Ett gäng high school-ungdomar börjar drömma mardrömmar där de blir jagade av en läskig, brännskadad man med knivar på händerna. Han heter Freddy och om han får tag i dem i drömmarna och dödar dem, så dör de i verkligheten också och bla bla bla, ja vi vet alla vad den här filmen handlar om.

Ska bara få en sak ur vägen först:  SE INTE DEN HÄR FILMEN! Eller om ni måste, försök att låta bli att betala för det, sådant här ska inte uppmuntras.

Jag hade väl inga skyhöga förhoppningar om den här remaken, men jag hade väl iallafall väntat mig en popcornrulle man kunde se och sedan glömma utan trauman, men så blev det inte. Det börjar segt och dåligt... och fortsätter precis så. Vi kan börja med skådisarna. Jackie Earle Healey är cool och helt okej som Freddy Krueger, problemet är att när manuset är uruselt finns det inte mycket ens den bästa skådespelaren i världen hade kunnat göra. Resterande skådisar är rejält usla och tråkiga, och nu kanske jag är petig men det syns att de alla har passerat high school-åldern för länge sedan. De ser allihop ut att vara minst trettio! Vad sade du, karaktärsutveckling? Tror inte regissören kan det ordet. Och... alla...pratar... i... slow-motion, som om det skulle göra det hela läskigare.

Filmen är såklart full med referenser och grejer som kopierats ur originalfilmen, men de har gjorts sämre. SPOILER: ni vet den där scenen i den förra filmen där Tina börjar sväva i rummet och krypa längs med väggarna? Den har de kopierat här, men nu flyger tjejen runt i rummet och studsar mot väggarna som kulan i ett flipperspel. Det säger faktiskt en del om den här filmen. END SPOILER. Regissören har helt missat originalets poäng och vad det var som gjorde den läskig. Den här filmen skiter liksom helt i den surrealistiska atmosfären från den gamla filmen och förlitar sig istället helt på BU-skrämmanden. Ni vet, det är helt tyst och plötsligt BU! kommer monstret framhoppande. Detta är inte läskigt, det är ett billigt trick som blir väldigt tröttsamt väldigt snabbt.

Alltsomallt, en (till) tråkig, kass remake som var totalt meningslös. Men kanske ett schysst argument för fildelning, så man slipper betala.

USA, under depressionen: 23-årige Jacob Jankowskis föräldrar dör i en olycka precis när han ska ta sin veterinärexamen och i förtvivlad sorg lämnar han stan utan pengar eller framtidsplaner. Av en händelse hoppar han på ett tåg mitt i natten och det visar sig att han har hamnat på en kringresande cirkus. Han lyckas få jobb som veterinär där och gör en del bekantskaper bland cirkusens olika arbetare och artister, och blir dessutom upp över öronen förälskad i Marlena, flickan som håller i hästshowen. Men hon är redan gift med en aggressiv, skum man, och att förälska sig i cirkusvärlden kan vara rejält farligt.

Vänta, säg till om det här låter bekant: En ung, intelligent man utan pengar hamnar av en händelse på en glittrande show i början av 1900-talet, där han förälskar sig i showens stjärna som tyvärr redan är involverad med en skum, aggressiv typ och GAARGH, jag säger det rakt ut istället: Sara Gruen har kopierat "Moulin Rouge" rakt av. Den enda väsentliga skillnaden är att den här boken utspelar sig i depressions-USA istället för bohem-Paris. Men, men, det behöver ju inte betyda att boken är dålig, och det är den inte. Den är otroligt förutsägbar (ett par sidor in vet man exakt hur det kommer att sluta) och knappast spännande, men det är en mysig eskapism att glömma bort verkligheten med. Det är en gnistrande cirkusdröm med alla de klassiska karaktärerna närvarande, inklusive en flådigt klädd, sadistisk cirkusdirektör med stor mustasch och dånande röst. Dock är karaktärerna ganska ointressanta eftersom de är just klichéer, det som istället snor all uppmärksamhet är cirkusen själv, nästan som om den var en karaktär i sig. Så om man bara vill koppla bort den grå vardagen ett tag och tycker om en förutsägbar men gullig love story så kan jag rekommendera den här.

Som sagt, jag älskar YouTube.

Britterna är inte så posh trots allt. 

Vad rökte de som skrev "Ika i rutan"?

Kalle Anka gör hitlerhälsningen.

Sverige och kritik mot kapitalism.

För ett tag sedan upptäckte jag att det är sjukt jobbigt att plugga ibland. Av en ren slump plockade jag upp pojkvännens gamla Game Boy Advance en dag när jag var trött och började spela Zelda - och därifrån har det bara eskalerat. Jag upptäckte att spelandet fick mig att slappna av och att det var sjukt kul. Dock har GBA'n en del brister (vem fan tyckte att den där skärmen var OK?) så jag började sukta efter en Nintendo DS Lite. Så fin, så ren i designen... Så på mellandagsrean förra året köpte jag en glänsande röd liten DS och upptäckte til min fasa att den är Sveriges utmobbade konsoll. Vill man leta DS-spel finns det typ bara Pokemon, diverse obskyra jrpg-spel och spel som handlar om gulliga hästar och kattungar som man ska ta hand om á la Tamagotchi. 

Och så finns det "100 Classic Book Collection" där någon smart människa har tryckt in hundra olika klassiker i en DS-diskett och därmed förvandlat konsollen till en fattig mans läsplatta. Urvalet är väldigt bra och innehåller en hel del kul, och jag själv tyckte det var rätt coolt att man kan välja olika sorters musik och ljudeffekter till läsningen. Dock vet jag väl inte om DS'n egentligen är skapt för sånt här med tanke på hur små skärmar den faktiskt har, och man får trixa lite med ljusinställningen för att inte grilla ögonen. Jag är helt klart för konceptet med att ha böcker i DS-en, men samtidigt känns det som att det saknas något. Kanske är det som Giles i "Buffy the vampire slayer" säger: att böcker är mer levande och påtagliga än teknik eftersom de luktar och har tydliga tecken på användning som hundöron, knäckta ryggar och understrykningar i marginalerna, medan en teknisk pryl i bästa fall får lite damm på sig och ett halvslitet tangentbord.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne och den italienska landsbygdens åkrar ligger öde: de vuxna har isolerat sig i sina svala hus och världen tillhör sex barn som drar ut på äventyr på sina cyklar om dagarna. De leker barns lekar med barns grymma inslag och hittar en dag ett ödehus de inte har sett förr. Michele blir tubbad att ta sig in i huset och hittar där något väldigt märkligt: en pojke som sitter fastkedjad nere i ett djupt hål. Vem är han? Hur hamnade han där? Och varför har han Micheles mammas gamla kastrull hos sig nere i hålet?

Det här var en till bok jag inte hade hört talas om innan jag läste den, men tydligen har den filmatiserats och vunnit en hel del priser, så jag antog att jag hade missat något. Och det hade jag också. Den här boken är som en italiensk version av Stephen Kings "The body" (bland oss svenskar mer känd som filmen "Stand by me"). Språket och karaktärerna överlag är väldigt Stephen King-aktiga och boken har samma kusliga atmosfär som skräckkungens böcker. Men Ammaniti är inte en efterapare utan en bra författare som lyckas skriva en skrämmande bok befriad från klichéer. Det hör ör faktiskt en av de bästa barndomsskildringarna jag har läst på väldigt länge. Ungarna, som är huvudpersonerna i den här boken, och deras värld är precis som barn faktiskt är: snälla, elaka, grymma, extremt lojala, uppoffrande, lögnaktiga och könsdiskriminerande mot gängets enda flicka. Man känner igen mycket av sina egna barndomstankar och -fasor i boken, för att inte tala om den isolering som fanns mellan en själv och de vuxnas värld. Jag har inte sett filmen, men jag har hört att den är helt filmad med kameran hängande en och en halv meter över marken för att fånga ett barns synvinkel och världsbild, vilket låter som en skitbra idé. Skulle vilja se den, för boken kan jag absolut rekommendera.

Det finns vissa karaktärer som vi helt enkelt har vant oss vid, och oavsett om vi gillar dem eller inte så kan vi inte förneka deras betydelse för litteraturen: Romeo och Julia, Dracula, Frankensteins monster, Stålmannen, Spindelmannen och typ allt som Astrid Lindgren någonsin hittade på. Men sanningen är att vissa av de där figurerna vi alla tar för givna var nära att aldrig skapas.

5. Jokern

Jokern är en av de största serietidningsskurkarna någonsin, och min personliga favorit. Han har varit med redan från början av Batmans karriär och har rollen av den där superskurken som alltid kommer tillbaka oavsett vad, typ som Michael Myers. Men Batmans skapare tänkte att hjälten skulle se ganska värdelös ut om han hade en fiende som han inte kunde göra sig av med, så de bestämde att Jokern skulle dö.

Som tur var tyckte den dåvarande chefredaktören för DC Comics att Jokern var ashäftig, så han tvingade författaren (Bill Finger) att återuppliva honom, och han hänger fortfarande med genom serietidningar, filmer, TV-serier etc. Författarna måste ha halvkass fantasi, lagt märke till hur Batman aldrig får nya skurkar att slåss mot?

4. Rambo

Om du inte har nått min aktningsvärda ålder så kanske du bara känner till Rambo som den där skjutgalne idioten spelad av en mumlande apa vid namn Sylvester Stallone, men på 80-talet var den här killen kung av badass. Grejen var den att den första Rambo-filmen, "First Blood", var baserad på en roman – som slutar med att Rambo dör. Det skulle han göra i filmen också, vilket ärligt talat hade varit ett bättre slut med tanke på filmens budskap.

Stallone själv satte stopp för de planerna med argumentet att Rambo skulle kunna bli en bra superhjälte-franchise, vilket ledde till en hel del bråk under inspelningen. Testpubliken höll dock med Stallone och därför fick vi för ett tag sedan se den där korkade filmen som, jag lovar, enbart handlar om hur ett gäng skitiga killar ränner runt i skogen nedtyngda av trettio kilo vapen var.

3. Spock

För de som är helt bortkopplade från kultur så är Spock en figur i "Star Trek" som alla av någon anledning dyrkar. Han är surmulen, känslokall och skitsmart. Och han har ful frisyr. Och spetsiga öron.

Just de där öronen var det som höll på att stryka honom helt ur serien: folk tyckte att han såg ut som Djävulen (amerikaner var dumma då också). Showens skapare lyckades dock tjata till sig en deal om att Spock skulle vara kvar så länge han höll sig i bakgrunden, men det gick åt skogen när mängder av kvinnliga tittare blev förälskade i honom och tittarsiffrorna sköt uppåt. Han var helt enkelt den perfekte mannen: stoisk, cool, smart och mystisk, lite som en fulare James Dean.

2. Wolverine

Wolverine är en X-Men-karaktär som alla killar vill vara (ja okej då, innan han hamnade i X-Men var han en fiende till Hulken). Han är stark, stenhård, sjuk i huvudet och har en ful dräkt.

Men han är iallafall bättre nu än i sin ursprungliga skepnad. Tanken var att Wolverine skulle vara någon sorts tonårig mutantvarelse mellan en människa och en järv. Detta lät idiotiskt redan då och han ändrades till den figur vi har idag. Men även efter förändringarna var han en ganska osynlig figur och skaparna funderade på att göra sig av med honom ganska tidigt i serien eftersom han var för lik en annan figur, Thunderbird. Men istället fick Thunderbird bli den som dog eftersom Wolverine är kanadensare och det var en av författarna också. Ganska enkelt.

1. Batman

Han är en seriefigur. Du kan googla honom, jag väntar.

De tidigare figurerna på den här listan var sådana som nästan togs bort tidigt, men Batman var nära att aldrig bli skapad över huvud taget. 1938 dök en kille upp vid namn Bob Kane på DC Comics-redaktionen med en idé kallad ”Bat-man”. Han såg ut såhär.

Tack gode Gud för Bill Finger. Han tog sig an projektet med avsikt att ”släta ut rynkorna” och är den huvudsaklige mannen bakom den Batman vi har idag. Han designade Batman-masken, Batman-symbolen och han valde färgerna till kostymen (Kanes figur hade en illröd kostym). Det var för övrigt han som skapade Bruce Wayne, Robin, Gåtan och de första Batman-historierna.

Detta kan vara ett av de mest hysteriska klipp jag har sett på länge. Vi vet alla att ABBA vann Eurovision med "Waterloo" för sådär sjuhundra år sedan, men vad iallafall JAG inte visste vad hur helgalet det såg ut när de gjorde det. Gitarren slår allt.

I slutet av 1940-talet drar den tolvåriga Singa runt med sin far på olika tivolin och cirkusar för att lura folk på pengar med sina seanser och kontakter med andevärlden. Men det är inte helt och hållet lögn, för Singa kan verkligen tala med andarna och se det som är osett för andra. Detta upptäcks av ett fanatiskt spiritistsällskap som kidnappar flickan och utnyttjar hennes förmågor samtidigt som de misshandlar henne på värsta sätt. Men flickan knäcks inte, och mer än sextio år senare är hennes ande ute efter hämnd...

Jag har redan berättat hur mycket jag gillar skräckromaner, och jag tycker det är skitkul att den genren har börjat vakna till i Sverige. Den har ju tidigare varit ganska sällsynt här. Den här boken är en debutroman och riktigt bra skriven. Den har en aura av kuslighet och mörker över sig, samtidigt som det är en riktig mysbok utan blodsplatter och alltför mycket äckligheter. Visst, det finns grova scener i den, men inget spyframkallande á la filmen "Braindead" (kanske den sjukaste filmen någonsin) eller liknande. Det är en lågmäld, klassisk spökhistoria, och den går fort att läsa, dels för att den fångar en och dels för de korta kapitlen. Jag vet inte varför, men jag läser alltid en bok snabbare om den har kortare kapitel på sådär två-tre sidor. Det enda jag tyckte var lite synd är hur boken flyger från det mörka 40-talet med religiösa dårar, lagstiftad rasism, kringresande cirkus- och tivoliromantik och spiritistiska lurendrejerier, för att släppa läsaren hos en ganska ointressant karaktär som jobbar som städerska i den gråtråkiga 2008. Boken är ju ändå redan kort, kunde vi inte ha förlängt den första delen ett tag, alternativt fortsatt skriva och skspat en tegelsten som höll samma sköna stämmning hela vägen?

Det här är tydligen första delen i en serie om den där städerskan, och jag kommer absolut att följa utvecklingen.