. Och alla de där konstiga olyckorna och hemska händelserna som har inträffat runtomkring henne är väl bara just olyckor, eller hur? Inte kan väl den här söta tjejen ha något att göra med de dödsfall som omringar hennes mystiska förflutna?

Jag hade aldrig ens hört talas om den här filmen tidigare, men den var verkligen värd de trettio spänn den kostade att hyra. Trots att den baseras runt en rejäl skräckfilmsklyscha (onda barn) så är det här inte alls en förutsägbar film och man känner att man verkligen vill veta hur det ska sluta. Och trots att det är ganska uppenbart att flickan Esther inte är helt som hon ska så känner man ändå någon sorts sympati för henne, jag kan inte riktigt förklara varför. Hon som spelar henne (Isabelle Fuhrman) är förresten skitbra och något att hålla koll på inom filmvärlden. De andra skådisarna gör också bra ifrån sig, men det är helt klart Esther som är filmens stjärna. Regissören har gjort ett bra jobb och man märker att han har försökt undvika en del av de värsta skräckfilmsstandardsen. Men vad fanken, detta är en lågbudgetskräckis så han är ju medveten om viliken målpubliken är och han ger vad de vill ha - en bra historia med oförutsägbart slut och massor med kusligheter.

Holden Caulfield är en sextonårig kille som precis har blivit relegerad från en tjusig privatskola för typ fjärde gången. Han vågar inte åka hem och träffa sina föräldrar i det läget utan bestämmer sig för att dra till New York och klara sig själv ett litet tag. Han bor på sjaskiga hotell, hamnar i bråk med en hora och hennes hallick, träffar folk han känner, super, träffar sin lillasyster i smyg och känner sig bara så in i döden ensam i världen. Han passar liksom inte in någonstans och vet inte alls vart han ska göra av sig själv.

Då har man alltså läst den här legendariska boken, den där som alla femtiotalister tydligen dyrkar. Och visst, jag fattar att den säkert var rätt rebellisk och kontroversiell när den kom ut, men ärligt talat är den här boken ganska långtråkig. Holden ärväl en rätt typisk tonåring och känns ganska realistisk, men det gör honom inte sympatisk. Han gnäller oavbrutet och blir deppig av precis allt, minsta lilla detalj kan förstöra alltför honom. Ibland vill man dra ut honom ur boken och ge honom en smäll eller något, en mer egocentrisk typ får man fan leta efter. Samtidigt är den här boken rätt charmig i och med sitt språk. Det är skrivet på talspråk i sann New York-stil och med en cool touch av femtiotalsslang. Jag känner mig väldigt kluven när det gäller den här boken, samtidigt som jag tyckte den var rejält trög och långtråkig så hade den en viss sorts charm och jag undrar vad Salinger egentligen menade med den, om han menade något alls. Ville han visa sann tonårsångest eller skrev han bara ihop lite skit när han hade tråkigt? Läs och avgör själv.

"South Park" har förresten gjort ett avsnitt som behandlar den här boken en del, se det här.

Igår såg jag den sista delen i Stieg Larsson-filmatiseringarna, alltså Luftslottet som sprängdes. Jag måste säga att jag gillade den där trilogin, tänkte sammanfatta den så här:

Män som hatar kvinnor: Mikael Blomkvist är en smart men ganska platt karaktär medan Lisbet Salander sparkar så mycket röv och är så cool att man studsar högt. En av de bästa svenska filmer som gjorts på länge.

Flickan som lekte med elden: Lisbet är fortfarande ascool och showens stjärna och Paolo Roberto gör en ofrivilligt rolig cameo. Seriens svagaste film.

Luftslottet som sprängdes: Blomkvist beter sig som en idiot större delen av tiden och att Larsson hade dille på gubbvälde kan man nog inte ifrågasätta. Dock en helt okej film.

Det slår mig hur deckar/kriminalfilmer har sina klyschor och regler, precis som alla andra genrer, men jag undrar om det finns en enda annan genre som har lika orubbliga standardingredienser som den svenska deckaren/snutfilmen. Visst, här finns visserligen inga löjliga Hollywood-explosioner, men här finns dock...

* Stockholm alternativt liten skitstad, gärna regnigt och pisstråkigt.

* En eftertraktad, oftast frånskild, ungkarl i huvudrollen. Om hon är en kvinna är hon väldigt karriärsinriktad och har offrat alla sina förhållanden för karriären. Hon känner oftast ångest för detta, vilket mannen inte gör.

* Ensamsupande

* Försummade barn

* En otrohetsaffär i någon form

* En eller flera tyskar/östeuropeer som alltid är genomonda

* Minst två svordomar i varje mening yttrad av en manlig karaktär, kvinnorna svär knappt alls

* Riktigt lama biljakter

* Gubbvälde

* Ett fett hus ute på landet

* Minst en tråkig sexscen

* Urtöntigt, pseudopoetiskt språk (om det är en bok)

* Porr/fetischism/BDSM = ren ondska

* Svenska skogar som tydligen är farligare än städerna

* Alla som inte bor i Stockholm är bonntölpar med gevär och flanellskjortor om de bor i norr. Bor de i söder är de bönder.

* Ett monster, alltså en läskig typ som på något sätt är missbildad

* Ordet "ritualmord"

Det var alla jag kunde komma på så här på stående fot. Har du något att tillägga så gör det gärna :)

Ah, ibland blänker det till av ett ljus även på Aftonbladet.

Sant, sant, våldtäkt har inte ett smack med sex att göra egentligen, men om man hade utökat sexualundervisningen i dagens skolor och pratat om mer än kondomer och klamydia, då tror jag att man hade åstadkommit en skillnad. Vi måste börja prata om vad våldtäkt betyder, vad en våldtäktsman är, hur man säger nej men också hur man säger ja till sex. Vi får inte svartmåla sex som något enbart riskfyllt och farligt, och det känns som att det oftast är det som händer. Vi måste kunna tala om könsrollerna när det gäller sex och att det inte är så att den som har kuk bestämmer. Inte bara i skolan, utan i hela samhället behöver vi ta upp de här grejerna.

Advokaten mr Utterson oroar sig över ett märkligt testamente som en av hans klienter, och bästa vänner, har skrivit. Klienten är den högt respekterade dr Jekyll, och i testamentet står det att han lämnar allt, ifall han skulle dö, till en mystisk mr Hyde. Advokaten gör efterforskningar och upptäcker att något är skumt med hela affären då mr Hyde verkar vara en minst sagt otrevlig typ. När han dessutom gör sig skyldig till ett mord får Utterson nog och bestämmer sig för att reda ut mysteriet med varför den kloke dr Jekyll har hamnat i sällskap med den vidrige typen. Men mystiken bara fortsätter att tätna allteftersom.

Det här är en klassiker som man vid en första anblick tycker borde vara enkel att ta sig igenom då den bara är ca 70 sidor lång, men man skulle isåfall ta miste. Det är inte det att det är en svår, krånglig bok, utan att den tyvärr är rejält tråkig. Historien är såklart den välkända, fascinerande tanken om människans dubbelkaraktär, men språket har inte åldrats väl. Det är onödigt och ibland direkt löjligt teatraliskt och svulstigt, och författaren hamnar med jämna mellanrum på långa sidospår där han ägnar en halv sida eller liknande åt att beskriva vädret eller något annat helt irrelevant. Det är synd, för det är som sagt en intressant och unik historia som säkert var både chockerande och läskig när den kom ut, men numera har vi sett det en hel del gånger och den sjunker rejält i och med det daterade språket. Se någon schysst filmatisering istället.